Jag har tidigare pratat om varför man bör tänka i termer av essenser och hur man går tillväga för att göra det. Nu tänker jag prata om hur man tänker i termer av principer.
Varför tänka i termer av principer? Att försöka överleva långsiktigt på den varseblivbara nivån är inte bara svårt; det är omöjligt. Det är så många val vi måste göra, som har implikationer för alla aspekter av våra liv och över en hel livstid. Endast genom att begreppsliggöra vår överlevnad kan vi uppnå en sådan enhetsekonomi som gör möjligt för oss att handskas med livets alla konkreter. Att tänka principiella termer är ett sätt för att uppnå en sådan enhetsekonomi i vårt tänkande. (För en längre redogörelse se ”Why Should One Act on Principle?” av Leonard Peikoff.)
Av samma anledning som vi inte vet hur vi ska behandla en sjukdom förrän vi har identifierat den, kan vi inte veta hur vi ska förstå eller utvärdera det som händer i världen, om vi inte identifierar vad vi har att göra med. Resultatet är handlingsförlamning eller värre: att man försöker bekämpa en felaktig diagnos – samtidigt som cancern håller på att ta över kroppen fullständigt.
Ett av många tragiska exempel på detta är oförmågan eller oviljan att korrekt identifiera fienden i det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Detta misstag har kostat åtskilliga miljarder och åtskilliga oskyldiga amerikanska soldaters liv. Denna oförmåga att tänka i principiella termer har resulterat i att man försöker bekämpa fienden, islamiska fundamentalister, i Irak och Afghanistan, genom att låta dem ta över med hjälp av demokratiska val. Så att tänka i termer av principer är en fråga om liv och död.
Så vad är en princip? En ”princip” är en ”fundamental generell sanning”. Det är med andra ord en fundamental generalisering; en generalisering som förklarar många andra sanningar inom ett sammanhang. Exempel: Newtons rörelselagar, lagen om utbud och efterfråga eller människan är en begreppslig varelse. Dessa principer beskriver, förklarar och förenar oräkneligt många sanningar.
Vad tillför principer vårt tänkande?
Principer ger oss enhetsekonomi. Ta Newtons tredje rörelselag: ”Två kroppar som verkar på varandra med krafter utsätter varandra för lika stora men motsatt riktade krafter”. Här har vi en proposition som beskriver och förklarar oräkneligt många rörelser vi alla ser överallt dagligen: hur vi promenerar genom att trycka på jorden och jorden trycker tillbaka, hur fåglar flyger genom att trycka på luften och luften trycker tillbaka, hur vi kan simma genom att trycka på vattnet och vattnet trycker tillbaka, etc. Vi pratar om miljardtals rörelser, rörelser som vi inte har sett och inte kommer att se. Rörelser igår, idag och imorgon. Rörelser på jorden och hela universum. Allt detta i en princip.
Principer gör våra observationer mer begripliga. Ta lagen om utbud och efterfråga som säger att priset bestäms av relationen mellan utbud och efterfråga. Med hjälp av denna princip kan du förstå oräknerliga ekonomiska fenomen, igår, idag och imorgon. Varför priser går upp, varför priser går ned, varför det råder brist på vissa varor, varför det råder ett överskott på andra varor, varför vi har bostadsbrist och arbetslöshet, etc. Miljontals priser och relaterade fenomen som vi ser dagligen i våra egna liv eller i nyheterna kan vi förstå med hjälp av denna princip. Vi får även ut mycket mer av att studera historia med hjälp av denna princip.
Principer gör förutsägelser möjliga. Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Den säger att människor kan tänka begreppsligt, att vår kunskap är huvudsakligen begreppslig, att vi använder oss av vår begreppsliga kunskap för att beskriva och förstå världen, och för att vägleda oss. Med hjälp av denna princip kan vi förutse vad människor kommer att göra om de väljer att handla i enlighet med deras idéer. Så om vi vet att en person är en socialist då kan vi utan problem förutse vad han, och alla andra socialister, kommer att göra om och när han väljer att handla på sina socialistiska premisser. Vi kan t ex förutse att han kommer argumentera för socialiseringen av sjukvården och sedan den ena industrin efter den andra. Vi kan inte veta vad han kommer att göra i detalj, eller exakt när, men vi kan förutse var han är på väg i generella termer.
Så nu vet vi varför vi bör tänka principiellt och varför det fungerar. Hur ser vi då till att identifiera principer?
