Vid Quilette skriver Magnus Henrekson och Johan Wennström om den svenska skolans förfall. Författarna klandrar framför allt den “socialkonstruktivistiska” pedagogik som numera dominerar den svenska skolan:
This approach contends that knowledge and reality are subjectively constructed, which implies that knowledge cannot be transferred from teacher to student . . . Instead, students should be given freedom of choice in their learning and work independently to acquire supposedly general skills such as creativity and critical thinking, which are considered more durable than ‘facts’ arbitrarily arranged in core subjects.
Enligt den “socialkonstruktivistiska” pedagogikens “logik” ska lärarna inte ägna sig åt att lära eleverna tonvis med väsentliga fakta och kunskaper. Istället är det tänkt att okunniga elever ska själva eller tillsammans med andra “lära sig” genom att fumla sig fram till “kunskap”. Den obildade ska alltså leda den obildade. Med en sådan irrationell pedagogik är den svenska skolans tillstånd inget mysterium.
Jag minns förresten själv hur det var när jag gick i skolan på 1990-talet. Det var ofta så illa att jag tvingades kompensera för den bristande “undervisningen” genom att ägna oräkneliga timmar åt fakta- och kunskapsintensiva självstudier i skolans bibliotek.
Samma “socialkonstruktivistiska” pedagogik har, som väntat, haft samma destruktiva inverkan i t ex USA, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Så detta är inget unikt för Sverige. Vad som möjligen är unikt för Sverige är hur snabbt skolan har förfallit.
För exempel, bevis och detaljer råder jag nyfikna att bland annat läsa Seven Myths about Education av Daisy Christodoulou och God utbildning och dålig: Internationella exempel av Inger Enkvist. Ni kan också lyssna på Leonard Peikoffs klassiska Ford Hall Forum-föredrag “The American School: Why Johnny Can’t Think”:
Vad är denna “socialkonstruktivistisk” pedagogik uttryck för? I filosofiska termer, är den naturligtvis ett uttryck för subjektivism.
Subjektivism är idén att verkligheten är en produkt av medvetandet. Medvetandet upptäcker, enligt detta synsätt, inte verkligheten; det skapar den.
Om subjektivismen är riktig, då följer det förstås att det inte finns någon objektiv verklighet eller objektiv kunskap för lärare att lära ut, varför det enda som återstår är för elever att själva (eller tillsammans) “skapa” sin egna (eller gemensamma) subjektiva “sanning”.
Den svenska skolans förfall utgör därför ännu en dramatisk illustration av vilken avgörande betydelse fundamentala dvs filosofiska idéer har för världen vi lever i.