Författare: Carl Svanberg

Yngveson har fel

Carl Svanberg4 kommentarer

N24:

Orättvist. Det är privatekonomen Ylva Yngvesons uppfattning om försämringen av a-kassereglerna.

Höjningen av avgiften till a-kassan är orättvis, den slår snett och drabbar de svaga grupperna, inte minst kvinnor med lägre lön. Men samtidigt får ändå alla mera pengar över i regeringens budget, konstaterar Swedbanks privatekonom Ylva Yngveson.

– Varför skall de som har hög risk för arbetslöshet betala mera? Det skulle kännas mera sympatiskt om vi hade en generell arbetslöshetsförsäkring där risken sprids på alla. Det blir en framtidsfråga för regeringen.

Ylva Yngveson har fel. Det är dagens system som är orättvist och det är orättvist eftersom det fungerar precis som Yngveson vill att det ska fungera. Idag subventionerar staten a-kassan med 90%.

Det är därför bara rättvist att staten i mindre utsträckning subventionerar a-kassan. Ty facken ligger bakom en del av massarbetslösheten. De gör detta genom att tvinga fram höga minimumlöner.

Om fackens medlemmar får bära en större del av bördan för den arbetslöshet som de själva har orsakat, kanske de tänker efter innan de tvingar fram ännu högre minimumlöner och därmed ökar arbetslösheten ytterligare.

Yngveson har rätt i att detta är en framtidsfråga. Regeringen borde sträva efter att successivt minska subventioneringen så att staten till slut inte subventionerar a-kassan alls. Detta öppnar dessutom upp för ytterligare skattesänkningar, för ju mindre staten subventionerar a-kassan, desto mindre utgifter får staten. Då kan var och en själv i större utsträckning bestämma hur mycket eller lite de vill lägga ned på en helt privat a-kassa.

Lägg ned omfördelningspolitiken

Carl Svanberg1 kommentar

En artikel i Svenska Dagbladet inleds så här: ”Nya siffror om den nya underklassen i Tyskland har chockat nationen. Sju miljoner personer räknas in i gruppen och de har små möjligheter att ta sig ur sin situation. I dag diskuterar förbundsdagen hur den växande fattigdomen ska bekämpas” (SvD 20061019). Jag är inte chockad och inte heller borde Tyskland vara det. Men ändå är det det. ”- Vi hör till världens rikaste länder. Vad är det som har gått snett, undrar landets största tidning Bild och tecknar en dyster bild av ett Tyskland uppdelat i vinnare och förlorare”. Ja, vad det är som har gått snett?

Låt oss börja med att ställa en enkel fråga: vilka är dessa människor? ”De har i genomsnitt mindre än 4 000 kronor i månaden, de är i regel arbetslösa, de äter mest snabbmat, de är ofta för tjocka och de tillbringar större delen av sin tid framför tv-apparaten eller med dataspel . . . I fattigdomsfällan, skriver Bild, sitter familjer med ‘bidragskarriär’ som sträcker sig flera generationer tillbaka. Det är en ond cirkel där barnen aldrig har upplevt föräldrar som går till jobbet på morgonen, där det saknas intellektuell stimulans och där det är tv i stället för läxläsning som gäller”.

Så det är i huvudsak människor som inte jobbar, utan som istället lever på bidrag. De lever passiva liv, utan någon större tanke på morgondagen. De spenderar sin tid åt tv och dataspel. Vi talar om icke-produktiva människor som är intellektuellt sett oambitiösa och slöa. De är intellektuellt oambitiösa och slöa, eftersom det inte råder någon som helst relation mellan användandet av deras intelligens och deras livssituation.

Att de är fattiga är inget mysterium. Det är nämligen det förväntade resultatet av den omfördelningspolitik som välfärdsstaten Tyskland står för. Tyskland är enligt artikeln i Svenska Dagbladet ett av de länder i Västeuropa som lägger ned mest pengar på ”sociala ändamål”. Så ingen socialdemokrat kan komma här och påstå att omfördelningspolitiken inte har fått en ärlig chans.

