Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare, har skrivit en bra kolumn om miljöpartiets kampanj mot flyget, bilen och allt annat som ger guldkant på tillvaron:

En flygskatt på upp till 400 kronor extra per utrikesbiljett drabbar nämligen inte höginkomsttagare, som välmående medieelit på Södermalm eller Gustav Fridolin. Jag växte upp på 80-talet, när marginalskatterna var över 80 procent och inga lågprisflyg fanns. Då var resande en klassfråga. Bara de rika hade råd. De andra campade.

I dag är resande för alla. Men detta vill Miljöpartiet ändra på. De vill ändra på att även barn i familjer med de lägsta inkomsterna åtminstone ibland ska ha råd att se ett annat hörn av världen. Men 1 600 kronor extra för en resa för en tvåbarnsfamilj räcker inte. Miljöpartiet går till val på att fördubbla den.

Uvells kommentarer fick mig att tänka på något Ayn Rand skrev för nästan femtio år sedan:

Whom and what are [the environmentalists] attacking? It is not the luxuries of the “idle rich,” but the availability of “luxuries” to the bread masses of people. They are denouncing the fact that automobiles, air conditioners and television sets are no longer toys of the rich, but are within the means of an average American worker—a beneficence that does not exist and is not fully believed anywhere else on earth.

What do they regard as the proper life for working people? A life of unrelieved drudgery, of endless, gray toil, with no rest, no travel, no pleasure—above all, no pleasure. Those drugged, fornicating hedonists do not know that man cannot live by toil alone, that pleasure is a necessity, and that television has brought more enjoyment into more lives than all the public parks and settlement houses combined. (The New Left: The Anti-Industrial Revolution, 1971, s. 148.)

Min enda egentliga invändning till Uvells kolumn är att hon tillskriver miljöpartiet, och deras medlemmar och väljare, ett (relativt sett) alldeles för “förståeligt” motiv, nämligen att de tillhör en liten rik och privilegierad elit som är så pass avskärmad från resten av samhället att de helt enkelt inte kan förstå hur deras människofientliga politik påverkar andra; speciellt inte låginkomsttagare som vanligtvis inte har råd att offra sig för “miljön”.

Den svårsmälta sanningen är att miljöpartiet inte drivs av proppmätt “elitism”. De drivs av ett hat för människan. De hatar henne eftersom hon exploaterar den orörda (“heliga”) naturen.

Att människor måste exploatera naturen för att överleva har ingen betydelse. Deras måttstock för gott och ont är nämligen inte främjandet av människans liv, utan bevarandet av den orörda (“heliga”) naturen. Vilket betyder: minimerandet av människans “ekologiska avtryck”.

Det är därför de är så kallblodigt likgiltiga inför de uppoffringar, den fattigdom och det onödiga lidande deras politik medför.