Roligt och roligt, jag vet inte om detta kommer att bli så roligt. Det är egentligen upp till er. För idag hade jag tänkt att du, läsaren, kunde berätta om de gånger du har lyckats i en diskussion få en person att ändra åsikt i en ganska stor fråga. Har du lyckats, genom många och långa diskussioner, övertyga någon om objektivismens riktighet? Om den fria viljan som axiomatisk? Om livet som det yttersta värdet? Om begrepp som objektiva? Eller har du lyckats övertyga någon du känner om laissez-faire kapitalismens riktighet? Eller har du ”bara” lyckats övertyga någon om en snävare poäng såsom guldmyntfotens överlägsenhet? Att ett fraktionellt bankväsende är bedrägeri? Eller ni har kanske lyckats övertyga någon annan om något annat kontroversiellt? Berätta gärna. Jag vill veta.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag har aldrig lyckats ”konvertera” någon som ifrån början varit, låt säga, kommunist eller i grund meningsmotståndare. Det är ungefär som att övertyga en djupt religiös person om Guds orimlighet osv. Alla argument faller platt, obereonde av hur väl man framför dem. De flesta reagerar med ”ja, du har din åsikt och jag har min, låt oss inte tjafsa om saken”. Om personen dock delat grundläggande värderingar med mig, vilka också är objektivismens, har jag kunnat påverka ifråga om smärre detaljfrågor, såsom just den fria viljans axiom, exempelvis. Låt säga att människan ofta föredrar ”dogmatiskt slummer” :p
Folk som är aktiva SSU:are o.d. är svåra. De blundar bara, håller för öronen och skakar på huvudet.
Vanliga politiskt ointresserade människor eller ”borgare” tycker jag dock att man kan få stor respons hos. Både om objektivismens moralkod och dygderna med oreglerad kapitalism. Det bästa är att få totalt en sisådär 15 timmar med ett ”objekt” för att kunna bemöta de mest klassiska myterna.
Demokrati är en av mina favoriter att attackera då folk blir så chockade i början, sedan förstår de flesta…
Jag har säkert fått tio personer att träda ut ur Svenska Kyrkan. Ett par, tre personer att gå från att vara moderater till att vara stenhårt för oreglerad kapitalism.
Har fått en del personer att köpa och läsa Ayn Rand. De har inte blivit objektivister, men de uppskattar henne och delar en hel del av hennes idéer.
Jag har fått ganska många att läsa Ayn Rand, åtminstone Anthem som verkar kort och beskedlig. En handfull vänner har jag fått att läsa den boken i alla fall, såväl som min mor faktiskt, hon som i övrigt kan beskrivas som ganska pryd och ganska socialdemokratisk av slentrian.
Det är ju svårt att ange exakt hur många man förändrat åsikter hos. När ändringar sker i åsikter i specifika frågor och allmänna principer så brukar det vara (det vet jag själv från mina egna åsiktsändringar) från ett övervägande av flera olika nyheter och kommentarer, så det är svårt att specifikt ange någon specifik kolumn eller nyhet som kan anges bära ära för någon av mina åsiktsändringar.
Jag är övertygad om att jag bidragit till att ändra åsikterna i flera frågor hos väldigt många personer, men då jag inte sökert vet ”före[min argumentation]” och ”efter” åsikterna hos alla så är det svårt att säga hur mycket man ändrat åsikterna hos de flesta. Men jag vet då åtminstonde ett ganska nyligt exempel på hur jag ändrat en åsikt.
Jag var nämligen nyligen för lite mer än en månad sedan och besökte min faster och hennes dotter (min kusin alltså) och hennes man. Efter att ha ätit en middag hos dem så satte vi oss ner och såg på nyheterna. Det var då en nyhet om svensk kontra utländsk mat (minns inte övriga detaljer) och då frågade min fasters man/kusins pappa mig ”visst väljer du svenskt kött?”. Eftersom att jag värdesätter goda relationer med mina släktingar försöker jag så gott jag kan undvika att diskutera politik med mina huvudsakligen socialdemokratiska släktingar, men då jag var ställd inför en direkt fråga så svarade jag med att påpeka ”det spelar inte för mig någon roll var köttet producerats”. Förmodligen förvånad av att jag inte svarade som han tänkt sig, så kom han med en följdreplik som var fylld av nästan parodiartade argument”: ”men det är ju inte säkert, tänk på galna ko sjukan och mul och klövsjukan”. Eftersom att jag i samtal med andra bekanta, inklusive mina föräldrar och min i Spanien boende bror, ofta hånat det argumentet hade jag svårt att hålla mig och dölja mitt förakt för dumheten i det argumentet, men jag lyckades hålla mig till att artigt påpeka att hundratals miljoner européer varje dag äter ickesvenskt kött utan att ta minsta skada av det.
