Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser politiker ljuga eller försöka slingra sig undan en jobbig fråga, då ser man direkt om personen är ärlig eller inte. Frågan som jag ständigt ställer mig är varför de inte bara säger sanningen. I många fall beror det naturligtvis på strikt pragmatiska dvs opraktiska överväganden. Ett exempel på detta är det faktum att vi i Sverige måste producera mer el. Först höjer politikerna skatten på elpriserna och -produktion. Samtidigt förbjuder de i princip all utbyggnad av elproduktionen. Sedan klagar de på elbolagen för att elpriserna stiger. Det är otroligt lögnaktigt. Det finns en del borgerliga företrädare som har insett att kärnkraft är en utomordentlig källa till energi. Det är billigt, säkert och miljövänligt (ur alla möjliga avseenden). Men vad skriver de borgerliga i sitt gemensamma manifest? Jo, de tänker varken tillåta startandet av nya reaktioner. De lovar bara att inte stänga fler. Detta räcker ju inte på långa vägar för att få till en ökad produktion av el i Sverige. Men vad gör de då offentligt? Jo, de tvingas naturligtvis ljuga både om vad de själva tycker, för att visa på enighet inom den så kallade alliansen, samtidigt som de måste aktivt försvara en politik som de egentligen inte står för. (För att verkligen strå salt i såren, måste de dessutom offentligt ljuga om att detta utgör en ”kompromiss” mellan olika motstridiga viljor. Men sanningen är att detta är lika lite en ”kompromiss” som en våldtäkt.) I sådana stunder undrar man hur politiker står ut med sig själva: varför säger de inte bara sanningen? Det vinner vi alla på, inte minst de själva.
Men det finns mer. Om du inte har hört det, så kommer du att få höra det i resten av valrörelsen. Folk kommer att ställa de borgerliga politikerna till väggen, och så kommer de att fråga dem hur det kommer sig att de vill skära ned på olika bidrag. De borgerliga kommer då att svara att de utgör en del av deras jobbpolitik. Och det gör det också. Men för journalister som vill visa att de kan göra sitt jobb och för socialistiska debattörer som vill vinna billiga poänger, kommer detta naturligtvis inte att räcka. De kommer därför att följa upp detta svar med frågor av typen: ”Ja, men hur kommer sänkt a-kassa att leda till fler jobb?” Ställer man frågan på det sättet verkar den faktiskt rimlig att ställa. För visst verkar det inte finnas något som helst kausalt samband mellan sänkta bidrag och fler jobb. (Även om det fanns några jobb att söka, måste ju den som går på a-kassa också masa sig ur soffan och gå ut och söka dem.) Jag inte om ni har märkt det, men de borgerliga är väldigt obekväma med denna fråga. (Nu senast hörde jag en utfrågning av Maud Olofsson där hon hade väldigt svårt för att svara på denna fråga och många relaterade till den.) Som bäst kanske de till slut medger så mycket som att sänkta skatter i kombination med lägre bidrag gör att det lönar sig att jobba mer. Men vad betyder det egentligen?
Saken är den att höga bidrag i praktiken fungerar precis minimumlöner. De bestämmer nämligen den lägsta lönen som folk är villiga att ta ett jobb för. Om du som arbetslöshet tjänar, säger vi, 15 000 kr i månaden, då kommer du av fullt naturliga skäl aldrig någonsin ta ett jobb som ger dig 12 000 kr i månaden. Och det finns inte heller någon större garanti att du skulle ta ett jobb som gav dig en lön på kanske 16-17 000 kr i månaden. Att ta ett jobb innebär ju i sig en massa omkostnader, därför måste lönen ofta betydligt högre än vad a-kassan ger dig. Sedan finns det många marginaleffekter i form av olika bidrag och taxor som sänks och höjs om man börjar jobba. Det säger också sig själv att väldigt många människor skulle avstå från att jobba om de tjänar precis lika mycket på att jobba som på att gå hemma om dagarna. Inte för att det är otroligt roligt att gå hemma om dagarna, inte heller för att dessa människor skulle vara särskilt lata, utan för att det helt enkelt inte känns särskilt lönt för många att börja jobba 40 timmar i veckan, om man ändå inte tjänar ett öre på det. (I själva verket kan man faktiskt komma att förlora på det, just eftersom ett jobb ofta för med sig omkostnader som folk sällan tänker på.) Det finns förstås en hel del som inte har något emot att ”göra rätt för sig”, dvs sluta leva på skattebetalarnas pengar, och som därför ändå går till jobbet, även om det lönar sig väldigt dåligt. Men hur många eller få dessa än utgör, är de av uppenbara skäl inte relevanta i diskussionen.
