Ayn Rand skrev en gång att “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side.”

Har du någonsin tänkt på att nästan ingen som ifrågasätter miljörörelsens sätt att identifiera eller formulera så kallade miljöproblem? Oavsiktligen och okritiskt har de allra flesta anammat deras moraliska ramverk.

Hur kommer detta sig? Svaret ligger delvis i det Ayn Rand säger i citatet ovan nämligen att miljörörelsens principer—i synnerhet deras måttstock för gott och ont—är sällan klart och tydligt definierade.

De flesta miljöaktivister vet att de inte skulle ha en chans om de bara var klara och tydliga med deras måttstock.

Enligt miljörörelsens chefsideologer är måttstocken inte främjandet av människans liv och välbefinnande, utan bevarandet av “den orörda naturen”. Peter Schwartz uttryckte det bäst: Deras mål är inte skydda naturen för människans, utan från människan.

Enligt miljörörelsen är människans exploatering av naturen fel. Inte för att det på något sätt skulle vara dåligt för människan. Tvärtom att exploatera naturen är en förutsättning för att vi ska kunna överleva och blomstra!

Enligt miljörörelsen är det fel att skövla skog för att bygga bostäder, trots att det innebär en förbättring av människans miljö. Det är fel att bygga vattenkraftverk, trots att det innebär en förbättring av människans miljö.

Miljöaktivister tenderar att motsätta sig genmanipulerade grödor, trots att det kommer att göra det möjligt för miljarder fler att äta sig mätta och undvika undernäring. Genmanipulerade grödor utgör alltså innebär en förbättring av människans livsmiljö—ändå motsätter de sig dem.

De motsätter sig också eldningen av fossila bränslen trots att detta är vad som har gjort det möjligt för fler av oss att leva rikare, friskare och bättre liv än någonsin—trots att det har gjort klimatet säkrare än någonsin.

Det är därför miljörörelsens politik är så människofientlig. Det är därför så många miljöaktivister har nihilistiska fantasier om en värld utan människan. Det är därför så många miljöaktivister ser på människan som en cancer och på nya barn som ett problem som vi måste minimera—en synd. Det är därför som deras “seriösa” lösning på “klimatkatastrofen” inte är att bygga fler kärnkraftverk utan att istället minska eldningen av fossila bränslen—och därmed fördöma mänskligheten till energifattigdom med allt vad det innebär. (Idag lider minst en miljard människor av energifattigdom, det vill säga en brist på den energi som behövs för att vi ska kunna producera mat för miljarder, massproducera alla varor och tjänster som gör vår överlevnad möjlig, rent vatten, belysning, matlagning utan hälsofarlig rök, transporter och telekommunikationer, fungerande sjukvård, etc., etc., etc.)

Miljörörelsens förmåga att forma debatten hänger på deras förmåga att smuggla in deras människofientliga måttstock. Den smugglas in genom att sällan namnges eller klart och tydligt definieras. Det är detta som gör att de kan sätta agendan och definiera debatten. Ge inte miljörörelsen chansen; låt dem inte komma undan.

Så här kommer en rekommendation till nordens frihetliga debattörer: Ta över “problemformuleringsprivilegiet” genom att klart och tydligt definiera din egen måttstock. Och kräv av dina meningsmotståndare att de gör detsamma.