På releasefesten av det nya numret av Voltaire kom det en del frågor från publiken. Jag vill minnas att alla frågor som dök upp var mer eller mindre legitima. En av frågorna tror jag kom ifrån bloggaren Christopher KL Aqurette. Hans fråga löd något i stil med: ”Varför hatade Ayn Rand Kant? Kant talade väl också om förnuft och moral?” (jag citerar från minnet). Det var en legitim fråga.
Medan John-Henri Holmberg endast gav ifrån sig ett helt obefintligt svar som endast verifierade att han inte hade en aning om vad han hade svamlat och yrat om under hela kvällen, försökte Mattias Svensson sig på ett svar som i sin essens var helt korrekt. Och eftersom det är ganska lätt att på egen hand ta reda på varför Ayn Rand inte var särskilt förtjust i Kant, borde jag egentligen nöja mig med det och bara hänvisa till vad hon och Peikoff har skrivit om Kant. Men jag kan ändå inte låta bli att ge lite ledtrådar för de som inte vet var de ska börja.
Vid en mycket ytlig läsning kan Kant framstå som en företrädare för en förnuftsbaserad moral. Och gör man en sådan ytlig läsning kan det vid en första anblick verka som att det inte finns några större skäl för Ayn Rand att förakta eller hata Immanuel Kant. Problemet är förstås att Kants moralfilosofi inte är förnuftsbaserad. (Man får inte få för sig att bara för att en filosof tar ordet ”förnuft” i sin mun så gör det honom helt plötsligt till en företrädare för förnuftet.)
Det kanske enklaste sättet att ta reda på varför är genom att ställa sig själv två frågor under tiden man läser sin Rand och sin Kant. Den första frågan är: ”Har moralen en grund i verkligheten?” Den andra frågan är: ”Har moralen ett världsligt ändamål?”
Ayn Rand är ganska unik i sin redogörelse av sin moralfilosofi i den meningen att hon inte inleder sin diskussion från en kontext som inte har etablerats utan som endast tas för givet. Hon börjar inte med att fråga sig: Vilka värden ska människan hålla och sträva efter? Nej, som alltid, går hon till grunden. Hon börjar med att fråga sig: Behöver människan några värden överhuvudtaget? Och i så fall: Varför? Först när hon har besvarat dessa frågor går hon in på att diskutera vilka värden och vilka dygder människan behöver.
När hon går till grunden går hon direkt till verkligheten. På så sätt grundar Ayn Rand moralen i verkligheten – den objektiva verkligheten – i den värld vi alla ser omkring oss. Ayn Rand lade märke till att det är bara för levande varelser som saker och ting kan vara av värde. Varför? Därför att det bara är för levande varelser som saker och ting står på spel. Ytterst står deras liv på spel. Ur detta faktum kan man komma fram till att det bara livet som logiskt sett kan tjäna som det yttersta värdet. Ur detta följer det att livet logiskt är den enda verklighetsbaserade måttstocken för moralen.
Att etablera livet – eller närmare bestämt: människans liv – som måttstocken räcker dock inte på långa vägar. Människan föds ”tabula rasa” dvs som ett ”oskrivet blad”. Hon har inga medfödda idéer. Så hon vet inte direkt vad det är hon måste göra för att överleva, för att uppnå lycka. Hon kan inte heller, till skillnad från djuren, överlämna uppgiften till sina varseblivningar. Inte om hon ska överleva långsiktigt. Vi måste alltså med hjälp av förnuftet härleda de moralprinciper som talar om för oss hur vi bör gå till väga för att vinna eller bevara de värden som gör livet och lyckan möjlig. Det är precis detta som Ayn Rand gjorde. Hon vände sig inte till Gud, eller ett ”moraliskt sinne”, eller till en noumenal dimension, eller till sina grannar. Hon vände sig direkt till den observerbara och objektiva världen. Ur fakta härledde hon dygder eller moralprinciper såsom ärlighet, produktivitet, rättvisa, integritet, självständighet, rationalitet och stolthet.
