Finanskrisen – en guide

Carl Svanberg1 kommentar

På sistone har jag fått frågor om var jag får min information om finanskrisen ifrån. Jag säger att jag får den lite här och var ifrån, men det är inte särskilt uttömmande, så låt mig nu fylla ut det svaret lite mer.

Man behöver inte begränsa sig till tidningar och sidor som uteslutande propagerar för kapitalismens sak. Man hittar även en hel del intressant information i vanliga mainstream tidningar som New York Times. De har en artikelserie, ”The Reckoning”, om finanskrisen som är långt ifrån felfri, men ändå förvånansvärt bra och informativ för att vara ur en del av den amerikanska vänsterpressen. Mycket skrivs förstås utifrån den vanliga anti-kapitalistiska kontexten. Man svamlar om ”avregleringar” eller ”otillräcklig reglering”, men de ger aldrig några exempel. (Det är som om de amerikanska affärsmännen har ”för mycket” frihet, så länge de kan göra någonting alls utan att behöva be om ett statligt tillstånd.) Det är faktiskt bara när staten är inblandad som journalisterna lyckas hitta några konkreta exempel.

Trots eller kanske just på grund av denna kontext blir tidningens intervjuer med de verkligt ansvariga, nämligen olika politiker och byråkrater, inklusive den största skurken av dem alla, Alan Greenspan, en patetisk uppvisning av människor som försöker göra allt vad de kan för att slingra sig. För det som kommer ut ur deras mun är bara så bisarrt och motsägelsefullt att det är svårt att tro att någon kan ta dem på allvar.

Vad sägs om detta? ”Almost no one expected what was coming. It’s not fair to blame us for not predicting the unthinkable.”, Daniel H. Mudd, fd vd för Fannie Mae, citerad i New York Times. Låter det bekant? (Ur Atlas Shrugged: ”I couldn’t help it!”)

I samma artikel kan man läsa: ”When the mortgage giant Fannie Mae recruited Daniel H. Mudd, he told a friend he wanted to work for an altruistic business”. Han fick som han ville; det var en statlig bostadspolitk driven av altruistiska motiv som låg bakom en stor del av krisen. New York Times:

Fannie, a government-sponsored company, had long helped Americans get cheaper home loans by serving as a powerful middleman, buying mortgages from lenders and banks and then holding or reselling them to Wall Street investors. This allowed banks to make even more loans — expanding the pool of homeowners and permitting Fannie to ring up handsome profits along the way.

But by the time Mr. Mudd became Fannie’s chief executive in 2004, his company was under siege. Competitors were snatching lucrative parts of its business. Congress was demanding that Mr. Mudd help steer more loans to low-income borrowers. Lenders were threatening to sell directly to Wall Street unless Fannie bought a bigger chunk of their riskiest loans.

So Mr. Mudd made a fateful choice. Disregarding warnings from his managers that lenders were making too many loans that would never be repaid, he steered Fannie into more treacherous corners of the mortgage market, according to executives.

Nu betalar Amerika dyrt för denna altruism. Samtidigt skriker de ansvariga: ”I couldn’t help it!” Låt mig citera mer ordagrant: ”‘Fannie Mae faced the danger that the market would pass us by,’ he [Mr. Mudd] said. ‘We were afraid that lenders would be selling products we weren’t buying and Congress would feel like we weren’t fulfilling our mission. The market was changing, and it’s our job to buy loans, so we had to change as well.'”

Så när man läser tidningar som New York Times gäller det bara att vara uppmärksam, för när man läser vänstermainstrempressen dyker det ständigt upp freudianska felsägningar. Men ibland behöver man inte läsa särskilt noga. Ibland gör nämligen New York Times sitt jobb och skriver precis som det är, som i en ovanligt informativ artikel om den förstatligandet av de största bankerna i USA och vad detta kan innebära för Amerika. Artikeln är från den 18 oktober 2008 och har den passande rubriken ”Government’s Leap Into Banking Has Its Perils”:

The federal government’s initiatives are all carefully cast as emergency measures that will be phased out in months or years. “It’s explicitly temporary, but we don’t really know where this crisis ends yet,” said Robert E. Litan, an economist at the Brookings Institution. “The logic of intervention is that the more ownership the government has, the greater the regulation and management control.”

