Förra året blev Yaron Brook den tredje objektivisten som har fått äran att tala vid The Ford Hall Forum. Före honom talade Ayn Rand i ca 20 år, sedan talade Leonard Peikoff i ca 20 år. Talet han höll är detsamma som lades upp på http://www.aynrand.org. Det heter: ”Why the Forward Strategy of Freedom Had to Fail”. Beskrivning:

After Sept. 11th, the Bush administration declared that we must bring freedom to the Middle Eastern nations that threaten us; thus, the Forward Strategy of Freedom. By establishing democracies in key Muslim countries, starting with Afghanistan and Iraq, we would spur a revolution in the rest of the Muslim world: a revolution that would bring free, pro-Western, anti-terrorist governments to power. But the strategy has failed. The Muslim world has grown more militant, radical leaders are being elected to power, and Islamic totalitarian groups like Hamas and Hezbollah are on the rise. Dr. Yaron Brook examines the inherent flaws of the Forward Strategy of Freedom and explores what should replace it.

Personligen tycker jag nog också att talets budskap kom fram lite tydligare denna gång. Jag vet inte men jag tror att det var för att han talade lite långsammare än vanligt.

Yaron Brook blev tyvärr avbruten flera gånger av häcklare från LaRouche-sekten. Och när det sedan var dags för frågor då fick Yaron Brook väldigt få intelligenta frågor. Trots allt detta verkade Brook otroligt avslappnad av sig och svarade även på de dummaste och illvilligaste av frågor.

Jag antar att man kan ta det som ett bra betyg att man har rätt när ens åsikter uppfattas som kontroversiella – och allt meningsmotståndarna tycks kunna komma med är smädelser och rena nonsensfrågor.

Se Yaron Brooks anförande vid The Ford Hall Forum här.

För några dagar sedan fick jag hem en tidning som jag aldrig har bett om. Den har med jämna mellanrum kommit hem till mig, men då den är gratis har jag aldrig sett något skäl för mig att protestera. Men i samband med det senaste numret har jag fått nog. När den släpper igenom en artikel som heter ”Ayn Rand – frihet eller elitistisk dogm?” skriven av en mycket förvirrad André Hansson, då vet man att detta är en tidning som släpper igenom vilken smörja som helst. Man vet att man har att göra med med en oseriös tidning utan anständiga normer. Tidningen jag talar om är Svensk Linje.

Det finns massor med saker som är fel och dåligt med Hanssons artikel, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur som helst skriver Hansson:

Rands lära framställs gärna av sina anhängare som något modernt, något som appellerar till det rationella. Randianer anser sig förstås tittat på bevisen och gjort rationella övervägningar när de kommit fram till sina ståndpunkter. Det är ju de andra, socialdemokrater och kommunister som hemfaller åt överförenklade dogmer. Men en djupdykning i Rands skrifter visar en annorlunda bild.

I det som Rand kallar för den metafysiska delen av hennes filosofi hittar i dogmens ”ground zero”. ”Världen är objektiv”, säger Rand. ”Fakta är fakta”, ”A är A”, som hennes berömda devis säger. Men Rand menar inte detta som en hypotes som ska prövas mot verkligheten, eller mot andra teorier och idéer, något som en sann vetenskapsman hade gjort. Hon presenterar detta som obestridlig fakta, något som inte behöver bevisas. Det är med andra ord en trosförklaring.

I texten verkar det som om Hansson citerar Ayn Rand, men det gör han inte, och ingen källa anges, men ändå skrivs det som om det vore ett citat, varför det är onödigt förvirrande. Och med tanke på vad Hansson säger längre fram ger det ett oärligt intryck eftersom man skulle kunna tro att Hansson ägnar sig åt att skriva ett referat av någon essä av Ayn Rand. Och det var inte Ayn Rand som ”kom på” identitetslagen, och det är ingen devis, men märkligt nog kommer Hansson aldrig att referera till detta som just identitetslagen; han behandlar ”devisen” som en ”slogan”. Axiomer (som identitetslagen) kan inte, om de verkligen är axiomer, rimligen prövas mot andra idéer, teorier eller hypoteser. Men att något är en axiom gör det inte till en ”trosförklaring”.

Detta räcker för att visa att Hansson inte bara är förvirrad utan oärlig av sig. Och det räcker egentligen för att sedan visa att det är fullständigt meningslöst att diskutera detta med Hansson. När en person diskuterar ett ämne som han uppenbarligen inte har satt sig in i, men ändå vill ge sken av att han, till skillnad från sina läsare, har gjort en ”djupdykning”, då vet vi vad vi har att göra med. Hansson arbetar efter den ”vetenskapliga” premissen att man ska strunta i fakta och logik och istället arbeta fram ett resonemang som passar ens förutfattade meningar och ”oreducerbara” känslor.

Att ”A är A”, dvs att saker och ting är vad de är, dvs att identitetslagen är riktig, är ett axiom. I egenskap av att vara ett axiom är det fråga om en självklarhet. Det finns inget man kan eller behöver säga för att ”bevisa” att det är så här. Alla vet att det är så och att det är självklart att det är så. Varje försök att avfärda det förutsätter att det är så; varje försök att hävda eller ”bevisa” motsatsen resulterar i motsägelser.

Hansson gör inte någonstans klart i hela din artikel varför Ayn Rand säger att ”A är A”, dvs han gör inte klart för läsarna att det är fråga om axiomer eller vad det är som är utmärkande för filosofiska axiomer. Så läsare som är obekanta med Ayn Rands filosofi skulle då kunna tro att det verkligen är fråga om religiösa trossats som skall accepteras utan vidare. Dvs oberoende av eller i strid med fakta.

