Författare: Carl Svanberg

#ståuppföraborträtten med Ayn Rand

Carl SvanbergLämna en kommentar

Med tanke på att den 28 september är aborträttens dag tänkte jag uppmärksamma ärkeindividualisten Ayn Rands unika perspektiv på saken.

I “Of Living Death” skrev Rand:

Abortion is a moral right — which should be left to the sole discretion of the woman involved; morally, nothing other than her wish in the matter is to be considered. Who can conceivably have the right to dictate to her what disposition she is to make of the functions of her own body?

I “The Age of Mediocrity” skrev hon bland annat:

The question of abortion involves much more than the termination of a pregnancy: it is a question of the entire life of the parents. As I have said before, parenthood is an enormous responsibility; it is an impossible responsibility for young people who are ambitious and struggling, but poor; particularly if they are intelligent and conscientious enough not to abandon their child on a doorstep nor to surrender it to adoption. For such young people, pregnancy is a death sentence: parenthood would force them to give up their future, and condemn them to a life of hopeless drudgery, of slavery to a child’s physical and financial needs. The situation of an unwed mother, abandoned by her lover, is even worse.

I cannot quite imagine the state of mind of a person who would wish to condemn a fellow human being to such a horror. I cannot project the degree of hatred required to make those women run around in crusades against abortion. Hatred is what they certainly project, not love for the embryos, which is a piece of nonsense no one could experience, but hatred, a virulent hatred for an unnamed object. Judging by the degree of those women’s intensity, I would say that it is an issue of self-esteem and that their fear is metaphysical. Their hatred is directed against human beings as such, against the mind, against reason, against ambition, against success, against love, against any value that brings happiness to human life. In compliance with the dishonesty that dominates today’s intellectual field, they call themselves “pro-life.”

By what right does anyone claim the power to dispose of the lives of others and to dictate their personal choices?

I “Abortion Rights are Pro-Life” sammanfattar Ayn Rand’s intellektuella arvtagare Leonard Peikoff hennes filosofiska argument för aborträtten:

We must not confuse potentiality with actuality. An embryo is a potential human being. It can, granted the woman’s choice, develop into an infant. But what it actually is during the first trimester is a mass of relatively undifferentiated cells that exist as a part of a woman’s body. If we consider what it is rather than what it might become, we must acknowledge that the embryo under three months is something far more primitive than a frog or a fish. To compare it to an infant is ludicrous.

If we are to accept the equation of the potential with the actual and call the embryo an ”unborn child,” we could, with equal logic, call any adult an ”undead corpse” and bury him alive or vivisect him for the instruction of medical students.

That tiny growth, that mass of protoplasm, exists as a part of a woman’s body. It is not an independently existing, biologically formed organism, let alone a person. That which lives within the body of another can claim no right against its host. Rights belong only to individuals, not to collectives or to parts of an individual. (”Independent” does not mean self-supporting — a child who depends on its parents for food, shelter, and clothing, has rights because it is an actual, separate human being.)

”Rights,” in Ayn Rand’s words, ”do not pertain to a potential, only to an actual being. A child cannot acquire any rights until it is born.”

It is only on this base that we can support the woman’s political right to do what she chooses in this issue. No other person — not even her husband — has the right to dictate what she may do with her own body. That is a fundamental principle of freedom.

På tal om falska filosofiska argument emot aborträtten, vill jag tipsa aborträttens vänner att lyssna på Peikoffs Ford Hall Forum-föredrag “A Picture is Not an Argument”:

#ståuppföraborträtten

Photo by Patricia Lazaro from Pexels

Äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”?

Carl SvanbergLämna en kommentar

I debatten mellan Catarina Kärkkäinen, ordförande Fria Moderata Studentförbundet, och Magnus Nilsson, ESO-rapportförfattaren bakom förslaget att tvinga skogsbönder att finansiera statens konfiskering av deras skog, stötte jag på ett för mig helt nytt ord: “snörliv”.

Det visar sig att det syftar till en gammaldags korsett. Och en korsett brukar ju folk ha på sig för att strama åt lite runt höften för att se lite slankare ut. Men en korsett kan kännas lite obehaglig och begränsande. Nästan opraktisk.

Det är också så den “praktiske” pragmatikern Magnus Nilsson ser på äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”. En obekväm och “opraktisk” ideologisk dvs principiell begränsning på hans önskningar.

Man bara kan se på äganderätten som ett “ideologiskt snörliv” om man inte har en susning om vad den är.