Det är fråga om fyra väsentliga steg:
1. Skaffa så många relevanta exempel du bara kan.
2. Gör en första generalisering: Vad är gemensamt för alla dessa exempel?
3. Sök upp den mest fundamentala princip du känner till, den som kan förklara alla dessa exempel.
4. Integrera denna princip med allt annat du vet, inte minst filosofi. (Denna redogörelse är baserad på vad Leonard Peikoff säger i ”The Art of Thinking” och ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir”.)
Låt oss konkretisera varje steg.
1. Du läser i nyheterna att de gröna tänker skapa många nya gröna jobb genom statliga subventioner inom solenergibranschen. Du inser att de inte ser på hela ekonomin eller vad det gör för ekonomin på lång sikt. För om man gör det då ser man att de bara kommer att skapa nya jobb inom en näring på bekostnad av andra jobb inom en annan näring. De gröna tittar bara på de omedelbara effekterna av dessa statliga subventioner.
”Jag undrar om jag kan hitta fler relevanta exempel?” Ja, senare läser du i nyheterna om att Obamaadministrationen ökar insatserna i deras krig mot al-Qaida i Afghanistan och samtidigt tvingar Israel att, återigen, förhandla med Hamas. Du ser att Obamaadministrationen behandlar Israels krig mot Hamas som helt orelaterat till USA:s krig mot al-Qaida, som om de inte hade någonting med varandra att göra. Detta förbryllar dig.
På lunchen har du en diskussion med en mycket entusiastisk moderat som säger sig vara för kapitalism när det kommer till mat, kläder, bostäder, medicin, datorer, etc eftersom det har visat sig att när marknaden lämnas fri här får vi bättre kvalité och/eller lägre priser. Men när det kommer till sjukvård då är han plötsligt av en annan uppfattning. Här ska det minsann råda socialism. Du frågar honom hur detta går ihop. Men han förstår inte din fråga: ”Sjukvård har väl inget med mat att göra? Det är ju två helt olika saker!” Du lämnar lunchen ännu mer förbryllad.
När du kommer hem från jobb loggar du, som vanligt, in på ditt kattforum och får till din stora förvåning läsa att nazism har minsann inget att göra med socialism eftersom nazisternas skjortor var bruna och socialisternas skjortor var röda. Nu är du så pass förbryllad att du inte vet var du ska ta dig till. Men istället för att slita dig i håret av frustration försöker du förstå vad du har att göra med.
2. Så du tänker: ”Här har jag fyra olika exempel. Vad är det som är gemensamt här?” De ser bara de kortsiktiga effekterna, de ser bara effekterna för en del skild från helheten, de ser bara konkreterna här och nu, de tänker på ytliga konkreta likheter och skillnader, de kopplar inte ihop saker, etc. Det gemensamma är att de inte tänker begreppsligt. De är konkretbundna. De är alla exempel på den konkretbundna mentaliteten.
3. Vad är den mest fundamentala principen som jag känner till som kan förklara denna konkretbundna mentalitet? Du grubblar en stund och kommer plötsligt ihåg vad du lärde dig när du studerade idéhistoria för ett par år sedan. Det finns ju en hel skola av filosofer som ansåg att allt som vi inte direkt kan varsebli är praktiskt taget overkligt eller meningslöst. Det enda vi kan direkt varsebli är konkreter. Abstrakta begrepp finns således inte. Nu kommer det tillbaka till dig: allt detta är ett uttryck för empirism. (Om du vet mer om de tekniska detaljerna i filosofi, då skulle du förmodligen säga att nominalismen, inte empirismen, är den mest fundamentala idén här. Men att identifiera principer är, precis som att identifiera essenser, en fråga om kontext.)
4. Du fortsätter: ”Kan jag koppla detta till någon eller något? Vilken eller vilka filosofer får detta mig att tänka på?” Du kommer klart och tydligt ihåg ett namn: David Hume. Du integrerar och kan nu se David Humes filosofi har bidragit till att skapa generationer av konkretbundna icke-tänkare som handlar i frågor om liv och död, utan att använda sig av principer. (Det finns många andra filosofer som har förespråkat en filosofi med dessa implikationer. Återigen är det en fråga om kontext. ”Du tar vad du har”. Detta gör inte saken godtycklig eller subjektiv. Du kan inte förklara denna mentalitet med vad som helst. Samtidigt är det sant att det finns mycket som kan orsaka en eldsvåda.)