Men det blir värre. Mycket värre. Det jag tänker citera nu är varken sant eller falskt; det är godtyckligt. Det bemöts därför bäst som om ingenting har sagts. Jag utgår ifrån att folk som har läst sin Ayn Rand dirket kan se varför det han säger är godtyckligt dravel:

Resten av hennes ideologi expanderar sedan från denna utsaga till teorin om det rationella egenintresset, till den renodlade marknadsekonomin och den minimala staten, alla föreskrivna som lika obestridliga sanningar. Den som är kritisk till någon del av läran stämplas som otrogen, som en kättare, som en av de parasiterande kollektivisterna hennes böcker obönhörligen krossar.

Till de som inte har läst sin Ayn Rand kan jag kortfattat säga följande: det är inget annat ett rent påhitt från Hanssons sida att man skulle kunna härleda fram föreställningen om det rationella egenintresset, den renodlade marknadsekonomin och den minimala staten ur identitetslagen, som om de vore korollarier.

Det är inte bara en förolämpning av Ayn Rands intelligens att hävda att hon skulle göra en sådan sak, det är en förolämpning av vår allas intelligens att hävda en sådan sak, eftersom det krävs inte mycket för att se hur löjligt en sådan uppgift vore: Hur följer det att människor t ex bör vara rationella egoister ur självklarheten att en människa är människa, eller att ett bord är ett bord, eller att kapitalism är kapitalism?

Och vem, objektivist eller inte, kan hävda att det är en självklarhet, dvs ett ”obestridligt faktum”, att människor bör vara rationella egoister eller att laissez-faire kapitalismen är det moraliska idealet? Ingen. Att veta detta kräver massor med kunskap som man först måste skaffa sig. Identitetslagen räcker inte på långa vägar. Att anklaga Ayn Rand för att tro en sådan här sak är detsamma som att tillskriva henne åsikter som hon inte hade. Det är inte seriöst.

Notera att Hansson anklagar objektivister för att vara just fanatiker som inte accepterar någon som helst kritik eller invändningar eller avvikelser. Märkligt nog har inga av mina icke-objektivistiska vänner upplevt det som att jag har försökt ”krossa” dem eller att jag betraktar dem som ”parasiterande kollektivister”. Och jag känner personligen ingen objektivist som beter sig på det sättet. Jag har inte ens hört talas om någon. Vi ska snart se att detta är ingen slump alls.

Det finns mycket mer smaklösa och lögnaktiga stycken men jag tänker hoppa över dem, för det finns nämligen inget att säga om dem. Alla som har läst sin Rand och som sedan läser denna artikel vet varför det inte stämmer.

Efter han har sagt allt detta, gissa då vad som händer? Jo, då släpar han förstås in Karl Popper.

Låt oss då konstratera med dogmens antites, upplysningstidens och vetenskapens ideal. Den österrikiske filosofen Karl Popper hade kanske sagt något i den här stilen om Ayn Rand: ”Att A är A måste delvis förbli en hypotes. VI kan alirg veta till hundra procent om det är sant. Men vi kan utsätta hypotesen för prövningar. Givetvis kan vi skala bort osanningar. Vi kan se att A i alla fall inte är B. Men vi kan aldrig en gång för alla bestämma att A obestridligen är A för sanningen är beroende av människans kunskap. Hur nära vi än kommer kan vi aldrig utesluta att människan i framtiden får ny kunskap som falsifierar hypotesen A är A.”

Vad ska man säga? Eftersom Hansson uppenbarligen inte vet vad han pratar om är det egentligen onödigt att orda mer om detta. För de som däremot vill veta varför Karl Popper knappast kan pekas ut som en försvarare för upplysning och vetenskapens ideal bör läsa Per-Olof Samuelssons inlägg om Popper här. (Det faktum att Hansson har hävt ur sig en massa nonsens, är, om man tänker på vad Popper själv säger, egentligen ingen slump alls.)

Lite längre ned kommer Hansson med en massa bisarra och lögnaktiga påståenden som t ex: ”Rand verkar mer appellera till känslor än till intellektet” eller: ”Man läser Rand med hjärtat, inte hjärnan”. OK, det där sista stämmer alldeles säkert på André Hansson och hans likar. Och Hansson som inte bara läser med hjärtat utan även skriver med det får lite längre fram ur sig följande:

Randianer tenderar att besvara all kritik med samma brutala indignation en bokstavstroende kristen gör som får höra att Gud inte finns. All tänkbar kritik bara rinner rakt av, men de har alltid välkonstruerade motargument. De rabblar dessa reflexivt och det verkar sällan som om man prövar sina egna övertygelser med vetenskapens öppenhet och skepticism [märkligt nog tycks detta gälla för alla utom Hansson själv; för om han hade prövat sina övertygelser om objektivismen och Ayn Rand hade han snabbt insett hur mycket han är ute och cyklar], utan argumenten verkar redan på förhand vara bestämda att fungera som försvar för ideologin. Som en troende.

Notera de två besynnerliga sakerna här.

Först anklagar han objektivister för att vara som ”religiösa fanatiker” som ”tror” på saker och ting, som om det vore fråga om en dogm, en ”trossats”, och så vidare. Men varje gång någon ifrågasätter deras ”tro” då har de likt en troende en massa argument till sitt försvar. Ursäkta mig, men sedan när brukar religiösa människor försvara sin position medelst fakta och logik? Medelst argument? Orsaken till att de inte gör det är just för att deras åsikter aldrig var grundade i fakta och logik. Orsaken till att objektivister ofta har en massa argument som de ”reflexivt” kan ”rabbla upp” till försvar för sina positioner, beror just precis på att de, till att börja med, lät sig övertygas av dessa argument.

