Just nu stiger priset på råolja igen. Förra fredagen låg det på 75 dollar per fat. Detta kommer naturligtvis att påverka ekonomierna här i väst. Det kommer att bli dyrare att bedriva produktion och att köra bil. Detta kommer att medföra att vår levnadsstandard på kort sikt blir lägre. Samtidigt kommer en del oljeshejker och i vissa fall även hela arabländer att bli rikare.

En del av dessa pengar går åt att förse hela befolkningar med en lyxtillvaro. Och i vanliga fall finns det förstås ingen orsak att vara upprörd över ett sådant förhållande, men när det kommer till oljan i Mellanöstern finns det en väsentlig skillnad. I Mellanöstern produceras absolut ingenting av värde för oss i väst förutom olja. Men det var inte araberna som gjorde oljan tillgänglig för mänskligheten. Det var de västerländska oljebolagen som gjorde det.

Det var de västerländska oljebolagen som hade kunskapen, tekniken och pengarna som krävdes för att starta oljeproduktionen i Mellanöstern och därmed göra den tillgänglig på marknaden. Det var genom att ta oljan upp ur marken, som de såg till att göra den till en resurs, till en vara. De var och är de enda legitima ägarna av oljan i Mellanöstern. Inte araberna. Blotta faktumet att har bott där länge, ger dem absolut ingen rätt till oljan (av exakt samma anledning som blotta faktumet att svenskar har bott i Sverige länge inte ger oss som folk rätt till de svenska skogarna eller några andra resurser).

Det är viktigt att betona att på grund av den kollektivistiska, irrationella, religiösa kultur som präglar Mellanöstern, hade de aldrig varit i stånd att på egen hand producera det enorma välstånd som oljan representerar. Hade det inte varit för att de stal oljan från de västerländska oljebolagen under 1950-talet, så hade de flesta av dem fortsatta existera under en enorm fattigdom. Detta är av en ren händelse precis vad de förtjänar.

Nu använder de inte bara oljeintäkterna för att finansiera en oförtjänt hög levnadsstandard, de använder den även för att finansiera terrorism, och för att bygga upp deras militära förmåga. De utvecklar massförstörelsevapen av olika slag. Iran använder oljeintäkterna för att skaffa sig kärnvapen. Kärnvapen som de utan tvivel kommer att använda mot USA och Israel. Och av en ren händelse är också Iran den främsta förklaringen till varför priserna har börjat stiga igen på sistone.

Iran har hotat att ställa in sina leveranser av olja. Det är uppenbart att Iran kommer med detta hot eftersom de vill provocera väst och eftersom de vill visa att de tror att kan komma undan med vad som helst. Varför skulle de tro annorlunda? Än så länge har väst låtit dem komma undan med precis vad som helst. De vill, förmodligen, också plundra oss på pengar in i det sista. Allt detta kan man beskriva som ett slags oljekrig. De använder oljan som ett vapen emot oss. De vet att vi behöver oljan och därför är villiga att betala dyrt för den. Och nu trappar Iran upp detta krig.

Oolitiker och intellektuella menar att vi måste göra oss kvitt med oljeberoendet. De säger att vi måste göra det eftersom vår förbrukning av oljan leder till dåligt väder (”växthuseffekten”) och eftersom oljan förr eller senare kommer att ta slut. Bortsett från att jag inte accepterar premisserna här, anser jag inte alls att det finns någon anledning att bryta med vårt oljeboreonde. Stora delar av vår ekonomi och vår levandsstandard hänger på vår tillgång till billig olja. Det är inte vårt beroende av olja som är problemet, det är vårt beroende av våra mördare och fiender i Mellanöstern.

Givet denna kontext anser jag att om Iran nu vill ha ett oljekrig, då tycker jag att vi bör ge dem ett. Vi borde ta tillbaka oljan till de enda rättmätiga ägarna, dvs de västerländska oljebolagen. Detta kommer inte bara att innebära slutet för onödigt höga oljepriser, det kommer också att göra slut på våra fienderas långsiktiga förmåga att hota oss. Utan oljan kan de inte på vår bekostnad finansiera en massa gratis välfärd åt sina medborgare, de kan inte heller finansiera några krig mot oss. Utan oljan kommer deras irrationella kultur att föra dem tillbaka till Medeltiden, där de också hör hemma.

