Kategori: Objektivism

Man tar vad man har

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag tänker inte stöda den nya kampanjen för fri företagsamhet. Och jag tycker inte heller att du eller någon annan sann vän av kapitalismen ska göra det. Varför? Jo, därför att om kapitalismen och friheten ska ha en chans i Sverige, eller någon annanstans, måste den försvaras med rationell moralisk bas. Altruismen är inte en sådan bas. Kollektivism är inte en sådan bas. Andrahandsmentaliteten är inte en sådan bas. Ändå är det på dessa hopplösa grunder som Svenskt näringsliv nu försöker slå ett slag för den fria företagsamheten. Detta är dömt att misslyckats för kapitalismen till sin natur är individualistisk och egoistisk; inte kollektivistisk och atruistisk.

Från den metafysiska till den etiska aspekten är de filosofiska premisserna bakom kampanjen för fri företagsamhet hopplöst korrupta. Man kan ta del av dem i en gräslig krönika som går att läsa här.

Detta är den metafysiska premissen, detta är synen på människan:

Människan är den besatta apan. Ingen människoapa skulle få för sig att plocka löss ur pälsen på en och samma individ ett helt liv. Homo sapiens är den monogama schimpansen. Ingen annan av jordens 250 primater skulle sitta timme efter timme, dag efter dag för att knacka fram den perfekta stenyxa de tyckt sig se inne i en gammal sten. Från övriga släktingars synpunkt sett är detta sjukligt, galenskap, resultatet av bestämda förändringar i vår hjärna. Men det är denna besatthet som är grunden för den fria människans enastående kreativitet. (Mina kursiveringar.)

För somliga är detta kanske bara ett uttryck för en slags humor. Men i vår kultur är det omöjligt att avgöra. Jag tycker i vilket fall som helst inte att det är ett dugg roligt.

Och detta sägs vara drivkraften bakom den kreativa människan:

Vi är gjorda för att utöva detta skapande i en grupp, för en grupp. Ursprungligen handlade det om den lilla samlargruppen på 20-30 personer på vandring mellan Afrikas öppna horisonter. Det är det livet vi genetiskt är gjorda för. Vår starkaste drivkraft är att få omgivningens respekt. För att få den kan vi offra livet. Isoleras vi från vårt sammanhang, får vi inte chansen att göra andra människor glada, längtar vi döden.

Jag antar att man nästan måste förlita sig på ”vetenskap” om människans gener och evolution för att skriva en sådan sak; för ingen introspektion i världen kan någonsin rättfärdiga en sådan omskrivning av verklighetens fakta beträffande den kreativa människans natur. I övrigt hänvisar jag till The Fountainhead.

Krönikan fortsätter:

För några miljoner år sedan gjorde en urmoder den uppfinning som för alltid ändrade evolutionens gång. Tidigare homininer hade redan ställt sig upp på två ben. Då frigjordes händerna och man kunde bära hem mat att dela med familjen. Ett stort steg, men inte tillräckligt. Det är inte många nötter, rötter, meloner eller frukter som får plats i två händer. Än värre för den som har en unge hängande om halsen. Någon gav inte upp, någon var besatt nog att inte ge sig förrän hon hittat den perfekta lösningen: handväskan! I ett djurskinn slängt över ryggen kunde en enskild samlare nu bära tjugo kilo mat. Det gjorde ett utvidgat samarbete lönsamt. Maten tog man hem till en hemmabas för alla att dela.

Så föddes det mänskliga samarbetet, unikt i djurriket genom att det kan vara altruistiskt, inte endast för den egna omedelbara nyttan, och mer än för bara de egna ungarnas, egna genernas, väl.

Krönikan avslutas med följande magvändande ord:

Företagsamhet för allas väl har varit Homo sapiens väg. Begreppet alla har under historiens gång vuxit från samlargruppen till klanen, till stammen, till nationen, till samfundet. Vår arts överlevnad kommer att hänga på om vi lyckas globalisera vårt vi.

Jag trodde först inte mina ögon, men Svenskt näringsliv har verkligen lyckats överträffa sig själva denna gång.

”Don’t bother to examine a folly – ask yourself only what it accomplishes”, säger skurken, Ellsworth Toohey, i The Fountainhead. För att förstå vad det är som får Svenskt näringsliv att sanktionera en krönika som denna måste vi börja med att konstatera ett par saker.

Det är alldeles riktigt att kapitalismen är det enda system som genererar störst välfärd åt största möjliga antal. Detta faktum gör många förvirrade. Varför? Därför att de allra flesta använder ordet ”altruism” för att beteckna saker som i själva verket inte har något med altruism att göra, nämligen människokärlek och välvilja.

