Vad är skillnaden mellan socialdemokraternas sjukvårdspolitik och moderaternas? Socialdemokraterna inser, på något sätt, att det är vansinnigt att låta kostnaderna för den offentliga sjukvården vara obegränsad. Så för att hålla kostnaderna under kontroll ransonerar de sjukvården. Resultatet är dödliga och smärtsamma vårdköer. I en del fall blir det ingen vård alls.

Vad tycker då moderaterna? Moderaterna vill införa en vårdgaranti vilket innebär att man ska få vård inom 3 månader. Hur ska man garantera detta? Moderaterna säger att det handlar om att skriva in det i lagen. Det är ett irrationellt synsätt. Bara för att man skriver in något lagen betyder inte att det blir så. Det står sedan länge i lagen att det är förbjudet att stjäla och mörda. Så hur ska man då se till att folk verkligen får vård snabbare? Det handlar om mer pengar. Potentiellt sett mycket mer pengar. Så här skriver moderaterna:

Det finns egentligen ingen övre gräns [för vad sjukvården ska få kosta], det är behoven som styr. På kort sikt vill vi skjuta till resurser bland annat för att utveckla vårdens kvalitet och förbättra tillsynen. Moderaterna satsar därför 10 miljarder kronor mer än regeringen på vård och omsorg de kommande tre åren.

Eller med andra ord: ”Ransonering är socialdemokratiskt och därför dåligt. Obegränsade offentliga kostnader är, av någon outgrundlig anledning, det inte.” Under dagens socialistiska sjukvård slåss läkare med byråkrater om resurserna, byråkraterna slåss med politikerna – och politikerna slåss med väljarna. Väljarna vill ha vård. Men de vill helst inte betala något för den. Den ska ju vara ”gratis”, vilket tydligen betyder att alla ska tvingas betala för den – gemensamt och ”solidariskt”.

Om den kollektiva och offentliga budgeten för sjukvården är begränsad, då betyder det att olika grupper kommer att slåss om de begränsade resurserna. Den enes vård är den andres död och lidande. Det är bland annat därför som vi ser politiker och intressegrupper föreslå sådant som förbud mot rökning på offentliga platser, och på privata krogar, eller fett- och sockerskatter för att motverka svenskarnas dåliga matvanor, som ett sätt att begränsa kostnaderna för sjukvården.

Om den kollektiva och offentliga budgeten för sjukvården inte är begränsad, då betyder det att kostnaderna kommer att explodera. Detta betyder att skatterna som kommer att krävas för att finansiera den offentliga sjukvården måste höjas. Högre skatter betyder att människors levnadsstandard kommer att bli lägre. Högre skatter kommer även att drabba den privata sektorn. Det kommer nu att uppstå en riktig konflikt mellan sjukvården som aktör i ekonomin och alla andra. Förr eller senare kommer budgeten för den offentliga sjukvården att begränsas. Och då är vi åter tillbaka till ruta ett. Moderat sjukvårdspolitik är sålunda ingen lösning.

Det finns bara en genuin lösning: privatisera sjukvården helt och fullt. Privatisera sjukhusen och finansieringen. Att bara privatisera verksamheten samtidigt som finansieringen är offentlig räcker, som vi kan se, inte.

Låt istället var och en betala för sin egen sjukvård. Låt var och en själv bestämma vad de är villiga att betala för sjukvården. När var och en betalar för sin egen sjukvård, då är det vår egen plånbok som sätter gränserna. Det blir då upp till var och en att bestämma hur mycket eller lite de värdesätter vården de erbjuds. Den enes vård blir därför inte den andres död.

Människors förmåga att betala beror på deras produktivitet. Därför är det bara rättvist om somliga kan köpa mer och bättre vård än andra, precis som det idag bara är rättvist att somliga kan köpa bättre datorer, bilar, kläder, försäkringar, etc, än andra. De få som av någon anledning inte kan betala för någon sjukvård alls, får förlita sig på andras välgörenhet.

Privat sjukvård betyder ett återinförande av profitintresset i sjukvården. Ett återinförande av profitintresset inom sjukvården betyder att patienter slutar bli betraktade som kostnader, utan som intäkter, som en källa till profiter. Detta betyder att det kommer finnas ett stort incitament hos sjukhusen att till förmånliga priser producera så mycket och bra sjukvård som möjligt.

