Photo by Analise Benevides on Unsplash

Descartes onda demon och konspirationsteorier

ARIs Ben Bayer skrev för ett tag sedan en bra artikel, “An Alternative to Conspiracism’s Foolish Illusions”, om konspirationsteorier och Ayn Rands syn på saken. Medan jag läste den började jag osökt att tänka på Descartes demon. Vad är kopplingen?

Alla som någonsin har stött på konspiratoriska knäppskallar vet att det är helt meningslöst att diskutera med dem. De kommer att tro på sina “teorier” alldeles oavsett vad du än säger. Hur många bevis och argument du än kommer med, har de alltid ett svar eller flera svar: “Jo, men det är PRECIS vad de vill få dig att tro! Förstår du inte det? Dina så kallade ‘bevis’ är fejk! Det är ‘hittepå’. Detta kan bara betyda en sak: Antingen har du fejkat ‘bevisen’ i vilket fall du är en del av konspirationen! Eller också har du, i din blåögda naivitet, fallit för deras trick! Och nu har de dig i ditt grepp! VAKNA!”

Poängen är att vad du än säger kommer de att fortsätta att expandera konspirationens omfattning så att allt du säger tjänar som ytterligare “bevis” för den. Det är därför som det är ett enormt slöseri med tid att försöka motbevisa konspiratoriska knäppskallar.

Detta fick mig att tänka på Descartes onda demon. Descartes ville finna en säker, grund för all kunskap, ett axiom, ur vilket han sedan, steg för steg, kunde deducera fram den ena sanningen efter den andra. Vad är detta axiom? “Att han är ett tänkande ting”. Han kom fram till detta genom att avfärda allt som han kunde tvivla på och till slut fanns bara den introspektiva insikten om att han tänker och tvivlar kvar.

Vid något skede, på vägen dit, funderar Descartes på vad som skulle följa om det fanns en ond demon som ständigt lurade oss till att bland annat tro att det finns en extern verklighet? I så fall måste jag ändå finnas, menar Descartes, om än som ett lurat ting.

Men detta är, enligt en lång rad skeptiker, ingen lösning: “Ja, detta är precis vad den onda demonen vill få dig att tro! Det finns väl ändå inget som utesluter att din ‘klara’ självmedvetenhet endast är en fortsättning på den onda demonens illusion? Tänk Matrix. Jag kan i varje fall föreställa mig att så är fallet, så det är definitivt logiskt möjligt, inte sant?”

När du väl har öppnat dörren för demonen, och allt tvivel den göder, då är det så gott som omöjligt att stänga dörren igen.

Men vad var det som öppnade dörren? Det godtyckliga.

Det var Descartes godtyckliga tvivel. Descartes skäl för att tvivla är väsentligen: “Är det inte möjligt att X är falskt? I så fall kanske det också är falskt?” Det är alltså ur ett “MÖJLIGT” eller “KANSKE” som dessa tvivel härleds. Frågan är dock: Varför tror du att det är “möjligt”? På vilka grunder? Vad berättigar detta “kanske”?

Tvivel måste motiveras. Det måste finnas ett skäl för att tvivla på att X är fallet. Det måste finnas bevis eller logiska argument. Att tro på X utan skäl är dåligt. Att tvivla på X utan skäl är, av samma anledning, lika dåligt.

Att tro utan fakta och logik är religion. Att tvivla utan fakta och logik är skepticism. Psyko-epistemologiskt så hänger religion och skepticism ihop; i båda fallen går man nämligen på sina känslor, inte på fakta och logik.

När man “tänker” med sina känslor då är det vanligt att sker det snabba hopp mellan godtyckligt tvivel om X och en lika godtycklig tro på Z. Det är därför de konspiratoriska knäppskallarna har en tendens att snabbt gå från att godtyckligt tvivla på en sak (“Månlandningen är fejk!”) för att i nästa ögonblick lika godtyckligt tro på en annan (“Jorden är platt!”). Och om man tror på en konspirationsteori, då brukar man ofta tro på tio ytterligare.

Det är ingen slump att en överväldigande majoritet av alla som tror att jorden är platt också tror att det ligger bakom en global konspiration som syftar till att hjärntvätta oss alla till att istället tro att jorden är platt. Det är ingen slump att konspirationsteorierna flödar i det extremt religiösa Mellanöstern.

Det som ligger till grund för knäppskallarnas konspirationsteorier är att de vid något skede öppnade dörren för det godtyckliga. Och när de väl öppnade den dörren, då är det omöjligt att stänga den igen med fakta och logik. För precis som Descartes demon kan de alltid komma tillbaka och säga, “Kanske dina bevis är fejk? Kanske de där vetenskapsmännen är en del av konspirationen? Är det inte möjligt att fejka bilder? Är det inte möjligt att muta vetenskapsmän?” (Och ur dessa känslobaserade godtyckliga “kanske” och “möjligt”, går de sedan till följande känslobaserade trosartikel: “Visst är det så.”)

Det gäller att aldrig öppna dörren för det godtyckliga. Det bästa svaret är därför att ignorera det som om inget har sagts. På den här punkten får Leonard Peikoff får sista ordet: “The reason is that, cognitively speaking, nothing has been said. One cannot allow into the realm of cognition something that repudiates every rule of that realm.” Och lite längre fram: “An assertion outside the realm of cognition can impose no cognitive responsibility on a rational mind, neither of proof nor of disproof. The arbitrary is not open to either; it simply cannot be cognitively processed. The proper treatment of such an aberration is to refrain from sanctioning it by argument or discussion.” (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, ss. 164-165, 168-169.)

€ € €

För den som vill veta mer om dåliga epistemologiska idéer som det godtyckliga, skepticism, och hur de har en avgörande roll i människans liv, rekommenderar jag följande material för självstudier:

Photo by Analise Benevides on Unsplash

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.