Den borgerliga alliansen lade nyligen fram ett gemensamt förslag för en borgerlig tandvårdspolitik. Det är många arbetslösa, socialbidragstagare och hårt beskattade låginkomsttagare som inte har råd att gå till tandläkaren. Att de borgerliga är desperata i deras strävan efter makt går inte att ta miste på. För naturligtvis måste de ta åt sig denna frågan och vända en i grunden socialdemokratisk politik till en borgerlig sådan. Hur de borgerliga har valt att hantera denna fråga visar ännu på hur ideologiskt bankrutta de egentligen är.

I deras debattartikel, finns det många saker som man kan anmärka på, men det som fick min uppmärksamhet var detta:

Sammanlagt satsar vi omkring en och en halv miljard från midsommar 2007 och nästan 2,7 miljarder 2008. Av de pengarna ska 70 procent gå till ett högkostnadsskydd. Det räcker för att ta hand om större delen av kostnaderna för dem som är hårdast drabbade. Taket i det högkostnadsskydd som införs ska sedan sänkas väsentligt under mandatperioden.

Och:

De återstående 30 procenten till förebyggande tandvård ska individen själv kunna styra över. Till skillnad från socialdemokraterna tror vi att människor själva vet vilken lösning som passar dem. En möjlighet ska vara att få pengarna som en tandvårdscheck, som kan användas både hos privata tandläkare och hos folktandvården. Tandvårdschecken fungerar både som en subvention och som en påminnelse om att gå till tandläkaren regelbundet. Detta system används redan för barn- och ungdomstandvården i vissa landsting. (Min kursivering.)

På detta vis vill de tydligen reducera skillnaden mellan höger och vänster inom svensk inrikespolitik.

När jag läser hur de borgerliga hanterar den här sortens frågor på detta sätt, då undrar jag hur ofta det ”bara” är fråga om okunskap om vad som skulle utgöra ett genuint bra alternativ till dagens politik, och hur mycket som ”bara” beror på (opraktiska) pragmatiska överväganden.

Det var och är statliga interventioner av olika slag (framför allt skatter och tandläkarlicenssystemet) som har gjort tandvården onödigt dyr. Att de borgerliga är intelligenta nog för att avfärda prisregleringar i sin debattartikel, gör dem inte förtjänta av något beröm. Ingen förutom de mest ekonomiskt illiterära eller möjligtvis mentalt efterblivna av människor skulle föreslå prisregleringar som en seriös lösning för någonting.

Trots att de är medvetna om att statliga interventioner inte är lösningen, utan endast en källa till problem, och trots att de åtminstone verkar medvetna om att subventioner har en tendens att fördyra, så drar de sig ändå inte för att föreslå subventioner som en lösning. Detta är egentligen ganska fantastiskt hur somliga kan ignorera implikationerna av sitt eget resonemang, nästan hur tydliga de än är. De gör sig därmed nästan lika korkade som de som föreslår prisregleringar. Och med tanke på att subventioner alltid måste begränsas i sin omfattning (dvs ransoneras), är detta i praktiken egentligen inget annat än att införa en prisreglering via bakvägen.

Nej, detta är verkligen synd, men inte ett dugg oväntat. Jag har noterat tidigare att de borgerliga har en irrationell syn på tandvård. Det verkar inte finnas några liberala företrädare inom denna fråga i riksdagen. Det är synd.

Dan Sernoffsky har skrivit en bra editorial, ”Death by ecology”, i vilken han avslöjar miljörörelsen för vad den är. Jag håller inte med allt han säger (som t ex att miljörörelsen skulle vara en produkt av industrisamhället), men jag håller definitivt med om detta:

Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot.

The great mass murderers of the 20th century had one thing in common beyond their predilection for amassing power and their utter disregard for human life: they, and the political ‘philosophy’ they espoused, was based on a premise of absolute control over the societies they governed.