Total tystnad uppstod då i TV-rummet i ungefär en minut, varpå min fasters man, uppenbarligen omvälvad av att jag påpekat hur löjlig hans resonemang är och medveten om att han nog hade fel, kort sa ”ja, det är väl lite överdrivet, det där”.
Det skulle väl vara dig, Carl! :) Jag minns det som igår när du som 17-åring ställde många frågor om objektivismen och jag försökte väl svara efter bästa förmåga i alla fall. Men du hade ett sällsynt öppet och skarpt sinne redan i den åldern och ville verkligen VETA. Tyvärr är det inte så många som har den inställningen. Det finns väl en del personer som man har lyckats knuffa till intresset i rätt riktning för, men inga på samma sätt.
Själv har jag väl mer varit typen som läst mig till det mesta på egen hand. Fast POS har förstås varit en stor inspirationskälla när jag väl hade börjat studera Ayn Rand. Vill även minnas att jag läste en del bra inlägg av Stefan om österrikisk ekonomi, som gjorde att jag fick ett större intresse för den biten.
Det är väldigt svårt – för att inte säga nästintill omöjligt – att övertyga en meningsmoståndare i en debatt. Och jag tror det finns två orsaker till det:
1. Det är en fråga om personlig prestige. Man vill inte gärna ”erkänna sig besegrad” i en debatt.
2. Att ändra uppfattning i någon riktigt grundläggande fråga fordrar en mängd introspektion och eget tänkande, sådant tänkande som äger rum ”hemma i kammaren” och inte i debatter med andra.
Så det mesta man kan uppnå med att debattera är att ”så ett frö”. Och sedan finns alltid den egoistiska bevekelsegrunden att debatter är ett utmärkt tillfälle att slipa till sina egna argument.
Jag har en del erfarenheter av att diskutera och debattera med människor. Jag vet inte hur ofta jag har lyckats övertyga någon. Jag tror inte alltid att det syns eller märks precis under själva diskussionen. Jag tror ofta, i alla fall när det kommer till mer fundamentala frågor, att det är sådant som man måste själv sitta och grubbla en del på. Vad man kan göra är, som har sagts ovan, ”så frön”. Man kan ge dem en ”knuff” i rätt riktning och liknande.
I vilken mån jag har lyckats göra något i detta avseende vet jag inte riktigt. Jag vet att jag har påverkat en del människor i min bekantskapskrets. Men detta har, i den mån jag kan tänka mig att jag har haft någon inverkan på dem, varit människor som redan hade det rätta ”sinnelaget”. De var väsentligen människor som följde det sunda förnuftet och som redan hade klara liberala tendenser.
En av dem är André Assarsson som innan mitt inflytande var emot avkriminaliseringen av knark, för antitrustlagar, rojalist och mycket annat. MUF antog för övrigt en motion av André vars argumentation till stor del byggde på en artikel jag hade skrivit. Eftersom motionen antogs är MUF numera mot konkurrenslagen och konkurrensverket.
Om jag tänker efter kan jag säkert på något exempel där jag har lyckats övertyga någon om en snävare sak, men jag kommer inte ihåg det just nu. Men istället kommer jag ihåg en incident som jag så här i efterhand tyckte var lite lustig.
Det var i början av mitt uppsatsskrivande. Jag hade kanske hållt på i tre-fyra månader. Jag var på ett café med några kompisar (André var en av dem). De undrade vad uppsatsen handlade om. Så jag försökte förklara det så enkelt och kortfattat som möjligt (detta då jag var och, har jag märkt, är så ovan vid att prata med vanliga människor, inte lika rubbade av modern filosofi): ”Jag argumenterar för att det är livet som gör alla andra värden möjliga, att det är livet som är måttstocken”. Sedan gav jag några otroligt enkla exempel av typen ”mat är ett värde eftersom vi behöver det för att överleva”, ”kläder är ett värde för annars fryser vi ihjäl”, ”kunskap är ett värde…”, osv.
Det roliga här var att de som hörde detta inte riktigt kunde förstå vad uppsatsen gick ut på. Eller rättare sagt: det kunde inte ens förstå varför man skulle skriva en uppsats i ämnet. Deras reaktioner kan summeras i en mening: ”Ja, det där verkar ju fullt rimligt”. En av dem frågade mig explicit, med en viss tvekan i rösten (som om svaret egentligen var självklart): ”Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?” Ja, hur skulle det kunna vara på något annat sätt? ;)
Förresten, jag undrar hur mycket man på vänsterfalangen skryter om att ha konverterat någon elak kapitalist in på ödmjukhetens väg ;)
Ödmjukhetens väg?
Ja, hjärtat är rött och sitter till vänster. ”Ödmjukhetens väg” ;)