De flesta har fått för sig att alternativet vi står inför är huruvida vi är otrevliga dvs sadistiska egoister eller ”välvilliga” dvs altruistiska masochister. Alternativet är emellertid falskt. Olyckligtvis känner de flesta inte till det tredje rationella alternativet: den sanna egoist som lever för sig själv och av egen kraft. (Se The Fountainhead för en konkretisering av denna sanna egoism.)

Följaktligen drar många, helt felaktigt, slutsatsen att allmänhetens goda levnadsstandard som ju definitivt är en följd av kapitalismens välvilliga natur, också måste vara produkten av att människans ”välvilliga” dvs altruistiska natur måste ha främjats av kapitalismen. Inget kan vara längre ifrån sanningen. Och detta vet alla utan att vi behöver göra en grundlig undersökning.

Det är faktiskt pinsamt att man ska behöva påpeka det, men kapitalister jobbar inte gratis. De söker profiter. De söker tjäna förmögenheter. (Och att kapitalisterna återinvesterar merparten av kapital för att producera mer och göra ännu större profiter i framtiden är i slutändan irrelevant, för det råder ändå ingen tvekan om att kapitalisternas lust att producera skulle vara betydligt mindre om de inte fick göra någon profit alls.) Alla vet detta. Även Svenskt näringsliv.

Det är därför uppenbart att Svenskt näringsliv inte har en moralisk bas att stå på. De verkar medvetna om att kapitalismen måste försvaras. Men eftersom de inte har upptäckt objektivismens etik, försöker de motivera kapitalismen på altruistiska och kollektivistiska grunder. Men detta är en fundamentalt sett hopplös uppgift. Kapitalism och altruism är nämligen fullständigt oförenliga med varandra. Altruism betyder nämligen inte välvilja; det betyder att man har en skyldighet att offra sig för andra; att slava för andra; att leva för andra. Det betyder att du har ingen rätt att leva såvida du inte frivilligt tar på dig rollen som en slav. Hur kan man förena en moral som altruismen med principen om individens rättigheter? Hur kan man förena en moral som altruismen med profitbegäret? Svaret är så klart att det kan man inte. Om altruismen är idealet, då är kapitalismen omoralisk.

Det enda Svenskt näringsliv försöker åstadkomma här är att gå ifrån den moraliska diskussionen; de inser direkt att alla sådana diskussioner är hopplösa givet deras premisser. De försöker istället förvandla människan till ett kollektiviskt-altruistiskt djur som njuter av att leva för andra, att skapa för andra, att tjäna andra. Sedan försöker de på denna basis härleda kapitalismens välvilliga natur.

Länge fick vi höra att socialismen inte kunde fungera för att människan är egoist (dvs för att hon trots allt vill leva). Numera försöker alltså Svenskt näringsliv rätta sina ideologiska föregångare, genom att på fullaste allvar säga att kapitalismen är ett system som gagnar människans liv och välbefinnande, eftersom människorna trots allt är altruistiska kommunistmänniskor – i synnerhet företagaren – som mer än gärna viger sitt liv åt stammen, åt gruppen, åt vårt ”vi”. Den enda skillnaden är tydligen, om vi ska tro Svenskt näringsliv, att kommunisterna trodde att de kunde tvinga fram altruismen ur människorna. ”Nej”, svarar Svenskt näringsliv, ”för att människans sanna altruistiska natur ska komma fram måste man, så klart, släppa henne fri från skatter och regleringar som håller hennes kreativa offervilja tillbaka!”

Detta kommer av uppenbara skäl inte att fungera. Allt som krävs för att detta resonemang ska falla ihop som det ”vetenskapliga” korthus det är, är att någon vänligt men bestämt påpekar att en hel del människor trots allt är ganska egoistiska av sig. (Därmed inte sagt att de är några konsekventa eller explicita egoister.) Affärsmännen, kapitalisterna, företagarna, skaparna, tänkarna, uppfinnarna och många fler därtill – alla är de egoister. De är mer egoister än resten av mänskligheten – och för detta ska vi vara tacksamma. (Se The Fountainhead och Atlas Shrugged.) Deras natur kräver det av dem: att tänka och skapa är egoistiskt. Att producera välstånd är egoistiskt, säger sig själv.

”Man tar vad man har”. Om så, vad annat bevisar detta än att Svenskt näringsliv inte har något att ta av? Denna kampanj kommer att misslyckas med att försvara kapitalismen och den fria företagsamheten. Och den kommer att misslyckas precis av samma anledning som samtliga föregångare till den var tvungna att misslyckas. De misslyckades eftersom det inte fanns en rationell moralisk bas att vända sig till.

Om Svenskt näringsliv menar allvar, då vet de vad de måste göra. De måste vända sig till Ayn Rand. Endast Ayn Rands filosofi objektivismen kan förse Svenskt näringsliv med det de behöver: en rationell moralisk bas för kapitalismen. Så frågan är: När ska de lära sig av sina misstag? När ska de ta till sig Ayn Rands budskap?