But there is at least one more name that should be added to that list, and while she may not have shared the same meglomanical pursuit of power the others did, the result of her efforts created the unintended consequence of leading to the deaths of millions.

Her name was Rachel Carson, the patron saint of Earth Day.

Carson’s book, ”Silent Spring,” became the manifesto of a movement that continues to result in countless deaths and untold economic damage throughout the world. Published in 1962, ‘Silent Spring’ posited that the use of the pesticide DDT threatened the extinction of birds (hence the book’s title, no chirpping robins to welcome the arrival of the vernal equinox), and therefore representing a clear and present danger to humans and the environment. The outcry raised by the book ultimately led to a ban on DDT in the United States in 1972, similar bans throughout the world, and an overall demonization of the pesticide.

Ironically, even when the ban on DDT was being debated in the United States, there was an increasing body of evidence indicating that much of what Carson wrote was based on faulty analysis of data and manufactured conclusions. But the evidence that DDT was not the threat Carson portrayed it to be was ignored, and continues to be ignored. As a result, one of the most effective, and inexpensive, pesticides available is largely eschewed, and mosquito-borne diseases like malaria are exacting a frightening toll. Verifiable estimates put the number of preventable deaths due to malaria in the vicinity of 100 million since 1972, a large percentage of those deaths occuring in Africa.

Läs hela här.

Gus van Horn har skrivit ett bra inlägg där han analyserar Bush utifrån vad han har gjort och sagt under den andra mandatperioden fram tills nu. I sin analys säger han att det inte är en överdrift att säga att Bush just nu börjar likna en republikansk motsvarighet till Jimmy Carter. Jag är benägen att hålla med. van Horn skriver:

I voted for George Bush because he would, I thought, at least fight back against the Islamists. But as his second term wears on, his failure to adjust his policies during the war and his dismal domestic policy have made me very unhappy. Minus the idiot grin, the above picture and the remarks that went with it remind me of Jimmy Carter more than any other President I can remember.

Läs hela här.

I DN den 16 april, skrev ordförande för Lärarnas riksförbund, Mette Fjelkner, en debattartikel i vilken hon argumenterar för att man bör förbjuda de religiösa friskolorna. Medan jag rent spontant har sympati för hennes inställning, så var det faktiskt inte frågan om just religiösa friskolor som fick min uppmärksamhet.

Nej, det var istället hennes diskussion om olika frihetsbegrepp. Fjelkner påpekar nämligen att det finns en konflikt dels mellan Europarådets konventionen om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen:

Enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna ska föräldrar ha möjlighet att placera sina barn i en skola vars övergripande inriktning stämmer överens med deras egen trosuppfattning och livsfilosofi. Bland annat av den anledningen och som en följd av friskolereformen i början på 1990-talet har svenska föräldrar möjlighet att sätta sina barn i konfessionella friskolor redan från årskurs ett.

Men Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som i det här fallet bevakar föräldrarnas rättigheter, är inte den enda som ska vara styrande för den svenska skolan. Sverige har också ratificerat barnkonventionen, som sätter barnens rättigheter i det främsta rummet. Att ett barn inte själv kan ta ställning i sakfrågor gör att samhällets roll som försvarare av barnens rättigheter blir extra viktig.

Barnkonventionens artikel 14 gör gällande att barn har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Därför konstaterar hon att det finns ”en målkonflikt i konventionstexterna, där föräldrars rätt står mot barnens.” Denna konflikt måste man lösa. Hur tycker då Fjelkner att man ska gå till väga för att lösa den?

Lärarnas riksförbund har en positiv grundsyn på friskolor med olika typer av profiler. Valfriheten har fört mycket gott med sig och det finns anledning att bejaka den. Men friheten att välja kan aldrig få vara total. Vissa ramar för vad som är möjligt och önskvärt ur samhällssynpunkt måste finnas, något som kan verka begränsande för individen. (Min kursivering.)