Sedan är det så att Karl Popper säger att teorier som man åtminstone inte kan falsifiera i teorin inte kan räknas som vetenskapliga. Men vad är det Hansson själv gör? Jo, han har argumenterat för att objektivister är funtade på ett sådant sätt att vad jag och andra objektivister än säger, så bekräftar det Hanssons beskrivning, varför en falsifisering inte är möjlig ens i teorin. Faktum är att hela detta blogginlägg skulle tjäna som en ”bekräftelse” på det Hansson säger. Jag är objektivist och när någon kommer med en oärlig attack mot objektivismen då svarar jag självfallet, som den ”dogmatiske”, ”sekteristiska”, ”fanatiska” och ”troende” jag är, med argument!

Det finns, tro det eller ej, en hel del som jag har på hjärtat just nu. Men jag kan inte finna orden eller tiden för att säga det. Återkommer därför med det så fort jag kan. Förhoppningsvis till helgen. (Har nämligen en tenta imorgon.) Jag vill dock få sagt detta innan jag återgår till dagens aktiviteter: någon har lagt upp Phil Donahues intervju av Ayn Rand på YouTube. Jag har inte haft tid att se den själv, så upptagen jag är, men jag tänkte att den kan kanske vara intressant och underhållande. Ni kan se den här. Och ja, jag kommer att bli online på ICQ/MSN imorgon igen (för de av er som bryr sig).

Detta är det anförande jag hade igår på Helsingborg MUF.

–

Jag vill inleda denna diskussion med att läsa upp ett citat:

”Du måste veta att världen har blivit gammal, att den inte längre har samma vitalitet. Den vittnar om sin egen nedgång. Både regn och solens värme minskar; metallerna har nästan tagit slut; jordbrukarna misslyckas med skörderna, sjömännen till havs, soldaten i lägret, hederligheten på marknaden, rättvisan inom rättsväsendet, harmonin bland vänner, talangerna inom konstnärskapet, disciplinen inom moralen. Detta är meningen förmedlad till världen, att allt som har en början bör gå under, att saker och ting som har mognat måste föråldras, det gamla måste bli svagt, det stora måste bli litet, och efter svaghet och krympning, kommer upplösning.” (Citerat av George Reisman som citerade det ur A History of Western Philosophy: The Medieval Mind av WT Jones. Min hasfiga översättning.)

När tror ni att detta skrevs? Följer man debatten i medierna skulle man kunna tro att det sades häromdagen. Men detta citat är i själva verket från 200-talet. Ingenting har ändrats sedan dess. Mentaliteten att vi är på väg mot jordens undergång, att jordens resurser och rikedomar håller på att ta slut, har vi alla fått höra om och om igen. Faktum är att vi har blivit indoktrinerade i dessa tankar i grundskolan och genom barnprogram såsom sommarlovskalendern Tippen. I vardagen blir många av oss ständigt påminda om ”läxan” av denna föreställning, när vi ägnar oss åt källsortering och meningslös återvinning, detta trots att återvinningen i själva verket kostar mer resurser än vad det ”sparar”. Bara för någon vecka sedan gick det ett tvprogram på SVT som hette Planeten. Jag struntade avsiktligen i att se på det, men av vad jag har fått höra var det fyllt med skrämselpropaganda av det slag som domedagsprofeterna inom miljörörelsen ständigt har kommit med.

Så här kommer några fler citat:

”Någon dag kommer vi kanske finna vårt kollager tömt till botten, rensade som en kolkällare. Våra eldar och kabiner . . . kommer plötsligt att slockna, och kyla och mörker . . . är allt som återstår för att härska över ett avbefolkat land.” (William Stanley Jevons, 1865 ur The Coal Question. Min hafsiga översättning.)

”Skogarna fortsätter att försvinna, floderna torkar ut, livet i det vilda blir utrotat, klimatet förstörs och jorden fattigare och gräsligare, för varje dag som går.” (Anton Chekhov, 1897 ur Uncle Vanya. Min hafsiga översättning.)

Här är ytterligare två citat:

”Jag slår vad som att England inte kommer att existera år 2000.” (Paul Ehrlich 1969. Min översättning.)

”Före 1985, kommer mänskligheten gå in i en tid med bristande resurser . . . i vilken våra tillgångar på viktiga mineraler kommer att närma sig ett slut.” (Paul Erhlich 1976. Min översättning.)

Varför tar jag upp dessa citat? Därför att jag tycker att de på ett kortfattat och talande sätt sammanfattar trovärdigheten i miljörörelsens ständiga hysteri över sakernas påstådda tillstånd. Den domedagskänsla som de har försökt skrämma fram hos oss är lika grundlös idag som den var för snart 2000 år sedan. Domedagsprofeterna inom miljörörelsen har lika stor trovärdighet som andra domedagsprofeter. Med andra ord ingen alls. De har ungefär samma respekt för vetenskapen som kreationisterna. Det vill säga ingen alls.

Hur fel hade dessa domedagsprofeter? Förutom det faktum att vi alla lever och frodas som aldrig förr kan vi studera lite fakta. Vi har ingen som helst knapphet vad gäller väsentliga resurser. Tvärtom råder det ett stort och ständigt växande överflöd på alla viktiga resurser. För trots att efterfrågan på praktiskt taget allt har ökat, har priserna bara gått ned. Det finns bara en förklaring till detta, nämligen att tillgången på resurserna i fråga hela tiden har ökat.

