När jag läste om Centerpartiets förslag om ungdomsavtal blev jag väldigt glad och imponerad. Glad eftersom det är ett väldigt bra förslag och ett steg helt i rätt riktning. Imponerad eftersom förslaget är väldigt impopulärt hos många och partiet gör därför ett djärvt försök att försöka profilisera sig genom att ta en relativt impopulär position. De är villiga att försöka kämpa sig till en opinion för detta förslag. Detta gjorde bland annat att jag tänkte på om man skulle ge Centerpartiet sin röst i höst, helt enkelt för att ge dem stöd för denna idé. Jag har inte bestämt mig ännu, eftersom det finns saker jag vill kolla upp först (framför allt hur de ser på miljöfrågorna).

I samband med detta blev jag också intresserad av vad CUF egentligen håller på med. Detta framför allt eftersom deras ledare Fredrik Federley verkar vara en ovanligt smart och liberal ungdomspolitiker. Så jag bestämde mig för att läsa igenom CUF:s program. Till min stora överraskning upptäckte jag att detta dokument genomsyrades av ”ekologiskt” hippieflum. Jag borde kanske inte ha blivit så överraskad, men det som gjorde mig överraskad är just Fredrik Federley. Hur kan en som verkar vara så vettig och så liberal överhuvudtaget trivas hos CUF? Det är ett stort mysterium för mig. Låt mig ge några konkreta exempel på vad det är jag menar.

Så här inleder de med att beskriva sin ideologi:

I början av 70-talet tas tanken om Lokalsamhället upp för första gången. Lokalsamhället bygger på en social marknadsekonomi – med individen i centrum – som är miljömässigt hållbar och som känner samhörighet och solidaritet med folk i hela världen. Detta kallas också senare för Biosamhället i CUF:s idéprogram.

Således finns tydliga värderingar som frihet, trygghet och jämlikhet för människor, omtanke och ansvar för vår miljö och en ständig kamp mot orättvisor och centralstyrning djupt rotat i vår idéhistoria. Det tydligaste sättet att beskriva vår ideologiska inriktning är Ekohumanismen, en grön socialliberal ideologi.

”Ekohumanism”, eller ”grön” socialliberalism, är alltså deras ideologi. Vad är det? På vilka premisser vilar denna ideologi? Vad innebär ideologin i praktiken?

I ett bisarrt stycke försöker de motivera sin ”gröna” socialliberalism så här:

Vi kan också se att vi påverkas av miljöförändringar orsakade av människan. Ett förändrat klimat, miljögifter, utfiskning och badförbud i förorenade vatten är bara några exempel på vad människans oansvariga verksamhet får för konsekvenser. Miljön är en förutsättning för den mänskliga friheten och för vårt ekonomiska välstånd. Det är först på senare år som världens ledare på allvar börjat inse det.

Vi ser idag att liberalismen efter åratal av miljöförstöring och resursslöseri skriker efter en tolkning av dess relevans i miljöfrågor. Vi ser också miljön som en ytterst angelägen liberal fråga. Anledningen är enkel. Det är först när vi kan överleva som vi kan leva i frihet. Miljöproblemen hotar livet. Alltså hotar miljöproblemen vår frihet – mer än något annat.

Och:

Vi ser människan i sitt sammanhang, vi ser hur hon alltid levt, och alltid kommer att leva i ett beroendeförhållande gentemot den omgivande miljön. Naturen sätter våra begränsningar och dömer efter sin egen lagbok. (Min kursivering.)

Om vi bortser från att de verkar ha okritiskt accepterat miljörörelsens hysteriska skrämselpropaganda som en korrekt verklighetsbeskrivning, så är det intressant hur de ser på relationen mellan frihet och miljön. Notera hur förvirrade de är. Frihet förutsätter en ”grön” politik: Frihet leder inte till bättre miljö, utan bättre miljö leder till mer frihet. Så när jag kör runt i min bil eller massproducera välstånd i min fabrik, då minskas inte bara andras frihet utan även min, eftersom jag ”förstör” miljön? Och därför ska min frihet att köra bil eller massproducera välstånd minskas (regleras och/eller beskattas bort), så att vår frihet kan öka?

