Lars Leijonborg skriver i sin bok Global utmaning – Så blir också Sverige vinnare:

En del skribenter som står till höger om mig på den ideologiska skalan menar att det Europa försöker sig på är ett dödsdömt projekt. Det går inte att kombinera en dynamisk ekonomi med så höga skatter som blir följden av de offentliga välfärdsambitionerna i Västeuropa. Ett intresseväckande exempel på den argumentationen finns i Johnny Munkhammars bok Sagan om välfärdens återkomst.

Jag är inte redo att kasta ut den europeiska välfärdsmodellen. Jag tror fortfarande att det går att kombinera höga ambitioner på välfärdsområdet och därmed ganska höga skatter med en vital, konkurrenskraftig ekonomi. Jag medger att det för närvarande är svårt att peka på några västeuropeiska länder som bevisar min tes, för just nu är det rätt så glåmigt i hela det ”gamla” Europa. (s 157, min kursivering.)

Säg till när du är redo Lars.

Den offentliga sjukvården skördar inte bara offer här hemma i Sverige, utan även i andra länder med socialistisk sjukvård, som Storbritannien och Kanada. Deroy Murdock:

Breast cancer is fatal to 25 percent of its American victims. In Great Britain and New Zealand, both socialized-medicine havens, breast cancer kills 46 percent of women it strikes.

Prostate cancer proves fatal to 19 percent of its American sufferers. In single-payer Canada, the National Center for Policy Analysis reports, this ailment kills 25 percent of such men and eradicates 57 percent of their British counterparts.

After major surgery, a 2003 British study found, 2.5 percent of American patients died in hospital versus nearly 10 percent of similar Britons. Seriously ill US hospital patients die at one-seventh the pace of those in the U.K.

“In usual circumstances, people over age 75 should not be accepted” for treatment of end-state renal failure, according to New Zealand’s official guidelines. Unfortunately, for older Kiwis, government controls kidney dialysis.

According to a Populus survey, 98 percent of Britons want to reduce the time between diagnosis and treatment.

Varför? Murdock förklarar att det ligger i den socialistiska sjukvårdens natur:

Under socialized medicine, public officials administer a single budget and usually ration care among a population whose sole choice is to take whatever therapies the state monopoly provides.

Detta visar för övrigt varför det inte räcker med att bara privatisera sjukvården. Man måste även privatisera finansieringen av sjukvården. För så länge finansieringen är offentlig kommer politiker att vara tvungna att resonera den. Alternativet är nämligen att kostnaderna exploderar och växer okontrollerat. Och så länge politikerna ransonerar den, då kommer andra att bestämma om och när vi får vård.

Det är mycket bättre om vi själva får bestämma hur mycket vi är villiga att spendera på sjukvård. När var och en får betala själv, då kommer människor att bli mer kostnadsmedvetna. Denna medvetenhet kommer att skapa incitament för aktörer inom sjukvården att konkurrera med att hålla nere sina priser.

Men så länge alla och ingen betalar, då kommer det inte att finnas ett sådant incitament. Föreställ er sjävla vad som hade hänt med säg datorpriserna, om staten helt plötsligt subventionerade våra datorinköp med 100%? Det är denna sanning som döljer sig bakom P.J. O’Rourkes uttalande: ”If you think healthcare is expensive now, just wait until it’s free.”

SvD:

Efter flera års dragkamp har ett ”dagen efter”-piller godkänts för receptfri försäljning i USA. Pillret med det vitsiga namnet Plan B ska gå att köpa över disk på apotek av vem som helst som fyllt 18 år.

Plan B tillverkas av läkemedelsföretaget Barr och bygger på levonorgestrel, samma aktiva substans som i till exempel det i Sverige sålda Trionetta. Pillret tas upp till tre dygn efter oskyddat sex för att förhindra eventuell graviditet.

USA:s läkemedelsmyndighet FDA har under flera års överläggningar varit utsatt för en flod av inlägg från förespråkare och motståndare, gällande dagen efter-medlens effekt på abortstatistik och sexvanor.

Det är rent ut sagt skamligt av den kristna högern i USA att bekämpa Plan B. Tack och lov fick de inte sin vilja igenom. Så länge religionsfriheten finns kvar, behöver man inte oroa sig så mycket för dessa religiösa fanatiker.

