DN:

Pakistans underrättelsetjänst låg bakom bombattentaten som dödade 186 personer i Bombay i juli. Det hävdade på lördagen indisk polis som säger sig ha bevis för kopplingen. De indiska beskyllningarna är ett allvarligt slag för de sköra relationerna mellan Indien och Pakistan.

– Vi har löst fallet. Alltihop planerades av ISI i Pakistan och utfördes av Lashkar-e-Toiba, som fick hjälp av lokala agenter på plats, sa Bombays polischef A.N Roy på lördagen.

ISI, Inter-Services Intelligence, är förkortningen för Pakistans underrättelsetjänst. Lashkar-e-Toiba, LeT, är en pro-pakistansk islamistgrupp som tidigare förebråtts för att ligga bakom flera attacker i Indien. LeT fick visst beskydd och stöd av Pakistan före 11 september-attackerna.

Roy motiverade inte närmare sina anklagelser mot ISI och LeT, utan lät bara meddela att utredningen fortfarande pågår.

Anklagelserna avvisas helt av Pakistan som efterfrågar bevis.

OK, så de presenterar inte några konkreta belägg. Men vi vet ju sedan tidigare att Pakistan sanktionerar terrororganisationen LET. Så att det skulle visa sig att LET låg bakom denna attacken, precis som Indien säger, är inte alls osannolikt.

För flera dagar sedan läste jag en mycket besynnerlig artikel av en André Hansson. Han argumenterar i Sydsvenskan för att det nu finns utrymme för ett nytt nyliberalt parti som kan ta över den plats som de gamla moderaterna hade:

Den nyliberala idén är ute. Moderaterna har accepterat välfärdsstatens värdegrund och så gott som transformerats till ett socialdemokratiskt parti. Efter 2006 års val kan det dock finnas en unik möjlighet för den nyliberala idéns anhängare.

Det kan finnas ett vakuum till höger om moderaterna som möjligen skulle kunna fyllas av ett nytt nyliberalt parti, ett parti som positionerar sig ungefär där Carl Bildts moderater låg, men som samtidigt inte hemfaller till den dogmatiska nyliberalism som blint avskyr staten.

Bortsett från att jag inte tycker att man ska inbilla sig att de gamla moderaterna var några nyliberaler (i den goda bemärkelsen), för det var de verkligen inte, och att jag inte tror att det finns något utrymme för ett genuint nyliberalt parti i dagens Sverige, så finns det flera saker som är anmärkningsvärt i herr Hanssons sätt att resonera. I citatet ovan ges en tydlig ledtråd.

Problemet med nyliberalismen är att den har en tendens att hemfalla till ”dogmatism”. Vad menar han med ”dogmatism”?

Om ett sådant parti behåller systemskiftet som ett långsiktigt mål, och samtidigt förordar gradvisa reformer som en väg dit, skulle nyliberalismen återigen kunna bli en kraft i svensk politik.

Men nyliberalismen har ett imageproblem. Den framstår som radikal, som rigid i sitt krav på ett omedelbart avskaffande av välfärdsstaten, som dogmatisk i sitt krav på renlärig marknadsekonomi och rörelsen präglas av ett känsloladdat hat mot staten snarare än av kärlek till frihet.

Vill man förändra något så måste man vinna val och då kan man inte vara för radikal. Fredrik Reinfeldt förstod detta. Han gick dock så långt att han övergav den idén helt. Nyliberalismens utmaning i Sverige måste istället vara att bli mindre radikal men samtidigt vara läran trogen. Är detta möjligt?

Så att vara ”dogmatisk” är att vara för marknadsekonomi, dvs kapitalism, och att ha krav på radikala reformer? Dvs man är ”dogmatisk” om vill genomföra något mer än ytterst marginella justeringar av välfärdsstaten? Men detta är ju inte vad dogamtism betyder.

Men Hanssons poäng är egentligen inte ett argument emot dogmatism. Hanssons poäng är att folket inte gillar stora förändringar. Så hur ska då nyliberalismen ha en chans, om den är så här ”dogmatisk”? Jo, lösningen är förstås att inte föreslå lika radikala reformer längre. Men hela tiden hålla fast vid visionen om laissez-faire kapitalismen. På så sätt kan man fortsätta vara ”trogen” sin rena och dogmatiska lära. Detta är ju sant, men frågan är varför Hansson egentligen bryr sig. Ty han hävdar nämligen att man framstår som:

…löjlig när man beskriver välfärdsstaten som roten till all ondska. Den har sina problem och är kanske inte lösningen för framtiden, men helt värdelös har den inte varit. Den har trots allt bidragit med allt från infrastruktur till universitet utan att decimera individens frihet helt.