Det tycks inte slå dem att människans miljö har ur nästan alla tänkbara avseenden blivit mycket bättre sedan industrialiseringen och att detta faktiskt beror på industrialiseringen.

Det var industrialiseringen som gjorde det möjligt för oss att idag vara befriade från många föroreningar i luften och i vattnet som förr tog många liv. Det var tack vare industrialiseringen som vi fick rent dricksvatten. Industrialiseringen gjorde det möjligt att massproducera billigt stål och järn, som senare gjorde det möjligt för oss att bygga vattenledningar som inte bara kunde ta hand om vårt kiss och bajs, utan även förse oss med rent dricksvatten. Detta gjorde stadsmiljön betydlig renare än tidigare.

Bilarna gjorde också stadsmiljön renare än när vi körde med häst och vagn som ju lämna efter sig enorma mängder hästskit. När vi gick över från ved- och kolkraft till olja och gas, och senare vatten- och kärnkraft, blev vår miljö ännu renare. Inte minst inomhusluften förbättrades när vi gick från vedeldning till olja- och gas och senare el.

Notera vad det var för faktor som gjorde allt detta möjligt, inklusive hela industrialiseringen: det var människans fria förnuft. Det var frihet som gav upphov till industrialiseringen, välståndet och tekniken. Det var Upplysningens idé om att människan ska bruka sitt förnuft för att ständigt förbättra sin tillvaro här på jorden, som lade bakom denna utveckling, inte ”insikten” om att en ”bra miljö” är en förutsättning för frihet. Det var denna attityd som gjorde många människor till övertygade liberaler som i sin tur började plädera för att befria människan. Det var befriandet av människan under 1700- och 1800-talet som gjorde denna utveckling möjlig.

Ekonomisk verksamhet under kapitalism kan, som George Reisman har noterat, beskrivas som en förbättring av vår miljö, dvs våra levnadsvillkor och vår tillvaro, detta eftersom det i sin essesns handlar om att omforma naturen så att den tjänar våra behov. Att massproducera välstånd handlar ju om att ta materia från naturen, och göra dem tillgängliga i formen av livsbefrämjande varor för massorna. Att massproducera mat och kläder gör dem tillgängliga för massorna. Detta utgör därför en förbättring av människans tillvaro och levnadsvillkor.

Men det är klart. Det krävs bland annat att man har tagit del av en George Reisman för att bli fullständigt varse om detta, så jag kommer inte att klandra dem för att de inte är medvetna om detta. Men tyvärr får deras synsätt här ändå följden att de betraktar omfattande miljöregleringar och miljöskatter, som ett sätt att ”öka” friheten. Men även utan en Reisman borde man inse sådana saker som att en ”ren” miljö förutsätter frihet, dvs kaptitalism. Ty det är endast när människor är rika som det finns ett intresse av och en ekonomisk förutsättning för att bry sig om miljön. Fattiga människor har däremot inte råd att vara ”miljövänliga”. Men denna observation tycks CUF ta som en inbjudan om att det nu är helt ”OK” att införa miljöregleringar och -skatter, detta eftersom vi nu har ”råd” med dessa regleringar. (Men det har vi egentligen inte eftersom dessa regleringar kommer att påverka produktionen och därmed vår levnadsstandard negativt. Det är t ex miljöregleringar och skatter som driver upp energipriserna till väldigt höga nivåer här i Sverige. Människors levnadsvillkor blir därför sämre, inte bättre. Om man däremot hade befriat energibranschen från dessa regleringar och skatter, då hade de producerat mer energi och priset på energi hade gått ned.) Den insikt som de istället borde göra är att frihet är en förutsättning för bra miljö, och att den sortens miljöregleringar och -skatter som de pläderar för är obefogade.

Det är när allt kommer omkring ingen slump att CUF ser på saker och ting som de gör. Ty CUF delar miljöpartiets syn på naturen med alla dödliga och destruktiva implikationer detta har:

Rätten till enskilt ägande är central i den liberala ideologin. Det finns ett sammanhang mellan äganderätten av mark och värdet av att ha en god miljö och drägliga sociala förhållanden för människor. Exempelvis har biologisk mångfald ett egenvärde, därför kan vi inrätta naturreservat för att skydda arter även om detta inskränker på enskilda markägares möjligheter till att bruka marken. Däremot ska staten (eller motsvarande) söka samförstånd med markägare, samt ge en rimlig kompensation till markägaren för eventuellt inkomstbortfall. (Min kursivering.)