För att människor ska kunna leva och blomstra måste vi ha rätten dvs friheten att producera och konsumera materiella värden: allt ifrån mat, kläder och boende till bilar, datorer och sjukvård dvs välstånd. Äganderätten är friheten till att göra just det dvs producera, köpa, behålla, använda och bestämma över materiella värden.

Vad är “opraktiskt” med detta?

Äganderätten är alltså en förutsättning för att kunna praktisera några rättigheter alls, inklusive den mest grundläggande, rätten till liv. Ayn Rand förklarar:

The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life.

Vad är “opraktiskt” med att vilja leva och blomstra? Sådana som Magnus Nilsson borde nog ta sig en titt på de länder som har frigjort sig från den “hämmande” äganderätten. Titta t ex på länder som Nordkorea, Zimbabwe och Venezuela. Misären, och svälten, i sådana länder talar för sig själv.

Äganderätten är också en förutsättning för att kunna utöva din tanke-, yttrande-, religions-, förenings- eller mötesfrihet. För att kunna praktisera din yttrandefrihet måste du ha friheten att skapa, köpa, behålla och använda sådant som papper och penna eller, i dessa dagar, en Internet-baserad plattform.

Äganderätten, ett “snörliv”?

Sanningen är att om vi vill liva och blomstra här på jorden, då vore inget mer praktiskt än att erkänna och respektera äganderätten. Ju mer vi respekterar den, desto bättre—och vice versa.

Att en självidentifierad pragmatiker ändå ser på denna grundläggande och livsbejakande rättighet som en obekväm begränsning illustrerar endast att det finns få saker som är mer opraktiskt än pragmatismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Photo by energepic.com from Pexels

Finanskrisen tio år senare: “laissez-faire” lögnen

Carl SvanbergLämna en kommentar

Då det är tio år sedan finanskrisen 2008 vill jag tipsa denna artikel av ekonomen George Reisman, “The Myth that Laissez Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Jag håller inte med om allt, men jag håller med om det väsentliga:

The news media are in the process of creating a great new historical myth. This is the myth that our present financial crisis is the result of economic freedom and laissez-faire capitalism.

The attempt to place the blame on laissez faire is readily confirmed by a Google search under the terms “crisis + laissez faire.” On the first page of the results that come up, or in the web entries to which those results refer, statements of the following kind appear:

“The mortgage crisis is laissez-faire gone wrong.”

“Sarkozy [Nicolas Sarkozy, the President of France] said `laissez-faire’ economics, `self-regulation’ and the view that `the all-powerful market’ always knows best are finished.”

“`America’s laissez-faire ideology, as practiced during the subprime crisis, was as simplistic as it was dangerous,’ chipped in Peer Steinbrück, the German finance minister.”

“Paulson brings laissez-faire approach on financial crisis….”

“It’s au revoir to the days of laissez faire.”[1]

Recent articles in The New York Times provide further confirmation. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Laissez-faire capitalism has a definite meaning, which is totally ignored, contradicted, and downright defiled by such statements as those quoted above. Laissez-faire capitalism is a politico-economic system based on private ownership of the means of production and in which the powers of the state are limited to the protection of the individual’s rights against the initiation of physical force. This protection applies to the initiation of physical force by other private individuals, by foreign governments, and, most importantly, by the individual’s own government. This last is accomplished by such means as a written constitution, a system of division of powers and checks and balances, an explicit bill of rights, and eternal vigilance on the part of a citizenry with the right to keep and bear arms. Under laissez-faire capitalism, the state consists essentially just of a police force, law courts, and a national defense establishment, which deter and combat those who initiate the use of physical force. And nothing more.

The utter absurdity of statements claiming that the present political-economic environment of the United States in some sense represents laissez-faire capitalism becomes as glaringly obvious as anything can be when one keeps in mind the extremely limited role of government under laissez-faire and then considers the following facts about the present-day United States.

Läs hela här.

Photo by Khairul Onggon from Pexels

Fri invandring och islamisering

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag är det många som ifrågasätter invandringsfriheten. En anledning är rädslan för att det kommer hit för många muslimer med islamistiska dvs totalitära tendenser. Fruktan är att område efter område kommer att tas över av informella mini-teokratier och att jihadister kommer fortsätta terrorisera oss till underkastelse. Oron är att om denna utveckling fortsätter då kommer Sverige att omvandlas till en totalitär islamisk teokrati. Hotet är inte överhängande, men det är verkligt. Ingen individualist kan ställa sig likgiltig inför en sådan islamisering.