Omfördelningspolitik syftar till att ta från de som har och ge till de som inte har. Men för att vara mer exakt syftar det till att stjäla välstånd från de som har skapat det och som därför förtjänar det, och ge det till de som inte har skapat det och som därför inte förtjänar det. Detta är uppenbart orättvist. I praktiken innebär det dock mer än orättvisa. I praktiken innebär det att incitamenten för att producera välstånd är litet, samtidigt som incitamenten för att inte producera välstånd är stort. Är det då undra på att man får fattigdom som resultat? Nej.

Omfördelningspolitiken är uppenbarligen ett gigantiskt misslyckande. Så om Tyskland vill lära sig av detta misstag, och råda bot på fattigdomen, då borde de se till att överge omfördelningspolitiken. De borde sänka skatter och skära ned i de bidrag som gör att det lönar sig dåligt att arbeta, spara, investera och bedriva företag. Då kommer folk att återigen börja jobba och på egen hand ta sig ur sin fattigdom. Detta vore inte bara rättvist, det vore också av uppenbara skäl praktiskt.

Om meningsfullhet

Carl Svanberg1 kommentar

Jag slås ibland av religiösa människor som säger att om man inte tror på Gud, då har livet ingen mening. Varför säger de det? Det är inte så att de säger det eftersom de har några rationella argument för den ståndpunkten. Det beror dels på att det inte finns några rationella argument till att tro på Gud till att börja med, och Guds existens är ju förutsättningen för att det skulle finnas en mening i deras liv. Dels för att det inte finns några rationella argumenta, taget för sig själv, att tro att livet som sådant verkligen skulle sakna mening om det inte vore för Guds existens.

Så varför säger de det? Därför att i många fall är det verkligen som så att deras liv saknar mening och syfte. Innan de ”fann Gud” så hade deras liv ingen mening: de strävade inte efter någonting speciellt. De levde dag för dag, passivt, i väntan på helger. De hade inga långsiktiga ambitioner eller visioner eller mål. Att veta vad man vill med sitt liv, kräver en mental ansträngning. Det kräver fokusering. Det är, precis som viljan att leva, en intellektuell bedrift. Det är inget vi föds med. Och det vet de allra flesta, för det är rätt många av oss som åtminstone någon gång har undrat vad det är de vill göra med sina liv.

Det finns de som aktivt strävar efter en meningsfull tillvaro. Men medan strävan är aktiv i den meningen att de ständigt tycks finna någonting som de kan lägga ned tid på i ett halvår framöver, bara för att sedan helt byta linje, så är den dömd att misslyckas i övrigt, eftersom dessa människor sällan söker skaffa sig ett övergripande syfte som kan täcka upp decennier framöver. Så därför blir det lätt som så att de bytar målsättning stup i kvarten. Ett tag ska de bli polis, sedan brandman, sedan ingenjör, sedan ekonom, sedan jurist, sedan polis igen, sedan hippie, etc.

Dessa människor är i regel subjektivister. De vill en massa, men inget speciellt. Det som känns rätt, är rätt och de handlar utifrån den premissen. Därav alla dessa tvära kast och denna ofattbara kortsiktighet. Därav detta beteende som endast kan beskrivas som en nyckdyrkan. Det är, när allt kommer omkring, ingen slump att dessa människor, förr eller senare, kanske drar sig till slutsatsen att livet trots allt inte har någon mening. För så som de lever sina liv, är det ingen orimlig slutsats.

Men det finns även de som inte aktivt strävar efter en meningsfull tillvaro. Detta är istället människor som passivt låter sig ledas in och ut i det ena och det andra. De vill precis som alla andra att deras liv ska fyllas med en mening, men de vill inte behöva göra någon större ansträngning för att få denna mening. De vill att ett syfte ska förmedlas till dem automatiskt och direkt. Det är i huvudsak denna sortens människa som låter sig attraheras av religion. Religionen svarar nämligen på deras psykoepistemologi dvs på hur deras medvetande fungerar. Att någon Gud eller sektledare talar om för dem, på ett eller annat sätt, vad meningen med livet är, vad det är de ska göra, är precis vad de längtar efter.

