Lyckans villkor (Del 4)

Det finns det de som har fått för sig att makt över andra människor är något de bör sträva efter om de bara vore ”själviska” nog. Varför gör de det inte? Därför att de har blivit fostrade till att tro att det finns bara två alternativ: antingen så offrar man sig själv för andra (altruism) eller så offrar du andra för dig själv (”egoism”). Samtidigt har sett till att fostra dem till att tro att det är moraliskt sett bättre att vara ett offer själv, än att offra andra. (Det faktum att den överväldigande majoriteten av normala människor inte får ut någonting av att se sina grannar lida och dö för sin egen skull, gör denna tanke extra tilltalande.) Så det är av strikt altruistiska skäl som folk avstår från att bete sig som rena skitstövlar. Eller det sägs så i alla fall. Notera här att för att detta resonemang ska fungera måste man anta att människor vill vara hänsynslösa skitstövlar som är villiga att kliva över lik för att nå sina mål (vilka de än må vara) och att det faktiskt, objektivt sett, ligger i deras egenintresse att vara skitstövlar. Men ingen har någonsin bevisat att människor i allmänhet vill vara skitstövlar (just eftersom de flesta människor, av olika skäl, inte är sadister till naturen) eller att det på något sätt skulle ligga i ens objektiva egenintresse att vara en sådan. Kom ihåg att bara för att man känner för att göra någonting, betyder inte att det är objektivt sett i ditt egenintresse. Vad som är objektivt sett i ditt egenintresse bestäms av vad som objektivt sett tjänar ditt liv qua människa, inte dina (sadistiska) känslor.

Hur kommer det sig, för övrigt, att sanna rationella egoister inte har någon tillstymmelse till lust att bli diktatorer, eller att ljuga och bedra, eller att mörda och våldta? Med andra ord, att vara hänsynslösa sadistiska skitstövlar. Varför har de inga sådana begär? Varför ser de inget värde i att ha makt över andra människor? Därför att de inte känner något behov av det överhuvudtaget. De känner inget behov av det eftersom de är självständiga människor som lever av egen kraft. De är självständiga människor eftersom de vet att deras överlevnad hänger på deras egen förmåga att tänka. (Om man inte tänker själv, tänker man inte alls.) De söker kontroll över naturen, inte andra människor. De vet att det är naturen de måste ”bemästra” för att kunna bedriva sin produktion och skapa de värden som hennes liv och lycka bygger på. I den mån de är framgångsrika beror det på deras förmåga att medelst deras förnuft komma på ett sätt att ”bemästra” naturen till deras egen fördel. Dessa produktiva människor till rationella egoister har ett centralt syfte i deras liv som skänker dem en ständig mening och målsättning i livet. De behöver därför inte andra människor; deras lycka kräver inte andra människor. Eftersom de är kapabla att leva känner de sig därför värdiga att leva varför de också en god självkänsla. Rationella egoister av denna sort är därför lyckliga även om de ännu inte har hunnit uppnå alla sina konkreta värden och mål i livet. Varför? Därför att de vet att de kan nå sina värden. De vet det därför att de är moraliska och därför – enligt människans liv som standarden – praktiska.