Lyckligtvis finns det ingen anledning för individualister att oroa sig över en sådan utveckling. Ty individualismen utgör det moraliska och därför praktiska svaret. Enligt individualismen är statens enda moraliska syfte att skydda individens rättigheter. Det är så staten säkrar individens frihet. Låt oss med denna utgångspunkt nu fråga oss: Vad bör staten göra för att göra stoppa islamiseringen av Sverige?

Staten kan och bör, till att börja med, göra allt för att stoppa invandringen av objektivt hotfulla individer dvs individer som utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter. Staten bör t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av en dödlig smitta genomgår en hälsokontroll. Principen är densamma för objektivt hotfulla muslimer dvs jihadister och våldsbejakande islamister. Således bör staten t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av våldsbejakande islamism och jihadism också genomgår en bakgrundskontroll. (Det räcker inte med att bara ha totalitära dagdrömmar för att räknas som ett hot. För att avgöra om någon är ett objektivt hot måste man titta på fakta som individens handlingar. Därför jag betonar “våldsbejakande”. Med “våldsbejakande” menar jag att man i ord och handling utövar, uppmuntrar eller uppmanar till tvång och våld.)

En del menar att vi bör införa ett ideologiskt test för muslimer. Muslimer ska svara på frågor om vad de tycker och tänker om det ena och det andra. Svarar de “fel”, då åker de hem igen. Förutom att alla ideologiska tester är meningslösa (då inget hindrar hotfulla individer från att bara ljuga för gränsvakterna), är de också oförenliga med individens frihet. Staten ska inte vara sanningens eller moralens skiljedomare. I ett fritt samhälle måste staten vara idé- och värdeneutral. Om man godkänner principen att staten ska reglera vårt tyckande och tänkande då innebär det slutet för vår intellektuella frihet dvs tanke-, samvets-, yttrande- och religionsfriheten. Men man kan ej inskränka vår intellektuella frihet utan att också inskränka vår ekonomiska frihet. Att göra slut på den intellektuella frihet är därför att göra slut på all frihet. Så att försöka bekämpa islamiseringen av Sverige genom att reglera bort vår frihet är som att försöka bota en huvudvärk genom att skjuta sig själv i huvudet.

Nej, objektivt hotfulla muslimer ska identifieras genom deras handlingar, inte åsikter. Staten ska inte bekämpa idéer och värderingar, alldeles oavsett hur falska och onda de än är. Kan staten etablera att man t ex har samröre med någon våldsbejakande islamist- eller jihadistgrupp; har stöttat våldsbejakande islamism eller jihadism; har (försökt) tvinga på andra sin religion; har uppmanat eller hetsat andra till att utöva religiöst-motiverat tvång eller våld; då visar man genom sina handlingar att man utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter och då har man ingen rätt att komma till Sverige.

Det finns särskilda omständigheter då det är befogat att tillfälligt stänga gränsen. Anta till exempel att en region har drabbats av en dödlig och smittsam sjukdom som dessutom är (för tillfället) praktiskt omöjlig att upptäcka förrän det redan är för sent. Då måste gränsen stängas gentemot den regionen. Samma princip gäller om det finns trovärdig underrättelse att jihadister försöker ta sig hit samtidigt som (för tillfället) är praktiskt omöjligt att upptäcka dem förrän det redan är för sent. Då måste också gränsen stängas och bör hållas stängd tills hotet antingen är avvärjt eller också man har kommit på hur man ska kunna identifiera och fånga in jihadisterna vid gränsen.

Men detta är långt ifrån allt som staten kan och bör göra för att stoppa våldsbejakande islamister och jihadister från att islamisera Sverige. Här kommer ett litet smakprov av möjliga och faktiska åtgärder:

