Varför historien upprepar sig själv

I min artikel, ”Evasioner på evasioner”, gav jag ett tydligt exempel på människans förmåga att evadera. Men det är inget unikt exempel. Det är många som har enorma svårigheter med att låta bli att evadera. Det är ofta omöjligt att veta vad det är som driver människor till att evadera. Visst, man kan alltid spekulera och få fram väldigt generella svar av typen: ”Sanningen gör ibland ont.”

Det är självklart att om man vägrar inse att islamisk fundamentalism är den fundamentala faktorn till den våg av islamisk terrorism världen har skådat de senaste 20-30 åren – en våg som bara har blivit mer och mer intensiv att det nu bara är en fråga om när innan det har utvecklats till en tsunami som kommer att slå in på land, någonstans, förmodligen i New York – då behöver man inte dra en massa obehagliga slutsatser beträffande världens tillstånd. Man behöver inte dra den obehagliga slutsatsen att vi står på randen till ett nytt världskrig. Man behöver inte dra den obehagliga slutsatsen att invandringen av muslimer är ett stort och växande problem. Det finns många sätt som detta problem yttrar sig. Ett sådant sätt är det allt större problemet med antisemitism och brott med antisemitiska förtecken, som den växande andelen muslimer står för.

Det är i ljuset av det faktum att människor har en oerhörd förmåga att evadera, som det blir intressant att se människors reaktioner till historien. Närmare bestämt utvecklingen före andra världskriget bröt ut. Många undrar rätteligen hur man kunde låta det bli krig, trots alla varningar, alla tecken. Historikern Victor Davis Hanson skrev nyligen en artikel ”The Brink of Madness” i vilken han tydligt redogör för hur historien håller på att upprepa sig. Han skriver:

When I used to read about the 1930s — the Italian invasion of Abyssinia, the rise of fascism in Italy, Spain, and Germany, the appeasement in France and Britain, the murderous duplicity of the Soviet Union, and the racist Japanese murdering in China — I never could quite figure out why, during those bleak years, Western Europeans and those in the United States did not speak out and condemn the growing madness, if only to defend the millennia-long promise of Western liberalism.

Of course, the trauma of the Great War was all too fresh, and the utopian hopes for the League of Nations were not yet dashed. The Great Depression made the thought of rearmament seem absurd. The connivances of Stalin with Hitler — both satanic, yet sometimes in alliance, sometimes not — could confuse political judgments.

But nevertheless it is still surreal to reread the fantasies of Chamberlain, Daladier, and Pope Pius, or the stump speeches by Charles Lindbergh (“Their [the Jews’] greatest danger to this country lies in their large ownership and influence in our motion pictures, our press, our radio, and our government”) or Father Coughlin (“Many people are beginning to wonder whom they should fear most — the Roosevelt-Churchill combination or the Hitler-Mussolini combination.”) — and baffling to consider that such men ever had any influence.

Not any longer.

Our present generation too is on the brink of moral insanity. That has never been more evident than in the last three weeks, as the West has proven utterly unable to distinguish between an attacked democracy that seeks to strike back at terrorist combatants, and terrorist aggressors who seek to kill civilians.

It is now nearly five years since jihadists from the Arab world left a crater in Manhattan and ignited the Pentagon. Apart from the frontline in Iraq, the United States and NATO have troops battling the Islamic fascists in Afghanistan. European police scramble daily to avoid another London or Madrid train bombing. The French, Dutch, and Danish governments are worried that a sizable number of Muslim immigrants inside their countries are not assimilating, and, more worrisome, are starting to demand that their hosts alter their liberal values to accommodate radical Islam. It is apparently not safe for Australians in Bali, and a Jew alone in any Arab nation would have to be discreet — and perhaps now in France or Sweden as well. Canadians’ past opposition to the Iraq war, and their empathy for the Palestinians, earned no reprieve, if we can believe that Islamists were caught plotting to behead their prime minister. Russians have been blown up by Muslim Chechnyans from Moscow to Beslan. India is routinely attacked by Islamic terrorists. An elected Lebanese minister must keep in mind that a Hezbollah or Syrian terrorist — not an Israeli bomb — might kill him if he utters a wrong word. The only mystery here in the United States is which target the jihadists want to destroy first: the Holland Tunnel in New York or the Sears Tower in Chicago.

In nearly all these cases there is a certain sameness: The Koran is quoted as the moral authority of the perpetrators; terrorism is the preferred method of violence; Jews are usually blamed; dozens of rambling complaints are aired…

Yet the present Western apology to all this is often to deal piecemeal with these perceived Muslim grievances: India, after all, is in Kashmir; Russia is in Chechnya; America is in Iraq, Canada is in Afghanistan; Spain was in Iraq (or rather, still is in Al Andalus); or Israel was in Gaza and Lebanon. Therefore we are to believe that “freedom fighters” commit terror for political purposes of “liberation.” At the most extreme, some think there is absolutely no pattern to global terrorism, and the mere suggestion that there is constitutes “Islamaphobia.”

Vad är orsaken till allt detta? Det är vägran att se skillnaden mellan rätt och fel; det är människors benägenhet att blunda istället för att öppna ögonen – och irrationella filosofier som kantiansk subjektivism, pragmatism, pacifism, marxism ger dem rationaliseringen för att göra det:

It is now a cliché to rant about the spread of postmodernism, cultural relativism, utopian pacifism, and moral equivalence among the affluent and leisured societies of the West. But we are seeing the insidious wages of such pernicious theories as they filter down from our media, universities, and government — and never more so than in the general public’s nonchalance since Hezbollah attacked Israel.

These past few days the inability of millions of Westerners, both here and in Europe, to condemn fascist terrorists who start wars, spread racial hatred, and despise Western democracies is the real story, not the “quarter-ton” Israeli bombs that inadvertently hit civilians in Lebanon who live among rocket launchers that send missiles into Israeli cities and suburbs.

Sedan konkluderar han: ”In short, if we wish to learn what was going on in Europe in 1938, just look around.” Men det är just det som är problemet. Hur är det tänkt att människor ska kunna lära sig något av historien, om de inte ens vill studera sin nutid? Det är människor som ”butjo”, människor som evaderar, som blundar inför verkligheten, som gör att det obehagliga de inte vill se bara kommer närmare och närmare, för varje dag som går.


Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Du kommenterar med ditt Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.