Jag tänker avsluta genom att säga ett par ord om relationen mellan essenser och principer.
En essens är en fundamental egenskap eller faktor. En princip är en fundamental generalisering. Essenser kommer först. De gör det möjligt för dig att bilda och validera principer.
Essenser hjälper dig att bilda principer eftersom när du ser samma essens i olika konkreter, i olika sammanhang, då vet du att det finns något som du kan koppla ihop till en princip, något som förenar dem alla.
Principer kan i sin tur hjälpa dig att se vad som är essentiellt i ett annat sammanhang, som hjälper dig bilda en princip, som hjälper dig se vad som är essentiellt i ytterligare ett sammanhang, osv. Det är alltså en spiral här.
Ta principen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Denna princip hjälper oss att identifiera människans essentiella sociala behov, nämligen frihet, vilket i sin tur hjälper oss att bilda principen om människans rättigheter. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när man ska bedöma ett socialt system som gott eller ont, nämligen huruvida det erkänner och respekterar människans rättigheter.
Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när det kommer till att förstå människans handlande, nämligen fundamentala idéer, dvs filosofi. Denna insikt hjälper dig att senare bilda principen att filosofi är den fundamentala orsaken i människans historia.
Essenser gör det inte bara möjligt för dig att bilda principer. De gör det också möjligt för dig att validera principer. Om du inte känner till essensen, då kan du inte validera en princip. Om du saknar kunskap om det essentiella, då får du bara en sannolikhet, inte en induktiv generalisering. Du får korrelation, men inte kausalitet.
Om allt du vet är att solen går upp och ned, men inte varför, då har du ingen grund för att säga att solen måste gå upp och ned imorgon också. Och om allt du vet är att ärlighet har fungerat, än så länge, och att oärlighet inte har fungerat, än så länge, men du har ingen aning om varför (nämligen att oärlighet handlar om att förklara ett krig mot verkligheten), då har du inte heller någon grund för att säga ärlighet är en dygd. Och om du inte känner till att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, då kan du inte validera principen att människan behöver frihet för att överleva. Så tänk på detta.
Det finns mycket mer man kan säga om att tänka i principiella termer. Men detta får räcka idag.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Väl talat!
”Ta principen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Denna princip hjälper oss att identifiera människans essentiella sociala behov, nämligen frihet, vilket i sin tur hjälper oss att bilda principen om människans rättigheter.”
Även förnuftet är en frihetens väg. Det är vårt jordiska redskap till anpassning och hjälper oss i strävan att bli fria från jordens vedermödor. – Men nämn mig namnet på en enda som på denna väg nådde frihetens mål – som av förnuftets dödsövervinnande krafter lyftes upp ur allt det splittrande och förstenande och blev ett med den värld, i vilken och ur vilken han måste leva.
Var det inte i stället så att varje tankeväg till slut låg spärrad av den ensidighet den velat hävda som sanning. Ingen annan väg blev kvar än kriticismen. Men den är tankelivets undergång i upplösningens tecken. Den som värjer sig och börjar bygga system på kriticismens grundval, når ej livet, om han också kämpar med förtvivlans mod: – han driver tankelivet djupare in i döden – och in i stelnandets form. – Den döda punkt till vilken förnuftet leder, kan man ej undkomma på förnuftets väg.
Diktaren vet vilken seger över förnuftet varje verk betyder. Ingivelsen innebär: – inte jag, men du – inte mina värden, men tillkomsten av ett värde genom mig; – sak samma om han talar till sitt hjärta eller till sin älskade eller till den rymd ur vilken solen strålar. Hur ofta sker det inte att förnuftet ej fattar det som skänkes honom; – först från en utsikt i fjärran blir han varse sammanhang och mening. Hans storhet ligger i anammandets kraft – trots allt. Som med honom så är det med oss alla vid skapandet av vårt liv.
Intuitionen är den i halvmedvetenhet slumrande vissheten om något högre och mera normgivande än förnuftet: – vissheten om symbolbildningens faktum. Du äger glöd. Men först i inspirationens ögonblick blir den flamma – först då får den del av detta faktums strålkraft. Var på din vakt att du ej i dyrkan av förnuftet stelnar i intellektualism; ty då går det strålande till spillo. Den som endast tar emot med sitt förnuft och ej med sitt hjärta och som endast skänker med sin tanke och ej med sitt väsen, vet icke vad tagande och givande är i sakramental betydelse.