Men om folk inte längre värderar friheten, vilket kommer att bli fallet om den kristna högerns värderingar får större spridning i det amerikanska samhället, då kommer inte folket att värna om sin religionsfrihet, och då kommer man att öppna upp för att börja förvandla USA till en teokrati.

Vad som är ännu mer skamligt med detta är att dessa människor i andra sammanhang säger sig representera de idéer och principer som USA grundades på. Men det är inte sant. Sanningen är att deras kristna fundamentalism och önskan att förvandla USA till en teokrati är något av det mest anti-amerikanska man kan hitta på.

Det faktum att de vill förvandla USA till en teokrati, där staten bland annat styr över människors sexualvanor, är ett perfekt exempel för att den kristna högern inte står för frihet och att man inte kan härleda ett fritt samhälle ur kristna värderingar. Sanningen är att religion som sådant är fundamentalt oförenligt med de idéer och principer som lade grunden för USA.

Opinionsundersökningar utgör inte ett bevis för att något är sant, men en sak är säker, och det är att det knappast borde komma som en överraskning att det är fler svenskar som tror att den borgerliga alliansens politik kan resultera i fler jobb än vad den socialdemokratiska. Faktum är att inte ens en majoritet av socialdemokraterna tror på deras egen politik.

Samtidigt presenterar socialdemokraterna resultatet av sina egna opinionsundersökningar som visar att de ligger mycket bättre till än de borgerliga. Med tanke på socialdemokraternas förmåga och vilja att manipulera alla andra siffror till sin egen fördel, ger jag inte mycket för dessa siffror. Inte minst eftersom praktiskt taget alla andra undersökningar visar rakt motsatt resultat. Så tillåt mig tvivla.

Faktum är att det nästan börjar bli en parodi att lyssna på vad vår socialdemokratiska regering säger. Ta bara deras senaste ”jobbsatsning”. Vad det i princip handlar om är mer AMS-utbildningar, snabbare tillgång till bidrag för arbetslösa ungdomar, och en satsning på lönebidrag för funktionshindrade. Men detta är åtgärder som alla vet inte kommer att fungera. Faktum är att det är provocerande löjligt att någon vill kalla detta för en ”satsning” för fler jobb.

Skattepengar för att skapa jobb kommer bara att förstöra jobb inom näringslivet. De kostar ju skattepengar och för varje krona skatt som slösas bort på detta, blir det en krona mindre för riktiga jobb inom näringslivet. Eftersom staten, inte minst AMS, har en sådan förmåga att slösa med pengarna, lär denna satsning förstöra betydligt fler jobb än vad den någonsin skapar, om den nu skapar några överhuvudtaget.

Så jobbsatsningen, som var otroligt patetisk till att börja med, och som snarare borde kallas för en AMS- och bidragssatsning, ser alltså till råga på allt endast till att förstöra jobb. Ju mer man tänker efter, desto vansinnigare framstår det hela.

Och apropå SCB:s statistik. Enpartistaten undrar varför SCB beskriver situationen på arbetsmarknaden i så ljusa färger, när det är uppenbart att situationen inte är så bra. Det kan vara en slump. Men sen kanske inte.

Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser politiker ljuga eller försöka slingra sig undan en jobbig fråga, då ser man direkt om personen är ärlig eller inte. Frågan som jag ständigt ställer mig är varför de inte bara säger sanningen. I många fall beror det naturligtvis på strikt pragmatiska dvs opraktiska överväganden. Ett exempel på detta är det faktum att vi i Sverige måste producera mer el. Först höjer politikerna skatten på elpriserna och -produktion. Samtidigt förbjuder de i princip all utbyggnad av elproduktionen. Sedan klagar de på elbolagen för att elpriserna stiger. Det är otroligt lögnaktigt. Det finns en del borgerliga företrädare som har insett att kärnkraft är en utomordentlig källa till energi. Det är billigt, säkert och miljövänligt (ur alla möjliga avseenden). Men vad skriver de borgerliga i sitt gemensamma manifest? Jo, de tänker varken tillåta startandet av nya reaktioner. De lovar bara att inte stänga fler. Detta räcker ju inte på långa vägar för att få till en ökad produktion av el i Sverige. Men vad gör de då offentligt? Jo, de tvingas naturligtvis ljuga både om vad de själva tycker, för att visa på enighet inom den så kallade alliansen, samtidigt som de måste aktivt försvara en politik som de egentligen inte står för. (För att verkligen strå salt i såren, måste de dessutom offentligt ljuga om att detta utgör en ”kompromiss” mellan olika motstridiga viljor. Men sanningen är att detta är lika lite en ”kompromiss” som en våldtäkt.) I sådana stunder undrar man hur politiker står ut med sig själva: varför säger de inte bara sanningen? Det vinner vi alla på, inte minst de själva.