Vad betyder detta? Jo det betyder att människor, enligt Fjelkner, egentligen inte har någon rätt till frihet. Hur motiverar Fjelkner detta synsätt? Jo hon hänvisar till de olika internationella konventionerna.

Det är därför viktigt att kunna föra en intellektuell diskussion kring frihetsbegreppet och inse att man ibland måste göra prioriteringar. Det finns, som vi har sett när det gäller konventionstexterna, inte en enda frihet, utan flera. Alla friheter kan inte vara lika mycket värda utan man tvingas i olika situationer rangordna. Detta blir särskilt tydligt när det gäller offentligt finansierade verksamheter som skolan. (Min kursivering.)

Den underliggande filosofiska premissen här är att eftersom människors fri- och rättigheter bara är en social konvention är det upp till folkets tycke att bestämma vilka rättigheter vi har eller inte har. Men detta betyder i princip och i praktiken att vi i själva verket inte har några rättigheter alls. Ayn Rand observerade att om du har rätt till liv, då behöver du ingens tillstånd för att få leva. Och om du har rätt till frihet, då behöver du ingens tillstånd för att handla. Och om du har rätt till egendom, då behåller du inte din egen lön eftersom andra bara har gett dig ett tillstånd att få göra det. Du behåller rätteligen din egen lön eftersom du äger den av rätt, inte av andras tillstånd. Men om du behöver söka ett tillstånd för att få fortsätta äga det du äger av en inbrottstjuv, då har du ingen rätt till egendom. Vad Fjelkner nu säger är att föräldrar har ingen rätt att fostra sina barn på det sätt som de anser är lämpligast. Denna ”rätt” dvs detta tillstånd som de har idag, anser Fjelkner att samhället ska dra in.

Var kommer denna falska och farliga idé ifrån? Den kommer från idén om social subjektivism, dvs föreställningen om att vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, bestäms av vad samhället, gruppen, majoriteten eller folket tycker, tänker och känner. Som ett historiskt exempel på hur farlig denna idé är, har vi Nazityskland: helt plötsligt kom en stor del av tyska folket överens om att judarna inte ska betraktas som människor och att de inte längre hade någon rätt att leva, varför man så att säga drog in deras tillstånd att leva. Denna idé är uppenbart falsk: bara för att samhället tycker, tänker eller känner någonting, betyder inte att det är sant, falskt, rätt, fel, gott eller ont. Det är verkligheten – inte gruppen – som utgör den objektiva måttstocken för rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Utan att hon själv inser det leker Fjelkner en farlig lek med principen om individens rättigheter. När man får för sig att samhället har rätt att rösta bort somliga människors rättigheter, finns det inte längre något principiellt skydd för någon människas rättigheter.

I Expressen den 19:e april argumenterar Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna, för att man bör förbjuda religiösa friskolor. Detta inlägg kom bara tre dagar efter Mette Fjelkner skrev en debattartikel om saken i DN. Sturemark kommer med många bra poänger. Men jag anser inte att han är särskilt konsekvent i sitt sätt att resonera. Sturkmark säger att vi måste ”ställa oss frågan: Vad ska vi lära våra barn? Alla barn har rätt till en erfarenhetsbaserad och naturlig världsbild i skolundervisningen, utan inslag av magi och övernaturliga väsen. De vetenskapliga hypoteser som har störst stöd i våra empiriska erfarenheter ska utgöra grund för undervisningen. Men den vetenskapliga hypotesen med störst empiriskt stöd är att världen är naturlig och inte övernaturlig. Givetvis måste undervisningen i den skattefinansierade skolan bygga på denna hypotes.” Jag delar inte riktigt denna ståndpunkt. Inte bara för att barn faktiskt inte har någon rätt till utbildning. Mina invändningar är mer fundamentala.

Jag anser att religiösa friskolor bör vara lagliga, men de bör absolut inte vara offentligt finansierade. Om föräldrarna vill att deras barn ska gå i en religiös skola, då får de betala det själv. Att tvinga mig och andra som inte delar samma eller ens någon religiös övertygelse att via skatten betala för deras undervisning är en kränkning av min religions- och yttrandefrihet.