Privat sjukvård är sålunda praktiskt just eftersom det är moraliskt.

Israel har, precis som USA, än så länge varit väldigt återhållsamma i detta krig. Och eftersom Hizbollah håller till vid de civila och eftersom Israel gör sitt yttersta för att skona de civila, betyder det att det tar jättelång tid att göra slut på terroristerna. I den här takten kommer det kanske aldrig att ske. Detta faktum stärker terroristerna i sin tro om att de kan vinna. Varför?

Israels vägran att göra allt som krävs för att vinna detta krig, även om det innebär att man avsiktligen bombar civila mål (antingen för att straffa de civila för deras stöd för Hizbollah eller för att döda terroristerna som gömmer sig bland de oskyldiga), gör att terroristerna ser på Israel som svagt. Det gör att de inte längre räds Israel.

Det faktum att Hizbollah ännu kan utföra dödliga attacker mot Israel är inte lovande. Kom ihåg att Israel tidigare har besegrat hela arméer efter bara sex dagar av krig. Israel har bombat Libanon i två veckor nu och ännu fortsätter raketer att regna över de norra delarna av landet. Detta lär göra många israeler trötta på kriget. De kanske börjar inbilla sig att det inte går att vinna kriget, att det är hopplöst.

Det är inte uteslutet att landets ledare grips av panik, kanske utav altruistiska skuldkänslor, och till slut går med på att inleda en slags förhandling. Om inte annat kan vi inte utesluta risken att USA tvingar Israel att sluta försvara sig. Det skulle inte vara första gången USA gör något sådant.

Även om Hizbollah slutar upp med sina attacker, kanske för att raketerna har tagit slut, då kan och kommer det inte att ses som en seger för Israel. Det betyder nämligen inte att Hizbollah har gett upp, att de vill ha fred. Det betyder bara att de tar en strategisk paus för att slicka sina sår och rusta upp sig inför ett nytt krig inom en snar framtid. Och inför detta krig lär de peka på det faktum att Israel varken lyckades med att förstöra deras förmåga vilja att kriga, dvs att Israel har förvandlats till en ”papperstiger”, som ett rekryteringsargument.

Vad har detta för långsiktiga konsekvenser? Förutom att kriget kommer att ta onödigt lång tid, kosta onödigt mycket liv och pengar, lär Israel inte avskräcka några av sina fiender i regionen från att återigen angripa dem. Iran talar fortfarande om att förinta Israel – och de försöker fortfarande skaffa sig kärnvapen. Det är bara en tidsfråga innan de har kommit över en atombomb och när de väl har den, då råder det ingen tvekan om att de kommer att använda den.

Jag verkligen hoppas att jag har fel, men jag tror tyvärr inte det.

Expressen rapporterar:

Väntetiderna för hjärtoperationer på Karolinska universitetssjukhuset har blivit längre – upp till sex månader för patienter vars fall inte är akuta. Det har lett till att fler köar än tidigare – 250 personer mot 180 för ett år sedan . . . Hittills i år har elva av dem avlidit i väntan på en operation. Siffran – för första halvåret i år – kan jämföras med att tio patienter dog förra året i väntan på operation. Året innan var antalet fyra personer. Jan Liska, överläkare på Karolinskas hjärtklinik, säger till Ekot att de långa väntetiderna utsätter patienterna för fara.

Vänstern brukar säga att om det inte vore för att vården var offentlig, skulle många av oss inte få någon vård. Som jag ser det är det just eftersom vården är offentlig som många av oss inte får någon vård och följaktligen dör till följd av det.

”Iran’s Strategy Is Crudely Obvious–So Why Can’t We Fight It?”:

The new Lebanon War, like much of the War on Terrorism, has a strange character. It is a war in which everyone knows the enemy’s strategy, in which it is child’s play to see through all of his ruses and propaganda tricks–and yet our leaders, rather than devising their own counter-strategy, fall for every ruse and play along with the enemy’s game.

You hear a lot of talk these days about the ”clever” Iranians and what good ”chess players” they are in the contest of international diplomacy. But the Iranian strategy is, in fact, crudely transparent and obviously morally bankrupt. Everyone can grasp this–yet our leaders keep falling into the Iranian traps.