Bör vi andra vara hopplösa? Absolut inte. Allt detta egentligen säger oss är att man är mer än gruvligt naiv om man sätter alltför stora förhoppningar på att organisationer som Svenskt näringsliv kan ge ett varaktigt intryck på kulturen och därmed det där dåliga ”klimatet” som företagarna lever i.

Skatt och krig

Carl Svanberg13 kommentarer

I olika sammanhang får jag ofta höra från libertarianer att Irakkriget var fel. Inte för att det var en lögn (”ett krig mot islamisk terror”). Inte för att det är hopplöst att sprida frihet i Mellanöstern. Inte för att demokrati inte är detsamma som frihet. Inte för att spridandet av demokrati i Mellanöstern endast främjar fienden (islamisterna). Inte för att det utfördes av fel skäl (sprida demokrati) och på fel sätt (”just war theory”). Nej, istället opponerar de sig emot kriget för att det kostar skattepengar.

Och visst är det en synd. Det är som att strö salt i såret att utöver det altruistiska uppoffrandet av soldater för en omoralisk sak, så ska man dessutom tvingas ge upp ofattbara summor av pengar för denna omoraliska sak. Men det är inte riktigt så dessa libertarianer tänker.

Libertarianerna jag talar om tänker istället så här: eftersom individen har rätt till egendom, och eftersom skatt innebär att folk tvingas betala pengar till staten, är skatt stöld. Det är alltså en kränkning av individens rättigheter. Det är därför fel, omoraliskt, oförsvarbart. Strikt talat är detta sant. Skatt är stöld. Det är omoraliskt. Det är en kränkning av individens rättigheter.

Hur ska man då förhålla sig till detta? Svaret är enkelt: staten bör finansieras frivilligt. Och ja, jag tror att detta kommer att fungera alldeles utmärkt. Jag tror inte att det kommer vara några som helst problem. Nej, jag anser självklart inte att det skulle fungera idag. Det måste till många förändringar innan avskaffandet av skatten är aktuellt. Inte minst måste kulturen förändras. Som Ayn Rand påpekade vore en sådan reform den sista reformen i övergången till ett helt fritt samhälle, inte den första.

Statens enda legitima roll är att skydda individens rättigheter. Så även om skatt förvisso är fel, är skatt för att finansiera de delarna av statens om ägnar sig åt detta (polis, domstol och försvar), inget att klaga över. Möjligen kan man klaga över att inte tillräckligt mycket pengar går till polis, domstol och försvar.

Alla rationella människor inser att deras frihet förutsätter en nattväktarstat och att det därför är i deras egenintresse att finansiera den. Det är därför frivillig finansiering inte kommer att vara ett problem i ett fritt och rationellt samhälle; rationella egoister betalar gladeligen för en sådan stat.

Så rationella egoister klagar därför inte på Irakkriget för att de måste betala skatt för att finansiera militären eller krig mot Irak. Om kriget mot Irak hade utförts av rätt skäl och på rätt sätt, då hade det inte funnits några goda skäl att klaga alls. (Förresten skulle kriget mot Irak vara avsevärt billigare om det hade genomförts under korrekta premisser.) Jag tycker, ärligt talat, att detta är ett mycket dåligt argument emot Irakkriget.

Med detta sagt hoppas jag nu att ingen ska förväxla min syn på saken med en del libertarianers syn på saken. Men med tanke på hur svårt det är för somliga att läsa vad man faktiskt skriver, är det nog ett ganska hopplöst önskemål från min sida. Nåja, man gör vad man kan. Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt.

Väga principer?

Carl Svanberg1 kommentar

Johan Eriksson från kulturrevolution skrev ett inlägg häromdagen där han försökte avgöra om en neokonservativ politik är förenlig med liberala principer. (Svaret är förresten nej.) Han försökte avgöra detta genom att ”väga” principerna mot varandra. Så här formulerade han sig: ”Hur mycket är rätten till liv värd jämfört med rätten till egendom, när de står i konflikt? Hur gör man en rimlig bedömning i förväg? Det finns en hel del problematiska frågor att ta ställning till. Bör kränkningar i framtiden ha samma vikt som kränkningar idag?”

Problemet här är inte i första hand att det inte finns något sätt att rationellt motivera en konflikt mellan till exempel rätten till liv eller rätten till frihet. Nej, frågan är: Varför ska man ”väga” principer mot varandra överhuvudtaget? Och hur ska man ens i teorin kunna väga dem mot varandra utan att förlita sig på en måttstock och principer? Eller är det meningen att även dessa ska vägas i relation till ytterligare måttstockar och principer? Var tar det hela slut? Om det inte finns ett slut, då är det i princip en verifiering på att ens resonemang är grundlöst detta då man, utan hänvisning till en rationellt validerad måttstock eller princip, bara valde ut en godtycklig punkt som startpunkt.