Segern över förnuftet är ej ett uppgivande i mysticismens tecken; – den är ett fullkomnande i genomskådandets. Det finnes inga större livsförnekare än de som säga: – ”Där sen ni förnuftets otillräcklighet! Vänd om från era falska vägar och vänd åter till tron!” – Vägen till tron går ej tillbaka – den går framåt genom vetandet och genom dess sovring med förnuftets skarpaste vapen, skepticismen. Kunde vi med vårt dagliga medvetande omspänna det genom vetandet hopade livs materialet, skulle inspirationen vara överflödig; -och vi skulle omedelbart kunna nå vår tro. Det kan vi inte. Vid inspirationen dras alla omedvetna världar in i värdesättningen. Och resultatet skänks oss – inte i förnuftsproduktens men i symbolens form. Den som förnekar förnuftet som väg, förnekar även symbolen som mål.
Vad är sanning? – frågade man i alla tider. Därvid hade man endast uppfyllandet av förnuftets krav och ej överensstämmandet med symbolbildningens fordringar i tankarna. Därför frågade man alltid förgäves. – En människa är intellektuellt sann om hon ej ljuger och bedrar. Men symboliskt sann blir hon först om hon lever i väsentligheter, och om hennes gärning uppenbarar hennes väsen. I kraft av symbolbildningens faktum avslöjar drömmen det vi sökt ljuga oss ifrån; – vill vi nå sanningen helt måste vi också leva helt i detta faktums tecken.
Segern över förnuftet är sanningens seger. Ty den symboliska lögnen är alltid svårare att urskilja och övervinna än den intellektuella.
Va?
Instämmer! ;-)
Sanningen är att det som rör totaliteten av mänsklig existens är inte något som rör förnuftet, utan viljan i ordets mest grundläggande betydelse. Förnuftet kan komma med alla slags frågor – och har full rätt att göra så – men att vänta sig ett slutgiltigt svar från förnuftet är att begära för mycket av det, ty det ligger inte i förnuftets natur. Svaret ligger djupt begravt under vårt varandes grundsten. Att klyva den kräver en grundlig jordbävning i viljan. När man känner denna, öppnar sig sinnenas dörrar och en ny utsikt, som man inte kunnat drömma om, öppnar sig. Förnuftet har avsikter, men det kan inte betjäna sig av den som har avsikterna.
Vad jag ville ha sagt var att bad vi än må säga om intellektet, så är det ytligt, det är något som flyter på medvetandets yta. Man måste bryta igenom ytan för att nå det omedvetna.
”Svaret ligger djupt begravt under vårt varandes grundsten.”
Jag vet att det här är ”off topic” i förhållande till Carls ursprungliga inlägg – men jag kan ändå inte låta bli att undra var i så fall det varandes grundsten ligger begravd.
Om den ligger begravd någonstans i det varande, kan den ju inte gärna vara det varandes grundsten, eftersom det skulle implicera att grundstenen är sin egen grundsten.
Återstår alternativet att grundstenen ligger begravd i det icke-varande. Men i så fall: *var* i det icke-varande?
Söker med ljus och lykta…
Fildelning är kollektivisering av av det immateriella ägandet och slutet för den privata äganderätten.
Fildelning är därför kommunism och Piratpartiet är neokommunister.
När väl det immateriella privata ägandet är helt väck är vägen öppen för att göra slut på den materiella äganderätten. För varför ska jag betala för en musikartists bil när jag inte betalar för hans musik?
Marx LOLZ i sin himmel
Ja, du har rätt. Men saken har inte mycket att göra med min bloggpost.
Magnus Elenborg: Vad du skriver är osammanhängande, grundlöst nonsens. Punkt.
Jag misstänker att Magnus citerar någon annan filosof utan att ange källa eller ens att det är ett citat. Han har gjort så förr, så det finns åtminstone rudimentära induktiva belägg för min misstanke.
Men som sagt: det har ju inget med din bloggpost att göra.
Bäste Carl Svanberg, låt mig komma med en invändning mot ”principen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel.”
