Kategori: Filosofi

Om behovet av teoretisk kunskap

Carl Svanberg1 kommentar

Jag såg igår ett avsnitt av den svenska versionen av ”Du är vad du äter”. Det finns ett segment i programmet där den överviktige får se allt han eller hon trycker i sig på en vecka. De verkar ofta förvånade över att det, sammanlagt, trots allt är så mycket som det är. Beror det på att de har levt i en slags förnekan över hur mycket de äter? Det kan inte uteslutas att det är fallet för somliga, men i de allra flesta fall tror jag inte att det är fråga om detta.

Så vad är då syftet med detta segment? Jag vet som sagt inte, eftersom det inte förklarades av programledaren/dietisten. Men så slog det mig plötsligt. Kan det möjligen vara som så att den överviktige personen har svårt att verkligen greppa vidden av sina problem utan denna demonstration? Om så, vad är då detta om inte ett utslag för en förvånansvärd oförmåga att tänka abstrakt? Att tänka bortom det konkreta nuet?

Man kan ju trots allt inte utifrån varseblivning härleda att en daglig konsumtion av 1 liter coca cola kommer att göra dig fet, eller skada dina tänder, eller ge dig diabetes. Det enda jag upptäcker när jag dricker coca cola är att det smakar gott (eller, om det är pepsi, att det smakar äckligt). För att känna till de långsiktiga effekterna av en stor daglig konsumtion måste jag använda mig av en och annan generalisering såväl som abstrakt kunskap om sådant som ämnesomsättning. Behövs det verkligen en tydligare illustration över varför vi inte utan vidare kan klura ut vad som ligger i vårt rationella egenintresse – utan att först hänvisa till rationella principer?

Vem behöver Russell Kirk?

Carl Svanberg7 kommentarer

Jag är inte fullständigt frisk, men jag är frisk nog för att skriva detta. Eller rättare sagt: jag kan inte låta bli att kommentera det.

Jag skrev för ett tag sedan att konservatism handlar om ett hat för förnuftet och om känslornas överhöghet. Ingen invände (med argument) mot den beskrivningen. Det är ingen slump. För det är en alldeles korrekt beskrivning. Man behöver inte ens studera de konservativa tänkarnas tråkiga skrifter för att komma fram till det. Det räcker med att läsa vad anhängare säger i deras hyllningar.

I det senaste numret av Captus tidning skriver Jonas Pettersson följande om Russell Kirk:

Kirk var influerad av både F. A. Hayek och Wilhelm Röpke. Men samtidigt skeptisk till Ludvig von Mises som han menade hyste alldeles för stor tilltro till det mänskliga förnuftet. Enligt Kirk kunde inte människor uppskatta det ekonomiska systemet om det reducerades till ett abstrakt skrivbordsprojekt. Den privata äganderätten byggde på traditioner och vanor och inte på individernas ekonomiska förnuft. Kirk menade att motivet till att följa normer måste komma från någon annan källa än det mänskliga förnuftet och det personligt fördelaktiga. Detta går tillbaka till Edmund Burkes resonemang om att fördomen i motsats till det abstrakta förnuftet innehåller något som talar till våra känslor och böjelser och därmed kan inverka på vårt handlingssätt.

Det finns mycket mer nonsens och dumheter som Kirk kommer med, men för att man grundligen ska kunna bemöta dem krävs det förmodligen att tar sig tid och läser igenom hans böcker. (Och det är inget jag har tid eller lust med; det vore altruistiskt att plåga sig själv med sådan smörja.)

Det lilla jag har fått veta om honom, i denna artikel, gör att jag vet mer än tillräckligt för att veta att han är totalt ointressant och att det är ett mysterium varför han har det inflytande han trots allt har. (Eller det är, vid en närmare eftertanke, kanske inget mysterium att just konservativa fattar tycke för honom; han förser dem alldeles säkert med massvis med rationaliseringar för deras irrationalism.) Jag vet, utifrån vad Pettersson själv skriver, att både Pettersson och Kirk är otroligt okunniga och/eller oärliga människor.

Bara för att ge ett par exempel ur högen på vad jag menar: Ta allt löst prat om att det finns många stora ”likheter” mellan kollektivism och individualism, eller att kollektivism leder till individualism. Detta är rent nonsens; inget annat än en fullständig urvattning av begreppens innebörd kan försvara sådant pladder. Eller vad sägs om den rena lögnen om att Ayn Rand betraktade solidaritet som ”oviktigt”? Eller vad sägs om allt struntprat om att individualism skulle utgöra motsatsen till frivilligt samarbete? Eller vad sägs om anklagelsen om att Ludwig von Mises på grund av sin ”starka tilltro” till förnuftet kom med ”abstrakta skrivbordsprojekt” (vad det nu betyder)?