I princip är det där ett resonemang som detta måste sluta. Om vi inte kan vända oss till rationella principer för en vägledning, då blir det godtycke och känslor som avgör. Men vi kan inte avgöra vad som är bra eller dåligt på grundval av godtycke och känslor. Känslor är ingen källa till kunskap. Föga oväntat slutar Erikssons inlägg ungefär där man kunde förvänta sig med en metod som denna: ”Jag är långt ifrån säker på vad svaret på alla dessa frågor är, men jag tror att det är nyttigt att formulera dem, och fundera på dem”.

Eriksson visar därmed i sitt inlägg, även om det inte var hans avsikt, att principer – rationella principer – är nödvändiga för att faktiskt avgöra vad som ligger i vårt intresse, vad som får den bästa utkomsten. Behandlar man situationer utifrån rationella principer inser man att det inte finns skäl för att göra sådana här ”avvägningar” mellan principer; vilka ”avvägningar” som är lämpliga eller ej bestäms av principerna själva.

För en utveckling av detta läs min essä ”Varför moralprinciper?”. Läs sedan Don Watkins essä ”Rational Decision-Making”. Efter det kan ni gott lyssna på Leonard Peikoffs tal ”Why Should One Act on Principle?” Ni måste dock registrera er som besökare, vilket är gratis.

Jag vill poängtera att jag inte skriver detta för att ”hänga ut” Johan Eriksson. Jag är rätt säker på att han säger det han säger inte av dumhet eller illvilja, utan av okunskap. Men genom att använda mig av hans senaste inlägg som ett exempel, kan förhoppningsvis folk, Eriksson inkluderad, som kanske inte har tänkt på detta få någonting att fundera på och, i slutändan, kanske även lära sig något av det.

Anarkism vs objektivism

Carl Svanberg1 kommentar

Via Gus Van Horns blogg blev jag uppmärksammad på att Harry Binswanger har tillgängliggjort sin artikel ”Anarchism Vs. Objectivism”. I denna klassiska essä behandlar Binswanger denna fråga:

Q: A government has a legal monopoly on the use of physical force within its borders. What is the answer to the” libertarian” anarchists who claim that to maintain this monopoly a government must initiate force in violation of the rights of those who wish to defend their own rights or to compete with the government by setting up private agencies to do so?

Läs svaret här.

Altruism, kapitalism och klimatfrågan

Carl Svanberg13 kommentarer

Jag argumenterar, i enlighet med individualismens och rättvisans princip, att man inte ska straffa individer för brott de inte har begått. En konsekvens av detta är att man inte ska straffa individer för vad som är den samlade produkten av miljontals enskilda individer.

I klimatdebatten betyder detta att även om människans samlade utsläpp av koldioxid vore orsaken till klimatförändringarna, vars effekter kan vara negativa för en del människor, följer det inte att man ska straffa den enskilde individen med skatter och regleringar för att få henne till att minska på sina koldioxidutsläpp.

En invändning till detta, som jag får ibland, är att om man kan hitta en enskild individ som står för en ansenlig del av människans koldioxidutsläpp, då bör åtminstone han få straffas. Mitt svar på denna invändning är oftast: Visst, om du kan bevisa det. (Givet att du också kunde bevisa att människans koldioxidutsläpp var orsaken till någon global uppvärmning till att börja med.)

Nyligen kom jag dock över följande siffra: en genomsnittlig svensk släpper årligen ut 6 ton koldioxid. Med andra ord släpper svenskarna sammanlagt ut 54 miljoner ton om året. Sveriges del av det globala utsläppet av koldioxid endast motsvarar ett par promille, varför effekten av att Sverige helt slutade släppa ut koldioxid skulle vara närmast obetydlig.

Vad följer av detta? Av detta följer det att inte ens om du hittar en individ som ensam släpper ut 54 miljoner ton koldioxid, skulle man kunna motivera skatter och regleringar för att stoppa honom! Detta följer just eftersom hans enskilda bidrag till den globala uppvärmningen vore precis lika försumbar som hela Sveriges bidrag!

Det följer självfallet av detta att man inte heller har något större fog för att sätta några tyglar på amerikaner som släpper ut 20 ton per capita. Det följer ännu mindre att vi ska stoppa fattiga som endast släpper ut en bråkdel av detta per capita från att kraftigt utöka sin energiproduktion, så att de i sin tur kan kraftigt utöka sin produktion av välstånd.

Vad världens fattiga behöver är inte amerikaner som minskar sitt koldioxidutsläpp med 90%, utan samma frihet som gör det möjligt för amerikanerna att producera så mycket energi och välstånd. Vad de behöver är med andra ord kapitalism. Laissez-faire kapitalism.