13 av de mest använda mineralerna (silver, tenn, bly, aluminium, etc) var i genomsnitt mellan fem till tio gånger dyrare i början av 1900-talet än vad de är idag. Vilket betyder att de i dag bara kostar mellan en femtedel eller tiondel av vad de gjorde för hundra år sedan. Under perioden 1950-2000 ökade järnmalmtillgångarna från 19 000 miljoner ton till 140 000 miljoner ton, eller 737%. Bauxitetillgångarna (aliminiummalm) ökade från 1400 miljoner ton till 25 000 miljoner ton, eller 1786%. Blytillgångarna ökade från 40 miljoner ton till 64 miljoner ton, eller med 160%. Nickeltillgångarna ökade från 17 miljoner ton till 49 miljoner ton, eller med 288%. Koppartillgångarna från 100 miljoner ton till 340 miljoner ton, eller 340%.

Olja, kol och el är idag billigare än vad de var i början av 1900-talet. Olja är idag fem gånger billigare, kol är sju gånger billigare och el är hela åtta gånger billigare. Oljereserverna har ökat från ca 660 miljarder fat 1980 till ca 1060 miljarder fat år 2000. Det är en ökning på ca 60% på bara 20 år. Tillgången på olja växer snabbare än efterfrågan, vilket illustreras av det faktum att har gått ned, och inte upp, under samma period. Låt er luras av de allra senaste oljepriserna. I reala termer ligger vi fortfarande under det pris som rådde under den andra så kallade oljekrisen, 1980, och då var oljan också billigare än vad den var i början av 1900-talet.

Många av oss fick i skolan och på andra håll, veta att det var helt avgörande att återvinna papper och tidningar, för skogarnas skull. Som om vi led någon brist på skog. Men det gjorde vi inte. Det finns idag mer skog i Sverige än 1920. I Sverige växer också skogen snabbare än vad vi avverkar. Varje år växer 100 miljoner kubikmeter till i de svenska skogarna och av denna tillväxt avverkar vi 80 procent. Detta är emellertid inget fenomen som är utmärkande för Sverige. Skogarna i Europa har mellan 1950 och 1990 vuxit från 144 miljoner hektar till 193 miljoner hektar. De amerikanska skogarna har inte vuxit lika mycket men det är idag mer skog i USA än vad det var 1920. Mellan 1990 och år 2000 ökade USA:s skogar med 4 miljoner hektar. Under samma tid har de ryska skogarna vuxit med ungefär 1 miljon hektar. Världens samlade skogsarealer är idag större än för 60 år sedan. För 60 år sedan täckte skogarna 3,6 miljader hektar, idag är det 4 miljarder.

Nu är frågan: Varför växer resurserna? Är det inte meningen att de ska vara begränsade? Är det inte meningen, som vi hela tiden har fått höra sedan barnsben, att resurserna håller på att ta slut? Att jorden inte räcker till? Att det är omöjligt för alla på hela jorden att leva som här i väst? Att vi måste lägga om vår livsstil? Att vi måste gå med på att få det sämre, att offra oss, och att våra barn måste få det än sämre?

En del förespråkare av kapitalism vill göra poängen att på en fri marknad, kommer vi aldrig uppleva någon genuin brist, för när den dagen kommer, då kommer priserna på bristvaran att stiga. Detta kommer att göra det mer lönsamt att producera mer av varan och att samtidigt konsumera mindre av den tills vidare. Om inte annat kommer man nu att ha ekonomiska incitament för att finna ett lämpligt substitut. Ett historiskt exempel på detta är övergången från träkol till stenkol under 1700-talet, och senare, under 1800-talets andra hälft, från stenkol till olja. Följaktligen kommer vi aldrig att få slut på resurserna, säger de. Detta är självfallet ett riktigt resonemang. Men jag vill gå ett steg vidare. Jag vill argumentera för att resurserna verkligen är, i praktiken, oändliga.

Jorden är, för att låna en observation av ekonomen George Reisman, inget annat än en enda stor kompakt sammanpressad klump av materia. All denna materia är en faktisk eller potentiell resurs för oss i form av välstånd. Om och när så är fallet, då är det människans förtjänst och följaktligen är det hon som är skaparen av samtliga resurser, inte naturen. För att verkligen förstå vad jag menar med detta måste vi börja med att ställa ett par frågor.

Vad är en resurs? Det är en tillgång, en rikedom, en form av välstånd. Låt oss räkna upp några exempel: kol, olja, naturgas, spannmål, järn, trä, vatten, etc. Ni kan fylla i resten själv. Vad är det som gör saker till resurser för oss? Det första är att vi vet hur de tjänar mänskliga behov och syften. Det andra är att vi har tillgång till dem.

Tänk på följande. Vad har du för nytta av jord, om du inte vet hur man bedriver jordbruk? Vad har du för nytta av järnmalm, om du inte vet hur du kan utvinna järnet? Vad har du för glädje av en skog, om du saknar verktygen för att hugga ned träden? Vad har du för nytta av att veta att det finns bär i samma skog, om du inte vet om de är ätliga? Etc. Det är först när vi vet allt detta som vi är villiga att betrakta dessa saker som resurser, som tillgångar, som rikedomar, som välstånd.