Vi lever knappast i den värsta av världar. Så länge nyliberaler håller fast vid denna världsbild och förordar revolution är de dömda att existera i den politiska marginalen.

Ett nyliberalt parti måste istället kunna gifta ihop idén om ett friare samhälle med en mindre radikal reformväg som skall föra oss därhän.

Första steget är att avromantisera den nyliberala idén. Att snabbt skära radikalt i välfärdsstaten löser inget. Istället borde man se det fria samhället som något som kan infrias i framtiden, kanske för våra barn. Den nyliberala idén bör tydligt redovisas, men i ett visionsdokument som är skiljt från partiprogrammet.

…

Det tredje är att erkänna att välfärdsstaten haft sina förtjänster, men att samtidigt argumentera för att den inte är lösningen för framtiden. Detta är nödvändigt för att bli tagen på allvar.

För det första. Om man nu inte tycker att välfärdsstaten är en dum idé – vilken den i allra högsta grad är – vad är då vitsen med att bilda ett liberalt parti? Om Hansson inte tycker att välfärsstaten är en dum idé varför, återigen, bryr han sig då om detta projekt? Vad är då fel på de nya moderaterna? Varför lägga ned tid på att skapa ett kopia till en kopia?

Är det i förbigående sagt bara jag som känner den fräna stanken av en pragmatisk platoniker? Lägg märke till hur han formulerar sig. Vad han i princip säger är: ”Var inte naiv. Sluta romantisera och idealisera. Börja se välfärdsstaten för vad den är. Ingen tar sådana dogmatiska idealister som dig på allvar. Det handlar om att vara praktisk.” Om man nu tror, som Hansson verkar göra, att visionen om ett fritt samhälle bara är något som finns i en platonsk himmel, varför ska man då lägga ned massor med tid och möda för att kämpa för att omsätta denna visionen i verkligheten? Vem är det egentligen som är naiv?

Ibland får man höra personer som Jeff Jacoby säga saker som:

This much we do know: There has been no successful terrorist attack on the United States in the years since 9/11, whereas the years leading up to 9/11 saw one act of terrorism after another, including the bombing of the World Trade Center, the destruction of the US embassies in Africa, and the attack on the USS Cole. The Bush administration must be doing something right — something the Clinton administration, on whose watch bin Laden and Al Qaeda launched and escalated their terror war, failed to do.

Detta är ett argument som jag inte köper. Och jag förstår inte hur någon kan köpa det heller.

Det är sant att ingen terrorist än så länge har attackerat USA:s hemland. Sedan har haft Bali 2002, Madrid 2004, London 2005, bara för att nämna några. Och då ska man inte glömma bort alla attacker som Israel har haft sedan dess eller, för den delen, alla amerikaner som har mördats i Irak av olika terroristattacker. (Varav en del sponsrades av Iran.) I samtliga fall var det USA eller deras allierade som var attackerade.

Kom ihåg att WTC först attackerades 1993. Sedan tog det 8 år innan USA blev attackerat igen. Betydde detta att Clinton någonsin gjorde något rätt? Nej. Det tar flera år för terrorattacker av denna typ att planeras innan de väl genomförs. (Jag har för mig att man började planera inför terrorattackerna 2001 redan 1996.) Så fem års ”lugn” ska inte tas som intäkt för någonting.

Frågar ni mig är det ganska mycket en fråga om ren tur att USA inte har attackerats ännu. Inget annat. Iran söker kärnvapen. Kärnvapen som de kommer att använda sig av. Om man låter Iran komma över kärnvapen, då kommer vi snart att få upptäcka något som däremot inte var verket av ”ren tur”, utan ren och oförfalskad ondska.

Jag har tidigare sagt att de neokonservativa och de konservativa i allmänhet i grunden är anti-Amerika och anti-business. Jag hänvisade då bland annat till tal av Yaron Brook, men då man måste betala för att kunna lyssna på dem kan jag förstå att en del som inte är genuint intresserade avstår från att ta del av dem. Men nu har de inga ursäkter längre. C Bradley Thompson har i det senaste numret av The Objective Standard med en artikel. Den heter ”The Decline and Fall of American Conservatism”. Som titeln antyder ges det ingen smickrande beskrivning av den amerikanska konservatismen. Läs den. Det är en ganska lång artikel, men den är värd er tid.