Så vad händer då om man sänker a-kassan och andra bidrag samtidigt som man sänker olika skatter? Jo, vad man gör förstås att man gör det mer lönt för folk att söka och skaffa sig jobb med lägre löner. Det är därför som denna politik i praktiken syftar till att ”dumpa lönerna” som LO och socialdemokraterna säger. Och det är därför som de motsätter sig denna politik. Socialdemokraterna säger det till och med i deras valmanifest. De skriver nämligen att Sverige inte ska ”konkurrera med låga löner”. Det är detta de syftar till. Socialdemokraterna vet alltså att mindre skatter resulterar i att de informella minimumlönerna sänks, eftersom det numera lönar sig för fler att skaffa sig lågavlönade jobb. Men ändå blundar de och försöker intala sig själva och alla andra om att lägre bidrag inte har några effekter. Man kan undra varför, eftersom de själva hade fört en bättre jobbpolitik, då hade ingen idag kunnat göra politiska poänger på deras totala misslyckande i denna fråga. Ändå väljer de att blunda och ljuga inför alla. Sällsynt bra exempel på hur självbedrägeri inte lönar sig.
Detta vet förresten också LO och de övriga fackföreningarna. Faktum är att LO och SAP länge talade om något som de kallade för den ”solidariska lönepolitiken”, som i praktiken gick ut på att alla lågavlönade jobb skulle försvinna från Sverige. Genom att systematiskt verka för att höja de lågavlönade jobbens löner, försökte man slå ut alla företag som inte kunde fungera med dessa lönehöjningar. Bara de företag som hade råd med dessa lönehöjningar, hade rätt att existera i socialdemokraterna och LO:s Sverige. Vad har detta fått för långsiktiga konsekvenser? Jo, i kombination med höga bidrag och höga skatter, har man inte bara sett till att skapa hög arbetlöshet i allmänhet, man har gjort det extra svårt för ungdomar och invandrare att skaffa sig ett jobb. Dessa kan nämligen i regel bara få relativt lågproduktiva och därmed lågavlönade jobb. (Deras ofta bristande utbildning eller meriter, meriter som de inte kan få på något annat sätt än genom ett arbete, är den primära förklaringen till det.) Och detta är ingen hemlighet. Detta vet de flesta. Ja, som vi ser vet till och med socialdemokraterna och LO det.
Men varför vill de inte säga det offentligt? Bara för att en socialdemokrat vågar inse detta, och sedan säga det offentligt, finns det ingen väljare som tror att de skulle gå därifrån till att sedan föreslå just lägre bidrag och sänkta skatter. Vi kan gissa oss till varför de borgerliga inte vill säga hur det ligger till i denna fråga. (Om de borgerliga öppet erkände att deras politik syftar till och kommer resultera i att lönerna går ned, då skulle naturligtvis deras politiska fiender göra en stor poäng av detta.) Men vad är det SAP döljer? Jo, förutom att ett sådant erkännande inför valet vore ett erkännande för att man själv inte har en politik att få i arbete, skulle detta dessutom kräva av dem att de offentligt tar avstånd från deras ideologi och politik. De skulle ju i princip erkänna att välfärdsétatismen, omfördelningspolitiken, etc är skadligt och dåligt. Det vill de inte göra. Så vad göra? Jo, naturligtvis handlar det om att misskreditera alla som ifrågasätter deras ideologi genom att ifrågasätta deras sätt att beskriva verkligheten. Är det inte Svenskt näringsliv som sägs sprida ”nyliberal” propaganda så är det Timbro. Och när de inte anklagar andra för att ”svartmåla” situationen, då gör de själva sitt allra yttersta för att förvränga sanningen. ”Sanna siffror” är ett bra exempel på detta. SAP:s och LO:s totala oförmåga att räkna rätt är ett annat.