Dessa människor är i regel intrinsikalister. De anser att vad som är sant eller falskt, bestäms av faktorer obereonde av subjektet. (För en konstrast här menar objektivismen att den så kallade korrespondensteorin om sanning är den riktiga, vilket i princip betyder att när en idé korresponderar med verklighetens fakta, då är idén ifråga sann.) Dessa människor vänder sig inte inåt i deras strävan efter ett liv med syfte; de vill inte låta sina känslor och nycker bestämma åt dem. De vill istället vända sig till en extern källa (vad som helst förutom deras eget subjekt) att någon annan – i princip vem som helst – ska tala om för dem vad det är de ska göra. Det måste inte vara Gud. Det kan likaväl vara en Führer. (Varför blir det ofta religion som blir lösningen istället för en mer världslig auktoritet? Därför att religion är mer traditionellt, vanligt och etablerat; så det kräver ingen speciell ursäkt eller motivering. ”Om alla andra gör det, då är det gott nog för mig”, är mentaliteten.)

I slutändan kan emellertid dessa människor inte finna ett syfte i deras liv. Allt de finner, om ens det, är ett tillfälligt lugn. Men det varar bara så länge som ingen ifrågasätter deras auktoritet. Varför? Därför att om någon skulle fråga dem: Varför ska du göra som auktoriteten ”X” säger, då finns det sälla något annat än: ”För att han säger det”. Men det är ju inget svar.

För att finna ett rationellt och övergripande syfte i livet, måste vi vända oss till livets natur. Det är livet som gör ett värdeorienterat handlande möjligt och nödvändigt. Om vi vill leva, då bör vi sätta ett värde på att sträva efter meningsfullhet i alla våra aktiviteter, i allt som vi företar oss. Ty vi bör vilja att allt vi gör tjänar våra liv. (Om det inte tjänar våra liv, då hämmar det våra liv.) Det finns i princip endast en form av aktivitet som kan förse våra liv med ett centralt och övergripande syfte: produktivt arbete. Varför? Låt mig citera mig själv:

Människan måste producera allting hennes liv och lycka förutsätter. Ingenting hon behöver “växer på träd”. Det är därför uppenbart att produktivitet är en dygd. Det enda alternativet till att vara en produktiv människa är att vara en parasit: en snyltare eller plundrare. Men dessa överlever bara för att andra människor valde att vara produktiva, dvs för att andra valde att tänka och producera de värden som livet och lyckan förutsätter. Men bara på kort sikt . . . Eftersom vi måste vara produktiva bör det vara någon form av produktiv verksamhet. Det bör också vara någonting som man får ut någon glädje av: den moraliska meningen med livet är ju att sträva efter lycka. Så det centrala syfte man bör välja är alltså en produktiv karriär som man älskar.

Det finns ingen anledning till varför människors liv ska sakna mening. Men det betyder inte att alternativet till en meningslös tillvaro är att likt en nyckdyrkande subjektivist utan tanke kasta sig in och ut i olika projekt. Det finns en objektiv bas för att skapa en mening i våra liv, det går att motivera ens val av mål här i livet på rationella grunder. Så gör det och sluta kasta bort ditt liv.

Det handlar inte bara om Nordkorea

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nordkorea utgör ett hot mot Sydkorea, Taiwan, Japan och USA. Det är ett stort och växande hot. USA:s ständiga eftergifter, kompromisser och diplomati, har gett regimen all anledning i världen att tro att de inte bara kommer att komma undan med att skaffa sig kärnvapen – något som de redan tycks ha gjort – utan även att fortsätta hota USA och kanske till och med attackera USA.

Tycker ni att detta låter lite överdrivet? Om så, varför det? Med tanke på hur irrationella västvärldens ledare är när det kommer till att hantera sådana som Kim Jong-Il och Mahmoud Ahmadinejad, finns det ingen anledning att tro något mer om Nordkoreas uppenbart galna ledare.

Man måste ta itu med Nordkorea, även om det kanske är så att hotet från denna regim ej är lika stor som ifrån t ex Iran. Varför? Utöver det att Nordkorea säljer kärnvapenteknik till länder som Iran och, före kriget, försökte de sälja viss missilteknik till Irak. Detta visar på att landet, av ekonomiska skäl, gärna stärker USA:s och västvärldens övriga fiender.