Det verifierade Hugo Chavez häromdagen i och med hans tal inför FN:s generalförsamling. Att man låter sådana som Chavez hålla på på det här viset, är taget för sig själv skäl nog för att USA och alla andra civiliserade länder ska lämna FN, arrestera och/eller deportera samtliga företrädare för olika diktaturer, riva ned FNskrapan, och sedan bokstavligen dumpa resterna över på Kuba, Iran, Nordkorea eller något annat skitland.

Jag skrev att högern vann och att det blåser högervindar. Bo Rothstein håller inte med. Han menar att borgerligheten vann genom att bli socialdemokrater. Han skriver i DN Debatt:

Under en längre forskningsvistelse i USA i våras fick jag inte bara frågor om hur den svenska politiken alls var möjlig utan också om vad det nu nyss överståndna valet handlade om. Det visade sig inte helt lätt att svara på dessa frågor. Samtalet kunde se ut ungefär så här: Kommer en ny regering att sänka era skyhöga skatter? Mycket marginellt – vi kommer att ha i stort sett lika höga skatter som tidigare. Kräver oppositionen omfattande nedskärningar i bidrag och förmåner? Snarare tvärtom, de lovar mer av offentlig service och bidrag. Kommer en borgerlig regering att angripa de starka fackföreningarnas position och förändra arbetsrätten? Inte alls, de har lovat värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden med starka kollektivavtal. Är det någon som är mot abort och för obligatoriska skolböner? Nej, nej nej, frågorna är inte alls på den politiska agendan. Den socialistiska familjepolitiken ni har med den kostsamma föräldraledigheten och där alla barn är på statliga barnhem, nog kommer en ny högerregering att montera ner den? Absolut inte, tvärtom stöder de borgerliga partierna jämställdhetspolitiken och det konservativa partiet vill till och med införa extra subventioner för att fler pappor skall stanna hemma med småbarnen. Men utrikespolitiken – nog kommer en icke-socialistisk regering att föra in Sverige i Nato? Kommer absolut inte att ske eftersom socialdemokraterna säger nej och vi har en tradition av enighet i frågor som dessa.

Men betyder detta att de borgerliga ideologiskt har accepterat allt som socialdemokratin står för? Och att allt tal om högervindar därför bara är intetsägande? Inte nödvändigtvis. Rothstein noterar nämligen följande:

Det tog lång tid och många förlorade val, men till sist insåg den nya moderata ledningen ett enkelt faktum, nämligen att man inte kan vinna val på att utmana en politik som stora delar av ens egna väljargrupper är beroende av och därför sluter upp bakom. En medelklass som under årtionden betalat höga skatter för att i utbyte få hyfsade pensioner, kvalificerad utbildning till sina barn och en fungerande sjukvård har helt enkelt inga pengar kvar för att kunna köpa sig detta privat. Och vad mera är, man uppfattar på goda grunder detta som ett kontrakt mellan sig själv och samhället som inte kan brytas av aldrig så fagra löften om framtida skattesänkningar. Eftersom man ju redan betalat in en gång via de höga skatterna anser man sig ha rätt till dessa välfärdsförmåner från det offentliga.

Notera att de så kallade mittenväljarna, de pragmatiskt lagda sådana, till stor del utgörs av den här gruppen. Att folk som har gjorts beroende av välfärdsstaten i rädsla för att de på kort sikt ska fara illa, gärna avböjer ett så kallat systemskifte, kan man tycka vad man vill om. Men det finns en viss logik i hur dessa människor tänker. En annan som förmodligen inte delar Rothstein analys är Stig-Björn Ljunggren. Han skriver i Göteborgs-Posten:

[O]m socialdemokraterna vill kunna återerövra makten måste de se sig själva för vad de är – ett före detta socialistiskt parti som är ena jävlar på att styra ett litet kapitalistiskt land med stora sociala ambitioner. Problemet med detta är att det finns en ideologisk spännvidd inom s som är minst lika stor – om inte större – än den som finns mellan de övriga etablerade partierna.

Kanske är socialdemokratins stora problem just detta, att den har en kluven identitet, och att problemet inte har terapibehandlats under senare år. Man uppfattar sig som en vänsterrörelse, medan det i verkligheten är en socialliberal mittenrörelse. Socialdemokratin kallar sig för arbetareparti, men har byggt sina politiska framgångar på medelklassens intressen.

…

Men i verkligheten har socialdemokraterna byggt sin politik på en rimlig kompromiss mellan arbete och kapital. Partiet har accepterat marknadsekonomin och har som ett eko från forna socialistiska dagar ett slags moralistisk kritik av överdrivna kapitalistiska fasoner i sin retorik. I praktiken finns inga politiska ambitioner som väsentligt skiljer sig från vad vilken vanlig folkpartist eller centerpartist som helst vill.