Kirk är också, som så många andra konservativa irrationalister, oförmögen att ge kapitalismen eller friheten ett rationellt moraliskt försvar. Men sedan ville han inte heller ge kapitalism och frihet ett rationellt eller moraliskt försvar. Försvaret ska komma från irrationella och icke-världsliga värden. Och han var aldrig emot socialism av princip. Han var bara emot tvånget. Men detta är inget annat än ett inslag av inkonsekvens från hans sida.

Han ansåg uppenbarligen inte att människor hade någon rätt att leva för sin egen skull. Han ansåg inte att det högsta moraliska syftet är att sträva efter lycka. Han ansåg uppenbarligen inte att det var fel med självuppoffringar, altruism, osjälviskhet. Han ville bara inte att man skulle tvinga människor till att offra sig för andra. Han ville istället att man skulle göra det frivilligt. Så hans moraliska ”motstånd” mot socialismen kan jämställas med en nazist som motsätter sig den tvångsmässiga utrotningen av judar utan som istället hade föredragit att judarna frivilligt gick in i gaskammarna.

Försvarare av frihet? Knappast. Försvarare av traditioner? Javisst; irrationella och dåliga sådana. Behöver civilisationen honom? Nej.

Förbjuda rattfylla?

Carl Svanberg7 kommentarer

Lew Rockwell, grundare av och president för Misesinstitutet, menar att det är fel att kriminalisera körning under berusat tillstånd. Han skriver:

What precisely is being criminalized? Not bad driving. Not destruction of property. Not the taking of human life or reckless endangerment. The crime is having the wrong substance in your blood. Yet it is possible, in fact, to have this substance in your blood, even while driving, and not commit anything like what has been traditionally called a crime.

…

Now, the immediate response goes this way: drunk driving has to be illegal because the probability of causing an accident rises dramatically when you drink. The answer is just as simple: government in a free society should not deal in probabilities. The law should deal in actions and actions alone, and only insofar as they damage person or property. Probabilities are something for insurance companies to assess on a competitive and voluntary basis.

Jag kan inte ta detta argument seriöst.

Jag tycker att en av kommentatorerna på Misesbloggen bemöter detta bisarra resonemang alldeles utmärkt. ”mikey” skriver: ”One might also fire a rifle blindfolded and not hit anyone”. Och precis som det inte bör vara lagligt att ägna sig åt detta, bör det inte heller vara lagligt att köra omkring berusad på våra offentliga vägar. Man har ingen ”rätt” att utsätta andra för livsfarliga hot och faror.

(Folk har, i förbigående sagt, ingen rätt att avsiktligen gå omkring med en smittsam och livsfarlig sjukdom, även om det bara är en fråga om risk huruvida någon faktiskt smittas eller dör till följd av smittan.)

Det är fullständigt irrelevant hur Lew Rockwell och hans likar vill ha det på deras privatägda vägar. (Om Rockwell och hans polare vill köra ihjäl varandra på deras egna vägar, kommer inte jag att stoppa dem.) Men nu lever vi i ett samhälle med offentliga vägar och så länge som de är offentliga, är det helt i sin ordning att staten har lagar som förbjuder folk från att köra omkring berusade.

Man kan naturligtvis fråga sig var gränsen ska gå. Men det är en sekundär fråga och inget som jag kan kommentera här och nu. Jag vet för lite om att köra bil och än mindre om att köra bil berusad.

Detta är ett typiskt utslag för den form av subjektivistiska nyckdyrkan som präglar den libertarianska rörelsen.

Detta påminner mig om en gång då jag lyssnade på den libertarianska radiostationen ”Free Talk Radio” och jag fick höra en av programledarna på fullaste allvar säga att mord minsann är en fråga för ”marknaden” att ”lösa”.

Det här påminner mig också om de libertarianer som menar att de minsann har ”rätt” skjuta folk till höger och vänster för annars ”kränks” deras egendomsrätt, dvs deras rätt att använda deras privatägda pistol hur de än behagar.

Till de få libertarianer som fortfarande har svårt för att förstå varför så många har svårt att ta dem på allvar lyder mitt svar: ”Gissa fem gånger”. Det är inget annat än ett sundhetstecken från allmänheten att de instinktivt tar avstånd ifrån libertarianismen när de får höra om sådana här dumheter.

Men kommer inte detta förbud att leda till fler förbud, och till slut har all vår frihet försvunnit? Rockwell skriver så här om detta i sin artikel: ”Already, there’s a move on to prohibit cell phone use while driving. Such an absurdity follows from the idea that government should make judgments about what we are allegedly likely to do”.

Nu vet jag, som sagt, lite om att köra bil och än mindre om hur det är att köra under påverkan av alkohol. Jag vet inte heller hur det är att köra bil och prata i mobiltelefon. Men om det nu är bevisat att man blir en trafikfara av att köra mobil, ja, då förmodar jag att man får förbjuda det. Man har som jag ser det ingen ”rätt” att göra sig själv till en trafikfara och ofrivilligen utsätta andra för livsfarliga risker. Jag tycker inte att det är ett dugg mer anmärkningsvärt än att man förbjuder mig från att köra bil utan glasögon.