Dvs djuren och naturen står över människan; om naturen har ett egenvärde, då har människans liv det inte. Och därför ska staten genom ”samförstånd” (dvs man hotar med våld och erbjuder ”kompromisser” i form av ”rimlig kompensation”) stjäla människors mark, för att lämna den åt djuren. Dvs människan har inga rättigheter alls, men det har däremot djuren. Och om någon tror att jag tolkar detta citat ur sitt sammanhang, läs då detta: ”Varje art på vår jord har ett egenvärde i sig som inte kan mätas i pengar – biologisk mångfald är ett mål och inte ett medel.”

Om någon nu vill invända med att det ur detta även följer att människan har ett egenvärde, då bör jag kan poängtera att det i praktiken inte betyder någonting helt enkelt eftersom det är omöjligt att kombinera idén om att allt liv har ett egenvärde med att människans liv har ett egenvärde. För om alla levande varelser har ett egenvärde och alla levande varelser är ett ”mål” och inte ett medel, då betyder det att vi inte får äta växter för att överleva. För då använder vi dem som ”medel” och inte som ett ”mål”. Naturligtvis får vi inte heller använda djuren som ett medel genom att använda dem som kläder, eller mat, eller husdjur eller försöksdjur.

Det är ur denna kontext som deras syn på miljön bör förstås. Det är inte människans miljö som är primär, även om man först skulle kunna tro det, utan ”den biologiska mångfalden” och dennes förutsättningar som är primärt. Och det är uppenbart att även om de säger att allt liv har ett egenvärde, så väljer de i en konflikt djurens liv framför människans. Det är nog därför som de inte tänker på att miljöregleringar och -skatter faktiskt är faktorer som bidrar till att göra människans miljö sämre. Inte bättre. De antar att ”miljön” med vilket de menar naturen, har ett egenvärde, varför det alltid är av ett värde att ”rädda” och ”värna” om den. Men det stämmer inte. Naturen har inget egenvärde alls. (Inte heller har allt liv ett egenvärde.) Naturen liksom alla andra värden är bara värde i relation till någon. Naturen har bara ett värde för oss människor i den mån den kan tjäna våra behov. Naturen är inte helig och det ligger inte i vårt intresse att behandla den som sådan. Människan kan och bör tämja och omforma naturen så att den tjänar hennes behov. Hennes liv och lycka förutsätter det. Att införa regleringar eller skatter som gör denna verksamhet svårare eller omöjlig, är inte bara omoralisk utan också ytterst opraktiskt – givet att man vill värna om människans liv. Men det är genom att inte göra en tydlig distinktion mellan naturen och människans miljö, som de kan få för sig att saker som faktiskt försämrar vår miljö är ”bra” för miljön. Och på detta sätt kan de lura sig själva och allmänheten om att en ”bra” miljö är en förutsättning för liv och frihet, varför regleringar och skatter är en förutsättning för liv och frihet!

Detta synsätt är uppenbarligen inte förenligt med visionen om ett fullständigt fritt samhälle, dvs ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Detta är något som CUF är fullt medvetna om. Faktum är att de nästan verkar lite stolta över det. Så här skriver de:

Vi vill se en värld av fria människor, men det kräver förutsättningar och möjligheter. För att människor ska kunna bli fria krävs att vi använder oss av en rad instrument så att var och en kan växa som människa och förverkliga sina drömmar. En nyliberal var-och-en-för-sig-själv-politik skapar inte fria människor, bara ensamma människor. Att vara liberal kan betyda mycket. Under lång tid har socialliberalismen varit den breda fåran för de liberala idéströmningarna. Ur den fåran har vi hämtat mycket av vår näring.

Dvs laissez-faire kapitalism leder till inte till frihet utan bara till ”ensamma” människor. Det är inte bra. Nej, äkta ”frihet” kräver nämligen ”instrument” (regleringar och skatter och bidrag?). I vilket fall som helst, kan liberalismen betyda lite vad som helst, för det säger vi i CUF, och då bestämmer vi helt plötsligt att socialliberalismen är det som är det. De ger ingen ytterligare motivering till varför laissez-faire kapitalism inte är något att ha. Detta tycker jag är besynnerligt.