Vad man än gör för påstående om ett ämne, så stannar det oundvikligen på ytan av medvetandet så länge det på något sätt är tillgängligt för logisk behandling. Förnuftet tjänar olika ändamål i vårt dagliga liv, ända till den punkt där det tillintetgör människor, enstaka eller en masse. Det är utan tvivel mycket användbart, men det kan inte lösa det yttersta problem, som var och en av oss förr eller senare möter i sitt liv. Det är problemet om liv och död och livets mening. När vi står inför detta, måste förnuftet medge, att det inte räcker till för att klara av problemet; ty det har kommit till en återvändsgränd, som det enligt sin natur inte kan undvika. Den intellektuella återvändsgränd vi nu drivs in i liknar ”silverberget” eller ”järnmuren”, som ligger rakt framför oss. Det krävs ingen intellektuell manöver eller logiska trick utan hela vår varelse för att tränga igenom. Jag skulle vilja säga , att det är som att klättra upp till änden av en trettio meter hög stång och ändå tvingas att klättra vidare och vidare, tills man måste ta ett desperat språng utan hänsyn till sin existentiella säkerhet. I det ögonblick detta göres finner man sig i säkerhet.
Detta slags språng kan aldrig göras av förnuftet eller logiken. Den senare är bunden till kontinuiteten och kan aldrig hoppa över det gapande svalget. Och detta är vad som väntas av oss, trots den skenbara logiska omöjligheten. Av detta skäl sporrar oss alltid att fortsätta med vår vana att rationalisera – för att få oss att själva upptäcka, hur långt vi kan komma med detta fåfänga försök. Vi vet inte var förnuftets gränser går. Men vi är också vanligen omedvetna om detta, tills vi finner oss stå i en återvändsgränd. Denna personliga erfarenhet behövs för att väcka upp hela vår varelse, eftersom vi vanligen alltför lätt ger oss till freds med våra förnuftsresultat – vilka när allt kommer omkring bara rör sig vid livets periferi.
Magnus Elenborg,
På vilka grunder påstår du att förnuftet inte kan svara på de viktiga frågorna om liv och död och livets mening? Jag har inte sett någonting i ditt långrandiga resonemang som stöder den slutsatsen. Jag ser bara ett cirkelresonemang som börjar med premissen att förnuftet inte kan göra det och som sedan slutar i slutsatsen att förnuftet inte kan göra det. Men vad är bevisen för att förnuftet inte kan göra det? Och förresten, även om du har lyckats med att ge ett (bättre) argument än detta för din slutsats, så förändrar det ju inte allra minsta att förnuftet är människans grundläggande överlevandsmedel. Blir det helt plötsligt sant att allt människan behöver för att överlever inte måste produceras? Blir det helt plötsligt sant att allt människan måste producera inte förutsätter att hon använder sig av förnuftet? Naturligtvis inte.
Ett tips: innan du fördömer förnuftet och logiken, kanske du ska läsa ett par böcker om logik så att du vet hur man resonerar logiskt?
Magnus Elenborg: Dessutom har det, vad jag kan se, inget med bloggposten att göra. Jag skulle uppskatta om ens kommentarer har med bloggposten att göra.
Du har formulerat Newtons trea felaktigt.
Hela mitt inlägg kom av någon anledning inte med. Jag tar bara med frågan istället, hur kan man med språkets vaghet likställa matematiskt formulerade principer som Newtons tredje lag och principer formulerade i ord?
Jag förstår inte frågan. Och jag förstår inte varför du säger att min formulering är ”felaktig,” eftersom det är inte min formulering. Jag bara citerade en Internetsida och hur den formulerade lagen överrensstämde med hur alla andra formulerade lagen.
I C.V.L. Charliers något antikverade översättning av Principia står det så här:
”Motverkan (reactio)är alltid motsatt och lika stor som verkan: eller två kroppars ömsesidiga verkningar på varandra äro alltid lika stora och riktade åt motsatt håll.”
Om man inte kan uttrycka matematiska formler med ord hur bar du dig åt för att förstå den första matematiska formeln du lärde dig?
Carl har formulerat Newtons trea är rätt.
Det märks att denna bloggpost publicerades under Valborg med tanke på kommentatorernas bidrag hittills. Är ni fulla eller?
Hej, Carl!
Jag citerar följande passage för att sätta fingret på en sak som du gärna får utveckla:
”Och om allt du vet är att ärlighet har fungerat, än så länge, och att oärlighet inte har fungerat, än så länge, men du har ingen aning om varför [etc]…”
Låt säga att jag observerat tillfällen (”konkreter”) under mitt liv då oärlighet har ”fungerat”. Hur förhåller sig detta till principen att ärlighet är en dygd? Bör jag i så fall avstå från att formulera en sådan princip? Mer specifikt undrar jag om en princip alltid måste gälla för att den ska vara sann, eller om det räcker att den gäller ”för det mesta”.