Everyone knows that Iran is using Hezbollah’s war in Lebanon to distract attention from its nuclear weapons program. The Iranians were given a July 5 deadline to suspend uranium enrichment or face ”serious consequences.” The contemptuous Iranians declared that they wouldn’t reply for another six weeks, on August 22. Then Hezbollah–a wholly-owned subsidiary of Iran’s Revolutionary Guards–initiated their war in Lebanon, and no one has paid attention to the Iranian nuclear program for the past three weeks. Now, finally, we are sending a new resolution to the UN Security Council–giving Iran until August 31 to agree to talks or face another months-long debate about whether we will impose sanctions against them…

Läs resten här.

Victor Davis Hanson om konflikten i Mellanöstern:

A “ceasefire” would occur should Hezbollah give back kidnapped Israelis and stop launching missiles; it would never follow a unilateral cessation of Israeli bombing. In fact, we will hear international calls for one only when Hezbollah’s rockets are about exhausted.

“Civilians” in Lebanon have munitions in their basements and deliberately wish to draw fire; in Israel they are in bunkers to avoid it. Israel uses precision weapons to avoid hitting them; Hezbollah sends random missiles into Israel to ensure they are struck.

“Collateral damage” refers mostly to casualties among Hezbollah’s human shields; it can never be used to describe civilian deaths inside Israel , because everything there is by intent a target.

“Cycle of Violence” is used to denigrate those who are attacked, but are not supposed to win.

Läs resten här.

Stefan Karlsson:

The U.S.-backed Government of Iraq condemns Israel, something which they have also done repeatedly in the past. Iraq, like all Arab countries except Egypt and Jordan have a complete trade embargo with Israel and have no diplomatic relations.

I have previously highlighted how the Iraqi government condemned Denmark during the recent Muhammed cartoon crisis.

While condemning Israel and Denmark, Iraq have close ties with the government of Iran, praising it -i.e. Ayatollah Khamenei and Mahmoud Ahmadinejad- as a ”wise administration” and backing its nuclear program.

Is that what Americans ( 2577 and counting) are dying in Iraq to defend?

Bra fråga. Läs resten här.

Våra medier som uppenbarligen är anti-Israel gör naturligtvis allt de kan för att demonisera den oskyldiga parten i denna konflikt. För några år sedan var det den påstådda ”massakern” i Jenin. (Det är i och för sig sant att många israeliska soldater dog där, helt i onödan, men det var ingen kommentator i medierna som bölade över det.) Nu bölar istället medierna om Qana.

Tack och liv finns det alternativ till de svenska medierna. Via Internet kan man numera ta del av t ex  FoxNews (som till skillnad från SVT verkligen är ”fair and balanced”) och amerikanska bloggar som gör allt vad de kan för att sprida sanningen.

Igår sände FoxNews en video från israeliska försvaret som visar att raketer skjuts ifrån en plats som ligger väldigt nära den byggnad Israel bombade i Qana. På Expose the Left har man också gjort videon tillgänglig tillsammans med en massa intressanta länkar såsom denna. Enligt det israeliska försvaret har över 150 raketer skjutits ifrån Qana. Givet detta är det inte ett dugg konstigt att man bombar där. Vad är, som sagt, alternativet? Att inte försvara sig? Glöm inte heller bort att Israel i förväg varnade de civila att lämna området.

Det har även rapporterats att byggnaden ifråga inte kollapsade förrän upp till åtta timmar efter Israel bombade den. En teori är att det var Hizbollah som såg till att spränga byggnaden och sedan använda offren som ett vapen i deras krigspropaganda. Jag vet inte om det är sant, men då de inte har några problem med att använda sig av civila som sköldar i andra sammanhang, finns det ingen anledning att ifrågasätta den teorin. IDF är dock noga med att påpeka att de ännu inte vet med säkerhet vad det var som orsakade gapet på åtta timmar.

Jeff Jacobys senaste kolumn, ”Hezbollah is our enemy, too”,  verifierar, tragiskt nog, inte bara att en stor del av amerikanska folket utan även Vita huset har glömt bort den 11 september 2001. Detta bådar inte gott för framtiden. USA sover och evaderar. Igen.