Men detta är inte det värsta. Nej, det värsta är att denna situation med Nordkorea, sänder en klar och tydlig signal till resten av världens skurkstater: ni kan komma undan med praktiskt taget vad som helst. Iran vet det redan. Det är bara en tidsfråga innan hela världen det. Vad tror ni händer då?

Till de som tycker att det råder ”anarki” i världen för att USA någon enstaka gång ignorerar vad denna moraliskt genomruttna organisation, FN, har att säga, har jag bara en sak att säga: ”You ain’t seen nothing yet”.

Detta är ett filosofiskt misslyckande. Det är på ett mer generellt plan ett stort misslyckande för subjektivismen. Mer specifikt är det ett stort misslyckande för pragmatismen: Nordkorea har visat att verkligheten inte är förhandlingsbar.

Falska teorier ger förödande konsekvenser i verkligheten. Detta illustrerar således återigen vidden av filosofins inverkan på våra liv och vår vardag. Det bekräftar således återigen det stora allvaret i att ta reda på sanningen och att göra sig bekant med rationella idéer.

Ayn Rand sade en gång: ”If nuclear weapons are a dreadful threat and mankind cannot afford war any longer, then mankind cannot afford statism any longer” (Capitalism: The Unknown Ideal, ”The Roots of War”). Jag skulle bara vilja göra ett litet tillägg: vi har inte längre råd med falska filosofier.

Alla vinner på sänkt förmögenhetsskatt

Carl Svanberg5 kommentarer

För några dagar sedan kom den nya budgeten. I medierna framställs det som att det finns vinnare och förlorare. Och det gör det också, men bara på kort sikt. På kort sikt vinner alla som jobbar eftersom de får sänkt skatt, medan de som är arbetslösa får det lite sämre eftersom de får mindre bidrag. På lång sikt finns det däremot inga förlorare i denna budget. Den borgerliga regeringen föreslår nämligen sänkt förmögenhetsskatt. Och till skillnad från hur det framställs i medierna så är det inte bara de förmögna som gynnas av detta. Sanningen är att detta är något som vi alla blir vinnare på.

För att förstå detta måste vi börja med att inse att de rikas förmögenheter i första hand inte utgörs av en massa pengar som ligger och dammar i något bankvalv. Den absoluta merparten av förmögenheterna utgörs i själva verket av fabriker, maskiner, verktyg, etc. Det är dessutom endast en bråkdel av de rikas förmögenheter som går åt till lyxkonsumtion. Den absoluta merparten går istället till investeringar. Inser vi detta inser vi också att det är dåligt för oss alla att staten beskattar ackumulerat kapital, dvs förmögenheter, så hårt som vi gör i dagens Sverige.

Ju mer kapital som de förmögna kan ackumulera, desto fler och större investeringar kan de göra. Det handlar om investeringar i nya fabriker som skapar jobb. Det handlar om investeringar i nya maskiner som höjer arbetarnas produktivitet. Det handlar om investeringar för att starta nya företag vilket skapar jobb. Men det tar inte slut där. Dessa investeringar innebär också att produktionen av varor och tjänster ökar. Allt annat lika resulterar detta i lägre priser, till följd av det ökade utbudet av varor och tjänster, vilket leder till högre reallöner för alla.

Detta visar att det inte finns någon intressekonflikt mellan arbetare och kapitalister. Tvärtom så råder det en intresseharmoni mellan arbetare och kapitalister. Därför bör vi alla vara glada över att regeringen nu tänker halvera förmögenhetsskatten och att den har som ambition att avskaffa den under mandatperioden.

Economics in One Lesson

Carl SvanbergLämna en kommentar

Henry Hazlitts klassiker är en väldigt stor favorit hos mig. Detta är en väldigt bra och lättläst bok i ämnet nationalekonomi. (Det finns brister i den men de är sett till det stora hela obetydliga.) Om våra politiker hade läst, förstått och tagit till sig innehållet i denna bok, då skulle merparten av deras dåliga ekonomiska politik aldrig genomförts. Numera finns den tillgänglig på Internet i PDF-format. Väldigt angenämt. Numera finns det alltså inga ursäkter för människor som är alldeles för snåla för att betala för sitt eget exemplar.