Miljörörelsen säger att klimatfrågan är en moralisk fråga. Att frågan har rättvise- och jämlikhetsdimensioner. Det är sant. Men om miljörörelsen verkligen brydde sig om mänsklig välfärd, om rättvisa och jämlikhet (i meningen att alla har samma rättigheter), då skulle de plädera för amerikanernas rätt att släppa ut 20 ton koldioxid per capita och indiernas rätt att tjugodubbla sitt koldioxidutsläpp per capita!

Men det gör de inte. De är av PR-mässiga skäl noga med att påpeka att Kyotoavtalet inte medför några restriktioner på de fattiga länderna. De inser säkert att ett sådant krav skulle avslöja dem som människofientliga. Men de inser förstås att de förr eller senaste måste plädera för att göra det. För annars kommer ju de uppoffringar som de vill tvinga på väst i allmänhet och USA i synnerhet att vara förgäves. En orgie av självuppoffringar är de ute efter – alla ska ned till Afrikas nivå; det är implikationen av deras tal om ”rättvisa” och ”jämlikhet” i dessa sammanhang. Och, som vanligt, förespråkar man det i ”människokärlekens” namn.

Det är altruismen som gör att så många köper idén att vi måste offra industrisamhället. Människor som inte tror att de har någon rätt att leva för sin egen skull, kan inte försvara alla de själviska värden de får ut av att åtnjuta en hög levnadsstandard. Så de äter upp propagandan som kommer fram i debatten, alldeles oavsett vad vetenskapen säger.

En del idealister köper avtalsbrev i form av utsläppsrättigheter. Sedan lovar och svär de på att de ska ändra sitt sätt att leva. De allra flesta slutar dock upp som socialistiska cyniker. De vet att de, liksom de flesta andra, är ”själviska” och därför onda. Deras bevis för detta är att varken de eller några andra tycks vara villiga att frivilligt ge upp sin höga levnadsstandard.

Men de vet att de enligt altruismen och egalitarianismen, som de har accepterat, inte kan moraliskt berättiga sitt beteende. Så, som vanligt, hoppas de istället på att politikerna ska göra livet ”enklare” för dem och alla andra, genom att helt enkelt tvinga på dem skatter och regleringar. Även de som inte inledningsvis har dåligt samvete för sin egen levnadsstandard kan gå med på detta, så fort politikerna har intalat dem om deras moraliska skyldigheter gentemot världens fattiga och utsatta.

Hela denna fråga, klimatfrågan, utgör alltså inget annat än ännu ett exempel på hur altruismen leder oss i väst till att vilja begå ett kollektivt självmord. Så genom att bekämpa den monstruösa läran, altruismen, och sprida ett rationellt alternativ, objektivismens etik, kan man samtidigt verka för att få en sundare debatt i denna fråga. För som i debatten mellan kapitalism och socialism, har det nog, långsiktigt sett, en större betydelse för debattens utfall, än statistik och ”fakta”.

Dags att överge falska alternativ

Carl SvanbergLämna en kommentar

I slutet av sitt liv försökte Ayn Rand skriva manuset till en miniserie av Atlas Shrugged. Detta efter flera år av att försöka filmatisera romanen. Hon klagade också med rätta på att hennes svårigheter med att hitta bra producenter, manusförfattare och finansiärer till en sådan filmatisering. Hon sade att om filmen skulle vara en kollektivistisk motsvarighet till Atlas Shrugged, då skulle filmen förmodligen ha producerats av Hollywood för länge sedan.

Det är nu 25 år sedan Ayn Rand dog och Atlas Shrugged har fortfarande inte blivit till film eller miniserie. För ett par år sedan var det tal om en filmatisering igen, denna gången skulle tydligen Brad Pitt och Angelina Jolie vara intresserade av att vara med i den. Den senaste informationen talar för att filmen äntligen kommer att börja produceras någon gång i år. Kanske blir den äntligen av. Vi får helt enkelt se.

Tänk på detta en stund. Hollywood, ett näste för kollektivister och anti-kapitalister. Det är vida känt att så är fallet. (Eller ja, ganska känt i alla fall.) Visst är det lite tragiskt? Om du inte redan visste det, låt mig då bara peka på det senaste exemplet. WND:

A man who is believed to have killed up to 100 million people in his life is to be the subject of a positive $60 million biographical film portrait, if a Hollywood producer gets his way.

”Challenging Heaven” by Steven North will tell the story of the founding of Communist China with Mao Zedong in the role of George Washington.

Det är smaklöst hur man kan vilja spendera så här mycket tid, energi och pengar på att göra en sådan här film. Det är ännu mer smaklöst att dessutom jämföra George Washington med Mao!

North tänker även fråga Kina om de kan hjälpa till i produktionen av denna film. Gissa vad det betyder? ”‘I need an army,’ North explained. Those extras are not likely to be paid scale. China is notorious for its continued use of slave labor as well as near-slave wages”. Och rapporterar en annan tidning: ”‘This is a very positive portrayal of Mao, and we are hoping that one the script clears the approval process, China will come up with services and support,’ North said.”