CUF är skeptiska till förnuftets roll i människans liv och det är troligt att det är denna skeptiska hållning som också gör dem misstänksamma till ny teknik som en lösning för problem av olika slag. Det är värt att notera att de delar en marxistisk syn på välstånd. De inbillar sig nämligen att slaveriet var orsaken till välståndet i väst:

Människans egenvärde har inte alltid varit en självklarhet och är det fortfarande inte. Mycket av det välstånd vi har idag bygger på förtryck. Människor användes som slavar och naturresurser plundrades hejdlöst i kolonier som Europas länder med tvång lade under sig. Afrikas folk användes precis som Afrikas naturresurser – som handelsvara. Allt detta för att på billigaste sätt bygga upp välstånd i Europa och Amerika. Idag inser ledarna för många av världens länder vilka illdåd som utförts i den egna statens ungdom, och ber om ursäkt för dem. Det visar att vi är på rätt väg. Vi kan inte göra de massakrer som utförts på olika folk ogjorda, men vi kan styra in samhället på en väg som gör att något sådant aldrig kommer att hända igen.

Dvs de tror att man kan skapa välstånd genom våld. Men i verkligheten är det endast tänkande och produktion, som är orsaken till allt välstånd. Förmågan att våldföra sig är endast förmågan att förstöra. Det kan tyckas obetydligt att någon slänger sig med denna marxistiska syn på välstånd, men deras skepticism till förnuftet och därmed människans förmåga att forma om naturen är genomgående. CUF skriver:

Människan kan nyttja naturen för att uppnå sina syften, men vi kan inte tämja den. Varje gång människan försökt har naturen slagit tillbaka, hårt och urskillningslöst. Vi kan tycka att det är fel, eller orättvist, men det är en naturlag vi inte kan ändra på och det bästa vi kan göra är att anpassa oss efter de förutsättningar som finns. Alternativet är ett evigt krig mot naturlagarna, ett krig människan aldrig kan gå segrande ur. I vår strävan att saker ska inordna sig efter vår vilja glömmer vi nämligen att vi själva är en del av naturen.

Och: ”Dagens teknik ger oss unika möjligheter för att bedriva genetisk ingenjörskonst. Vi kan i laboratorier ta fram helt nya grödor som leder till att vi kan odla mat i svältdrabbade områden, och vi kan med genetikens hjälp utveckla nya och effektiva sätt att bota sjukdomar. Men myntet har en baksida. När vi experimenterar med gener riskerar vi få växter som vi inte vet något om, och som i värsta fall kan leda till att andra växter utrotas.”

Är man skeptiskt inställd till människans förnuft och därmed hennes förmåga att ”forma om naturen”, då är man förstås också skeptiskt inställd till vilken roll om någon förnuftet kan eller bör ha i människans liv. Och är man det, då är man förstås också skeptisk till människans behov av frihet qua förnuftsvarelse. Och om man i vilket fall som helst sätter naturen över människan, då spelar det ingen roll om man anser att människan har förmågan eller inte. Hon har nämligen ändå ingen riktig rätt att exploatera naturen. Hon har knappt tillstånd att göra vad naturlagarna ”tillåter” henne att komma undan med.

Det finns mycket fler tveksamheter och konstigheter i CUF:s program, men detta är nog ”höjdpunkterna”. Och med detta som bakgrund kan jag inte låta bli att ställa frågan: ”Står Fredrik Federley för detta?”

UPPDATERING: Fredrik Federley har varit vänlig att besvara frågan. Se kommentarerna.

På sistone har somliga objektivister rätteligen attackerat de neokonservativa som ideologiska fiender till Amerika (se t ex Yaron Brooks Neoconservatives Vs. America). Detta kan komma som något av en överraskning för somliga. För som Brook själv har noterat så för de neokonservativa gärna en pro-amerikansk retorik. Men man bör inte låta sig luras av retoriken. Man bör vara uppmärksam och läsa det finstilta. Man bör även förstå vikten av att tänka på vad som utgör deras fundamentala idéer och premisser. Man bör vara vaksam på de logiska implikationerna av det fintstilta. För det har ofta en helt avgörande betydelse.