Nu kanske någon vill invända med att konstatera att nästan vad vi än gör involverar det risker. Och ska man förbjuda allt som är farligt, då kommer verkligen all vår frihet att försvinna. Det ligger ju onekligen något i detta argument. Men det missar en väsentlig aspekt.

Man måste skilja på det faktum att människor t ex inte är allvetande, att de är oförmögna till misstag, och att allt detta kan resultera i mer eller mindre ödesdigra konsvekvenser. Men det ska aldrig förväxlas med människor som avsiktligen, av ren försummelse, utsätter andra människor för faror.

Jag tar en risk varje gång jag sätter mig i en bil. Jag kan bli påkörd. Och jag kan skadas allvarligt eller dö till följd av det. Det är sant. Men det är en skillnad på en olyckshändelse och på att föraren som körde på mig gjorde det för att han var påverkad av alkohol eller inte hade på sig sina glasögon eller saknade körkort.

Det är samma sak med eld. Eld är farligt. Men det är taget för sig själv inget skäl för att förbjuda folk från att ha en kontrollerad brasa i deras hem. Det är däremot ett skäl för att förbjuda folk från att tända fyr på ett hus. (Det är faktiskt skäl nog för att förbjuda folk från att tända fyr på deras egna hus, om det kan riskera att skada andras liv och egendom.)

Nu menar jag att precis som det är att betrakta som en allvarlig försummelse om jag kör bil utan mina glasögon (och därmed avsiktligen utsätter mig själv och alla andra för en fara), och att jag bör kunna dömas för försummelse om jag blir ertappad av polis körandes på en väg utan glasögon, så tycker jag att man rimligen kan förbjuda libertarianska pojkspolingar från att ”leka med elden” på ett oansvarigt sätt, dvs ett sätt som utsätter andra för fara, alldeles oavsett om ingenting hände – denna gång.

Vad tycker du?

Sverigedemokraterna är multikulturalister

Carl Svanberg4 kommentarer

Sverigedemokrater framställs i debatten som rasister, som främlingsfientliga, som fiender till ”mångkulturen”. Det ligger något i dessa anklagelser. Om man besöker deras hemsida kan man läsa sådant som: ”Sverige har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor . . . Tendensen i modern tid har dock varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder. Ett uttalat mål att skapa ett pluralistiskt samhälle har medfört ett allvarligt hot mot den svenska nationen och dess homogena sammansättning”. Och: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar och det är bara Sverigedemokraterna som ifrågasätter om det är rimligt”.

Men sanningen är att Sverigedemokraternas rasistiska tal om en etniskt och kulturell homogen befolkning är ett uttryck för att de tar multikulturalismens ideal på allvar och söker tillämpa den så konsekvent som möjligt. Det är enligt multikulturalisterna som så att kulturen är medfödd, att det är en etnisk företeelse. Det är därför multikulturalisterna ser det som ett utslag för rasism om man t ex ser ned på vissa kulturer. De ser det nämligen som att man angriper en grupp på basis av deras etniska tillhörighet, dvs deras ras. Det är också så som multikulturalisterna har försökt få tyst på sina kritiker: genom att binda etnicitet och kultur samman, gör de det omöjligt för folk kritiska till t ex islam att också öppet kritisera islam utan att utmålas som rasister.

Hur många avstår inte ifrån att kritisera islam i rädsla för att pekas ut som rasister? Det är uppenbart att multikulturalisterna har nått stor framgång här. Men det enda de har lyckats skapa är inte ett mindre rasistiskt samhälle, utan ett mer rasistiskt samhälle. Michael S Berliner och Gary Hull förklarar detta samband alldeles utmärkt i deras artikel ”Diversity and Multiculturalism: The New Racism”:

Advocates of ”diversity” are true racists in the basic meaning of that term: they see the world through colored lenses, colored by race and gender. To the multiculturalist, race is what counts–for values, for thinking, for human identity in general. No wonder racism is increasing: colorblindness is now considered evil, if not impossible. No wonder people don’t treat each other as individuals: to the multiculturalist, they aren’t.

Advocates of ”diversity” claim it will teach students to tolerate and celebrate their differences. But the ”differences” they have in mind are racial differences, which means we’re being urged to glorify race, which means we’re being asked to institutionalize separatism. ”Racial identity” erects an unbridgeable gulf between people, as though they were different species, with nothing fundamental in common. If that were true–if ”racial identity” determined one’s values and thinking methods–there would be no possibility for understanding or cooperation among people of different races.