I samband med detta tänkte jag göra regeringen en tjänst. Jag tänker avslöja en annan institution som jobbar åt mörkermännen på Timbro och Svenskt näringsliv. De har, märkligt nog, inte tagit upp så mycket utrymme i debatten, men de finns hela tiden med i bakgrunden. Jag talar förstås om våra ekonomer. Det finns många dåliga ekonomer i detta land, liksom i många andra länder. Jag talar om alla keynesianerna som dominerar inom makroekonomi eller neoklassikerna som dominerar inom mikroekonomi, och som misstror den fria marknaden på grund av sådana falska föreställningar som teorin om perfekt konkurrens och teorin om externa effekter. Men rätt ofta händer det att de också kommer med visdom. När jag läste NEK för ett par år sedan använde vi oss av en makroekonomi bok som rätt och slätt heter Makroekonomi: Teori, politik & institutioner och är skriven av Klas Fregert och Lars Jonung. Och det är dessa mörkermän, det privata näringslivets springpojkar, som jag talar om. För vad är det för nyliberal propaganda de häver ur sig i sin bok? Låt mig citera:
Vad bestämmer fackföreningarnas lönekrav, eller mer generellt, lönesättningskurvans läge? Om fackföreningarna blir mer monopolistiska och därmed begär en högre reallön vid varje sysselsättningsnivå, skiftar lönesättningskurvan uppåt vilket leder till att den klassiska – och därmed också den strukturella – arbetslösheten stiger. Anledningen till att fackföreningarna inte begär hur hög lön som helst är således att detta skulle leda till ökad arbetslöshet. Hur avskräckande arbetslösheten är beror på hur mycket sämre det är att vara arbetslös än att vara sysselsatt . . . Arbetslöshetsförsäkringen har två dimensioner: dess storlek i förhållande till rådande löner och ersättningstidens längd. Ersättningsnivån i Sverige är i ett internationellt perspektiv hög, men å andra sidan är ersättningstiden kort jämfört med andra länder. Försök att vikta samman olika aspekter av arbetslöshetsförsäkringen placerar Sverige någonstans i mittfälltet inom OECD. En mer generös behandling av de arbetslösa kan väntas leda till att fackföreningarna ökar sina lönekrav vid varje sysselsättningsnivå och att den klassiska arbetslösheten ökar. (s 187)
Oj. Men det finns mer. Den borgerliga alliansen föreslår, helt riktigt, att man ska skära ned på den statliga subventionen av a-kassan. Varför? Nu skulle jag kunna citera vad de skriver i deras gemensamma ekonomiska motion. Men jag tänker istället citera Klas Fregert och Lars Jonung som skriver:
Den kollektiva lönesättarna påverkas också av arbetslöshetsförsäkringens finansiering . . . I Sverige betalas försäkringen till 10 procent av medlemmarnas avgifter medan resterande 90 procent finansieras av staten . . . Subventionen är kontroversiell eftersom den minskar de kollektiva lönesättarnas incitament att sätta löner som ger låg jämviktsarbetslöshet. (s 203)
Så trots att SAP innerst inne känner till allt detta, är de villiga att anklaga folk till höger och vänster för att vara lögnare, ”svartmålare”, deltagare i en nationell konspiration arrangerad av Timbro och Svenskt näringsliv, för att ”störta” regeringen – och detta trots att de även vet att denna politik har en positiv inverkan på sysselsättningen.
Folk som håller på så här, som ljuger och bedrar, de kan i slutändan inte komma undan med det. De kan kanske lura de godtrogna ett par gånger, och nog för att det kanske finns många där ute som inte lägger ned mycket tid på att ta reda på fakta, men i slutändan finns det bara ett sätt som deras ständiga ljugande kan fungera, och det är om deras väljare är lika villiga att bedra sig själva som deras politiska talesmän är villiga att bedra dem. Detta är inte jag som är cyniker. För det är jag inte. Men det finns vissa idéer som bara är möjliga att tro på så länge man sätter sina känslor och övertygelser över verkligheten och som därför kräver evasioner och lögner för att man ska kunna fortsätta tro på. Att folk köper dessa lögner beror inte på att de får ut en ”kick” av att ”komma undan” med att fara med osanningar. De köper dessa lögner eftersom det gör att de, precis som våra politiker, slipper ifrågasätta sina ideologiska övertygelser. Socialismen är en sådan ideologi. (Trots att socialismen uteslutande har skapat fattigdom, finns det människor som säger sig stå för socialism eftersom de säger sig bry sig om de fattiga.) Socialdemokraternas tro på vår av skatter och regleringar stympade marknadsekonomi är en annan. Frågan är om inte dessa människor har börjat få nog av att ljuga för sig själva. Man kan alltid hoppas. Annars får de lära sig, som våra politiker, genom den hårda verkligheten (kanske som arbetslös eller i en lång smärtsam väntan på sjukvård), att det är dumt att ljuga.