Notera att maktmänniskor som Mao är den sorts människor som hade gått under på en öde ö. Varför? Därför att i den mån de inte kan och/eller vill tänka och producera på egen hand är de dödsdömda. Detta illustrerar att deras sätt att leva inte är förenligt med människans liv. Vidare är det så att deras dåliga eller icke-existerande självkänsla driver dem till att ständigt vilja fejka ett, precis av samma anledning som sexmissbrukaren ständigt söker fejka ett. Det är detta de försöker de göra genom att skaffa sig makt över andra människor. Genom att ha makt över andra försöker de intala sig själva: ”Jag har makt över tillvaron, jag är duglig, jag är kapabel”. Men det fungerar inte eftersom det bara gör dem påminda om att de är odugliga att handskas med verkligheten själva. (Precis samma sak händer med rånaren som för varje pryl han köper för sina stulna pengar endast gör sig påmind om sin egen oförmåga.) Så ju mer de försöker, desto mindre skäl har de att vara stolta över sig själva. Tvärtom har de desto större skäl att förakta sig själva. I övrigt lider diktatorn av ungefär samma problem som den parasitiska dagdrivaren (ett problem som drabbar en förmögen playboy lika mycket som en arbetslös bidragstagare). Eftersom han inte har någon produktiv karriär så har han inget övergripande syfte i sitt liv och inga meningsfulla mål. Därför är hans liv tomt på mening. Det är väl dokumenterat att arbetslösa och dagdrivare mår sämre både fysiskt och mentalt än de arbetande. De är inte lyckliga, utan olyckliga. Många är deprimerade och en del begår till och med självmord. Så att han lyckas överleva genom att parasitera på andras arbete och tänkande, gör inte hans självkänsla ett dugg bättre. Det beror på att så länge han känner att han ”måste” leva genom våld och parasitism, istället för genom sitt eget arbete och tänkande, är han fortfarande oförmögen att leva av egen kraft. Så länge han är oförmögen att leva av egen kraft kommer han att känna sig maktlös och värdelös. Därför kan och kommer han att inte bli lycklig.

Rent existentiellt vill jag göra följande tillägg beträffande livet för en diktator. Det är ett faktum att ledarna i en diktatur inte är skonade från våldet som styr hela samhället. Hela historien är fylld av revolutioner, inbördeskrig, mordförsök, kupper, utrensningar inom de egna leden, etc. Att diktatorn själv blir diktator är ofta verket av att han har haft turen på sin sida och lyckats spela sina kort helt rätt. Men just eftersom diktatorn själv vet hur det går till, vet han att han själv kan bli offer för samma fula spel. Även som diktator fortsätter han att spela rysk roulette med sitt liv. Det är inte bara så att andra maktmänniskor drivs av att vilja få makten och att de är villiga att kliva över lik för att få den. Många lär dessutom ständigt hata diktatorn eftersom han har gjort deras liv till ett helvete, varför diktatorn alltid har fiender som vill göra slut på honom. Dessa lär inte ha svårt att hitta allianser inom diktatorns egna led, där det finns mördare av samma skrot och korn som även de inte har några problem med att ljuga och mörda sig fram till makten. Se på de ständiga mordförsöken på Hitler eller Stalins utrensningar inom kommunistpartiet. Alla diktatorer vet att om de inte är vaksamma kan de när som helst få smaka på sin egen medicin; som en kåkfarare känner de ett ständigt behov av att hålla ryggen fri. Det är inte undra på att sådana som Hitler och Stalin blir paranoida. Det är, på grund av sakens natur, mycket troligt att alla diktatorer i någon grad drabbas av denna kroniska eller liknande rädsla för att bli mördad (utöver den metafysiska rädsla för verkligheten som alltid annars plågar deras liv), varför de alltid känner sig tvungna att ständigt utkämpa strider mot verkliga eller inbillade fiender. Lenin, Stalin, Mao var av allt döma inte några lyckliga människor; de var i själva verket fullständigt oförmögna till lycka. (Vi kan för övrigt se exakt samma fenomen inom den organiserade brottsligheten där våldet också är den styrande principen. Ledare för olika gäng och organisationer röjs ständigt undan med våld; utrensningar inom ”familjen” och mellan gängen sker ständigt för att säkra ”lojala” band. De nya ledarna som har tagit sig till toppen genom våld har på vägen ofta skapat sig en massa nya fiender som bara väntar på sin chans att slå tillbaka hänsynslöst.)