Ursäkta mig!?

Carl Svanberg1 kommentar

I gårdagens Metro kunde man läsa om hur budgeten skulle påverka människors privata ekonomi. De hade naturligtvis letat upp en familj som de kunde intervjua. Detta var en familj som tydligen var en av de där ”vinnarna” i budgeten, men de gillar inte budgeten. De tycker att det är dåligt att man stramar åt bidragen och att man ”subventionerar” hushållsnära tjänster. Sedan mitt i allting slinker mamman i familjen ur sig följande: ”– Det är en flirt med höginkomsttagare när de plockar från dem på marginalen, säger hon” (Metro 20061017). Ursäkta mig!?

Metro verkar nu tro att om de kan hitta en person som vinner på budgeten men som ändå är kritisk till den, då har de minsann funnit sig en ”objektiv” kommentator. Premissen här är att det inte ligger i ens egenintresse att vara objektiv och sanningsenlig; att förvränga verkligheten så att den passar ens ”själviska” syften. Denna premiss är emellertid helt felaktig. Men det är egentligen inte det intressanta här.

Saken är den att tidigare i intervjun säger hon: ”– Någonstans måste de dra in för att kunna sänka skatten. Då gör de det svårare att få a-kassa, säger hon, som hoppas att det framför allt är låginkomsttagare som gynnas av skattesänkningen.” Och det framgår vidare att: ”Emilie Zetterström är nu mammaledig från jobbet som projektledare inom läkemedelsbranschen, men kan när hon kommer tillbaka till jobbet glädja sig åt skattesänkningen på mellan 500 och 1 000 kronor i månaden.” Det verkar alltså som att hon förmodligen är en av de där höginkomsttagarna. Om så, betyder det då att hon är en sadist? Eller, under antagandet att hon inte är en av de där höginkomsttagarna, betyder det då ”bara” att hon tror att höginkomsttagare i övrigt är sadister?

Dagens last

Carl SvanbergLämna en kommentar

Debatt om abort. Jag har försökt föra en liten diskussion abort på kulturrevolution. Jag kunde inte låta bli att inleda och fortsätta i denna diskussion. Snart lär jag lägga ned eftersom jag egentligen inte har tid. (PS: jag ber om ursäkt för alla stavfel jag har gjort mig skyldig till, men olyckligtvis kan man ju inte redigera sina kommentarer.)

Musik. I helgen köpte jag Iron Maidens senaste skiva A Matter of Life and Death. Helt underbar är mitt omdöme. Rekommenderar den för gamla såväl som nya fans.

Budgeten. Jag har inte lusläst regeringens proposition, men av vad jag har kunnat läsa ut från olika håll, så verkar den överlag vara ett steg i rätt riktning: sänkta skatter och mindre bidrag. Jag är om inte annat glad för att några jag känner kommer att få några tusenlappar sänkt skatt nästa år. Trevligt. Det är också mycket trevligt att de halverar förmögenhetsskatten.

Det finns förstås en och annan otrevlighet i detta dokument, men utöver det väntade (mer slöseri på välfärdspolitik), så anser jag inte att det är något att haka upp sig på. Det är ondskefullt så klart, och kanske är det allt snor jag har kvar i skallen som talar nu, men jag kan bara inte hetsa upp mig över att de höjer skatten på tobak och snus.

Jag är däremot ganska förbluffad över hur medierna förvränger innebörden av denna budget. Jag tänker nu närmast på hur man försöker minimera skattesänkningarna på de mest oärliga av sätt. Och jag är också förbluffad över hur medierna framställer en del förslag i budgeten som om det var hemska och oväntade överraskningar. Jag tänker på klassiska rubriker som: ”De arbetslösa är förlorarna” eller ”De arbetande är vinnarna”. Vänta lite, var det inte detta som var poängen? Jo, just det, det var det ju!

Oärliga konservativa. Diana Hsieh har hittat ett ovanligt smaklöst citat av William F Buckley. Att det råder filosofiska oenigheter mellan (religiösa) konservativa och objektivister råder det ju ingen tvekan om. Men varför ska det vara så svårt för de konservativa att vara minsta lilla ärliga i sin kritik mot objektivismen? Har de inga hållbara argument, eller vad är det fråga om?

