På sistone har somliga objektivister rätteligen attackerat de neokonservativa som ideologiska fiender till Amerika (se t ex Yaron Brooks Neoconservatives Vs. America). Detta kan komma som något av en överraskning för somliga. För som Brook själv har noterat så för de neokonservativa gärna en pro-amerikansk retorik. Men man bör inte låta sig luras av retoriken. Man bör vara uppmärksam och läsa det finstilta. Man bör även förstå vikten av att tänka på vad som utgör deras fundamentala idéer och premisser. Man bör vara vaksam på de logiska implikationerna av det fintstilta. För det har ofta en helt avgörande betydelse.

Objektivister får ofta kritik för att göra ”orimliga” tolkning av t ex innebörden av det Kant säger eller Hume eller för den delen innebörden av libertarianernas anti-intellektuella och föraktfulla inställning till idéer. Men om man, som sagt, verkligen läser det finstilta och förstår innebörden – den fulla innebörden – då är vissa slutsatser oundvikliga. Ibland behöver man dock inte läsa det finstilta för att förstå. Ibland gör sig folk ovanligt tydliga. (Detta i sig själv gör dock att en del människor inte lyssnar eller tar det på allvar, med motiveringen att ”de menar det inte”. Men problemet är förstås att de gör det.)

Den fundamentala kritik som objektivister reser emot de neokonservativa är att de, trots all sin retorik, väsentligen står för kollektivism och altruism. Och att de har en fascination för begreppet ”plikt”. De anser att Amerika har en av historien given plikt att rädda världen eller åtminstone så många som möjligt. Det är historien som har gjort det till Amerikas ”öde” att vara en världspolis. Denna idé kan man naturligtvis inte motivera på rationella grunder. Det är inte bara det att pliktbegreppet som sådant vilar på irrationella grunder, hela idén om att USA har en altruistisk skyldighet att sörja för t ex irakiernas ödé, går inte att motivera på några som helst världsliga eller rationella grunder. Och den vidare implikationen av detta resonemang är förstås att individen har ingen rätt att existera för sin egen skull, att individen har ingen rätt till liv, frihet eller egendom, dvs att individen har inga rättigheter. Det är denna princip – principen om individens rättigheter – som USA grundades på, men det är denna som de neokonservativa motsätter sig och vill bekämpa. Detta illustrerar deras anti-Amerikanska kärna.

Det senaste exemplet på hur de neokonservativa ger uttryck för detta tankesätt ger David Gelernter från The American Enterprise Institute som skrev en artikel för den neokonservativa tidsskriften The Weekly Standard. I sin artikel ”No More Vietnams” har han en lång utläggning om hur man enligt honom kan förstå sig på debatten om Irakkriget. Nu har jag varken tid eller lust att reda ut alla missförstånd, förvrängningar, ekvivokationer, etc som Gelernter kommer med. Jag kan och vill dock kortfattat redogöra för hur en objektivist skulle kunna resonera om Irakkriget: ”Det är ett altruistiskt och därmed omoraliskt krig eftersom det inte tjänar vårt intresse att slösa tid, pengar och liv på att försöka sprida demokrati i Mellanöstern. Vad vi borde göra är att vi borde en gång för alla göra slut på rebellerna i Irak och sedan lägga allt krut på att göra slut på det växande hotet från Iran. Krig ska inte utföras för att rädda andra eller för att sprida demokrati. Nej, krig ska endast och allena ske i självförsvar. Krig i något annat annat sammanhang är inte bara altruistiskt, det är också en kränkning av individens rättigheter.”

Anledningen till varför jag upprepar detta resonemang, beror dels på att jag vill att folk ska förstå hur jag ser på detta och dels för att undvika missförstånd. Jag tänker nämligen citera Gelernters långa utläggning i sin helhet. Jag gör den nämligen ingen rättvisa om jag kortar ned den och väljer ut det ”väsentliga”; allt är precis lika väsentligt. Här är citatet:

IN THE ARGUMENT OVER IRAQ we can see reflected (like ominous headlights in a rearview mirror) one of the central disputes of modern times–between a traditional ”morality of duties” and a modern ”morality of rights.” Philosophers like to argue that these two worldviews are complementary. In fact they are contradictory. Each of these two worldviews yields an all-inclusive blueprint for society, with no room for further contributions.