Vidare undrar jag över ”enhetsekonomi”. Har jag förståt dig rätt när jag tolkar ditt resonemang som följer. Det faktum att man ställs inför många val i livet gör att man inte har ”råd” att göra en prövning av varje beslut på annat sätt än att man rådfrågar sina principer. Att vid varje tillfälle göra något slags cost benifit-analys genom att väga varje upptänklig konsekvens med vidhängande sannolikhet låter sig inte göras, på grund av resursbrist (tid och intellekt är väl resurserna här).
Menar du, när du resonerar med utgångspunkt från ”enhetsekonomi”, att det egentligen vore önskvärt att alltid göra en ”principlös” cost benifit-analys i varje valsituation, men att våra begränsade resurser gör att vi tvingas nöja oss med principer? Översatt till verklighten: har en person med stora intellektuella resurser och mycket tid en fördel gentemot en dum person med lite tid om han i fler sammanhang kan göra en ”principlös” cost benifit-analys istället för att använda principer?
Ett alternativ är att hävda att principer är bra därför att de gör att man alltid fattar rätt beslut. Det vill säga att kvaliteten på en korrekt princip är (i varje enskilt fall) bättre än kvaliteten på ett aldrig så ambitiöst projekt att på ett ”konkretbundet” sätt förutse sannolikheten och värdera preferensen för varje tänkbar konsekvens av varje tänkbar valmöjlighet.
I så fall, märk väl, finns det ju ingen anledning att introducera ett resonemang som tar utgångspunkt i ”enhetsekonomi”.
Lite kritik också. Begreppet ”begreppslig varelse” måste få varje person med språkkänsla att reagera. Jag antar att du menar någonting i stil med ”en varelse som använder begrepp (för att tänka)”, och inte i största allmänhet ”en varelse som har med begrepp att göra”. Finns det någonting i universum som inte är ”begreppsligt”?
Hoppas på intressant svar.
Vänliga hälsningar,
Johan
Hej Johan,
”Låt säga att jag observerat tillfällen (”konkreter”) under mitt liv då oärlighet har ”fungerat”. Hur förhåller sig detta till principen att ärlighet är en dygd? Bör jag i så fall avstå från att formulera en sådan princip? Mer specifikt undrar jag om en princip alltid måste gälla för att den ska vara sann, eller om det räcker att den gäller ”för det mesta”.”
Ja om du har sett då oärlighet fungerar då följer bara att du kan bilda en princip som säger att oärlighet fungerar. Men om det bara gäller ”för det mesta”, då är det ingen princip. Och om du inte vet varför den gäller överhuvudtaget då har du ingen grund för att bilda principen heller. (Man kan och bör dock hela tiden ta hänsyn till kontexten. Alla principer är bildade inom en kontext. Så om du ”för det mesta” menar en normal kontext, t ex livet i ett fritt samhälle vs livet i en diktatur, då säger man inte ”för det mesta” eftersom det antyder att det är fråga om sannolikheter. Istället gör man kontexten känd.)
”Vidare undrar jag över ”enhetsekonomi”. Har jag förståt dig rätt när jag tolkar ditt resonemang som följer. Det faktum att man ställs inför många val i livet gör att man inte har ”råd” att göra en prövning av varje beslut på annat sätt än att man rådfrågar sina principer. Att vid varje tillfälle göra något slags cost benifit-analys genom att väga varje upptänklig konsekvens med vidhängande sannolikhet låter sig inte göras, på grund av resursbrist (tid och intellekt är väl resurserna här).”
Det där är inte exakt vad jag menar men nära nog. (Du kan strikt talat inte ens göra en analys av konsekvenser utan att tänka begreppsligt, dvs använda dig av principer, eftersom det är begreppsligt tänkande som gör det möjligt för dig att, så att säga, se bortom nuet. Så det är inte bara som så att du inte har tid att stup i kvarten, _inför varje ny konkret_, dvs varje ny bil, varje ny kvinna, varje nytt jobb, varje limpa bröd du köper, göra en ny sådan här ”cost benefit”-analys. Det är mer fundamentalt; du kan inte göra det eftersom en sådan analys av långsiktiga konksekvenser kräver begreppsligt tänkande.)