Ayn Rand var hatad och föraktad av många under tiden hon levde. Tyvärr är hon fortfarande hatad och föraktad av många. Inte minst i Hollywood där vänstern då som nu dominerade. (Även många konservativa hata och föraktade henne för att hon var ateist.) De allra flesta som hatade och föraktade henne, då som nu, har inget fog för sina känslor. Då som nu har de flesta av dem inte läst en rad Ayn Rand har skrivit. De brukar ofta säga att de ogillar Ayn Rand därför att hon stod för egoism. Vad egoism är eller varför det är bra, är inte frågor som de ställer.

Nu kommer det kanske märkligaste av allt i denna berättelse, nämligen att Mao själv tycks vara en ovanligt konsekvent och explicit anhängare av idén att andra människor endast finns till för att tjäna hans sadistiska lustar. WND citerar nämligen honom säga:

”I do not agree with the view that to be moral, the motive of one’s actions has to be benefiting others. Morality does not have to be defined in relation to others. … People like me want to … satisfy our hearts to the full, and in doing so we automatically have the most valuable moral codes. Of course there are people and objects in the world, but they are all there only for me. … People like me only have a duty to ourselves; we have no duty to other people.”

Edwin A Locke skrev i sin recension av Mao: The Unknown Story att: ”Mao actually enjoyed the prospect and the act of torture, killing and destruction, even (if not especially) his own people. He wanted to destroy, not just as a means of gaining power, but also as an end in itself”.

En annan recensent på Amazon skrev:

Mao rejected morality at a young age and discovered in himself a love of violence – especially violence that smashed the social order. After witnessing atrocities on a tour of the Hunan countryside in the 1920’s he said he felt ”a kind of ecstasy never experienced before.” He was particularly fond of public executions, and would organize rallies making murder a spectacle to terrorize the masses into submission. In Peking alone millions of inhabitants witnessed some 30,000 execution rallies during the early 1950’s. Victims were paraded and then shot in the head so that their brains splattered out onto the bystanders. During the Cultural Revolution (which vaporized another 3 million lives) he would enjoy watching films of his foes being humiliated, tortured and killed.

Så vänstern i Hollywood kan inte hosta upp pengar och talanger för att producera en film med budskapet att varje människa är ett moraliskt självändamål? Men de kan, verkar det som, utan problem hosta upp pengar för en glorifiering av en kommunistisk massmördare vars explicita filosofi säger att andra människor existerar för att tjäna andra (närmare bestämt hans perversa nihilistiska känslor)?

Egentligen är detta inte så konstigt om man bara tänker efter. Det är mycket möjligt att Steven North och hans likar inte har tänkt på det explicit. Men att göra en film som glorifierar honom är inte så konstigt trots allt. Tänk på hur många som än idag försöker ursäkta massmördare som Mao med motiveringen att han ändå gjorde en del bra saker för folket i Kina. (Ett påstående som är mycket disktutabelt.) Nicholas D Kristof skrev i sin recension av boken i New York Times (2005/10/23):

In that regard, I have reservations about the book’s judgments, for my own sense is that Mao, however monstrous, also brought useful changes to China … I agree that Mao was a catastrophic ruler in many, many respects, and this book captures that side better than anything ever written. But Mao’s legacy is not all bad. Land reform in China, like the land reform in Japan and Taiwan, helped lay the groundwork for prosperity today. The emancipation of women and end of child marriages moved China from one of the worst places in the world to be a girl to one where women have more equality than in, say, Japan or Korea. Indeed, Mao’s entire assault on the old economic and social structure made it easier for China to emerge as the world’s new economic dragon.

Med altruismen kan man ursäkta precis vad som helst. Denna filmen om Mao är det senaste beviset för det.

Nu kanske någon vill invända genom att ställa frågan: ”Är ändå inte Mao en egoist?” Nej. (Inte ens påståendet om att han ska ha fått ut någon form njutning av sitt mördande är ett bevis för det.) Men även om vi för ett ögonblick gick med på att han var en slags egoist, vad tjänar det då för ändamål att påstå en sådan sak? Jo, för altruisterna tjänar han som ett argument för den falska dikotomin som de alltid försöker köra ned i halsen på oss: Maos ”egoism” eller altruism. Vad väljer du? Vill du mörda eller mördas? Det är elakt att mörda andra människor, så kom igen? Vad väljer du? Du vill väl ändå inte vara som Mao?

