Varje gång man går in i en debatt gör man direkt eller indirekt en slags psykologisk bekännelse. Varje gång man tar ställning avslöjar man en liten del av sin själ. En människa som hyllar skurken och fördömer hjälten visar på en helt annan själ än den själ som finns hos de människor som fördömer skurken och hyllar hjälten. Även människan som vägrar ta någon ställning i frågan om vem som har gjort sig förtjänt av klander eller beröm avslöjar en viss själ. Man kan inte dölja sin själ. Man kan låtsas vara någon annan, men inte utan att driva sig själv till vansinne.
Som exempel på hur denna låtsaslek kan driva en till vansinne låt oss anta att du är homosexuell – anta nu att du, som homosexuell, väljer att leva ett låtsasliv som heterosexuell, enbart för att du, som människa, ska bli socialt accepterad. En sådan människa är inte bara oförmögen att uppleva sann, ogrumlad, lycka – en sådan människa är, i slutändan, oförmögen att leva. Ett annat exempel på samma företeelse är underbarnet som väljer att leva ett låtsasliv som idiot – bara för att passa in i kompisgänget, som föraktar hans ”nördiga” sida. Samma sak här: hur han eller hon än gör så känner barnet på sig att det aldrig kommer att passa in. Det kan i längden inte stå ut med att ständigt behöva dölja sin bästa sida för att de andra mindre intelligenta barnen ska ”acceptera” det.
Låt oss nu anta att man för en politisk diskussion om huruvida man ska beskatta medborgarna. Låt oss anta att vi i denna diskussion, inte helt oväntat, förs in i en slags diskussion om vad som är rätt eller fel. I varje sådan diskussion kommer en fråga upp – en fråga som vars skepnad kan variera kraftigt, men den förblir alltid den samma i grund och botten. Frågan lyder: ”Vem ska vara dina handlingars förmånstagare?” I grund och botten finns det bara två svar på den frågan: du eller någon/några annan/andra.
Om du själv är dina handlingars förmånstagare så kallar man det, traditionellt sett, för egoism. Om andra är dina handlingars förmånstagare så kallar man det för altruism. Utan att tänka något steg vidare här drar många slutsatsen att om man rånar, förslavar och mördar andra och (kanske på kort sikt) vinner någonting på det så är detsamma som ”egoism”. Låt oss nu, bara för enkelhetens skull anta att detta faktiskt är egoism, (vilket det, av skäl som jag inte tänker gå in på här och nu, inte är). Betänk nu följande: Vilken sorts själ avslöjar sig när den person som hävdar att det är ”egoistiskt” att råna och mörda andra människor? Jo, den själen avslöjar bara en sak: att den som talar tror att det ligger i dennes ”egenintresse” att lura, bedra, ljuga, råna och mörda sina grannar. Vad är det egentligen för morallära som spökar här? Altruismen.
Altruismen har gjort många människor förvridna. Låt mig ta ett par exempel för att förtydliga vad jag menar. Enligt den altruistiska moralläran är det riktigt att offra sig själv för andra (dvs att leva för andras skull inte sin egen skull). Därför säger samma morallära att det vore ”egoistiskt” att offra andra för sin egen skull. Det är denna bild av egoismen som har förvandlat så många människor till förvridna människor – människor som själva tycks tro att det ligger i deras genuina intresse att leva som rövare och banditer – som odjur – som undermänskliga kräk.
Det är detta odjur som kommer fram vid dessa psykologiska bekännelser. Men det tryne som skymtar i skuggorna är inte ”egoismen” – det är altruismen. Det är altruismens som fordrar att människor offrar och offras. Det är altruismen som förutsätter att ”den enes död är den andres bröd”. Det är den altruistiska moralläran som säger att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Ty, om egoism handlar om att offra andra till sin egen fördel – och det enda alternativet till denna ”egoism” är att offra sig själv till någon annans fördel – så blir den logiska följden den att man till slut gläds av andras lidande. När man intalar sig själv att alternativet är att äta eller ätas, då är det inte så konstigt att många får en skev bild av vad som ligger i deras egenintresse och vad det är som kommer bringa dem glädje. Det är därför ingen slump att altruismen låter de sämsta sidorna hos mänskligheten komma fram. Det är inte heller någon slump att altruismen leder till hat och förakt, människor emellan.
Altruismen förser människor med en falsk dikotomi. Antingen väljer du att offra dig själv eller så är du ”egoist” och offrar andra. I båda fallen är det någon som måste offras – frågan är bara vem. Tack och lov finns det ett rationellt alternativ till denna destruktiva och i synnerhet irrationella morallära: Objektivismens etik. Mer om detta rationella alternativ kan du läsa i Ayn Rands bok The Virtue of Selfishness.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag hoppas du inte har något emot lite kritik..
Jag läser din blogg med stort intresse och du gör ofta intressanata iakttagelser, men ibland så måste jag medge att du verkar lite verklighetsfrånvänd.
Om vi tittar på verkligheten och hur människor faktiskt handlar i någorlunda fria stater, så skiljer sig människors faktiska handlande förhållandevis lite från hur du förespråkar att de skall handla. Människor sätter, i handling, sig själva nästan alltid i första rummet samtidigt som de respekterar andra.