  • Förbjud alla former av samröre med våldsbejakande islamist- och jihadistgrupper. Självfallet ska jihadister inte få komma tillbaka till Sverige, inte lockas tillbaka och belönas för sin terrorism med skattefinansierade bidrag, jobb, boende, körkort, osv. Självklart ska de fängslas och/eller deporteras
  • Förbjud religionstvång. I vissa områden finns det islamiska moralpoliser som hotar och förtrycker dem som inte lyder sharia. Det förekommer även slöjtvång, kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap med barn. En del tvingas också att lyssna på islamiska böneutrop. Alla dessa företeelser är olika försök att skapa informella mini-teokratier där islamister kan tvinga på andra deras religion. Men det finns ingen rätt att tvinga på andra din religion.
  • Stryp all finansiering av religiösa friskolor. Islamiska fundamentalister kan om det vill sig illa driva skattefinansierade religiösa friskolor och på så vis indoktrinera barn i sina totalitära religiösa läror. I ett fritt samhälle är staten, som sagt, idé- och värdeneutral, varför den inte bör skattefinansiera någon undervisning alls. Men som ett första steg mot att skilja skolan från staten kan vi börja med att strypa all finansiering av religiösa friskolor.
  • Stryp all finansiering av våldsbejakande islamism. Det finns ingen rätt att utöva eller uppmana andra till att utöva religionstvång, eller att hetsa andra till tvång och våld. Således finns det ingen rätt att “praktisera” våldsbejakande islamism. Det finns inte heller någon rätt att finansiera kriminella aktiviteter dvs våldsbejakande islamism. Oavsett dina intentioner, finns det ingen rätt att finansieras av så kallade “välgörenhetsorganisationer” som också används för att sponsra våldsbejakande islamism. Kan staten finna en sådan koppling bör all finansiering från sådana organisationer strypas. Det finns av samma anledning ingen rätt att finansieras av terror-sponsrande islamiska teokratier som Saudiarabien. Diktaturer som Saudiarabien har ingen rätt att existera, än mindre finansiera byggandet av moskéer för deras våldsbejakande islamism. Det finns fler skäl, men dessa är mer än tillräckliga för att staten ska göra allt vad den kan för att strypa all finansiering av våldsbejakande islamism.

Om allt detta inte redan är förbjudet, då bör det genast förbjudas—och det bör alltså förbjudas på individualistiska grunder. För vad det handlar om är att bannlysa initierandet av fysiskt våld och tvång mot individen. Det är så vi säkrar individens rättigheter och förverkligar hennes frihet. Det är så vi bygger och bevarar ett fritt samhälle. (Och än så länge har vi bara skrapat på ytan. Det finns så mycket mer som staten kan och bör göra för att stoppa islamiseringen av Sverige.)

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att problemet med islamiseringen är att den berövar oss vår frihet. Därför kan svaret omöjligen vara att staten berövar oss vår frihet ytterligare. Det är fel väg att gå. Problemet är, som sagt, att vi lider av för lite frihet i vissa informella sharia-zoner (t ex yttrande- och religionsfrihet), inte “för mycket” frihet (t ex invandringsfrihet). Vi åtgärdar inte denna plågsamma brist på friheter genom att reglera bort de friheter som återstår. Vi stoppar inte islamiseringshotet genom att godtyckligt inskränka invandringsfriheten för oskyldiga och ofarliga muslimer. Nej, den moraliska och praktiska lösningen är att staten gör sitt jobb: vinner tillbaka och säkrar individens frihet genom att helt enkelt sätta stopp för de våldsbejakande islamisternas framfart.

Huruvida Sveriges folkvalda är villiga att göra vad som krävs för att skydda individens rättigheter, är en annan sak. Men det förändrar inte att det finns moraliska och praktiska alternativ till stängda gränser.

Ny bok: A New Textbook of Americanism

Carl SvanbergLämna en kommentar

1946 påbörjade Ayn Rand en artikelserie som publicerades under titeln “Textbook of Americanism” (bland annat tillgänglig i The Ayn Rand Column).

I denna artikelserien besvarade Ayn Rand en lång rad samhällsfilosofiska frågor som “Vad är ett socialt system?”, “Vad är Amerikas grundläggande princip?” och “Vad är en rättighet?”

Totalt gick Rand igenom 12 sådana frågor, men hon tänkte ursprungligen besvara betydligt fler än så.

Men nu, 72 år senare, kommer en uppdaterad version A New Textbook of Americanism: The Politics of Ayn Rand.

I denna uppdaterade upplaga får vi Rands “Textbook of Americanism” såväl som hel drös av essäer av Leonard Peikoff, Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri och många, många fler.

Då jag råkar veta att A New Textbook of Americanism: The Politics of Ayn Rand är ett projekt som Jonathan Hoenig har jobbat länge på att förverkliga. Så det är kul att se att boken äntligen är här.

Nu när kollektivister till höger och vänster återigen är på frammarsch över hela västvärlden, råder det ingen tvekan om att A New Textbook of Americanism behövs. Världen behöver upplysas om individualismen som ett moraliskt och politiskt ideal.