Men det finns mer. Om du inte har hört det, så kommer du att få höra det i resten av valrörelsen. Folk kommer att ställa de borgerliga politikerna till väggen, och så kommer de att fråga dem hur det kommer sig att de vill skära ned på olika bidrag. De borgerliga kommer då att svara att de utgör en del av deras jobbpolitik. Och det gör det också. Men för journalister som vill visa att de kan göra sitt jobb och för socialistiska debattörer som vill vinna billiga poänger, kommer detta naturligtvis inte att räcka. De kommer därför att följa upp detta svar med frågor av typen: ”Ja, men hur kommer sänkt a-kassa att leda till fler jobb?” Ställer man frågan på det sättet verkar den faktiskt rimlig att ställa. För visst verkar det inte finnas något som helst kausalt samband mellan sänkta bidrag och fler jobb. (Även om det fanns några jobb att söka, måste ju den som går på a-kassa också masa sig ur soffan och gå ut och söka dem.) Jag inte om ni har märkt det, men de borgerliga är väldigt obekväma med denna fråga. (Nu senast hörde jag en utfrågning av Maud Olofsson där hon hade väldigt svårt för att svara på denna fråga och många relaterade till den.) Som bäst kanske de till slut medger så mycket som att sänkta skatter i kombination med lägre bidrag gör att det lönar sig att jobba mer. Men vad betyder det egentligen?

Saken är den att höga bidrag i praktiken fungerar precis minimumlöner. De bestämmer nämligen den lägsta lönen som folk är villiga att ta ett jobb för. Om du som arbetslöshet tjänar, säger vi, 15 000 kr i månaden, då kommer du av fullt naturliga skäl aldrig någonsin ta ett jobb som ger dig 12 000 kr i månaden. Och det finns inte heller någon större garanti att du skulle ta ett jobb som gav dig en lön på kanske 16-17 000 kr i månaden. Att ta ett jobb innebär ju i sig en massa omkostnader, därför måste lönen ofta betydligt högre än vad a-kassan ger dig. Sedan finns det många marginaleffekter i form av olika bidrag och taxor som sänks och höjs om man börjar jobba. Det säger också sig själv att väldigt många människor skulle avstå från att jobba om de tjänar precis lika mycket på att jobba som på att gå hemma om dagarna. Inte för att det är otroligt roligt att gå hemma om dagarna, inte heller för att dessa människor skulle vara särskilt lata, utan för att det helt enkelt inte känns särskilt lönt för många att börja jobba 40 timmar i veckan, om man ändå inte tjänar ett öre på det. (I själva verket kan man faktiskt komma att förlora på det, just eftersom ett jobb ofta för med sig omkostnader som folk sällan tänker på.) Det finns förstås en hel del som inte har något emot att ”göra rätt för sig”, dvs sluta leva på skattebetalarnas pengar, och som därför ändå går till jobbet, även om det lönar sig väldigt dåligt. Men hur många eller få dessa än utgör, är de av uppenbara skäl inte relevanta i diskussionen.

Så vad händer då om man sänker a-kassan och andra bidrag samtidigt som man sänker olika skatter? Jo, vad man gör förstås att man gör det mer lönt för folk att söka och skaffa sig jobb med lägre löner. Det är därför som denna politik i praktiken syftar till att ”dumpa lönerna” som LO och socialdemokraterna säger. Och det är därför som de motsätter sig denna politik. Socialdemokraterna säger det till och med i deras valmanifest. De skriver nämligen att Sverige inte ska ”konkurrera med låga löner”. Det är detta de syftar till. Socialdemokraterna vet alltså att mindre skatter resulterar i att de informella minimumlönerna sänks, eftersom det numera lönar sig för fler att skaffa sig lågavlönade jobb. Men ändå blundar de och försöker intala sig själva och alla andra om att lägre bidrag inte har några effekter. Man kan undra varför, eftersom de själva hade fört en bättre jobbpolitik, då hade ingen idag kunnat göra politiska poänger på deras totala misslyckande i denna fråga. Ändå väljer de att blunda och ljuga inför alla. Sällsynt bra exempel på hur självbedrägeri inte lönar sig.