There is a cautionary example, economists say, in today’s troubles. The nation’s two largest mortgage finance companies, Fannie Mae and Freddie Mac, are quasi-governmental institutions. Fannie was created during the depths of the Great Depression, and Freddie in 1970, to help make mortgages more affordable for homeowners.

But as the housing bubble grew, the companies came under political pressure to buy riskier loans and loosen their standards, according to former executives and analysts. Last month, the federal government was forced to bail out Fannie and Freddie and pledged up to $200 billion for the rescue.

Detta är en orsak till varför jag anser att det är bortom allt rimligt tvivel att socialisterna, och de intellektuella, som nu gapar om kapitalismens kris och misslyckande, är totalt oärliga. För om de verkligen brydde sig om sanningen, hade det inte varit ett dugg svårt att ta reda på den. Med tanke på att många av dessa människor faktiskt jobbar som journalister och får betalt för att ta reda på sanningen har de ännu färre ursäkter än den vanlige mannen på gatan som litar på att journalisterna verkligen gör sitt bästa. Men det gör de bevisligen inte och det finns inga ursäkter.

En annan bra källa är Investor’s Business Daily. Capitalism Magazine är ytterligare en bra källa. Nu senast såg jag en mycket bra artikel av ekonomen Brian Simpson ”Gold and a Free Market: The Solutions to Our Financial Crisis”:

Many blame capitalism for the current financial crisis. Even Alan Greenspan, who at one time was an advocate of the free market, blames capitalism. He recently testified in front of a congressional committee that ”A critical pillar to . . . free markets did break down. I still do not fully understand why it happened.” The first thing that Greenspan and most other commentators on the crisis must do to understand why the crisis occurred is to learn that the free market did not cause the crisis because the U.S. is not even close to being a free-market economy. Massive government interventions in the market in the form of myriad regulations and financial irresponsibility on the part of the government are really to blame. This makes the ”solution” being imposed doubly absurd: more government controls, borrowing, and spending to solve the problems created by government controls, borrowing, and spending.

Johnny Munkhammar har tillsammans med Nima Sanandaji släppt en rapport, ”Finanskrisen – ett gigantiskt politikmisslyckande”, som också är ganska bra. Det finns en del detaljer, om jag inte missminner mig, som jag inte håller med om, men på det stora hela har de fått allting rätt. Och de ska ha en eloge för att de korrekt identifierar staten och inte marknaden, som orsaken till finanskrisen.

En annan som har gjort en insats är Per Nilsson. Först trodde jag att det var min gamle gode vän med exakt samma namn, men det var det inte. ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” heter Nilssons rapport och den handlar om hur otroligt oansvarigt det statliga svenska bolåneinstitutet har agerat de senaste åren. Ändå menar socialisterna och socialdemokraterna i Sverige, och annorstädes, att statens ”ansvar” och ”inflytande” över bankväsendet borde öka, istället för att minska.

Sedan har vi förstås Ayn Rand-centrumets artiklar i ämnet. Amit Ghates nya artikel ”Let Them Fail” är mycket bra:

Overlooked here is that in a free market business failures are not just normal, they’re crucial for the best products and ideas to emerge. Most restaurants fail in their first three years because customers have other preferences. Many mom-and-pop grocers go out of business because Walmart offers better selection and lower prices. Even whole industries–think typewriters, 8-tracks and horses and buggies–vanish because new inventions and competitors arise.

None of these failures are a problem, nor do they threaten the system. On the contrary, they are an inherent part of the progress which only capitalism makes possible.

So why would failures in the financial industry be any different?

Yaron Brook levererade också nyligen ännu en föreläsning om varför kapitalismen ständigt klandras detta trots att all tillgänglig fakta gör det klart att det är staten som borde klandras. Den heter Capitalism Without Guilt: The Moral Case for Freedom och finns tillgängligt på Ayn Rand-centrumets hemsida om finanskrisen. (På samma sida hittar man också en intervju med Yaron Brook och Alex Epstein på ett program som heter ”Real Orange” och en intervju med Yaron Brook på Fox Business News.)

