Om och om igen får man höra att på en fri marknad för utbildning, skulle de fattiga inte ha råd att gå i skolan. Detta är förstås inget annat än uttryck för okunskap och fördomar från okunniga och anti-kapitalister. Varför skulle utbildning skilja sig från andra varor och tjänster som marknaden utan problem har gjort tillgängligt för massorna?

I kapitalistiska länder går ju knappast majoriteten av de ”fattiga” utan mat eller skor eller kläder eller bostad. Tvärtom har de det ganska bra för att vara ”fattiga”. (Se Heritages rapport ”Understanding Poverty in America”.)

Det är faktiskt så att i världens fattigaste slumområden kan man finna massor med privata skolor som undervisar de fattiga barnen, från de fattiga familjerna. Och de föredrar att betala för denna undervisning istället för att skicka barnen till de offentliga ”gratis”skolorna. Vilket inte är särskilt konstigt eftersom de privata skolorna presterar bättre undervisning än de offentliga.

I City Journal finns det en upplysande recension av James Tooleys bok The Beautiful Tree: A Personal Journey Into How the World’s Poorest People Are Educating Themselves:

In slums around the world, from Lagos, Nigeria and Nairobi, Kenya to rural villages in Ghana and China and places in between, Tooley has discovered poor people opening small private schools that offer alternatives to dismal or inaccessible public education. The schools charge only pennies a day, and most also provide scholarships to orphans or children of the indigent. One in five students in the Hyderabad slums, for example, attends a private school on some kind of need-based scholarship. Whether in Kibera (Kenya) or Gansu (China), these schools all seem to boast committed and punctual teachers, efficient and attentive owners, and satisfied parents.

Läs recensionen här.