Kanske är det just myten om att socialdemokratin egentligen är vänster som fällt partiet i detta val. När högern flyttade sig in mot mitten och försökte erövra socialdemokratins problemformuleringsprivilegium stred inte s för sina ideal, utan sprang iväg vänsterut för att återskapa en ideologisk konflikt som egentligen inte finns.

Rothstein verkar ha glömt bort hur mycket som egentligen har hänt i Sverige de senaste 20 åren. Alla avregleringar, privatiseringar, sänkta marginalskatter, avskaffandet av löntagarfonderna, reformerandet av pensionssystemet, etc. Rothstein har glömt bort att socialdemokraterna under 1980- och 1990-talet gick mot höger.

Visst, kvar finns fortfarande en stor välfärdsstat, med höga skatter och offentliga monopol, en del statliga bolag, en reglerad arbetsmarknad, och mycket annat som måste bort. Men det gör det inte befogat att säga att vänstern har vunnit. Inte när man ser på vad som faktiskt har hänt. Man skulle ju lika gärna kunna säga att det är socialdemokraterna som har gett upp, gett efter, och förlorat.

Nog för att de borgerliga aldrig utmanade existensen av välfärdsstaten eller arbetsrätten, men ingen som har följt denna valrörelse kan ha gått miste om hur otroligt fattiga socialdemokraterna har varit på idéer såväl som argument. Så där låter och agerar inte längre en levande ideologisk rörelse. Sanningen är väl att de inte längre står för någonting annat än möjligt status quo. Men det gör det inte längre av någon genuin ideologisk övertygelse. De gör det mer av vana. Av tradition.

Om socialdemokratin är så död som jag tror att den är, då är det lovande. Kom ihåg att även om de borgerliga lätt kan framstå som energiska initiativtagare i konstrast till socialdemokraterna, är även borgerligheten, när allt kommer omkring, ganska fattiga på idéer. Detta betyder att vi numera, politiskt sett, befinner oss lite i ett vakuum. Det finns således plats för ett nytt radikalt alternativ. Men innan folk är villiga att köpa detta alternativ måste man se till att bilda opinion för det. Folk kommer inte automatiskt att omfamna några radikalkapitalister, bara för att de är de enda som dyker upp. För att de ska ha någon chans på lång sikt krävs det, som jag gång på gång tjatar om, att man sprider objektivismen. Det finns fortfarande ingen genväg.

Många har noterat att det kommer att krävas mer på många områden än vad alliansen har lagt fram, inte minst om jobben ska komma fram. Svenskt näringsliv har noterat det. Jag och många fler med mig har noterat det. Det handlar, bara för att ta det mest uppenbara exemplet, att börja åtminstone rucka på arbetsrätten.

Det handlar, säger somliga, om att pressa alliansregeringen från höger. Vad är då chanserna för att detta kommer att lyckas? Det är en bra fråga, för så fort man börjar tänka på denna fråga blir det återigen uppmärksammat vilket pris de borgerliga partierna, inte minst Reinfeldts nya moderater, har fått betala för sin pragmatism.

De som är optimistiska här kommer att betona att just eftersom Reinfeldt är så otroligt pragmatiskt lagd av sig, kommer han att vara lättpåverkad av en stark, intensiv, liberal opposition. Det ligger något i det. I den mån han kan inbilla sig att denna opposition utgörs av mer än en liten minoritet väljare, som följaktligen inte kan påverka nästkommande valresultat. Men nu tror jag inte att han är så naiv. Därför tror jag inte att det kommer att fungera.

Men även om han lät sig inbillas av att det fanns en tydlig opinion hos en stor del av folket för en mer liberal politik, varför skulle han göra det? Man vinner valet, har han lärt sig, genom att gå till mitten. Och om han sviker de pragmatiska mittenväljarna, varav många är gamla socialdemokrater, då raderas ganska snabbt alla hans möjligheter att bli återvald. Reinfeldt vill ha makt. Det vet vi alla. Han kommer därför inte att ta den här sortens risker.

Lösningen är därför inte att försöka påverka regeringen åt det ena eller andra hållet. Det lär nämligen förmodligen vara ett stort slöseri med tid och energi. Lägg istället ned tid på att fortsätta påverka allmänheten. Fortsätt med att aktivt bilda en opinion, inför nästa val, för en mer liberal politik.

Men se också till att systematiskt argumentera emot oppositionens kritik mot de bra reformer som nu kommer. Vi kan inte förvänta oss att de pragmatiska moderaterna kommer ha svaren på mycket av den kritik som lär komma under årens lopp. Blir vänstern oemotsagd, då lär det bli ett problem.