Peter Schwartz tillägger:

Unlike the valid policy of racial integration, ”diversity” propagates all the evils inherent in racism. According to its proponents, we need ”diversity” in order to be exposed to new perspectives on life. We supposedly gain ”enrichment from the differences in viewpoint of minorities,” as the MIT Faculty Newsletter puts it. Admissions should be based on race, the University of Michigan’s vice president insists, because ”learning in a diverse environment benefits all students, minority and majority alike.”

These circumlocutions translate simply into this: one’s race determines the content of one’s mind. They imply that people have worthwhile views to express because of their ethnicity, and that ”diversity” enables us to encounter ”black ideas,” ”Hispanic ideas,” etc. What could be more repulsively racist than that? This is exactly the premise held by the South’s slave-owners and by the Nazis’ Storm Troopers. They too believed that an individual’s thoughts and actions are determined by his racial heritage.

Sverigedemokraterna antyder faktiskt att de anser att alla kulturer är lika mycket värda. Det är just precis därför som de vill att ”Sverige ska förbli Sverige”. De anser nämligen, som multikulturalisterna, att kulturen är förbunden med etnicitet, dvs med ras. Så om alla kulturer är lika mycket värda, då är också den svenska kulturen lika mycket värd som alla andra, och därför får den inte ”blandas” med andra kulturer. För då skulle den nämligen till slut ”upplösas” och därmed ”utrotas”. Därav värdet av en kulturellt och etniskt homogen befolkning; det är det enda sätt man kan garantera att ”Sverige förblir Sverige”. Det är också därför som de tycker att invandrare i så stor utsträckning som möjligt ska flytta hem igen.

Men hur vet jag detta? Därför att sverigedemokraterna själva säger det. Låt mig citera vad de skriver i deras principprogram:

Kulturen utgörs av den omgivning av självklarheter, minnen och föreställningar som vi lever i och som vi är med om att forma. Kulturen tar olika form genom tid och rum. De unika och olikartade identiteter som mänsklighetens olika folk och folkgrupper uppvisar är betingade av deras respektive kulturer. Kulturell mångfald är lika nödvändig för mänskligheten som biologisk mångfald för naturen. De skilda kulturerna är mänsklighetens gemensamma arv och bör erkännas och skyddas till allas gagn.

Såväl bevarandet av den kulturella mångfalden som kravet på gemenskap inom ett samhälle gynnas starkt av om det kan ske inom ramen för ett system av nationalstater, baserade på den nationalistiska principen. Stater vilka inom sig rymmer en kulturell mångfald har alltid tenderat att förstärka den starkaste kulturen och försvaga övriga kulturer, och många kulturer har genom historien gått under till följd av sådana samhällsförhållanden.

Stater med flera relativt starka kulturer inom sig har vidare tenderat att utvecklas på sådant sätt att kulturerna utblandats, och de ursprungliga kulturernas egna identiteter har sålunda utplånats. Sverigedemokraterna slår fast att det säkraste sättet att, med beaktande av respekten för mänskliga rättigheter, skydda mångfalden av kulturer är att göra det i nationalstatens form så långt det är möjligt.

Marknadskrafterna kan inte garantera att kulturell mångfald bevaras och främjas. Följaktligen är det nödvändigt att framhålla politikens betydelse, i samverkan med den privata sektorn och det civila samhället, i ansträngningarna för att bevara den kulturella mångfalden och därigenom överlevnaden för alla folk.

…

Grundläggande för den nationalistiska principen är att inget folk har rätt att kränka ett annat folk, varken kulturellt eller territoriellt. Varje folk har rätt till frihet och självbestämmande, till sin identitet och till sitt eget land. Varje folk och varje kultur har också rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

…

Sverige är svenskarnas land. Sverigedemokraterna menar med detta inte att vi svenskar är bättre än andra, utan att Sverige är den enda plats på jorden där vi har en absolut rätt att verka och kan utveckla vår egen särart och identitet.

Sverigedemokraterna motsätter sig inte ”mångkultur” och ”kulturell mångfald”, dvs att det finns olika raser. De gillar bara inte att alla ska blandas, ”integreras”, med varandra i ett och samma land. Då riskerar nämligen en del kulturer att försvinna och ”dö”. Vad antyder detta? Jo, även om sverigedemokraterna föredrar att tala i termer av nationer och folk, är detta ett strikt rasistiskt sätt att tänka på. Så i den meningen har deras kritiker helt rätt i att de är främlingsfientliga och rasistiska av sig. Och detta är förstås förkastligt av dem. Men om deras kritiker var lite mer ärliga av sig, och vågade följa ut de logiska implikationerna av multikulturalismen, då skulle de inse att sverigedemokraterna bara är mer konsekventa företrädare för deras egna påstådda ideal.

Den gamla vänstern möter den nya

Carl Svanberg1 kommentar

Den gamla vänstern bestod av marxister som såg på fabriker som något gott. De var inte särskilt bekymrade över miljön eller utsläpp. Det var bara ett pris man måste acceptera för framsteg. Det enda problemet var kapitalismen. Det var detta som satte stopp för överflödet.