Observera att vad som gör något till en resurs för oss är kunskapen om hur det kan tjäna mänskliga behov eller syften. Så varje gång människan gör en sådan upptäckt ser hon till att skapa en resurs. Observera att om det inte vore ekonomiskt eller teknologiskt möjligt att utvinna ett ämne, då har hon inte någon tillgång till ämnet i fråga, och då är det inte heller en resurs för människan. Så varje gång människan upptäcker hur ett ämne kan tjäna hennes behov och hur hon kan utvinna det, då ser hon till att skapa en resurs. Och likaså ser hon till att skapa större resurser när hon kommer på effektivare sätt att ta upp olja eller att bedriva en koppargruva eller att skövla träd.

Filosofen Ayn Rand hade därför rätt till bokstaven när hon sade att roten till allt välstånd är människans förnuft:

”Medvetandet är – för de levande organismer som besitter det – deras grundläggande medel att överleva. För människan är det grundläggande överlevnadsmedlet förnuftet. Människan kan inte, som djuren, överleva med ledning av blotta varseblivningar. En förnimmelse av hunger talar om för henne att hon behöver mat (om hon har lärt sig att identifiera den som ”hunger”), men den talar inte om för henne hur hon skaffar sig mat, och inte heller vilken sorts föda som är bra för henne eller giftig. Hon kan inte tillfredställa sina enklaste fysiska behov utan en tankeprocess. Hon behöver en tankeprocess för att upptäcka hur hon ska plantera och odla sin föda eller tillverka vapen att jaga med. Hennes varseblivningar kan leda henne till en grotta, om någon sådan finns tillgänglig – men för att bygga den enklaste hydda behöver hon en tankeprocess. Inga varseblivningar och inga ”instinkter” kan tala om för henne hur man gör upp eld, hur man väver tyg, hur man smider verktyg, hur man tillverkar ett hjul, hur man bygger ett flygplan, hur man utför en blindtarmsoperation, hur man tillverkar en glödlampa eller ett elektronrör eller en cyklotron eller en ask tändstickor. Ändå beror hennes liv av sådan kunskap – och endast en viljeakt av hennes medvetande, en tankeprocess, kan ge henne den.” (Ayn Rand, The Virtue of Selfishness 1964, översättning av Per-Olof Samuelsson.)

Låt mig ge er några exempel.

Olja har funnits i marken i miljontals år var det inte förrän slutet av 1800-talet som man upptäckte hur det kunde fungera som bränsle. Likaså hade uranet funnits i marken i miljontals år, men det var inte förrän fysiker i början av 1900-talet gjorde vissa upptäckter, som man kom på att det kunde användas som en energikälla. Så i takt med att vi lär oss mer om världen, blir vi också rikare på resurser.

Aliminium har människan känt till sedan länge, men det var inte förrän den amerikanske kemisten Charles Hall som i slutet av 1800-talet upptäckte den kemiska process med vilken man enkelt kunde avlägsna aluminiumet från bauxiten, som man kunde börja producera aliminium i några större kvantiteter. Detta är i stort sett samma metod som man än idag använder för att utvinna aluminium. Det var alltså Charles Hall som gjorde aliminium till en genuin resurs för människan, detta genom att göra den tillgänglig för oss.

Sverige har länge varit rikt på järn, men det var faktiskt inte förrän en engelsk kemist, metallurgist och uppfinnare vid namn Sidney G Thomas på 1800-talet kom på hur man kunde utvinna järnet från fosforrikt malm som den svenska järnindustrin kom igång på riktigt. Innandess betraktades inte järnet i denna fosforrika malm som en genuin resurs. Vi visste ju inte hur vi skulle exploatera den och hade därför ingen större användning av den. I Kiruna finns, bara för att ta ett exempel, uppskattningsvis världens största samlade järnmalmfyndighet. Den upptäcktes redan 1696 men exploateringen kunde inte inledas förrän 1898. Först då blev det en resurs, en form av välstånd.

Ny kunskap och teknik gör det också möjligt att kraftigt öka produktionen av vissa resurser. Den gröna revolutionen inom jordbruket är ett sådant exempel. Under efterkrigstiden började man tillämpa ny kunskap och teknik inom jordbruket som kraftigt såg till att öka produktiviteten. Resultatet var en explosionsartad ökning av matproduktionen. Det är tack vare den gröna revolutionens välsignelse som matförsörjningen inte längre är ett problem. Numera är svält nästan uteslutande ett resultat av politik (och då nästan uteslutande ett socialistiskt fenomen). Värt att notera här är att om man hade försökt åstadkomma samma ökning av matproduktionen med 1950-talets teknik så hade man behövt odla upp en markareal motsvarande hela Nordamerika. Vem är det som gjorde detta möjligt? Norman Borlaug, den gröna revolutionens fader.

Vi blir också rikare i termer av naturresurser varje gång ny teknik gör det möjligt för oss att komma åt materia som tidigare var utom räckhåll. Ett konkret exempel på detta är betydelsen av de framsteg som har skett inom gruv- och borrtekniken. Idag kan vi exempelvis borra oss ned allt djupare i jordskorpan. Detta har gjort det möjligt för oss att komma åt nya lager av kol, olja och mineraler. Det är därför som dessa tillgångar bara har blivit större. De har hela tiden funnits där men innan vi kunde utvinna dem, var de ingen resurs för oss. Nu, tack vare bättre teknik, är de det. Och de som gjorde denna teknik möjlig – vetenskapsmän, uppfinnare, ingenjörer, affärsmän – och sedan tillämpade den i syfte att göra kol, olja, naturgas, mineraler tillgänglig för oss, är skaparna av dessa resurser.