Objektivister får ofta kritik för att göra ”orimliga” tolkning av t ex innebörden av det Kant säger eller Hume eller för den delen innebörden av libertarianernas anti-intellektuella och föraktfulla inställning till idéer. Men om man, som sagt, verkligen läser det finstilta och förstår innebörden – den fulla innebörden – då är vissa slutsatser oundvikliga. Ibland behöver man dock inte läsa det finstilta för att förstå. Ibland gör sig folk ovanligt tydliga. (Detta i sig själv gör dock att en del människor inte lyssnar eller tar det på allvar, med motiveringen att ”de menar det inte”. Men problemet är förstås att de gör det.)

Den fundamentala kritik som objektivister reser emot de neokonservativa är att de, trots all sin retorik, väsentligen står för kollektivism och altruism. Och att de har en fascination för begreppet ”plikt”. De anser att Amerika har en av historien given plikt att rädda världen eller åtminstone så många som möjligt. Det är historien som har gjort det till Amerikas ”öde” att vara en världspolis. Denna idé kan man naturligtvis inte motivera på rationella grunder. Det är inte bara det att pliktbegreppet som sådant vilar på irrationella grunder, hela idén om att USA har en altruistisk skyldighet att sörja för t ex irakiernas ödé, går inte att motivera på några som helst världsliga eller rationella grunder. Och den vidare implikationen av detta resonemang är förstås att individen har ingen rätt att existera för sin egen skull, att individen har ingen rätt till liv, frihet eller egendom, dvs att individen har inga rättigheter. Det är denna princip – principen om individens rättigheter – som USA grundades på, men det är denna som de neokonservativa motsätter sig och vill bekämpa. Detta illustrerar deras anti-Amerikanska kärna.

Det senaste exemplet på hur de neokonservativa ger uttryck för detta tankesätt ger David Gelernter från The American Enterprise Institute som skrev en artikel för den neokonservativa tidsskriften The Weekly Standard. I sin artikel ”No More Vietnams” har han en lång utläggning om hur man enligt honom kan förstå sig på debatten om Irakkriget. Nu har jag varken tid eller lust att reda ut alla missförstånd, förvrängningar, ekvivokationer, etc som Gelernter kommer med. Jag kan och vill dock kortfattat redogöra för hur en objektivist skulle kunna resonera om Irakkriget: ”Det är ett altruistiskt och därmed omoraliskt krig eftersom det inte tjänar vårt intresse att slösa tid, pengar och liv på att försöka sprida demokrati i Mellanöstern. Vad vi borde göra är att vi borde en gång för alla göra slut på rebellerna i Irak och sedan lägga allt krut på att göra slut på det växande hotet från Iran. Krig ska inte utföras för att rädda andra eller för att sprida demokrati. Nej, krig ska endast och allena ske i självförsvar. Krig i något annat annat sammanhang är inte bara altruistiskt, det är också en kränkning av individens rättigheter.”

Anledningen till varför jag upprepar detta resonemang, beror dels på att jag vill att folk ska förstå hur jag ser på detta och dels för att undvika missförstånd. Jag tänker nämligen citera Gelernters långa utläggning i sin helhet. Jag gör den nämligen ingen rättvisa om jag kortar ned den och väljer ut det ”väsentliga”; allt är precis lika väsentligt. Här är citatet:

IN THE ARGUMENT OVER IRAQ we can see reflected (like ominous headlights in a rearview mirror) one of the central disputes of modern times–between a traditional ”morality of duties” and a modern ”morality of rights.” Philosophers like to argue that these two worldviews are complementary. In fact they are contradictory. Each of these two worldviews yields an all-inclusive blueprint for society, with no room for further contributions.

Granted, it’s convenient to speak of one’s ”duty” to help the poor and one’s ”right” of self-defense. No contradiction there. But think it over and you will see that, by laying out everyone’s duties explicitly, you lay out everyone’s rights implicitly; and vice versa. You have a right to self-defense–or, to put it differently, a duty to use no violence except (among other cases) in self-defense. Both formulas reach the same destination by different routes. By means of the ”morality of duty,” you shape society the way a sculptor carves stone; by the ”morality of rights,” you shape it the way a sculptor models clay. Two different, contradictory techniques.