Den nya vänstern uppstod när företrädare för den gamla började inse att socialismen var oförmögen att skapa välstånd. Så ställda inför valet mellan kapitalism och välstånd eller socialism och fattigdom, valde de det senare. Deras argumentation för detta val mynnade ut i rationaliseringen att kapitalismen ”förstör” miljön. Deras reaktion kan sammanfattas med: ”Välstånd? Vad ska det vara bra för? Ingen blir väl lycklig av pengar?”

Då och då får företrädare för den gamla vänstern möta företrädare för den nya och de blir, med all rätt, överraskade över deras människofientliga natur. Ett sådant möte fick Phelim Mcaleer, en irländsk journalist och dokumentärfilmare, nyligen uppleva.

I en artikel ”Environmentalists are new foes of some of the world’s poorest”, berättar han om detta möte. Det bästa med artikeln är med vilken uppriktighet han beskriver sitt möte.

My admiration for environmentalists started to decline when I was lucky enough to be posted to Romania as a foreign correspondent for the Financial Times. There I covered a campaign by Western environmentalists against a proposed mine at Rosia Montana in the Transylvania region of the country.

It was the usual story. The environmentalists told how Gabriel Resources, a Canadian mining company, was going to pollute the environment and forcibly resettle locals before destroying a pristine wilderness.

But when I went to see the village for myself I found that almost everything the environmentalists were saying about the project was misleading, exaggerated or quite simply false.

Rosia Montana was already a heavily polluted village because of the 2,000 years of mining in the area. The mining company actually planned to clean up the existing mess.

And the locals, rather than being forcibly resettled as the environmentalists claimed, were queuing up to sell their decrepit houses to the company which was paying well over the market rate.

It was surprising that environmentalists would lie, but the most shocking part was yet to come. As I spoke to the Western environmentalists it quickly emerged that they wanted to stop the mine because they felt that development and prosperity will ruin the rural ”idyllic” lifestyle of these happy peasants.

This ”lifestyle” includes 70 percent unemployment, two-thirds of the people having no running water and using an outhouse in winters where the temperature can plummet to 20 degrees below zero centigrade.

One environmentalist (foreign of course) tried to persuade me that villagers actually preferred riding a horse and cart to driving a car.

Of course the Rosia Montana villagers wanted a modern life – just like the rest of us. They wanted indoor bathrooms and the good schools and medical care that the large investment would bring.

When I left the Financial Times, the plight of these villagers never really left me. I have come across a lot of tragedies and hard-luck stories as a journalist, but I had never covered a situation where the solution to poverty is being opposed by educated Westerners who think that people really are ”poor but happy.”

When a representative of Gabriel Resources asked me to write a brochure about the project I declined, but I did suggest that if they did not interfere editorially I would make a documentary.

I gathered up extra funding and the documentary Mine Your Own Business premieres Tuesday at the Denver Gold Forum at the Hyatt Regency Hotel in Denver. The film will shock and upset those who, like myself, unquestioningly believed environmentalists were a force for good in the world.

For Mine your Own Business I started looking beyond Romania and found a similar pattern in very different villages in Africa and South America.

Jag har naturligtvis inte sett denna dokumentärfilm. Jag hoppas dock att den är bra och att den väcker reaktioner. Den lär dock inte få folk att inse varför miljörörelsen egentligen är ond, men den kan i bästa fall få en del personer att ifrågasätta rörelsens motiv. Och det vore en bra början.

C-uppsatsen

Carl Svanberg3 kommentarer

Så nu kan alla som är intresserade läsa min C-uppsats. Den finns tillgänglig här. Ni får naturligtvis både ladda ned den och skriva ut den, om ni så önskar. Så länge ingen inbillar sig att det är någon annan än jag som har skrivit den, är allting OK. Och om ni gillar den får ni naturligtvis gärna hänvisa till den, göra reklam för den, osv. Om ni vill skriva ut den med framsida finns den här. Trevlig läsning. Förhoppningsvis.

PS: Jag har blivit erbjuden möjligheten att publicera min uppsats elektroniskt via Filosofifakulteten. Jag kommer naturligtvis att ta den chansen. Men eftersom jag är en otålig korrekturläsare vore det väldigt trevligt om alla stavfel som ni upptäcker rapporteras innan jag tar itu med den saken.

The Miracle Worker

Carl SvanbergLämna en kommentar

Har du lite tråkigt? Kanske lite tid att slå ihjäl? Vill kanske ta en liten paus från valrörelsen? Här är ett tips: idag går The Miracle Worker (2000) på TV4 kl 1255. TV.nu: ”Hellen Keller var döv, blind och stum redan som liten. Frustrerad av sin isolering får hon raserianfall som hennes föräldrar inte vet hur de ska hantera. I ett desperat försök att lösa situationen anlitar de Annie Sullivan”.