Ett opinionsarbete av den typ jag beskriver ovan kommer förhoppningsvis se till att hålla igång de högervindar som nu blåser i landet. De kan kanske även förstärkas till den grad att vi inför nästa val kanske kan få se betydligt större reformer.

Moderaterna är valets stora vinnare. Så betyder detta att pragmatism fungerar? Frågar man de nya moderaterna är svaret givet. Men är det verkligen praktiskt att gå till mitten? Att det är praktiskt att tona ned de ideologiska skillnaderna? Att minska sina krav på förändring? Låt mig bara kort återupprepa alla argument mot denna inställning.

Allt beror på vad det är man vill åstadkomma inom politiken. Om man till varje pris vill uppnå ett maktskifte, då är det helt rätt. Om man däremot vill skaffa sig ett mandat för att genomföra väsentliga förändringar och förbättringar, då är det inte rätt.

Och låt mig bara påpeka att jag har aldrig haft några problem med att man modererar sina förslag. Att man kompromissar i frågor om takt, ordning och omfattning på förändringarna. Inte så länge det hela tiden står klart vad det är man vill uppnå på lång sikt. Och inte så länge varje sådan här moderation verkligen är en moderation. Att föreslå mindre skattelättnader än förra valet är en sak. Att samtidigt föreslå mer pengar till välfärdsstaten är en annan.

Eftersom många vill ha stora reformer är det många som i slutändan lär bli besvikna. Svenskt näringsliv har redan uttryckt missnöje över reformerna som man har utlovat. Det behövs mycket mer, menar de. Och vem kan klandra dem för att tycka det? Inte jag. Många kommentatorer, inte minst inom bloggosfären, har börjat kräva att alla liberala krafter i landet ska verka för att få regeringen att våga ut lite mer i svängarna. Men kommer det att fungera? Mitt svar lutar mot ett nej.

Förklaringen är enkel. Alliansen har inte fått något mandat för mer radikala förändringar än de som de som de presenterade i deras gemensamma manifest. I rädsla för att skrämma många av de mittenväljare som förmodligen avgjorde valet, lär den nya regeringen knappast genomföra mer än vad de har lovat. Så eftersom pragmatismen är en falsk filosofi kan jag konstatera att det som var sant före valet fortfarande är sant efter det. Och pragmatismen var falsk före valet och fortsätter att vara det efteråt.

I ljuset av allt detta försöker nu en del inom vänstern trösta sig på olika sätt. Ett sätt handlar om att säga att det trots allt var vänstern som vann detta val. De konstaterar att eftersom borgerligheten med moderaterna i spetsen har närmat sig mitten, och därmed närmat sig vänstern, betyder det att det indirekt är vänsterns politik som väljarna har gett sitt stöd till. En del betonar i samband med detta att de borgerliga har tagit över vänsterns stora fråga, nämligen jobben, och att det var därför de vann.

(Vad de då helt plötsligt ”glömmer bort” var ju just att ingen på allvar ifrågasatte om sådant som lägre a-kassa har en positiv inverkan på arbetslösheten; vad man motsatte sig på strikt ideologiska grunder var idén om att människor ska behöva anpassa sina löneanspråk till de löner som marknaden är villig att erbjuda.)

Med ett tonläge som antyder ömsom självömkan och ömsom dumdryg cynism – kanske allra bäst illustrerad i Lars Ohlys självbelåtna leende – konstaterar därför vänsterns olika företrädare att svenskarna minsann inte ville ha något ”systemskifte”. Det ligger ju onekligen något i detta resonemang. Men det håller vid en närmare granskning nog inte riktigt. Ty enligt SVT:s vallokalsundersökning, blåser det nämligen högervindar i Sverige. Nu kan man förstås diskutera vad detta betyder; betyder det den nya mittenorienterade högern – eller den gamla klassiska högern? Svårt att säga.

Men om det var den mer mittenorienterade högern, hur kommer det sig då att både socialdemokraterna och vänsterpartiet förlorade röster? Nej, det mesta talar för att det var högern som vann. Inte vänstern. Trots tydliga inslag av löjlig och äcklig klasskampsretorik från både vänsterpartiet och socialdemokraterna, var det få om ens några som lät sig inspireras av det. De borgerliga stod i detta val, bara för att ta ett exempel, för nedskärningar i bidragen – i en högkonjunktur – och vann ändå sympatisörer. Detta är ett lovande tecken på att det verkligen blåser högervindar. Frågan är hur länge de håller i sig. Frågan är också hur starka de är.

Det är i vilket fall som helst en god grund för opinionsbildning och upplysningsarbete för Sveriges liberaler.