”Menar du, när du resonerar med utgångspunkt från ”enhetsekonomi”, att det egentligen vore önskvärt att alltid göra en ”principlös” cost benifit-analys i varje valsituation, men att våra begränsade resurser gör att vi tvingas nöja oss med principer? Översatt till verklighten: har en person med stora intellektuella resurser och mycket tid en fördel gentemot en dum person med lite tid om han i fler sammanhang kan göra en ”principlös” cost benifit-analys istället för att använda principer?”
Nej. Det finns _inga_ fördelar med att resonera principlöst. Och det har inte att göra med intelligens eller tid. Du kan inte veta vad som är bra eller dåligt för dig, på lång sikt, utan att tänka begreppsligt, i termer av principer. Det är inte bara svårt, det är omöjligt. (Om man resonerar utan principer då blir man lika ”dum” som ett djur, och hur mycket tid du än har, kommer du inte att veta vad du borde göra med den och du kommer inte heller att kunna se bortom konkreterna här och nu. Att tänka på framtiden förutsätter att man kan tänka begreppsligt.)
För att se detta försök konkretisera vad det skulle innebära om du försökte leva en enda dag utan begreppslig kunskap. Försök föreställa dig hur det t ex skulle vara om du behandlade alla konkreter i ditt liv som om de var helt unika; du kan inte tillämpa din kunskap om en av dem på alla. Du börjar dagen som du alltid gör med att äta frukost. Du äter en skiva bröd. Det var gott och du överlevde (i alla fall för stunden). Kan du äta en ny skiva bröd? Det är en annan skiva bröd. Vad som gällde för den ena skivan behöver inte gälla för nästa. Du vågar inte chansa så du går hungrig därifrån. Men när du får syn på en kanelbulle, som luktar gott, då chansar du. Kan du föreställa dig att du lever ditt liv på basis av ”trial and error” på allting du gör? Behandla varje konkret som helt unik? Istället för att förlita dig på din begreppsliga kunskap?
Nu kan man fråga sig själv: Är det verkligen någon som resonerar så här? Ja, massvis med människor, hela tiden, inklusive i vissa fall hela samhällen. Titta på alla konservativa samhällen, där människor lever på rutin och tradition, där de ser med misstänksamhet och hat på alla annorlunda nykomlingar, med nya idéer och sätt, som kan komma att utmana deras icke-begreppsliga sätt att leva och som därför utgör ett psyko-epistemologiskt hot för dem.
Och ja, även många intelligenta människor fördummar sig själva på detta vis. Titta på alla pragmatiker som ena veckan säger att vi ska inte förhandla med terrorister bara för att nästa vecka göra en hemlig uppgörelse med Iran, eller som ena veckan säger att vi ska inte rädda Saab bara för att nästa vecka lova ett omfattande statligt stöd till bankerna, eller som säger att frihet är bra för telefoni, men inte för sjukvård, etc. Titta på alla som vägrar lära sig av historia eftersom de fokuserar bara på ytliga och irrelevanta konkreter och som därför systematiskt upprepar samma misstag igen och igen. Ett exempel är hur våra politiker idag envisas med att tillämpa keynesianism, trots att det har visat sig, om och om igen, att det aldrig fungerar. Eller som envisas med att införa priskontroller eller tullar, trots att dessa saker aldrig har fungerat. Eller, för att ta yttelrigare ett exempel, alla politiker som envisas med att ge eftergifter till våra fiender, kräver att vi försöker lösa konflikter med ständiga förhandlingar, trots att det inte fungerar.
Hur ”resonerar” dessa människor? Jo, de tänker inte begreppsligt. De behandlar varje konkret som unik. De kan medge att det inte fungerade förra veckan att ge Saab statligt stöd, men att ge bankerna statligt stöd denna vecka är en helt annan sak. Det är ju banker. De sysslar inte med bilar. Om du påpekar att keynesianismen inte fungerade förr, då säger de att denna situation minsann är unik på något sätt. (Om du pressar dem kommer de bara att ge dig irrelevanta konkreta skillnader som ursäkt.) Om du säger: ”Men dessa gigantiska budgetunderskott kommer ju att göra landet bankrutt! Vi kan gå samma öde till mötes som Grekland!” Då ignorerar de framtiden som om den vore overklig (”i det långa loppet är vi alla döda”) och säger att det enda som är säkert är att vi har akuta problem som vi måste lösa _här och nu_. Sedan säger de att vi kommer ändå inte att sluta som Grekland för vi är minsann Amerika! (En irrelevant konkret detalj i sammanhanget.)