Läs mer på TextbookofAmericanism.com.

PS. Tyvärr är det för tillfället inte möjligt att beställa boken till Finland. Så jag skulle inte bli förvånad om det inte heller är möjligt att beställa den till resten av norden. Men jag har hört att en Kindle-upplaga är på väg.

Photo by Analise Benevides on Unsplash

Descartes onda demon och konspirationsteorier

Carl SvanbergLämna en kommentar

ARIs Ben Bayer skrev för ett tag sedan en bra artikel, “An Alternative to Conspiracism’s Foolish Illusions”, om konspirationsteorier och Ayn Rands syn på saken. Medan jag läste den började jag osökt att tänka på Descartes demon. Vad är kopplingen?

Alla som någonsin har stött på konspiratoriska knäppskallar vet att det är helt meningslöst att diskutera med dem. De kommer att tro på sina “teorier” alldeles oavsett vad du än säger. Hur många bevis och argument du än kommer med, har de alltid ett svar eller flera svar: “Jo, men det är PRECIS vad de vill få dig att tro! Förstår du inte det? Dina så kallade ‘bevis’ är fejk! Det är ‘hittepå’. Detta kan bara betyda en sak: Antingen har du fejkat ‘bevisen’ i vilket fall du är en del av konspirationen! Eller också har du, i din blåögda naivitet, fallit för deras trick! Och nu har de dig i ditt grepp! VAKNA!”

Poängen är att vad du än säger kommer de att fortsätta att expandera konspirationens omfattning så att allt du säger tjänar som ytterligare “bevis” för den. Det är därför som det är ett enormt slöseri med tid att försöka motbevisa konspiratoriska knäppskallar.

Detta fick mig att tänka på Descartes onda demon. Descartes ville finna en säker, grund för all kunskap, ett axiom, ur vilket han sedan, steg för steg, kunde deducera fram den ena sanningen efter den andra. Vad är detta axiom? “Att han är ett tänkande ting”. Han kom fram till detta genom att avfärda allt som han kunde tvivla på och till slut fanns bara den introspektiva insikten om att han tänker och tvivlar kvar.

Vid något skede, på vägen dit, funderar Descartes på vad som skulle följa om det fanns en ond demon som ständigt lurade oss till att bland annat tro att det finns en extern verklighet? I så fall måste jag ändå finnas, menar Descartes, om än som ett lurat ting.

Men detta är, enligt en lång rad skeptiker, ingen lösning: “Ja, detta är precis vad den onda demonen vill få dig att tro! Det finns väl ändå inget som utesluter att din ‘klara’ självmedvetenhet endast är en fortsättning på den onda demonens illusion? Tänk Matrix. Jag kan i varje fall föreställa mig att så är fallet, så det är definitivt logiskt möjligt, inte sant?”

När du väl har öppnat dörren för demonen, och allt tvivel den göder, då är det så gott som omöjligt att stänga dörren igen.

Men vad var det som öppnade dörren? Det godtyckliga.

Det var Descartes godtyckliga tvivel. Descartes skäl för att tvivla är väsentligen: “Är det inte möjligt att X är falskt? I så fall kanske det också är falskt?” Det är alltså ur ett “MÖJLIGT” eller “KANSKE” som dessa tvivel härleds. Frågan är dock: Varför tror du att det är “möjligt”? På vilka grunder? Vad berättigar detta “kanske”?

Tvivel måste motiveras. Det måste finnas ett skäl för att tvivla på att X är fallet. Det måste finnas bevis eller logiska argument. Att tro på X utan skäl är dåligt. Att tvivla på X utan skäl är, av samma anledning, lika dåligt.

Att tro utan fakta och logik är religion. Att tvivla utan fakta och logik är skepticism. Psyko-epistemologiskt så hänger religion och skepticism ihop; i båda fallen går man nämligen på sina känslor, inte på fakta och logik.

När man “tänker” med sina känslor då är det vanligt att sker det snabba hopp mellan godtyckligt tvivel om X och en lika godtycklig tro på Z. Det är därför de konspiratoriska knäppskallarna har en tendens att snabbt gå från att godtyckligt tvivla på en sak (“Månlandningen är fejk!”) för att i nästa ögonblick lika godtyckligt tro på en annan (“Jorden är platt!”). Och om man tror på en konspirationsteori, då brukar man ofta tro på tio ytterligare.