De kommer med denna falska dikotomi som ett argument istället för att ta reda på vad Ayn Rand menade med egoism. Sedan antar de, helt grundlöst, att hon stod för en cynisk eller nietzscheansk form av egoism av den sjuka typ som Mao sägs representera. Men denna form är, som Ayn Rand korrekt påpekar, egentligen inget annat är den andra sidan av samma altruistiska mynt: att det ”goda” inte ligger i att offras för andra (altruism) utan i att offra andra för sig själv (”egoism”). Men notera att detta faktiskt implicerar att altruism förutsätter ”egoister”. ”Egoister” som Mao och resten av det kinesiska ”folket” som sägs ha gynnats av hans grymma brott. Men istället för att fördöma altruismen, envisas de med att på ett falskt alternativ. Sedan fördömer de ”egoismen” och med den Ayn Rand!

Altruisterna borde ta sig en bra titt i spegeln och fråga sig om det kanske inte är dags att fördöma altruismen och med den alla de monster som den har producerat och sanktionerat: Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, bara för att nämna några. I brist på alternativ och kunskap fanns det en gång i tiden kanske en ursäkt för att klamra sig fast vid altruismen. Men den ursäkten finns inte längre. Inte sedan, åtminstone, publiceringen av Ayn Rands bok Atlas Shrugged.

Filmatiseringen av Atlas Shrugged blir kanske inte bra. Så sitt inte och vänta på filmen. Den blir kanske aldrig av. Så om du inte har läst Atlas Shrugged se då till att göra det. Du kommer inte att ångra dig.

Föreläsningar om Urkällan

Carl SvanbergLämna en kommentar

Har du nyligen läst The Fountainhead eller Urkällan som den heter på svenska? Tyckte du att den var bra? Vill du få ut mer av din läsning? I så fall kan jag tipsa om sex timmar föreläsningar om boken med dr Andrew Bernstein.

This course examines the essential literary and philosophical elements of The Fountainhead, including its plot, characterizations, theme and, briefly, Ayn Rand’s writing style. Specific topics analyzed include but are not limited to: the innovator versus tradition; conformity and nonconformity versus individualism; independence versus dependence; selfishness versus selflessness; and the story’s five main characters: Howard Roark, Dominique Francon, Gail Wynand, Peter Keating and Ellsworth Toohey.

Låter det intressant? Se här.

Miljörörelsen som D2

Carl SvanbergLämna en kommentar

Enligt Leonard Peikoffs DIM-hypotes är miljörörelsen, såsom den ser ut idag, framför allt ett uttryck för D2 inom politik. Det vill säga, när det kommer till hur en filosofisk eller ideologisk rörelse ställer sig till frågan om hur ett samhälle ska vara organiserat, så kan man i grunden ha tre positioner. En integrerad, disintegrerad eller misintegrerad.

Att ha en integrerad syn betyder i princip att samhället bygger på rationellt validerbara principer. Laissez-faire kapitalism är därför ett exempel på detta för det bygger på principen om individens rättigheter (som ju går att härleda hela vägen tillbaka till våra fem sinnens vittnesbörd av verkligheten).

När det kommer till att ha en disintegrerad syn kan man ha det i varierande grad. Peikoff delar i princip upp det i två grader: D1 eller D2. Ett exempel på D1 inom politik är blandekonomi eller välfärdsetatism. Det bygger inte på några rationellt validerbara principer. Det bygger i själva verket inte på några principer alls. Det förekommer principer – men inget system av idéer som förenar dem – ingen ideologi.

Vilka idéer som styr ett D1-samhälle beror endast på individers eller majoritetens nyck, slump (mediernas sättande av agendan) och politikens smutsiga spel. Det som gör det till D1 istället för D2 är förstås att det finns ändå rester av några rationella principer i denna soppa – men de försvaras inte och accepteras inte fullt ut. (Inga principer försvaras eller accepteras fullt ut.) Bara upp till en viss grad. Ibland. När situationen tillåter det eller opinionsundersökningarna sympatiserar med det.

Vad utgör då D2? Peikoff ger flera exempel, men det gemensamma är att de samtliga ger uttryck för en total disintegration när det kommer till samhället. Det handlar om att fullständigt förstöra ett organiserat samhälle – och alla förutsättningar för det. Ett exempel här – det främsta – är ekologismen eller environmentalismen; miljörörelsen. De vill förstöra industrin. De vill förstöra kapitalismen. De vill förstöra civilisationen såsom vi känner den. De vill inte förstöra detta för något påstått ”högre” värde – de vill förstöra det för något lägre. Det ska inte finnas några mänskliga förmånstagare här. (För ingen kan seriöst hävda att de söker förstöra allt detta för människornas skull; notera att de anser att problemet är att det finns för många människor på jorden.)

Folk som inte tar idéer på allvar har en tendens att skaka av sig allt detta som överdrivet nonsens. Egentligen vill inte miljörörelsen allt detta. Det är bara tomma ord. Bara slogans som de slänger sig med för att få mediernas uppmärksamhet. Detta stämmer kanske för den stora massan av anhängare inom miljörörelsen som ofta utgörs av människor som först har skrämts till lydnad och underkastelse av miljörörelsens skamliga propaganda – och som sedan i ett desperat försök att ”göra något” slutar sig till dessa grupper utan att tänka igenom det särskilt noga. Men det stämmer inte för rörelsens ideologiska ledare. För de har verkligen tänkt. Därför är deras synpunkter – och de praktiska konsekvenserna av deras synpunkter – aldrig en olyckshändelse.