Alla dessa exempel är exempel på hur oförmågan eller oviljan att tänka begreppsligt gör människor ofattbart korkade och, som vilken ärlig observatör som helst kan se, helt oförmögna att handskas med konkreta problem i sin vardag. Bara genom att bilda begrepp och principer som vi sedan kan tillämpa på oräknerligt många konkreter, uppnår vi enhetsekonomi; bara så kan vi framgångsrikt handskas med alla konkreter vi möter i livet, igår, idag och imorgon.
Vi måste skilja på vad som gör en princip sann och bra och varför vi behöver principer. Frågorna är relaterade men det är inte exakt samma sak. Vi behöver principer av samma anledning som vi behöver begrepp, nämligen, bland annat, för att uppnå enhetsekonomi i vårt tänkande. Men en princip är bra eftersom den är sann, eftersom den går att tillämpa framgångsrikt på konkreterna i vårt liv, eftersom den är en riktig induktiv generalisering. Men en falsk princip är dålig, även om den syftar till att uppnå enhetsekonomi.
Hoppas att detta gör saker och ting klarare.
Carl Svanberg:
Filosofins verktyg är ord, logik och förnuft. Buddhismen strävar efter att öppna vårt sinne för sanningar som sträcker sig bortom förnuftets gränser. Sanningar som uppfattas lika mycket av känsla som av intellekt.
Själv skulle jag säga att förnuftets funktion är att främja konsten att leva.
Magnus Elenborg: Förutom att det du säger är grundlöst nonsens, så är det som så att jag argumenterar inte med folk som anser att känslan är vägen till en högre sanning som sträcker sig ”bortom förnuftets gränser”. Så gör dig själv en tjänst: ödsla inte din tid här, för jag kommer inte publicera mer av denna smörjan.
Carl Svanberg:Du behöver inte publicera ett skvatt av vad jag skriver, jag förväntar mig bara att du läser vad jag skriver. Men jag ska ta dig på orden, jag ska inte ödsla mer tid här.
Låt mig dock avsluta med vad jag anser att du förbiser.
Det är en allmänt accepterad tanke att instinkter är irrationella därför att de inte kan göras till föremål för logiskt tänkande. Är detta riktigt? Och vidare, kan karaktärsgrundade lidelser klassificeras som antingen rationella eller irrationella? Termerna »förnuft» och »rationell» används enligt vedertaget bruk endast i fråga om tankeprocesser. En »rationell» tanke antas följa logikens lagar och får inte förvrängas av emotionella eller patologiska faktorer. Men »rationell» och »irrationell» används ibland också om handlingar och känslor. Sålunda kan en ekonom kalla det för irrationellt att skaffa dyrbara arbetsbesparande maskiner i ett land som saknar skolad arbetskraft och har gott om outbildade arbetare.
Jag skulle vilja kalla rationell varje tanke, känsla eller handling som befordrar en adekvat funktion och utveckling av det hela varav den är en del och irrationellt allt som tenderar att försvaga eller förstöra helheten. Det är uppenbart att endast en empirisk analys av ett system kan visa vad som kan betraktas som rationellt respektive irrationell.
Om man tillämpar detta rationalitetsbegrepp på instinkter (organiska drifter) är den ofrånkomliga slutsatsen att de är rationella. ur darwinistisk synpunkt är instinkternas funktion just att på ett adekvat sätt uppehålla livet, att garantera individens och släktets fortlevande. Djuret beter sig rationellt därför att det nästan är fullständigt instinktdeterminerat, och människorna skulle bete sig rationellt om de huvudsakligen vore determinerade av instinkter. Deras sökande efter föda, deras defensiva aggressivitet (eller flykt), deras sexuella begär, i den mån de är organiskt stimulerade, leder inte till irrationellt beteende. Människornas irrationalitet förorsakas av att de i stort sett saknar instinkter, inte av de instinkter de har.
Tack för mig!
Det intressanta är att Magnus Elenborg försöker att med rationella argument (som han uppfattar det i alla fall) övertyga att man inte ska tänka rationellt.
Ja, det är riktigt. Jag skulle vilka uttrycka saken sarkastiskt:
Essensen av Magnus resonemang är att förnuftet är något som ligger och skvalpar på ytan. Ska vi tillgodogöra oss den insikten med användande av vårt förnuft? Då skulle ju insikten om förnuftets skvalpande på ytan själv ligga och skvalpa på ytan.