Psykologen Barry Schwartz menar att valfriheten är ett problem. Detta är, så klart, den gamla civilisationskritiken som aldrig ger sig. Varje år ska det komma någon stackare som ska beklaga sig över valfriheten. Barry Schwartz har till och med skrivit en bok som heter Valfrihetens tyranni.
Vad är hans argument? SvD:
– Självklart är det bra med en viss valfrihet, men det betyder inte att ännu mer valfrihet är ännu bättre. Blir det för många alternativ att ta ställning till överväger de negativa effekterna som uppstår i samband med själva valsituationen. En överväldigande mängd valmöjligheter kan leda till oro, stress och missnöje, ja även till depression, säger han i en mailintervju med SvD från det ansedda universitetet Swarthmore College i USA.
Det finns många förklaringar, framgår det i artikeln, men de allra flesta av dessa verkar inte särskilt begripliga såvida man inte förstår dem inom ramen för den kontext som Schwartz själv etablerar tidigt i artikeln.
. . . enligt Barry Schwartz är det inte så konstigt [att vi ”dras till valmöjligheter som nattfjärilar till ljuset”]. Vi överfalls dagligen av reklam som lockar med nya spännande produkter och tjänster.
Så här långt skulle man ju kunna tro att Schwartz vill hålla vårt kommersiella samhälle ansvarigt för det elände som valfriheten sägs resultera i. Men så är det inte. Nyckeln till att förstå problemet, som Schwartz ser det, kommer här: ”Som de sociala människor vi är, jämför vi oss dessutom ständigt med andra. Och vem vill ha den tråkigaste mobilsignalen, de alldagligaste kläderna eller de mest ointressanta semesterminnena?” Låt oss nu, i ljuset av detta försöka förstå oss på de andra förklaringarna.
Det finns enligt Schwartz forskning som visar att vi för det mesta ignorerar alla objektiva fakta om en viss vara som vi har kommit över, till förmån för ”livliga” berättelser om varan, från våra vänner och bekanta. Hur kommer det sig? Därför att andra människors omdömen, som vi gillar eller litar på, vänner och bekanta, uppenbarligen är viktigare än våra egna omdömen, de fakta som vi på egen hand har tagit reda på. Men det finns mer ledtrådar i artikeln.
En annan sak som riskerar att lägga krokben för oss i valsituationer är bristande självkännedom. Särskilt svårt verkar det vara att förutspå i dag vilka behov vi kommer att ha i morgon. I USA har forskare bland annat gjort experiment med collegestudenter som fått välja vilket tilltugg de skulle tilldelas mellan föreläsningspassen under en treveckorsperiod. Halva gruppen fick välja i förväg för hela perioden och eftersom de trodde att de skulle tröttna på att äta salta pinnar varje vecka, valde de flesta att variera tilltuggen. Den andra halvan av gruppen fick välja snacks i samband med den aktuella föreläsningen. Av dem valde en majoritet glatt samma tilltugg vecka efter vecka – utan minsta tanke på att det skulle bli tjatigt.
Hur detta på något sätt skulle kunna ”bevisa” att valfrihet är ett problem som skulle kunna generera ångest och depressioner, framgår inte, men det är ändå talande att bristande självkännedom om våra behov och preferenser, ett fenomen som i allra högsta grad är verkligt för många, skulle kunna göra valfriheten till ett gissel. För hur ska man veta vad det är man bör välja, om man inte ens vet vad det är man vill?
Men i ljuset av den kontext vi sedan tidigare har kunnat etablera blir problemets natur än mer uppenbart. Problemet ligger i att många människor lever i andra hand, det vill säga, via andra människor. De vill sällan något själva. Vad andra vill, vet, tycker, låter sig imponeras av – det får istället bestämma. Men vi har många vänner, många bekanta. Det finns många röster, till höger och vänster, att ta hänsyn till. Experterna på TV, grannarna, föräldrarna, vännerna, kollegorna på jobb, etc. Vem ska man gå efter? Hur ska man göra? Vad ska man välja? Det är inte konstigt att det är svårt att välja om man lever på detta sätt.
Ytterligare en risk med dagens näst intill oändliga valmöjligheter är att människor drabbas av beslutsångest och blir så paralyserade att de helt avstår från att göra medvetna val. Sannolikheten för att detta ska inträffa ökar tydligt med antalet tillgängliga alternativ, visar forskning. I ett experiment ställde några forskare ut 24 marmelader av god kvalitet på ett provbord utanför en affär. Kunderna fick provsmaka och erbjöds sedan en dollar i rabatt om de köpte en burk marmelad. Någon dag senare ställde forskarna bara ut sex olika marmeladsorter. Vid en jämförelse visade det sig att det större utbudet drog till sig fler kunder, men bara 3 procent köpte någon marmelad. När det bara fanns sex olika alternativ att välja mellan köpte hela 30 procent av de potentiella kunderna en burk.