Den ökade produktiviteten inom gruvdriften har också medfört att det numera lönar sig att exploatera koppargruvor vars malm endast innehåller 1% ren koppar, jämfört med gruvor som i början av 1900-talet innehöll 10% ren koppar. Idag kan nämligen en gruvarbetare producera hundratals eller tusentals mer malm än vad samma arbetare kunde för hundra år sedan. De hjärnor som låg bakom dessa tekniska innovationer som förbättrade arbetarnas produktivitet såg alltså till att skapa dessa resurser.

(Detta exempel illustrerar för övrigt att lagen om avtagande avkastning inte är aktuell på lång sikt; bara om man bortser ifrån att vår kunskap blir större, vår teknik bättre, och följaktligen de ekonomiska förutsättningarna förblir oförändrade kan man tro en sådan sak. Men som historien har visat så kommer allt detta ständigt att förbättras, så länge människor är fria – fria att tänka och producera.)

Idag har gruv- och borrtekniken gjort det möjligt för oss att borra oss ned ungefär 3 km i jordens skorpa. Men då ska ni veta att jordskorpan är i genomsnitt mellan 10 och 100 km djup. Och jordens radie är hela 6 500 km. Kom också ihåg att merparten av all gruvdrift har varit koncentrerad på de 30% av jordens yta som är täckt av land. Så vi har alltså bokstavligen bara börjat skrapa på jordens yta.

Ekonomen George Reisman har räknat ut att om vi att fortsätter att utvinna olja, kol, järn, aliminium och naturgas, i samma omfattning som vi gör idag, då kommer vi att kunna fortsätta i minst 100 miljoner år. Hur kom han fram till det? De som vill ta del av de detaljerade uträkningarna kan besöka George Reismans blogg, här vill jag bara poängtera att man kommer fram till denna uppgift genom att konstatera följande: Jordens volym är på ca 1,1 triljard kubikkilometer. Varje år utvinner vi 4,8 kubikkilometer olja, 0,291 kubikkilometer järn, 2,1 kubikkilometer kol, 0,15 kubikkilometer bauxite, 4,62 kubikkilometer naturgas. Tillsammans blir detta 11,43 kubikkilometer. Reisman antar sedan att vi säkert har missat en massa och antar därför att den totala siffran är 100 kubikkilometer. Givet detta, då skulle vi kunna hålla på som idag i 100 miljoner år och ändå inte gå igenom mer än 10 miljarder kubikkilometer. Skulle vi bli 100 gånger effektivare på att utvinna dessa resurser, då skulle vi kunna hålla på så här i 1 miljon år, och då skulle vi ändå ha inte gått igenom mer än 1 procent av jordens totala volym!

Vi får inte heller glömma bort att tillgången på energi är i princip oändlig; energi försvinner nämligen inte, det bara ändrar form. Och med undantag från den materia som vi har skjutit upp i rymden de senaste decennierna, är jorden lika rik på mineraler som den alltid har varit. Så när vi väl har gjort några hundra miljoner ton metall av något slag tillgängligt försvinner det inte. Jorden består ju, som sagt, av inget annat än en enda ofattbart stor klump av kemiska element. Och dessa kan, som sådana, inte upphöra att existera. De kan bara byta form eller relation till varandra; när du förbränner bensin försvinner inte de kemiska elementen som det består av. Faktum är att ingenting försvinner, ingenting ”tar slut”, allt finns kvar – precis som de sade på Tippen!

Bara för att illustrera vidden av det jag har sagt, tänk på att det inte finns någon anledning att begränsa vårt tänkande till jorden. Lägg märke till att hela rymden är fylld av materia och energi. Vad är det som håller oss tillbaka? Förutom det faktum att det inte finns några som helst behov av att börja exploatera andra himlakroppar såsom Mars eller månen, då det inte ens är nödvändigt att exploatera alla tillgångar vi har här på jorden, så är det ju förstås bristande teknik som hindrar oss. Så om och när vår teknik blir så pass sofistikerad att vi med lätthet kan resa runt i rymden för att exempelvis exploatera andra himlakroppar, då har människan gjort sig, i praktiken, oändligt mycket rikare på resurser. Precis som bättre borrteknik skapar nya resurser gör även bättre transportmöjligheter såsom bilar, järnvägar, båtar, flygplan och, i framtiden, rymdskepp. I samtliga fall handlar det om samma sak: det handlar om att placera materia i en bättre relation till oss människor. Innan man har gjort det är det ingen resurs: vad har du för glädje av en massa olja i Mellanöstern, om du inte kan få tag på den i bensinmacken här i Sverige?

När man blir bekant med alla dessa fakta som jag har räknat upp, och de logiska implikationerna, då blir det rent ut sagt löjligt att tala om ”bristande resurser” eller om resurser som ett hinder för ekonomisk utveckling.

I den mån vi överhuvudtaget kan tala om någon genuin brist på resurser så är det egentligen uttryck för en brist på något helt annat. Problemet är, om något, bristen på frihet. För att människor ska kunna tänka, skapa, vara kreativa och uppfinningsrika, måste de vara fria – fria från tvång, dvs fria från initierandet av fysiskt våld. Ayn Rand påpekade mycket riktigt att förnuftet inte fungerar under tvång. Det är därför de mest framåtskridande epokerna i människans historia har varit under de perioder då friheten var som störst. Det är också därför som välståndet är störst i de kapitalistiska länderna och obefintlig i de socialistiska länderna. En Thomas Edison eller Steve Jobs var inte möjlig i Sovjet.