Vet inte om den är bra, har aldrig sett den förut, men ändå. Men varför vill jag då tipsa om den under förhoppningen att den ska vara bra och intressant? Därför att min husgud, Ayn Rand, rekommenderar den. Så klart.

Through all the ages, a major attack on man’s conceptual faculty was directed at its foundation, i.e., at his senses – in the form of the allegation that man’s senses are ”unreliable.” It remained for the brazeness of the twenthieth century to declare that man’s senses are superflous.

If you want to grasp fully the abysmal nature of that claim and, simultaneously, to grasp the origin of concepts and their dependence on sensory evidence, I will refer you to a famous play. One might think that such a subject cannot be dramatized, but it has been – simply, eloquently, heartbreakingly – and it is not a work of fiction, but a dramatization of historical facts. It is The Miracle Worker by William Gibson and it tells the story of how Annie Sullivan brought Helen Keller to grasp the nature of language (Philosophy: Who Needs It, ”Kant versus Sullivan”, s 90)

Marxistisk cynism

Carl Svanberg4 kommentarer

I min idéhistoriaklass har vi en extrem marxist som de flesta andra marxister, är väldigt grinig, miserabel och cynisk av sig. Att han är detta är självfallet bara rättvist, just eftersom han bär på de åsikter han bär på. Men varför är han som han är? Finns det ett samband?

Som marxist tycker han sig vara fullt berättigad att läsa andras tankar. Nog för att man kan med mer eller mindre god precision kan gissa sig till hur andra tänker genom att gå på vad de faktiskt säger och på vad deras faktiska handlingar består utav. Men den här marxisten gör faktiskt anspråk på något betydligt mer än så.

Enligt marxismen är det de ekonomiska förhållandena i samhället som bestämmer inte bara historiens utveckling utan även människors tankar och idéer. Det är ur denna idé som föreställningen om borgerlig och proletär logik kommer ifrån. (Det är också ur denna idé som många t ex moderater har fått höra i olika sammanhang att deras åsikter kommer av deras ekonomiska position i samhället.)

Som ett exempel menade han på fullaste allvar att man ur Parmenides position i samhället kunde läsa ur hans metafysiska föreställning om att världen endast består av ett enda helt och oföränderligt ”vara”, att han försöker lägga fram ett filosofiskt försvar för den rådande samhällsordningen, som han gynnas av ekonomiskt.

Om denna övertygade marxist verkligen tror på sin marxism, då finns det absolut ingen anledning att försöka bemöta honom. Varför? Därför att alla andra som inte håller med honom, vilket utgör praktiskt taget alla som är någorlunda normalt funtade, endast gör det, får man ju förmoda, eftersom vi besitter en särskild ekonomisk position i samhället som får oss att tänka det vi gör.

Han vet att det är likaledes hopplöst att diskutera med oss. Enligt implikationerna av hans filosofi, marxismen, följer det nämligen att förnuftet är meningslöst, en överflödig biprodukt av de ekonomiska omständigheterna. Hans (proletär?) logik biter inte på vår (borgerliga?) logik. Människor accepterar inte de slutsatser som de accepterar, eftersom de tror sig ha fakta och logik på sin sida, utan därför att de råkar försörja sig genom att jobba på ett kontor, medan andra istället försörjer sig genom att jobba på en fabrik.

Det är inte en slump att det enda som skiljer fredliga cyniker till marxister ifrån t ex de värdelösa och meningslösa drägg som utgör ”Det osynliga partiet” och andra liknande ”rörelser” (hjordar av vildar), är att de senare går från ord till handling, allt i enlighet med vad premisserna föreskriver: om förnuftet är meningslöst; då måste förändring till genom våld, hot, sabotage, etc.

Så reducerar man förnuftets betydelse och användbarhet som medel för att fatta verkligheten, då blir man inte bara rädd och hopplös. Man blir även grinig, miserabel och cynisk. Det är därför ingen slump att sådana som den här marxisten, och mer generellt vänstern som ju företräder marxismen i en mer utspädd form, ofta är så negativa, pessimistiska, skeptiska och fientliga av sig.

Om att bli tagen på sängen

Carl Svanberg8 kommentarer

Ibland kan man bli lite ”blind” inför sina egna idéer. Det handlar inte om en form av oärlighet, det handlar mer om en form av ideologisk ”isolering”. Det handlar om att man sällan placerar sig själv i situationer där man kan få sina åsikter grundligen ifrågasatta. Jag själv brukar inte bli den som blir ifrågasatt, jag brukar mest var den som ifrågasätter. Men när jag väl blir ifrågasatt, då brukar jag förstås inte ha några större svårigheter med att besvara andras frågor eller invändningar, eller vad det nu kan handla om. Däremot har jag i efterhand noterat att jag brukar bli ganska förvånad över hur radikala, kontroversiella mina åsikter egentligen är. När ens övertygelser blir en integrerad del av en själv, då tar man till slut många ståndpunkter för självklarheter.