Böcker. I måndags fick jag hem ett par böcker som jag har beställt. Jag har ej hunnit läsa dem, så klart. Utöver det att jag har alldeles för mycket att göra och att jag ännu är lite orkeslös på grund av förkyldningen, så har det ju bara gått några timmar sedan jag fick dem. Böckerna är Brian P Simpsons Markets Don’t Fail! och Ayn Rand Answers. Jag har bara hunnit skumma lite i den senare – men båda verkar väldigt trevliga. Återkommer med recensioner.

Studierna. Jag fick, lite överraskande om jag ska vara ärlig, veta att jag inte bara klarade min senaste tenta i ekonomisk historia utan dessutom fick VG på den. (Jag blev lite överraskad eftersom jag var rädd för att inte hade pluggat tillräckligt.) 20 av 25 möjliga poäng. Mycket trevligt. Who’s the man?

Avslutningsvis lite reklam:

Yunus förtjänade ej priset

Carl Svanberg6 kommentarer

Årets vinnare av Nobels fredspris är Muhammad Yunus och hans Grameen Bank. Detta ses som ett ovanligt lyckat val. Yunus och hans bank hyllas över hela världen i medierna. Varför fick han detta pris? ”Yunus och banken får priset för ‘sitt arbete för att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån. Varaktig fred kan inte skapas utan att stora folkgrupper finner vägar att bryta sig ut ur fattigdom. Mikrokredit är en sådan väg’, skriver Nobelkommittén i sin motivering” (SvD 20061013).

Den underliggande premissen här är att marxismen är giltig: orsaken till krig och konflikter är de ekonomiska förhållandena; det är ett uttryck för en kamp om de ekonomiska resurserna. Så länge några har och andra inte har, är en varaktig fred omöjligt. Detta är en falsk premiss men även om vi för ett ögonblick antog att den stämde, varför skulle då Yunus av alla människor på jorden få detta pris?

Varför gav man inte priset till människor som har gjort avsevärt mycket mer för att minska fattigdomen i världen? Varför inte ge priset till en Bill Gates? Eller en Ronald Reagan, eller för den delen, till en Deng Xiaoping? Eller till en George Reisman?

Vi lär aldrig få några bra svar på dessa frågor. Men frågorna blir inte fler när vi väl studerar Yunus idé och dess ”bedrifter”. Så här idylliskt beskrivs Yunus idé i SvD:

– Kvinnan i byn ber inte om din välgörenhet, utan om genuina affärer, sade Muhammad Yunus när SvD träffade honom i Stockholm för några år sedan.

Den tesen har varit central för honom ända sedan han som ung universitetslärare i Chittagong för drygt 30 år sedan ledde sina studenter ut på landsbygden i Bangladesh efter en svältkatastrof, en upplevelse som fick honom att starta Grameen Bank.
Små handlån på några hundralappar eller som ett par tusenlappar till kvinnor som vill tillverka bambustolar eller textilprodukter i liten skala blev medlet att bryta fattigdomens förlamning.

Hjälp till självhjälp handlar det alltså om. Men också uppmuntran till kvinnorna att bilda små cirklar för att ta gemensamt ansvar för varandras lån. Om en inte klarar sina amorteringar och räntor får de andra rycka in och hjälpa sin medsyster.
För en huvudpoäng har varit att Grameen Bank är en kommersiell verksamhet, inte en hjälporganisation. Grameen Bank tar ut räntor som ligger något över vanliga banklån i Bangladesh, men låntagarna behöver inte lämna någon säkerhet.

Det finns flera saker som är vilseledande här. Till att börja med beskrivs detta som en bank, en kommersiell bank, eftersom det handlar om att låna ut pengar till en ganska hög ränta. Men en person som har granskat denna verksamhet lite noggrannare är Jeffrey Tucker från Misesinstitutet. Tucker redogör i en artikel, ”The Micro-Credit Cult”, följande om Grameen Bank:

Grameen is not a bank at all. Deposits from individuals and firms account for a mere 3% of its assets. The bank actually functions as a conduit for huge grants from governments and international agencies. That aid is then used as the basis of a credit pyramiding scheme…

Contrary to legend, Yunus wasn’t an independent entrepreneur when he started his bank. He used his personal wealth and high-level connections to arrange special privileges and millions in subsidies. Before the Grameen Bank lent one Taka, he had government backing for fully 60% of its operations.