Det är ingen slump att en överväldigande majoritet av alla som tror att jorden är platt också tror att det ligger bakom en global konspiration som syftar till att hjärntvätta oss alla till att istället tro att jorden är platt. Det är ingen slump att konspirationsteorierna flödar i det extremt religiösa Mellanöstern.

Det som ligger till grund för knäppskallarnas konspirationsteorier är att de vid något skede öppnade dörren för det godtyckliga. Och när de väl öppnade den dörren, då är det omöjligt att stänga den igen med fakta och logik. För precis som Descartes demon kan de alltid komma tillbaka och säga, “Kanske dina bevis är fejk? Kanske de där vetenskapsmännen är en del av konspirationen? Är det inte möjligt att fejka bilder? Är det inte möjligt att muta vetenskapsmän?” (Och ur dessa känslobaserade godtyckliga “kanske” och “möjligt”, går de sedan till följande känslobaserade trosartikel: “Visst är det så.”)

Det gäller att aldrig öppna dörren för det godtyckliga. Det bästa svaret är därför att ignorera det som om inget har sagts. På den här punkten får Leonard Peikoff får sista ordet: “The reason is that, cognitively speaking, nothing has been said. One cannot allow into the realm of cognition something that repudiates every rule of that realm.” Och lite längre fram: “An assertion outside the realm of cognition can impose no cognitive responsibility on a rational mind, neither of proof nor of disproof. The arbitrary is not open to either; it simply cannot be cognitively processed. The proper treatment of such an aberration is to refrain from sanctioning it by argument or discussion.” (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, ss. 164-165, 168-169.)

€ € €

För den som vill veta mer om dåliga epistemologiska idéer som det godtyckliga, skepticism, och hur de har en avgörande roll i människans liv, rekommenderar jag följande material för självstudier:

Photo by Analise Benevides on Unsplash

Kort om den filosofiska orsaken till den svenska skolans förfall

Carl SvanbergLämna en kommentar

Vid Quilette skriver Magnus Henrekson och Johan Wennström om den svenska skolans förfall. Författarna klandrar framför allt den “socialkonstruktivistiska” pedagogik som numera dominerar den svenska skolan:

This approach contends that knowledge and reality are subjectively constructed, which implies that knowledge cannot be transferred from teacher to student . . . Instead, students should be given freedom of choice in their learning and work independently to acquire supposedly general skills such as creativity and critical thinking, which are considered more durable than ‘facts’ arbitrarily arranged in core subjects.

Enligt den “socialkonstruktivistiska” pedagogikens “logik” ska lärarna inte ägna sig åt att lära eleverna tonvis med väsentliga fakta och kunskaper. Istället är det tänkt att okunniga elever ska själva eller tillsammans med andra “lära sig” genom att fumla sig fram till “kunskap”. Den obildade ska alltså leda den obildade. Med en sådan irrationell pedagogik är den svenska skolans tillstånd inget mysterium.

Jag minns förresten själv hur det var när jag gick i skolan på 1990-talet. Det var ofta så illa att jag tvingades kompensera för den bristande “undervisningen” genom att ägna oräkneliga timmar åt fakta- och kunskapsintensiva självstudier i skolans bibliotek.

Samma “socialkonstruktivistiska” pedagogik har, som väntat, haft samma destruktiva inverkan i t ex USA, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Så detta är inget unikt för Sverige. Vad som möjligen är unikt för Sverige är hur snabbt skolan har förfallit.

För exempel, bevis och detaljer råder jag nyfikna att bland annat läsa Seven Myths about Education av Daisy Christodoulou och God utbildning och dålig: Internationella exempel av Inger Enkvist. Ni kan också lyssna på Leonard Peikoffs klassiska Ford Hall Forum-föredrag “The American School: Why Johnny Can’t Think”:

Vad är denna “socialkonstruktivistisk” pedagogik uttryck för? I filosofiska termer, är den naturligtvis ett uttryck för subjektivism.

Subjektivism är idén att verkligheten är en produkt av medvetandet. Medvetandet upptäcker, enligt detta synsätt, inte verkligheten; det skapar den.

Om subjektivismen är riktig, då följer det förstås att det inte finns någon objektiv verklighet eller objektiv kunskap för lärare att lära ut, varför det enda som återstår är för elever att själva (eller tillsammans) “skapa” sin egna (eller gemensamma) subjektiva “sanning”.

Den svenska skolans förfall utgör därför ännu en dramatisk illustration av vilken avgörande betydelse fundamentala dvs filosofiska idéer har för världen vi lever i.