Att man som radikalkapitalist kan känna sig ideologiskt ”isolerad” är nog inte så underligt. Vi är trots allt en extremt liten minoritet. Att man som objektivist ibland kan känna sig ännu mer ideologiskt ”isolerad” är inte heller så konstigt. Och eftersom det är så få som delar ens intressen och kunskapsnivå, blir man gärna benägen att snabbt hamna i vad som på grund av sakens natur måste vara små grupper av intresserade individer. Och såvida man inte avsiktligen börjar diskutera den här sortens frågor med människor som inte uppvisar något som helst intresse av att dela ens åsikter, är det nog lätt hänt att man ”släpper garden” och slutar tänka på hur långt utanför ”mainstream” man egentligen befinner sig. Eftersom man normalt sett inte bryr sig om vad alla andra tycker (för hade man gjort det, hade man nog övergett sina radikala och extrema åsikter för länge sedan), utgör det faktum att nästan alla människor man dagligen möter inte delar ens åsikter, inget som helst argument för att man ens ska börja överväga att ifrågasätta sina premisser.

Det kan tyckas märkligt att jag, av alla personer, inte skulle vara medveten om det. Det är jag så klart, på ett undermedvetet plan, men det är ju inget som jag går runt och tänker på dagarna i ända. Det är inte bra. Det hände senast idag på ett ganska utmärkande sätt. Det var i en diskussion med en kommunist i min ekonomihistoriaklass som jag återigen fick uppleva denna extremt tydliga kontrast mellan mina åsikter, min filosofi, i synnerhet min moralfilosofi, och etablissemangets i en extremt konsekvent tappning.

Det som slog mig i detta möte med denna kommunist var naturligtvis inte bara de gigantiska oenigheterna vad gäller vår syn på politik och ekonomi i största allmänhet. Nej, det som verkligen stack ut, var just den moralfilosofi som ligger till grund för kommunismen. Den här människan hävdade nämligen, som om det var en obestridlig sanning, att människor har rätt till både det ena och det andra, inte minst sådant som sjukvård. När jag då förklarade för honom att jag inte höll med om att detta var en rättighet, då sade han något i stil med: ”Ja, men jag är ju ung, frisk och stark. Därför ska jag jobba (för att betala skatt) så att andra kan få den sjukvård som de har en förbannad rätt till.” Hur ofta händer det att ni hör en person öppet förklara att han ser på sig själv som en slav som finns på jorden för att tjäna andras behov? Det är inte så vanligt. En del går med på att inta denna roll, men bara implicit. Explicit är det inte många som skulle gå med på det. Men denna kommunist sade det och han menade det.

Detta illustrerar en sak som man ibland kan glömma bort, när man blir ideologiskt ”isolerad” (som jag ibland blir), nämligen att den fundamentala striden för ett fritt samhälle i första hand är en filosofisk sådan, i synnerhet en moralfilosofisk sådan. Men vad som nästan var ännu mer intressant var den reaktion som kommunisten uppvisade när jag inte bara ifrågasatte hans politiska åsikter, utan hela hans moralfilosofi; basen för hans ideologiska övertygelser. Han blev bokstavligt talat helt paff. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Förutom ett kroppsspråk som tydligt indikerade ogillande och anklagelser om att jag skulle vara en darwinist, och som riktades mot mig, inte som ett argument utan som ett personangrepp, med syftet att få mig ur balans, hade han i princip inget att komma med. Detta bekräftade ganska tydligt att kommunisternas – och mera generellt kollektivisternas – enda vapen är just deras moralfilosofiska övertygelser – övertygelser som de delar med hela samhället och kulturen. Det som gör att sådana som kommunisterna, rent moraliskt, har ett sådant övertag i vår kultur, i politiken, är just altruismens närmast totala dominans.

Men en annan tanke som slog mig i mitt möte med denna kommunist var just hur enkelt det var att få honom ur balans. Jag hade egentligen inte behövt ge honom en kort utläggning om varför jag inte ser på mig eller andra som statens tjänare. Det hade nog egentligen räckt med att jag helt enkelt frågade honom om han kunde ge mig ett enda rationellt, världsligt, argument till varför jag ska betrakta mig själv eller andra som slavar under andras behov. Jag är tämligen säker på att han inte skulle ge mig ett sådant svar. Detta verkligen bådar gott för framtiden. Jag tror att i takt med att objektivisterna blir fler, och fler blir de hela tiden (om än väldigt långsamt), kommer altruisterna att få det allt svårare. Faktum är att jag tror att de är, när allt kommer omkring, helt chanslösa. Eller är jag bara hopplöst naiv nu? Vad tror du?

Varför lär sig folk inte av historien?