Vad är då syftet med moralen? Ayn Rand: ”The purpose of morality is to teach you, not to suffer and die, but to enjoy yourself and live.” (Atlas Shrugged.) Syftet med moralen är alltså att hjälpa människor i deras strävan efter lycka. Inte bara det. Ayn Rand vidhåller faktiskt att strävan efter lycka också utgör den moraliska meningen med livet.
Låt oss nu jämföra dessa svar med Kants.
Har moralen sin grund i verklighetens fakta? Nej, säger Kant. Kant skriver att ”…förpliktelsens grund här inte får sökas i människans natur eller i förhållandena i den värld i vilken hon har satts, utan enbart apriori i det rena förnuftets begrepp…” (Grundläggning av sedernas metafysik.) Och: ”…alla sedliga begrepp helt a priori har sitt säte och ursprung i förnuftet … att de inte kan abstraheras från någon empirisk och därmed blott tillfällig kunskap…”. Kant är tydlig här: moralen är inte baserad på verklighetens fakta. Faktum är att Kant gör en poäng av att ett sådant projekt vore ytterst olämpligt. Varför? Därför att de sedliga begreppens ”värdighet att tjäna oss som högsta praktiska principer ligger just i denna renhet i deras ursprung; att man varje gång man lägger till något empiriskt drar bort lika mycket av deras äkta inflytande och av handlingarnas oinskränkta värde…”. Så alla försök att grunda de sedliga begreppen på verklighetens fakta skulle endast se till att förstöra moralen.
Var kommer då de ”moraliska lagarna” ifrån? Kants svar är: vårt ”noumenala” jag; vårt ”rena” förnuft. Kant menar att det finns två dimensioner: den fenomala världen och den noumenala världen. Eller: ”tingen för oss” och ”tingen i sig”. Den fenomanal världen är den vi alla dagligen tar del av. Den noumenala världen är den riktiga världen som, så att säga, döljer sig bakom den fenomenala världen. Att vi uppfattar världen tidsligt och rumsligt eller som kausalt ordnad hör inte till den riktiga världen; om den ”riktiga” noumenala världen kan vi i princip ingenting veta. Anledningen är att vårt medvetande ser till att filtrera varseblivningen genom åskådningsformer (tid och rum) och tankekategorier (t ex kausalitet), så att vi uppfattar den så som vi gör. Kant menar att vårt ”noumenala” jag har en vilja som är ”helig”, dvs ”rätt och slätt god”.
Detta låter ju vid en första anblick bra. Morallagar stiftade av det rena förnuftet. Vem kan egentligen opponera sig mot detta? Kvalificerar inte detta som en ”förnuftsbaserad” moral? Nej. Varför inte? Till att börja med kan vi ju fråga oss hur det är meningen vi ska bli bekanta med vad vårt ”noumenala” jag vill av vårt ”fenomenala” jag. Vi kan ju, enligt Kant, inte ha någon som helst kunskap om ”tingen i sig”. Vi kan alltså inte heller ha någon kontakt med ”jaget i sig”. Kant ger inget klart svar på denna fråga. Det närmsta till svar han kommer med är att när morallagen, ”pliktens bud”, gör sin närvaro känd, kommer vi mer eller mindre omkullkastas av den känsla av aktning som den skapar inom oss, när vi på något sätt blir bekant med den.
Även om vi bortsåg från detta bekymmer och helt okritiskt gick med på att källan till moralen är den heliga viljan hos våra ”noumenala” jag, vad skulle då följa? Under alla normala omständigheter skulle man direkt avfärda människor som säger att deras vilja utgör källan till moralen som subjektivister. Så det enda Kant tycks åstadkomma är att han ersätter denna ”fenomenala” subjektivism med en ”noumenal” subjektivism. Men ”noumenal” subjektivism är fortfarande subjektivism. Och subjektivism – noumenal eller inte – kvalificerar inte, i min bok, som en förnuftsbaserad moral.