The UN International Fund for Agricultural Development provided Grameen with its first major loan of $3.4 million. That Fund has consistently pumped money in ever since. In addition, Grameen receives grants and subsidized loans from the governments of Norway, Sweden, Canada, Germany, and even the Ford Foundation in the United States, not to mention the IMF and World Bank.

…

Grameen charges its customers 20% interest, below the market in a country with high inflation and virtually no savings. At this rate, the reinvestment scheme subsidizes its loans by 39%. The bank is forever forecasting future profits. Somehow that day never arrives…

OK, så det är egentligen ingen bank. Så vadå, det är väl ändå imponerande att 98% av alla som lånar pengar betalar tillbaka? Det visar väl ändå att de kommersiella bankerna här i det kapitalistiska väst är så kortsiktiga och rasistiska att de är villiga att straffa de fattiga genom att vägra låna ut till dem? De fattiga kan visst – om bara de stora bankerna inte stod i vägen för dem. Men hur är det då? Hur kommer det sig att så många av lånen betalas tillbaka. I SvD-artikeln framställdes det bara som att folk ”hjälpte” varandra med lånen. Men i verkligheten är det inte riktigt så enkelt:

The 98% repayment figure does not reflect the behavior of actual individual borrowers. Grameen relies on the ”peer group” method of repayment. Borrowers are lumped into cells of five. Any future loans — which offer 80% more money than the first one — depend on repayment by the entire cell.

If one person doesn’t pay, others in the cell ”lean” on them to fork over the cash, or pay it themselves. The person in the cell who wants another loan has the incentive to get all the money one way or another. In this way, Grameen does get paid. But the 98% repayment rate records final payments grouped by cells, and only on first-time loans.

Och: ”Peer pressure is their phrase. Coercion is closer to the truth. Employees engage in weekly, door-to-door monitoring of the lives of all borrowers. Borrowers attend weekly physical training classes, are indoctrinated in collectivist ideology, and are told to be 100 percent obedient to the ideals of the bank, or else lose their borrowing privileges. On the whole, it is a process that has more in common with a cult than sound finance.” Idylliskt så att det förslår, inte sant?

Men det finns mer att anmärka på här. Det är i slutändan fullständigt irrelevant huruvida många av dessa smålån återbetalas. Det betyder inte att detta är ett bra sätt att lösa fattigdomen. Eftersom denna verksamhet kostar skattebetalare i väst pengar, vet vi att verksamheten bidrar till att skapa (relativ) fattigdom här i väst. Det handlar om vad vi ser och vad vi inte ser. Man ser att en del företag kanske blev av, och då till ett ganska högt pris, tack vare ett lån från Grameen. Man ser däremot inte de företag som inte blev av, det kapital som inte ackumulerades, den konsumtion som aldrig ägde rum i väst, på grund av de skatter som krävdes för att finansiera denna verksamhet.

Så om tanken är att vi måste bekämpa fattigdomen för att en dag få en långvarig fred på jorden, då förefaller detta val av vinnare inte bara omotiverat, utan rent av dumt. Yunus förtjänade ej priset.

”What if…”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag hade lite tråkigt i förmiddags (är fortfarande lite svag), så jag försökte slå ihjäl lite tid genom att se på en gammal film. Det blev Independence Day. Trots att jag har sett den oräknerligt många gånger sedan jag först såg den på bio för tio år sedan, tycker jag fortfarande att den håller. Den är fortfarande lika underhållande och vacker.

En tanke som slog mig under tiden jag såg på filmen var: Hur skulle det gått till om ungefär samma sak hände i verkligheten? Jo, förmodligen skulle utomjordingarna tagit över och mänskligheten gått under. Varför? Jo, förmodligen för att Kina och Ryssland inte hade gett USA sitt godkännande, i FN:s säkerhetsråd, att attackera dem.