Detta vet förresten också LO och de övriga fackföreningarna. Faktum är att LO och SAP länge talade om något som de kallade för den ”solidariska lönepolitiken”, som i praktiken gick ut på att alla lågavlönade jobb skulle försvinna från Sverige. Genom att systematiskt verka för att höja de lågavlönade jobbens löner, försökte man slå ut alla företag som inte kunde fungera med dessa lönehöjningar. Bara de företag som hade råd med dessa lönehöjningar, hade rätt att existera i socialdemokraterna och LO:s Sverige. Vad har detta fått för långsiktiga konsekvenser? Jo, i kombination med höga bidrag och höga skatter, har man inte bara sett till att skapa hög arbetlöshet i allmänhet, man har gjort det extra svårt för ungdomar och invandrare att skaffa sig ett jobb. Dessa kan nämligen i regel bara få relativt lågproduktiva och därmed lågavlönade jobb. (Deras ofta bristande utbildning eller meriter, meriter som de inte kan få på något annat sätt än genom ett arbete, är den primära förklaringen till det.) Och detta är ingen hemlighet. Detta vet de flesta. Ja, som vi ser vet till och med socialdemokraterna och LO det.

Men varför vill de inte säga det offentligt? Bara för att en socialdemokrat vågar inse detta, och sedan säga det offentligt, finns det ingen väljare som tror att de skulle gå därifrån till att sedan föreslå just lägre bidrag och sänkta skatter. Vi kan gissa oss till varför de borgerliga inte vill säga hur det ligger till i denna fråga. (Om de borgerliga öppet erkände att deras politik syftar till och kommer resultera i att lönerna går ned, då skulle naturligtvis deras politiska fiender göra en stor poäng av detta.) Men vad är det SAP döljer? Jo, förutom att ett sådant erkännande inför valet vore ett erkännande för att man själv inte har en politik att få i arbete, skulle detta dessutom kräva av dem att de offentligt tar avstånd från deras ideologi och politik. De skulle ju i princip erkänna att välfärdsétatismen, omfördelningspolitiken, etc är skadligt och dåligt. Det vill de inte göra. Så vad göra? Jo, naturligtvis handlar det om att misskreditera alla som ifrågasätter deras ideologi genom att ifrågasätta deras sätt att beskriva verkligheten. Är det inte Svenskt näringsliv som sägs sprida ”nyliberal” propaganda så är det Timbro. Och när de inte anklagar andra för att ”svartmåla” situationen, då gör de själva sitt allra yttersta för att förvränga sanningen. ”Sanna siffror” är ett bra exempel på detta. SAP:s och LO:s totala oförmåga att räkna rätt är ett annat.

I samband med detta tänkte jag göra regeringen en tjänst. Jag tänker avslöja en annan institution som jobbar åt mörkermännen på Timbro och Svenskt näringsliv. De har, märkligt nog, inte tagit upp så mycket utrymme i debatten, men de finns hela tiden med i bakgrunden. Jag talar förstås om våra ekonomer. Det finns många dåliga ekonomer i detta land, liksom i många andra länder. Jag talar om alla keynesianerna som dominerar inom makroekonomi eller neoklassikerna som dominerar inom mikroekonomi, och som misstror den fria marknaden på grund av sådana falska föreställningar som teorin om perfekt konkurrens och teorin om externa effekter. Men rätt ofta händer det att de också kommer med visdom. När jag läste NEK för ett par år sedan använde vi oss av en makroekonomi bok som rätt och slätt heter Makroekonomi: Teori, politik & institutioner och är skriven av Klas Fregert och Lars Jonung. Och det är dessa mörkermän, det privata näringslivets springpojkar, som jag talar om. För vad är det för nyliberal propaganda de häver ur sig i sin bok? Låt mig citera:

Vad bestämmer fackföreningarnas lönekrav, eller mer generellt, lönesättningskurvans läge? Om fackföreningarna blir mer monopolistiska och därmed begär en högre reallön vid varje sysselsättningsnivå, skiftar lönesättningskurvan uppåt vilket leder till att den klassiska – och därmed också den strukturella – arbetslösheten stiger. Anledningen till att fackföreningarna inte begär hur hög lön som helst är således att detta skulle leda till ökad arbetslöshet. Hur avskräckande arbetslösheten är beror på hur mycket sämre det är att vara arbetslös än att vara sysselsatt . . . Arbetslöshetsförsäkringen har två dimensioner: dess storlek i förhållande till rådande löner och ersättningstidens längd. Ersättningsnivån i Sverige är i ett internationellt perspektiv hög, men å andra sidan är ersättningstiden kort jämfört med andra länder. Försök att vikta samman olika aspekter av arbetslöshetsförsäkringen placerar Sverige någonstans i mittfälltet inom OECD. En mer generös behandling av de arbetslösa kan väntas leda till att fackföreningarna ökar sina lönekrav vid varje sysselsättningsnivå och att den klassiska arbetslösheten ökar. (s 187)

Oj. Men det finns mer. Den borgerliga alliansen föreslår, helt riktigt, att man ska skära ned på den statliga subventionen av a-kassan. Varför? Nu skulle jag kunna citera vad de skriver i deras gemensamma ekonomiska motion. Men jag tänker istället citera Klas Fregert och Lars Jonung som skriver:

Den kollektiva lönesättarna påverkas också av arbetslöshetsförsäkringens finansiering . . . I Sverige betalas försäkringen till 10 procent av medlemmarnas avgifter medan resterande 90 procent finansieras av staten . . . Subventionen är kontroversiell eftersom den minskar de kollektiva lönesättarnas incitament att sätta löner som ger låg jämviktsarbetslöshet. (s 203)

Så trots att SAP innerst inne känner till allt detta, är de villiga att anklaga folk till höger och vänster för att vara lögnare, ”svartmålare”, deltagare i en nationell konspiration arrangerad av Timbro och Svenskt näringsliv, för att ”störta” regeringen – och detta trots att de även vet att denna politik har en positiv inverkan på sysselsättningen.

Folk som håller på så här, som ljuger och bedrar, de kan i slutändan inte komma undan med det. De kan kanske lura de godtrogna ett par gånger, och nog för att det kanske finns många där ute som inte lägger ned mycket tid på att ta reda på fakta, men i slutändan finns det bara ett sätt som deras ständiga ljugande kan fungera, och det är om deras väljare är lika villiga att bedra sig själva som deras politiska talesmän är villiga att bedra dem. Detta är inte jag som är cyniker. För det är jag inte. Men det finns vissa idéer som bara är möjliga att tro på så länge man sätter sina känslor och övertygelser över verkligheten och som därför kräver evasioner och lögner för att man ska kunna fortsätta tro på. Att folk köper dessa lögner beror inte på att de får ut en ”kick” av att ”komma undan” med att fara med osanningar. De köper dessa lögner eftersom det gör att de, precis som våra politiker, slipper ifrågasätta sina ideologiska övertygelser. Socialismen är en sådan ideologi. (Trots att socialismen uteslutande har skapat fattigdom, finns det människor som säger sig stå för socialism eftersom de säger sig bry sig om de fattiga.) Socialdemokraternas tro på vår av skatter och regleringar stympade marknadsekonomi är en annan. Frågan är om inte dessa människor har börjat få nog av att ljuga för sig själva. Man kan alltid hoppas. Annars får de lära sig, som våra politiker, genom den hårda verkligheten (kanske som arbetslös eller i en lång smärtsam väntan på sjukvård), att det är dumt att ljuga.

Thomas Sowell har skrivit två bra artiklar om vänsterns irrationella syn på brottslighet. The Left and Crime:

Within living memory, Britain was one of the most law-abiding nations on the face of the earth. When Singapore’s Lee Kuan Yew visited London right after World War II, he was so impressed with the honesty of the British and their respect for law and order that he returned home determined to make Singapore the same way.

Today it is Singapore that is one of the most law-abiding nations in the world while Britain’s crime rate has risen to the point where, for the first time, it now exceeds the crime rate in the United States.

What happened in the intervening years was the rise of the British left’s dogmas about crime to complete domination of the country’s legal system and its political and media elites.

The Left and Crime II:

Where the dominance of the left is greatest — in the media and in academia, for example — facts to the contrary are seldom heard.

The futility of imprisonment, for example, is a dogma on the left. It does no good to point out that crime rates in both Britain and the United States soared during the decade of the 1960s when poverty rates were going down — and imprisonment rates were also going down.

It does no good to point out that soaring crime rates in the United States began to turn down only after the declining rate of imprisonment was halted and reversed, leading to a rising prison population much deplored by liberals.

Mycket läsvärda.