Carl Svanberg8 kommentarer

Det finns som jag ser det två samverkande faktorer. Den första är pragmatismen. Denna filosofi gör att kulturen är ovillig att förlita sig på principer, teorier och generaliseringar. Varje händelse och situation ska handskas med som om den vore totalt isolerad, unik, och ojämförbar med andra situationer.

Det är denna rationalisering som George Bush lägger fram för att handskas med Iran och Nordkorea med självmordsmässig diplomati, meningslösa förhandlingar, ständiga eftergifter och kompromisser och genom att vända sig till FN. Detta trots att han visste att detta var en dum idé när det kom till Irak. Men hans enda svar till varför man inte ska bomba Iran nu innan landet har kärnvapen, är för att det är en annan situation. Samma svar har han gett om Nordkorea. Men på vilket sätt är situationen annorlunda? Inget svar, såvida man inte accepterar ett svar av typen: ”Ja jo men Iran är ju Iran. Det är inte Irak. Iran ligger inte på samma ställe som Irak”.

Det är också denna rationalisering som vi ser, jämt och ständigt, från våra politiker, från både höger och vänster, när de på ett eller annat sätt förordar olika former av statliga interventioner i ekonomin. Trots tusentals år av inflation, skatter, regleringar, priskontroller, socialism, entydigt visar sig ha en destruktiv inverkan, envisas somliga med att införa dem med rationaliseringen att detta är en unik situation som på något sätt ändå skiljer sig från alla andra.

Faktum är att man inte ens behöver vara medveten om tusentals år av historia för att behöva göra sig skyldig till omfattande evasioner. Alla har vi väl hört denna slogan: ”Vi har hög skatt på cigaretter för att vi ska röka mindre. Vi har hög skatt på alkohol för att vi ska dricka mindre. Vi har hög skatt på arbete för att vi ska…?” Det enda svaret som försvararna av vår nuvarande politik ger här är att skatt på arbete på något sätt är ett helt unikt fenomen som av någon okänd anledning skiljer sig radikalt från alla andra skatter.

Den andra förklaringen tycks, som jag ser det, ligga i historieundervisningens natur. Jag vet inte varför, men av någon anledning tycks inte historieföreläsarna se någon vits med att försöka förklara och beskriva historien i termer av ett fåtal grundläggande principer eller generaliseringar som skulle förena händelserna till en sammanhängande helhet, som skulle kunna ge människor en genuin överblick, och som gör det möjligt för människor att lära sig någonting av de tusentals åren av händelserna som har studerats.

Istället tycks de hoppas på att eleverna ska kunna memorera tusentals år av historia, utan någonting som binder samman händelserna, eller som förser dem med en förklaring för varför historien utvecklades som den gjorde. Men det är inte möjligt. Man kan inte utan vidare memorera alla dessa händelser och årtal och namn i en salig röra. Och även om någon lyckades med att memorera väldigt mycket, förändrar det inte att man inte kan lära sig någonting av allt detta, om man inte försöker knyta samman all denna information under ett fåtal hanterbara begrepp och generaliseringar.

Låt mig bara ta ett klassiskt exempel som är aktuellt idag. Låt mig ta namnet Neville Chamberlain.

Alla som har läst lite historia vet vad detta namnet säger oss – i varje fall om vi har sett till att förena detta namn med en massa andra som hör ihop med det och vad det representerar, under en och samma generalisering: eftergifter, eller i en vidare bemärkelse; pacifism. Chamberlain lärde oss att eftergifter till sådana som Hitler är självmordsmässigt; att pacifism är självmordsmässigt; att fred till varje pris varken är möjligt eller ens önskvärt när man har att göra med vissa länder och människor. Men utanför detta perspektiv säger detta namn oss ingenting.

En människa som endast har lagt ned tid och möda på att försöka komma ihåg 5000 år av historia vet inte vad detta namn har för relevans idag. En modern politiker, dvs en pragmatiker, skulle inte heller köpa den lärdom som Chamberlain gav oss. Han skulle istället säga: ”Ja, men den situationen var ju faktiskt helt annorlunda. Hitler och Nazityskland finns inte längre. Vi lever i helt ny värld. Gårdagens sanningar gäller därför inte längre”. Och sedan skulle han utan bekymmer fortsätta vidare på samma självmordsmässiga väg som han har slagit in på. Med en sådan attityd är det inte konstigt att man inte lär sig av historien. Att man kommer begå samma misstag igen. Och igen.

Det är människors ovilja och oförmåga att använda sig av generaliseringar, av principer, av teorier som gör att de blir oförmögna att lära sig någonting av historien, och därmed dömda att återupprepa tidigare misstag. Detta är vad man får när filosoferna gör sitt yttersta för att underminera människornas tilltro till förnuftet, till den begreppsliga själsförmögenheten, till allmänbegreppens giltighet.