Hur ska man förhålla sig till att barn blir indoktrinerade i religiösa dogmer? Det är naturligtvis dåligt för barn såväl som vuxna att de villigt eller motvilligt tar till sig religiösa idéer och värderingar. Men det är inte skäl i sig själv att förbjuda det. Barn som har vuxit upp i religiösa förhållanden är, när de blir vuxna, och givet att de lever i ett fritt samhälle, alltid förmögna att börja tänka kritiskt, att ifrågasätta de religiösa dogmerna. Denna förmåga upphör aldrig. Det är en fråga om fri vilja och allt de måste göra för att börja ifrågasätta sina religiösa trosföreställningar är att de utövar sin fria vilja. Detta betyder inte att det kan finnas ett socialt tryck i omgivningen som gör att det inte är särskilt populärt att ifrågasätta de religiösa dogmerna, men så länge ingen utsätter dig för våld eller tvång, finns det faktiskt inget annat än andra människors ogillande som står i vägen. Och det är inget genuint hinder för kritiskt tänkande; om och när någon bestämmer sig för att överhuvudtaget tänka, då kommer andras ogillande inte att ha någon som helst betydelse för hur man tänker. Det enda som naturligtvis ska vara förbjudet det är att under hotet av våld tvinga barn att ta till sig religiösa dogmer.

Låt mig även påpeka att det är inte bara religiösa dogmer som är dåliga för barn såväl som vuxna. Det finns även en och annan sekulär och, skulle för jag förmoda, ”humanistisk” föreställning som får dåliga konsekvenser om man tar dem åt sig. Jag tänker nu närmast på sådana falska och dåliga idéer som subjektivism, skepticism, multikulturalism, altruism, kollektivism, socialism, rasism, determinism, ekologism, osv. I den mån människor accepterar dem och söker leva efter dem, får det nästan uteslutande dåliga följder för den enskilde individen. Men Sturmark verkar inte ha något emot att barn indoktrineras i dessa idéer i våra offentliga skolor. Det har däremot jag, och, skulle jag tro, en och annan religiös. Men jag vill ändå inte förbjuda några föräldrar från att finansiera privata skolor som lär ut dessa idéer och av samma anledning vill jag inte förbjuda religiösa friskolor. För så länge varken föräldrar eller skolan med våld försöker tvinga på dessa idéer på barnen, har ingen kränkning av någons rättighet skett, och då finns det ingen anledning att förbjuda det. Man har rätt att tycka illa om smörjan som barnen lär sig. Man kan med all rätt klandra somliga föräldrar för deras dåliga omdöme. Men det finns ingen anledning att förbjuda föräldrarna från att förse deras barn med den utbildning som de av någon anledning tror är bäst för dem. Så länge ingen bevisbar skada kan påvisas, och så länge inget form av våld mot barnen har förekommit, finns det, som sagt, ingen objektiv grund för något förbud.

Om man förbjuder föräldrarna från att försöka uppfostra sina barn i enlighet med sina värderingar, då förbjuder man i praktiken vissa idéer. Då förbjuder man människor från att agera utifrån deras eget moralomdöme. Är det meningen att staten ska börja indoktrinera folket i ”acceptabla” moralomdömen? Är det meningen att man ska hamna i fängelset för handlingar motiverade av fel moralomdömen, även om ingen blir skadad? Även om ingens rättighet har blivit kränkt? Jag menar att sådana förbud är helt omotiverade och öppnar upp vägen för enormt godtyckliga lagar. Det är och ska naturligtvis vara förbjudet att initiera bruket av våld – oavsett orsak. Men så länge inget våld har initierats, finns det absolut ingen anledning att börja fängsla människor. Och jag tycker inte att det är ett dugg ”humant” att faktiskt kränka de religiösa människornas rätt att tro på vad de vill, och på ett fredligt sätt utöva sin religion, sprida sin religion, och fostra sina barn i enlighet med sin religion, precis som Sturmark har rätt att fostra sina barn i enlighet med hans humanistiska värderingar, med allt det kan tänkas innebära.