För att få din egen moralsyn att verka radikalare än vad den är (i den mån den är radikal så är det i huvudsak politiskt, inte privatmoraliskt) så inför du en ny terminoligi. Att agera egoistiskt betyder nu att agera på det sättet som de flesta redan gör. Mot detta ställer du alternativet altruism, vilket du framställer som en meningslös orgie i självuppoffring som inte gynnar någon, men ingen ingen människa agerar på detta sätt, och ingen anser att detta är ett vettigt sätt att leva sitt liv på.
Enligt den rådande terminologin är altrusim snarast ett element i moralen som anger i vilken mån man skall respektera och hjälpa andra i förhållande till ens möjligheter att göra detta. Och detta inslag är säkert något större i den rådande moralen än i den moral du förespråkar. Egoism å andra sidan assosieras vanligen med ett inslag av hänsynslöshet, men inte nödvändigtvis brutalitet, dvs. en attityd som fäster liten vikt vid andras intresse. Detta kan manifesteras i egocentrism, girighet, manipulation etc.
Hurvida den rådande karaktariseringen av altruism och egoism är den bästa eller inte kan man diskutera, men om du vill definiera om termer så måste låta ”verkligheten” följa med och då erkänna att de flesta människor är egoister enligt din nya definition, medan antalet altruister i världen är ca 0.
En liten not om logik också. Först påstår du att det bara finns två alternativ på förmånstagare för ens handlingar; en själv eller någon annan. Sedan påstår du implicit att förmånstagaren för en våldtäkt inte är våldtäktsmannen. Men jag antar att du inte heller menar att våldtäktsoffret är förmånstagare, så din uppdelning ovan håller inte. Det finns uppenbarligen handlingar utan förmånstagare, och dessa kan du inte enligt din egen definition tillskriva altruismen.
Hej Fredrik Olsson,
Nej, jag har ingenting emot kritik. Det enda jag ignorerar eller förbjuder på min blogg är förolämpningar av mig. Men om jag märker att du eller någon annan gör det, då kommer du också att märka det (jag raderar dina inlägg och svarar dig inte).
Två saker: Det ena handlar om folk för det mesta är egoister eller altruister. Det andra handlar om egoism eller altruism är rätt eller fel. Saken är nämligen den att även om de flesta i mångt och mycket är egoister i den mening att de ofta sätter sig själva först, så anser samtidigt de allra flesta att egoism är fel och att altruism (självuppoffring) är rätt. Och det är här som Ayn Rands radikala moralfilosofi bidrar i denna diskussion (egoism vs altruism): Ayn Rand förklarar varför egoism är rätt medan altruism är fel. Ayn Rand ger (den rationella) egoismen ett moraliskt försvar.
Jag förnekar inte att de flesta, ganska ofta, handlar egoistiskt. Vad jag söker argumentera för är inte att många är egoister, utan att de också BÖR vara egoister. Att de gör det med all rätt. Att det är moraliskt och inte, som de flesta anser, omoraliskt. Att deras egoism är en dygd, inte en last. Men inte bara det, jag söker även argumentera för att alternativet, altruism, är fel, omoraliskt, ondskefullt, etc.
Det finns så många myter om egoism och altruism och det är dessa jag vill bemöta försöka. En sådan myt är just att egoism handlar om att vara hänsynslös mot andra. En annan sådan myt är att altruism bara handlar om att vara välvillig mot andra. Ytterligare en myt är att egoism inte kräver någon rationell vägledning. (Ett exempel ur högen på denna mentalitet är de som förespråkar t ex olika välfärdsprogram. En del tror ju uppenbarligen att det gynnar dem att förespråka ”gratis” sjukvård, men det gör det inte. Resultatet blir att de faktiskt inte agerar egoistiskt.) Ytterligare en annan myt är att alla redan är egoister. Denna myt kommer av en oförmåga att skilja motiverat beteende på själviskt beteende. Dvs bara för att någon VILL göra någonting – oavsett syftet – betyder inte att faktiskt är egoistiskt. Men det tror tyvärr många. Därför kan man ibland få höra förvirrade människor säga att självuppoffringar är egoistiska, om man VILL göra dem.
Sedan är det så de flesta INTE anser att egoismen är moraliskt riktig, utan att altruismen är det moraliska, så är de flesta inte konsekventa egoister. Det är faktiskt mycket vanligare än vad man kan tro att människor går med på att offra sig. Det beror dels på att de inte riktigt är övertygade om deras moraliska rätt att vara egoistiska. Men det beror dels också på att det är mycket svårare att vara egoist än vad det först låter. Många människor tror t ex inte att egoism kräver någon rationell vägledning. De tror att egoism handlar om att tillfredställa sina nycker, sina begär, utan att ta hänsyn till vilka långsiktiga konsekvenser detta får. De tror att de kan avgöra vad som ligger i deras egenintresse genom att bara öppna ögonen och bara förnimma. Men det fungerar inte, det räcker inte. Människor kan inte överleva som djur dvs på den perceptuella nivån, ändå är detta just vad många tror egoism handlar om. Så det jag söker göra är också att uppmärksamma människor om att egoism kräver mer av människor än att tillfredställa sina begär för stunden; att egoismen kräver vägledning med hjälp av rationellt validerade moralprinciper. Detta betyder att även om många ”by default” agerar egoistiskt, eller i alla fall med en egoistisk intention, så misslyckas de eftersom de inte förstår vikten av moralprinciper (som rättvisa, självständighet, integritet, etc).
Mvh,
Carl Svanberg