Idag finns det tyvärr massor med statliga interventioner, inslag av tvång, som begränsar produktionen av nya resurser. Det finns exempelvis en hel del ställen i USA (som Alaska) där man skulle kunna exploatera olja. Varför gör man det inte? Vad hindrar affärsmän från att handla i enlighet med deras ratonella omdöme? Vad står i vägen? Statligt tvång; fysiskt våld. Den amerikanska staten har i princip förbjudet dem från att exploatera dessa områden. Samma sak kan vi se här i Sverige. Det finns massor med vattendrag och älvar vi skulle kunna exploatera för vattenkraftproduktion i Sverige, men vi gör det inte för att staten förbjuder det. Staten förbjuder inte bara utbyggnaden av kärnkraft, utan även forskningen om kärnkraft. Det är därför vi har ont om energi i Sverige.

Så om vi vill ha mer energi i Sverige är lösningen väldigt enkel: befria energiproducenterna från förbud, skatter och regleringar. Precis som oljekriserna på 1970-talet är energikrisen i Sverige helt och hållet ett resultat av socialistiska tvångsinslag i ekonomin. Egentligen är detta inte så konstigt: i socialistiska länder har vi ju inte bara brist på energi, utan på allting. Och kapitalismen har ju trots allt, i princip, gjort slut på all materiell fattigdom som har plågat mänskligheten genom historien.

Det finns de som säger att vi är alldeles för många människor och om vi fortsätter att bli fler, då kommer det inte att räcka att vi blir bättre på att producera mer resurser. Vad dessa människor ignorerar är att ju fler vi är, desto fler tänkare, skapare, vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, får vi också. Det viktiga är, som sagt, att dessa människor lämnas fria. Problemet är tyvärr att väldigt många människor lever i diktaturer, där de inte är fria att tänka eller producera. Vem vet hur många förtryckta Thomas Edisons eller Bill Gates det finns i Afrika, Kina eller Mellanöstern? Problemet är alltså inte att det snart finns 2 miljarder kineser. Problemet är, tvärtemot vad många säger, att de inte är fria.

Underskatta inte betydelsen av detta. Kom ihåg vilken enorm nytta så otroligt få vetenskapsmän, tänkare, uppfinnare och affärsmän har gjort. Tillsammans utgör de bara en liten bråkdel av befolkningen. Ändå har de haft en helt avgörande betydelse för levnadsförhållandena på Jorden. Norman Borlaug sägs ju, bara för att ta ett exempel, ha räddat livet på en miljard människor, genom att uppfinna och införa nya effektivare sätt att bedriva jordbruk. Studera ditt vardagsrum, så lär du än idag se många spår av Thomas Edison, eller Steve Jobs, eller Bill Gates, eller någon annan samhällsbärare som du kanske aldrig har hört talas om.

Så för att sammanfatta. Våra resurser håller inte på att ta slut och det finns inget som tyder på att någonsin kommer att göra det. Av samma anledning som det inte finns några praktiska begränsningar på människans kunskap, uppfinningsrikedom och kreativitet finns det inte heller några praktiska begränsningar på våra resurser. I praktiken är i själva verket våra resurser oändliga. Och så kommer de också att förbli, så länge som världens Charles Halls, Sidney G Thomas, Thomas Edisons och Norman Borlaugs lämnas fria att tänka, upptäcka, uppfinna och skapa.

–

PS: Då jag inte har bemödat mig med att placera ut källan till allt jag säger, vill jag bara, tills vidare, säga att varje gång ni tror att jag har fått en uppgift eller insikt ifrån George Reisman så stämmer det. Bara så att ingen får för sig att jag försöker ta äran för andras arbete. ;)

DIM-hypotesen. Under en begränsad tid så kommer Peikoffs föreläsningar om DIM-hypotesen att finnas tillgänglig på Ayn Rand institutets hemsida. Som vanligt är allt som krävs att man registrerar sig som besökare, men det kostar ingenting. Jag har inte hört den, men ska börja med det nu. Hoppas den är bra!

Lite om kursen:

This 15-session course—part lecture, part discussion—was presented live to a worldwide audience by phone and on the Internet. It is based on Dr. Peikoff’s ”The DIM Hypothesis” (book-in-progress), in which he looks at the role of integration in the culture and in practical life.

This course explains and explores Dr. Peikoff’s new DIM hypothesis, applying it to ten different cultural areas, as listed in the course outline. The hypothesis identifies and distinguishes three types of mind: the mind characterized by I (Integration); by D (Disintegration); or by M (Misintegration). In the sessions Dr. Peikoff points out how all of the influential movements in the areas included reflect—and could only have been created by—one or another of these three mind sets. If enhancing your understanding of today’s world and of where we are heading is an important concern of yours, Dr. Peikoff believes that you will find a DIM perspective on events to be of significant value.

As Dr. Peikoff recently explained: ”[M]y thesis is that the dominant trends in every key area can be defined by their leaders’ policy toward integration: they are against it (Disintegration, D); they are for it, if it conforms to reality (Integration, I); they are for it, if it conforms to a superior reality (Misintegration, M).”

Nice!

Jag slås ibland av religiösa människor som säger att om man inte tror på Gud, då har livet ingen mening. Varför säger de det? Det är inte så att de säger det eftersom de har några rationella argument för den ståndpunkten. Det beror dels på att det inte finns några rationella argument till att tro på Gud till att börja med, och Guds existens är ju förutsättningen för att det skulle finnas en mening i deras liv. Dels för att det inte finns några rationella argumenta, taget för sig själv, att tro att livet som sådant verkligen skulle sakna mening om det inte vore för Guds existens.