Vi kan härleda det absurda och orimliga och livsfarliga i deras idéer genom att ta dem på allvar och sedan försöka projicera i verkligheten – i konkreta termer – vad detta skulle innebära. Gör man det kommer man, som jag, konstatera att deras intentioner inte är goda och aldrig har varit det. Att deras prat om att vi måste vara måna om människans miljö aldrig var genuina. Deras avsikt är och var att förstöra.

Nu behöver vi faktiskt inte ens härleda konsekvenserna av miljörörelsens idéer. Vi behöver bara lyssna på vad de har att säga. Paul Watson, grundaren och presidenten för Sea Shepherd Conservation Society skrev för ett tag sedan en hårresande artikel i vilken han gjorde klart för oss vad vi måste göra för att ”rädda jorden”.

Vad är (den falska) premissen för herr Watsons synsätt? ”A virus kills its host and that is exactly what we are doing with our planet’s life support system. We are killing our host the planet Earth”. Så människan är ett virus – och det är från människan som jorden ska ”räddas”. Är detta bara retorik? Watson försäkrar oss att så inte är fallet: ”I was once severely criticized for describing human beings as being the ‘AIDS of the Earth.’ I make no apologies for that statement”.

Ett virus kan man inte döda. Men man kan göra livet outhärdligt för det. Hur? Genom att begå (själv)mord. ”[W]e also have the capability of being the anti-virus if only we can recognize the symptoms and address the disease with effective measures of control”. Mer konkret betyder det följande:

There is only one cure, only one way of stopping this rising epidemic of extinctions. The solution requires an extraordinarily immense effort by all of human society but it is achievable.

We need to re-wild the planet. We need to “get ourselves back to the garden” as Joni Mitchell once so poetically framed it.

This is a process that will require a complete overhaul of all of humanities economic, cultural, and life style systems. Within the context of our present anthropocentric mind-set the solution is impossible. It will require a complete transformation of all human realities.

Låt oss bli än mer konkreta, herr Watson?

We should not be living in human communities that enclose tiny preserved ecosystems within them. Human communities should be maintained in small population enclaves within linked wilderness ecosystems. No human community should be larger than 20,000 people and separated from other communities by wilderness areas. Communication systems can link the communities.

In other words, people should be placed in parks within ecosystems instead of parks placed in human communities. We need vast areas of the planet where humans do not live at all and where other species are free to evolve without human interference.

We need to radically and intelligently reduce human populations to fewer than one billion…

”Curing a body of cancer requires radical and invasive therapy, and therefore, curing the biosphere of the human virus will also require a radical and invasive approach”, konstaterar Watson.

I princip förespråkar han att vi ska transformera oss tillbaka till stenåldern – med det lilla undantaget att vi ska sluta bråka oss människor emellan utan istället leva i ”harmoni” med resten av biosfären. ”We need to eliminate nationalism and tribalism and become Earthlings. And as Earthlings, we need to recognize that all the other species that live on this planet are also fellow citizens and also Earthlings. This is a planet of incredible diversity of life-forms; it is not a planet of one species as many of us believe”.

Om ni är rädda för att få mardrömmar av detta, låt mig då påminna er om att detta i praktiken är precis vad miljöpartiets program så eufemistiskt förespråkar:

Människan är en sårbar del av ett känsligt ekologiskt system där allt hänger samman. Försiktighetsprincipen innebär att vi måste hantera naturen med stor varsamhet och vara ödmjuka inför vår egen ofullständiga kunskap om alla dess samband. Vi människor måste ta ansvar för att förvalta jordens resurser i balans med naturen så att den biologiska mångfalden bevaras. Vi anser att allt liv har ett värde i sig, oberoende av dess nytta för människan. När människan håller sig inom de ramar naturen ger finns grunden för goda livsförutsättningar och en hållbar välfärd.

Jag har analyserat innebörden av detta i ett tidigare inlägg här.

Om detta är D2 när det kommer till environmentalism, finns det då inte en form av environmentalism som är M2? Dvs som bygger på irrationella principer? För ett svar se del 2 av detta inlägg, som kommer, förhoppnignsvis, imorgon.

!!!!

Carl Svanberg3 kommentarer

Jag är ordlös. Eller ja, nästan. Uppenbarligen inte helt och hållet. För jag är förmögen att skriva detta. Men… ja. *flämt* Om ni inte redan har fått PM:et så har nu SAMTLIGA föreläsningar och anföranden av Ayn Rand lagts ut på Ayn Randinstitutets hemsida! HURRA!