Låt mig avsluta med följande sammanfattning. Lyckans villkor är inte subjektiva, de är objektiva. De är objektiva eftersom livets villkor inte är subjektiva, utan objektiva. Och att sträva efter liv och att sträva efter lycka är inte två olika saker; de är snarare två olika aspekter av en och samma strävan. Livet liksom lyckan kräver tre grundläggande värden: förnuft, syfte och självkänsla. På grund av sakens natur kan därför inte bankrånare, knarkare, alkoholister, sexmissbrukare eller diktatorer bli lyckliga inte ens om och när de väl lyckas med att nå sina irrationella värden. Och mycket riktigt är de inte heller lyckliga. Endast för rationella egoister är lyckan möjlig. Sanna rationella egoister söker nämligen inte lyckan i knark, alkohol, meningslöst sex, tröstätande, bankrån eller i makt över andra människor. De söker istället sin lycka i rationell och produktiv verksamhet, i att bemästra och behovsanpassa naturen för deras liv och lycka.

8 reaktioner på ”Lyckans villkor (Del 4)

  1. Jag är enig i stort. En sak jag undrar över är dock objektivismens syn på empati och biologins inverkan på mänsklig moral. Jag tänker då här på att det finns folk som föds som sociopater och saknar medkänsla för andra. De flesta sociopater offrar dock inte andra för sina egna syften (det finns en del studier på det där, men jag kan inte hitta någon källa på rak arm), men frågan här är om dessa resonerat sig fram till att det inte ligger i deras intressen rent metafysiskt eller om de rent konkret fruktar att åka fast (och alltså inte har något emot att offra andra om de kan komma undan med det).

  2. Vad är objektivismens syn på empati? Empati är förmågan att förstå och dela andras känslor. Jag vet inte om Ayn Rand eller någon annan objektivist har behandlat denna fråga specifikt. Det ringer ingen klocka hos mig i alla fall, någon annan kan kanske fylla i med referenser om de känner till några. Jag personligen tror detta är en medfödd förmåga som så gott som alla människor har, även om det är en förmåga som så många andra kan behöva övas upp i varierande grad från person till person.

    I den mån denna förmåga är en naturlig och medfödd sådan, kan jag väl bara säga att det är en bra förmåga av olika skäl. Det blir ju om inte annat lättare att ha med andra att göra om man kan förstå sig på andras känslor och varför de känner som de gör. Men inom den objektivistiska moralfilosofin skulle jag tro att denna känsla inget annat än en väldigt marginell betydelse. Moralen har inte sin grund i empatin, utan i att vi är levande varelser. Människor kan och bör därför vara moraliska, vare sig de utövar sin förmåga att förstå sig på andras känslor eller inte.

    Vad är objektivismens syn på biologins inverkan på mänsklig moral? Det beror på vad du menar med biologisk inverkan. Om du frågar mig i vilken utsträckning ”moraliskt beteende” är medfött, skulle jag säga att det är närmast obefintligt. Vi föds inte med kunskap om hur vi bör bete oss precis som vi inte föds med någon kunskap om hur vi bygger hus eller odlar grödor eller hur man klarar Ninja Gaiden. Det är därför vi behöver studera moral till att börja med.

    Om du däremot frågar mig i vilken utsträckning människans biologi kan påverka tillämpandet av moralfilosofin skulle jag säga att denna påverkan är enorm. Biologiska fakta av olika slag implicerar en hel rad moraliska imperativ. När du är hungrig och känner dig svag, bör du äta. Vem bestämmer det? Ingen enskild människa eller social konvention. Det är din kropps natur som så att säga ”bestämmer” det. Om du inte äter, blir du hungrig och svag – och om du struntar i att äta tillräckligt länge dör du till slut på grund av svält.

    Hur förhåller det sig med sociopater? Ingen aning. Jag vet inte om de beter sig som de gör eftersom de har resonerat sig fram till det eller om det är för att de helt enkelt föddes med detta beteende. Du får fråga någon expert i ämnet.