Så varför säger de det? Därför att i många fall är det verkligen som så att deras liv saknar mening och syfte. Innan de ”fann Gud” så hade deras liv ingen mening: de strävade inte efter någonting speciellt. De levde dag för dag, passivt, i väntan på helger. De hade inga långsiktiga ambitioner eller visioner eller mål. Att veta vad man vill med sitt liv, kräver en mental ansträngning. Det kräver fokusering. Det är, precis som viljan att leva, en intellektuell bedrift. Det är inget vi föds med. Och det vet de allra flesta, för det är rätt många av oss som åtminstone någon gång har undrat vad det är de vill göra med sina liv.

Det finns de som aktivt strävar efter en meningsfull tillvaro. Men medan strävan är aktiv i den meningen att de ständigt tycks finna någonting som de kan lägga ned tid på i ett halvår framöver, bara för att sedan helt byta linje, så är den dömd att misslyckas i övrigt, eftersom dessa människor sällan söker skaffa sig ett övergripande syfte som kan täcka upp decennier framöver. Så därför blir det lätt som så att de bytar målsättning stup i kvarten. Ett tag ska de bli polis, sedan brandman, sedan ingenjör, sedan ekonom, sedan jurist, sedan polis igen, sedan hippie, etc.

Dessa människor är i regel subjektivister. De vill en massa, men inget speciellt. Det som känns rätt, är rätt och de handlar utifrån den premissen. Därav alla dessa tvära kast och denna ofattbara kortsiktighet. Därav detta beteende som endast kan beskrivas som en nyckdyrkan. Det är, när allt kommer omkring, ingen slump att dessa människor, förr eller senare, kanske drar sig till slutsatsen att livet trots allt inte har någon mening. För så som de lever sina liv, är det ingen orimlig slutsats.

Men det finns även de som inte aktivt strävar efter en meningsfull tillvaro. Detta är istället människor som passivt låter sig ledas in och ut i det ena och det andra. De vill precis som alla andra att deras liv ska fyllas med en mening, men de vill inte behöva göra någon större ansträngning för att få denna mening. De vill att ett syfte ska förmedlas till dem automatiskt och direkt. Det är i huvudsak denna sortens människa som låter sig attraheras av religion. Religionen svarar nämligen på deras psykoepistemologi dvs på hur deras medvetande fungerar. Att någon Gud eller sektledare talar om för dem, på ett eller annat sätt, vad meningen med livet är, vad det är de ska göra, är precis vad de längtar efter.

Dessa människor är i regel intrinsikalister. De anser att vad som är sant eller falskt, bestäms av faktorer obereonde av subjektet. (För en konstrast här menar objektivismen att den så kallade korrespondensteorin om sanning är den riktiga, vilket i princip betyder att när en idé korresponderar med verklighetens fakta, då är idén ifråga sann.) Dessa människor vänder sig inte inåt i deras strävan efter ett liv med syfte; de vill inte låta sina känslor och nycker bestämma åt dem. De vill istället vända sig till en extern källa (vad som helst förutom deras eget subjekt) att någon annan – i princip vem som helst – ska tala om för dem vad det är de ska göra. Det måste inte vara Gud. Det kan likaväl vara en Führer. (Varför blir det ofta religion som blir lösningen istället för en mer världslig auktoritet? Därför att religion är mer traditionellt, vanligt och etablerat; så det kräver ingen speciell ursäkt eller motivering. ”Om alla andra gör det, då är det gott nog för mig”, är mentaliteten.)

I slutändan kan emellertid dessa människor inte finna ett syfte i deras liv. Allt de finner, om ens det, är ett tillfälligt lugn. Men det varar bara så länge som ingen ifrågasätter deras auktoritet. Varför? Därför att om någon skulle fråga dem: Varför ska du göra som auktoriteten ”X” säger, då finns det sälla något annat än: ”För att han säger det”. Men det är ju inget svar.

För att finna ett rationellt och övergripande syfte i livet, måste vi vända oss till livets natur. Det är livet som gör ett värdeorienterat handlande möjligt och nödvändigt. Om vi vill leva, då bör vi sätta ett värde på att sträva efter meningsfullhet i alla våra aktiviteter, i allt som vi företar oss. Ty vi bör vilja att allt vi gör tjänar våra liv. (Om det inte tjänar våra liv, då hämmar det våra liv.) Det finns i princip endast en form av aktivitet som kan förse våra liv med ett centralt och övergripande syfte: produktivt arbete. Varför? Låt mig citera mig själv:

Människan måste producera allting hennes liv och lycka förutsätter. Ingenting hon behöver “växer på träd”. Det är därför uppenbart att produktivitet är en dygd. Det enda alternativet till att vara en produktiv människa är att vara en parasit: en snyltare eller plundrare. Men dessa överlever bara för att andra människor valde att vara produktiva, dvs för att andra valde att tänka och producera de värden som livet och lyckan förutsätter. Men bara på kort sikt . . . Eftersom vi måste vara produktiva bör det vara någon form av produktiv verksamhet. Det bör också vara någonting som man får ut någon glädje av: den moraliska meningen med livet är ju att sträva efter lycka. Så det centrala syfte man bör välja är alltså en produktiv karriär som man älskar.

Det finns ingen anledning till varför människors liv ska sakna mening. Men det betyder inte att alternativet till en meningslös tillvaro är att likt en nyckdyrkande subjektivist utan tanke kasta sig in och ut i olika projekt. Det finns en objektiv bas för att skapa en mening i våra liv, det går att motivera ens val av mål här i livet på rationella grunder. Så gör det och sluta kasta bort ditt liv.