– Många människor känner sig plågade av att behöva välja bara ett alternativ när de har så många lockande möjligheter framför sig. Om de efter mycket möda lyckas bestämma sig för ett alternativ har de ofta hunnit bygga upp så höga förväntningar att de ändå blir lite besvikna. Eftersom vi i vårt individualistiska samhälle förväntas ta personligt ansvar för alla våra val, förebrår och skuldbelägger de sig själva för att ha valt fel alternativ. För att slippa att drabbas av detta väljer många att helt avstå ifrån att välja, säger Barry Schwartz.
Ja, att skylla på individualismen är verkligen avslöjande. Andrahandsmänniskor skyr eget ansvar, eget tänkande, eget omdöme, mer än något annat. De vill att andra ska bestämma åt dem, fatta deras beslut, välja åt dem, etc. Då slipper dem själva tänka och ta ansvar för sina egna val. De slipper, tror de, ha skäl för att ångra sig eller oroas över konsekvenserna. Det är därför som de aldrig har några problem med att lägga sina liv i andras händer, att låta staten monopolisera allting, så att de slipper sätta sig in bland olika alternativ inom olika marknader.
På frågan om varför det är ett problem med att somliga har svårt att ta ett beslut, svarar Schwarts:
– Om valen gäller marmelad är det kanske inte så avgörande, men om du lever i ett samhälle där dina livsvillkor verkligen påverkas av dina egna val är det ett stort problem.
– I USA är det ett större bekymmer än i Europa eftersom vi gör så skamligt lite för att förse våra medborgare med livets nödvändigheter, oberoende av vilka individuella val de har gjort. I samhällen med mer humana skyddsnät betalar individen inte ett lika högt pris för oförmågan att fatta beslut.
Så andrahandsmänniskornas beslutsångest, som ett direkt resultat av deras ovilja att tänka själva, deras önskan att ”tryggt” låta andra styra deras liv, och ”ta hand” om dem, används här som en rationalisering inte bara för att avskaffa valfriheten, det personliga ansvaret, utan även för att befria människorna helt från verkligheten, detta genom att införa ett socialt skyddsnät som gör att människor slipper betala för sina dåliga val, sina felaktiga omdömen. Då kommer deras beslutsångest att lätta, tycks Schwartz mena. Men USA som ju är ett friare samhälle, med ett mindre statligt socialt skyddsnät, gör ”skamligt lite” i detta avseende, och därför måste det tillsammans med friheten fördömas.
Men det finns ett alternativ, antyder Schwartz. Problemet är att många människor, när de erbjuds valfrihet, får för sig att hela tiden sträva efter det bästa, det mest värdefulla, det som kan ge de mest lycka, etc. Men eftersom det är svårt att finna och uppnå det bästa, blir de för det mesta inte nöjda eller glada, säger Schwartz. Men människor som låter sig nöjas med det mesta, som tar det mesta som om det vore ”bra nog”, de har däremot, större möjligheter att bli nöjda och glada.
Hur väl vi klarar av att hantera livets alla valsituationer hänger mycket ihop med vår personlighet, menar Barry Schwartz. Även om de flesta av oss svär emellanåt över alla val vi tvingas ta ställning till, är det allra svårast för de så kallade maximerarna. De är personer som hela tiden drömmer om att göra det perfekta valet och som lägger ner mycket tid och energi på sökandet efter det.
Alternativet till att direkt bekämpa förekomsten av ”valfrihetens tyranni”, är alltså att förneka värdet av att sträva efter det perfekta valet, och möjligheten till att verkligen uppnå det, till att börja med. Ellsworth Toohey fyller i:
Kill men’s sense of values. Kill his capacity to recognize greatness or to achieve it . . . Don’t deny the concept of greatness. Destroy it from within. The great is the rare, the difficult, the exceptional. Set up standards of achievement open to all, to the least, to the most inept – and you stop the impetus to improvement, to excellence, to perfection. . . Don’t set out to raze all shrines – you’ll frighten men. Enshrine mediocrity – and the shrines are razed” (For the New Intellectual, Ayn Rand, s 72)
Och för att citera vidare: ”Don’t bother to examine a folly – ask yourself only what it accomplishes.” (ibid, s 73). Så vad åstadkommer man då genom att underminera värdet av att sträva efter det bästa, det perfekta, under ”valfrihetens tyranni”? Låt mig säga så här: det är absolut ingen olyckshändelse att Schwartz avslutar intervjun med att ställa och besvara sin egen fråga på följande sätt: ”Om det är samhället [som alstrar förekomsten av ”maximerare”] – vilket jag misstänker – gör de utökade valmöjligheterna inte bara att människor som är maximerare blir olyckliga, utan det förvandlar också ”bra nog-människor” till maximerare.” Implikationen är tydlig. Syftet är, så klart, att underminera värdet av friheten som sådan. Och för vad? För att skona andrahandsmänniskorna från ”våndan” och ”tortyren” av att behöva ta ett personligt ansvar, att fatta egna beslut, att fälla egna omdömen, att slippa tänka på vad andra tycker och tänker.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 