Granted, it’s convenient to speak of one’s ”duty” to help the poor and one’s ”right” of self-defense. No contradiction there. But think it over and you will see that, by laying out everyone’s duties explicitly, you lay out everyone’s rights implicitly; and vice versa. You have a right to self-defense–or, to put it differently, a duty to use no violence except (among other cases) in self-defense. Both formulas reach the same destination by different routes. By means of the ”morality of duty,” you shape society the way a sculptor carves stone; by the ”morality of rights,” you shape it the way a sculptor models clay. Two different, contradictory techniques.

The morality of duties originated in Judeo-Christianity, the morality of rights in Roman jurisprudence. The Hebrew tradition knows about rights–but only in the context of covenants, where two parties each acquire rights and responsibilities simultaneously. America’s Founders and Framers spoke of rights, but might well have had this Judeo-Christian idea in mind.

But the modern preference for rights over duties has nothing to do with religion or covenants. And your choice between these two worldviews is important. Morality deals, after all, with how to conduct yourself–whereas a right ordinarily confers an advantageous position, to put it formally; having a right means that your will is favored over someone else’s. It’s therefore conceivable that the morality of duties is the one and only kind of morality; that a morality of rights is a contradiction in terms. It’s conceivable that a ”morality of rights” actually rejects morality in favor of some other way to organize society–I’ll call it ”rights-liberalism.” Rights-liberalism might be better than traditional Judeo-Christian morality, or worse, or neither, but in any case I believe it is not morality. In fact, proponents of rights-liberalism seem to believe (though they rarely say so point blank) that it is the next step beyond morality.

Even if you don’t care about religion, you might still choose the morality of duty, with its focus on an individual’s obligations, over rights-liberalism–which focuses not on your duty but on what is coming to you. Many Republicans and conservatives do prefer to discuss duties; many Democrats and liberals would rather talk about rights.

Now when you assign someone a duty, he is responsible for carrying it out; when you assign him a right, someone else is responsible for guaranteeing it. Rights-liberalism is a worldview that centers on ”make way for me”–and some find it unattractive for just this reason. ”Ask not what your country can do for you,” said JFK, ”ask what you can do for your country.” In other words: Don’t ask for rights, dammit; ask for duties. Nowadays Kennedy’s most famous line is dismissed as a routine call for good citizenship. But there is more to it than that. The statement was taken up with amazing enthusiasm. Every schoolchild knew it. The enthusiasm was partly because the line is catchy; it might also have reflected a deep-lying sympathy over the rising call for civil rights. But it’s also true that America in 1961 was just on the point of seeing traditional morality swamped by rights-liberalism. People felt what was happening. No doubt some felt, too, that Kennedy was sticking up for an older, better worldview that was on its way out.

We find this same deep disagreement over Iraq. Should we talk about America’s duty to protect itself, and do its best to protect other, weaker peoples? Or should we talk about Saddam Hussein’s right to develop weapons so long as they aren’t ”weapons of mass destruction,” and the Iraqi people’s right to life, liberty, and the pursuit of happiness?

The problem with the second formulation is that it blacks out whenever we reach the hard questions. Who will police the rights of Iraq, and guarantee the rights of Iraqis? The usual answer is the U.N. or some other multinational concoction. In other words: nobody. Sometimes we do leave things largely to the U.N. The Security Council has just voted to freeze the assets of four prominent Sudanese: the first punitive measures ever against instigators of violence in the Darfur region–which so far has killed hundreds of thousands.

When conservatives repossess the motto ”No more Vietnams,” it will be a perfect occasion to address one of the most important questions of our time. Is American policy based on rights or on duties? Is America in Iraq because of our duties or their rights? If ”their rights” is the answer, liberals are correct: We have stuck our necks out unnecessarily; we could just as easily have let someone else worry about it, the way France and Germany did. If the answer is ”our duties,” we had no choice. We had an obligation to take charge of our own safety in a world that is lousy with terrorists, and we had to face up to our obligations as the world’s strongest nation. And obviously we have duties in nations besides Iraq also. America doesn’t have the power to help everybody–which is no excuse for helping nobody.

American character is on the line. For the sake of this nation–of its good name, its big heart, the sacrifices of its many brave defenders, the genius of its creators–of its greatness, in short–conservatives had better not lose this fight. (”No More Vietnams”, David Gelernter, The Weekly Standard 2006/05/08, Volym 11, nummer 32)

Nu förstår ni kanske varför de neokonservativa faktiskt är fiender till Amerikanism och varför vi objektivister (och alla andra som värderar de idéer och värderingar som USA bygger på) bör ta avstånd ifrån dem.