Har då moralen, enligt Kant, ett världsligt ändamål? Återigen är svaret nej. Kant skriver: ”Det går inte att tänka sig någonting i hela världen, eller ens utanför den, som utan inskränkning skulle kunna anses vara gott förutom en god vilja … Den goda viljan är inte god genom det som den får till stånd eller uträttar, inte genom sin duglighet att uppnå ett uppställt mål, utan endast genom viljandet, dvs i sig, och bör betraktad för sig själv skattas ojämförligt högre än allt som genom den någonsin åstadkommits till förmån för någon böjelse eller, om man så vill, för summan av alla böjelser [dvs lyckan] … Nyttan eller fruktlösheten kan inte lägga till eller dra ifrån detta värde något”. Den goda viljan är alltså intrinsikalt god. Det är den goda viljans natur som gör att Kant anser att våra handlingsprinciper, maximer, måste ta formen av kategoriskt imperativ. Det kategoriska imperativet är ett uttryck för den goda viljans ovillkorliga, dvs intrinsikala, godhet.
Det framgår också av detta att vi inte ska göra våra plikter för att uppnå lycka. Nej, att göra rätt av rätt skäl handlar, enligt Kant, snarare om att göra plikten för pliktens skull. Faktum är att Kant gör klart att moralen ofta eller alltid står i konflikt med vår lycka. ”Mot alla pliktens bud, vilka förnuftet framställer som så aktningsvärda, känner människan inom sig själv en mäktig motvikt i sina behov och böjelser, vilkas fulla tillfredsställelse hon sammanfattar under namnet lycksalighet”. Och ”mest förkastlig är den egna lycksalighetens princip, inte bara för att den är falsk … inte heller bara därför att den på intet sätt bidrar till grundandet av sedligheten genom att det är något helt annat att vara lycklig, än en god människa … utan än mer därför att denna princip skjuter in drivfjädrar under sedligheten vilka snarast undergräver den och förstör hela dess upphöjdhet…” Moralen varken kan eller ska alltså inte hjälpa oss i vår strävan efter lycka. Att använda moralen för att främja vår lycka skulle i själva verket bara förstöra moralen.
Så moralen har, enligt Kant, ingen grund i verkligheten och är inte till för att tjäna något världsligt ändamål. Den är varken baserad på fakta eller logik. Den är, med avsikt, inte till för att hjälpa oss leva här på jorden. Det är med andra ord inte undra på att Ayn Rand såg stora problem med Kants moralfilosofi.
Nu var inte Kants moralfilosofi det enda bekymmersamma i hans filosofi. Vill man veta mer om varför Ayn Rand, och objektivister i allmänhet, har sådana problem med Kant, då bör man läsa vad exempelvis Rand och Peikoff skriver. En bok man kan läsa är For the New Intellectual av Ayn Rand. En annan är Philosophy: Who Needs It. Ytterligare en annan är The Ominous Parallels av Leonard Peikoff. Men ta inte Rand och Peikoff på orden. Ta inte mig på orden. Gå gärna till källan. Läs vad Kant själv säger i sina böcker.
Om man inte vill läsa Kant, för att man kanske tycker att han är för svår (eller bara oläsbar), då kan man alltid läsa en massa andrahandslitteratur av olika slag. Jag kan på rak arm rekommendera åtminstone två böcker som till min kännedom presenterar Immanuel Kants filosofi på ett rättvist sätt. Den ena är Filosofins historia av Svante Nordin. Den andra är History of Philosophy av Wilhelms Windelband. Det finns definitivt många fler bra böcker i ämnet, men jag tänker inte rekommendera böcker som jag inte har läst. (En bok som jag har läst och som jag däremot inte kan rekommendera är Filosofins historia av D W Hamlyn.)
Lycka till med era Kantstudier!
Förnuftets kalla och oresonliga röst 