    Det är skulle jag tro dock mycket möjligt att en del sociopater är självskapta, det vill säga, de har resonerat sig (eller i varje fall rationaliserat sig) fram till det. Ta t ex de som av misstag kör på en annan människa och sedan lämnar henne till sitt öde. Det är inte primärt bristen på empati hos denna människa som driver henne till detta beteende. Inte om empati är en medfödd förmåga kan man bete sig så här även om man har empati. Det är snarare ett utslag för den falska idén att det enda alternativet till att vara en altruistisk dörrmatta som låter andra utnyttja en, är att istället vara personen som ser till att hänsynslöst utnyttja alla andra och som därför inte drar sig för att bokstavligen köra över allt och alla som kommer i sin väg. Det är en mentalitet som till slut gör människor likgiltiga för andra människor. Det är ett utslag för mentaliteten som säger: ”Det är de eller mig och jag tänker (fan) inte vara ett offer (igen).” Denna mentalitet vilar på den falska premissen att mänskliga relationer kräver offer, att livet måste vara ett nollsummespel, att det handlar om att äta eller bli uppäten. (Om premissen vore sann, då vore mentaliteten möjligen ursäktad, men nu är det faktiskt inte så.)

  3. Tackar för svaret. Om vi antar empatin är biologisk (vilket jag är tämligen säker på; man har ju funnit att det finns ”spegel-neuroner” som gör att man känner sig in i andras lidande) så är det alltså en del av normal-människans natur, precis som att man blir hungrig? Detta innebär att det är rationellt för mig att exempelvis vara snäll mot djur eller hjälpa folk som lider eftersom alternativet skulle göra mig olycklig? Låter vettigt i så fall.

    http://www.livescience.com/humanbiology/050427_mind_readers.html
    http://en.wikipedia.org/wiki/Mirror_cells
    http://www.pbs.org/wgbh/nova/sciencenow/3204/01.html

  4. Nu har jag läst igenom denna mycket intressanta essäsamling och har en fundering.

    Bygger dessa slutsatser på någon empiri av typ intervju med person som i ett skede av livet varit bankrånare/missbrukare/diktator, och i ett annat uppnått vad du beskriver som en ”verkligare” lycka? Vad jag funderar över är svårigheten att faktiskt avgöra vem av två personer som är lyckligast. Den enda förstahandserfarenhet jag själv, t ex, har är ju Carl Johan Halls, inte Al Capones eller Thomas Edisons…

    • De bygger på induktion. De bygger dels på observationer av mig själv. Den bygger dels på observationer av andra. Det krävs, bara för att ta ett av många väsentliga exempel, inte många observationer för att inse att man inte kan bli lycklig om man saknar självaktning, om man anser att man är värdelös. Och det krävs inte många observationer av sig själv och andra för att inse att självaktning är något som man måste förtjäna. Och det krävs inte heller många observationer för att komma fram till att man inte kan förtjäna någon självaktning, genom att leva ett irrationellt och självdestruktivt liv. Tvärtom kommer ett sådant sätt att leva att leda till ständiga misslyckanden, som kommer att stärka ens negativa självbild och göra att man känner sig mer och mer värdelös. Massvis med observationer av skurkar, baserade på omfattande intervjuer, visar också att de har inte mycket till självförtroende; de har ett psuedo-självförtroende som de gör sitt allra yttersta för att underhålla och blåsa upp, genom att stila inför andra, imponera på andra, etc. Andra är deras ständiga fokusering, vad andra tror och tycker, inte vad de själva har åstadkommit – eftersom de har inte åstadkommit någonting och de vet det. Men sedan känner jag mig själv och jag känner andra, som tidigare i sitt liv var ganska irrationella och, som en följd, olyckliga, men som sedan ändrade sina premisser, sina tankar och sitt handlande – vi valde att vara (mer) rationella – och som en logisk följd blev mycket lyckligare.

      • Som fd självdestruktiv nihilist med dåligt självförtroende kan jag bara bekräfta det Carl skriver. Framför allt sista meningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.