The morality of duties originated in Judeo-Christianity, the morality of rights in Roman jurisprudence. The Hebrew tradition knows about rights–but only in the context of covenants, where two parties each acquire rights and responsibilities simultaneously. America’s Founders and Framers spoke of rights, but might well have had this Judeo-Christian idea in mind.

But the modern preference for rights over duties has nothing to do with religion or covenants. And your choice between these two worldviews is important. Morality deals, after all, with how to conduct yourself–whereas a right ordinarily confers an advantageous position, to put it formally; having a right means that your will is favored over someone else’s. It’s therefore conceivable that the morality of duties is the one and only kind of morality; that a morality of rights is a contradiction in terms. It’s conceivable that a ”morality of rights” actually rejects morality in favor of some other way to organize society–I’ll call it ”rights-liberalism.” Rights-liberalism might be better than traditional Judeo-Christian morality, or worse, or neither, but in any case I believe it is not morality. In fact, proponents of rights-liberalism seem to believe (though they rarely say so point blank) that it is the next step beyond morality.

Even if you don’t care about religion, you might still choose the morality of duty, with its focus on an individual’s obligations, over rights-liberalism–which focuses not on your duty but on what is coming to you. Many Republicans and conservatives do prefer to discuss duties; many Democrats and liberals would rather talk about rights.

Now when you assign someone a duty, he is responsible for carrying it out; when you assign him a right, someone else is responsible for guaranteeing it. Rights-liberalism is a worldview that centers on ”make way for me”–and some find it unattractive for just this reason. ”Ask not what your country can do for you,” said JFK, ”ask what you can do for your country.” In other words: Don’t ask for rights, dammit; ask for duties. Nowadays Kennedy’s most famous line is dismissed as a routine call for good citizenship. But there is more to it than that. The statement was taken up with amazing enthusiasm. Every schoolchild knew it. The enthusiasm was partly because the line is catchy; it might also have reflected a deep-lying sympathy over the rising call for civil rights. But it’s also true that America in 1961 was just on the point of seeing traditional morality swamped by rights-liberalism. People felt what was happening. No doubt some felt, too, that Kennedy was sticking up for an older, better worldview that was on its way out.

We find this same deep disagreement over Iraq. Should we talk about America’s duty to protect itself, and do its best to protect other, weaker peoples? Or should we talk about Saddam Hussein’s right to develop weapons so long as they aren’t ”weapons of mass destruction,” and the Iraqi people’s right to life, liberty, and the pursuit of happiness?

The problem with the second formulation is that it blacks out whenever we reach the hard questions. Who will police the rights of Iraq, and guarantee the rights of Iraqis? The usual answer is the U.N. or some other multinational concoction. In other words: nobody. Sometimes we do leave things largely to the U.N. The Security Council has just voted to freeze the assets of four prominent Sudanese: the first punitive measures ever against instigators of violence in the Darfur region–which so far has killed hundreds of thousands.

When conservatives repossess the motto ”No more Vietnams,” it will be a perfect occasion to address one of the most important questions of our time. Is American policy based on rights or on duties? Is America in Iraq because of our duties or their rights? If ”their rights” is the answer, liberals are correct: We have stuck our necks out unnecessarily; we could just as easily have let someone else worry about it, the way France and Germany did. If the answer is ”our duties,” we had no choice. We had an obligation to take charge of our own safety in a world that is lousy with terrorists, and we had to face up to our obligations as the world’s strongest nation. And obviously we have duties in nations besides Iraq also. America doesn’t have the power to help everybody–which is no excuse for helping nobody.

American character is on the line. For the sake of this nation–of its good name, its big heart, the sacrifices of its many brave defenders, the genius of its creators–of its greatness, in short–conservatives had better not lose this fight. (”No More Vietnams”, David Gelernter, The Weekly Standard 2006/05/08, Volym 11, nummer 32)

Nu förstår ni kanske varför de neokonservativa faktiskt är fiender till Amerikanism och varför vi objektivister (och alla andra som värderar de idéer och värderingar som USA bygger på) bör ta avstånd ifrån dem.