Att kapitalismen ständigt klandras beror, som regelbundna läsare av denna blogg redan vet, på mycket dålig filosofi. Så länge folk tror att kapitalismen är ett själviskt system, och därför omoraliska, kommer kapitalismen att sakna moralisk legitimitet i allmänhetens ögon. Eftersom Ayn Rand-institutet och Ayn Rand-centrumet för individens rättigheter är de enda som aktivt och i stor skala propagerar för Ayn Rands filosofi objektivismen, är de också de enda som ger kapitalismen det absolut nödvändiga filosofiska och moraliska försvaret. Därför anser jag att de gör allra mest nytta i sammanhanget.

Så nu har ni lite tips och förslag på var man kan upplysa sig själv i ämnet. Så om ni nu vill hjälpa till att försvara kapitalismen i insändare eller i diskussioner med andra människor, har ni nu gott om referenser som jag hoppas är av värde. Om ni inte alltid har lust eller tid att föra debatten på egen hand, då är ju en bra idé att ni helt enkelt hänvisar människor till dessa hemsidor och artiklar eller min blogg.

”McBama vs. America”

Carl Svanberg1 kommentar

Över på AynRand.org kan man nu se Craig Biddles analys av det mardrömsval som Amerika står inför den fjärde november; valet mellan John McCain och Barack Obama:

While John McCain and Barack Obama struggle to distinguish themselves in terms of particular promises, it is crucial for Americans to recognize that these candidates are indistinguishable in terms of fundamentals.

In this talk, Craig Biddle, editor of The Objective Standard, examines the candidates’ platforms, identifies essential similarities among their proposals, and shows their aims to be manifestly at odds with the American ideal of individual rights. Mr. Biddle then zeros in on the purpose of government presumed by the candidates’ goals, shows this purpose to be an expression of a particular moral philosophy shared by these men and by most Americans, and demonstrates that this morality is the root cause of the abysmal alternative we now face. Finally, Mr. Biddle specifies the moral principles that Americans must grasp if we want to generate future candidates who will return government to its proper purpose of protecting our rights to life, liberty, property, and the pursuit of happiness.

Jag vill poängtera att även om detta tal har samma titel som Craig Biddles artikel i det senaste numret av The Objective Standard, har det inte samma innehåll. Detta tal är som Biddle själv säger en uppföljare där han går in mer på djupet.

Jag tycker att detta är en briljant analys som jag skriver under på fullständigt. Det är också ett alldeles utmärkt exempel på filosofiskt detektivarbete. Vilket bara gör analysen ännu mer hårresande, om man har läst Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels. Rekommenderas varmt!

(Man behöver inte registrera sig som besökare för att kunna lyssna på det. Talet finns tillgängligt för alla på AynRand.org. Fast om man väljer att registrera sig som besökare, då tar det bara ett par minuter och det kostar ingenting. Sedan får ni tillgång till en massa andra anföranden av andra intellektuella vid Ayn Rand-institutet, inklusive en massa tal och anföranden av Ayn Rand själv.)

Ekonomernas tystnad och Greenspans svek

Carl Svanberg2 kommentarer

Idag publicerades en mycket bra insändare om finanskrisen i SvD Synpunkt av Åke Sundström via Stefan Karlsson:

Nej, dagens ekonomiska kris har skapats av ­betydligt potentare aktörer – de centralbanker som tillhandahållit den frestande drogen: billiga krediter i närmast obegränsade volymer. Skadorna har fördjupats av statliga bankinspektioner som tigit eller ingenting förstått om riskerna.

Sundström har naturligtvis helt rätt i att det yttersta ansvaret ligger på centralbankscheferna världen över. Socialistisk centralplanering inom bank- och penningväsendet fungerar lika bra som all annan socialistisk centralplanering. Det vill säga inte alls. Men en faktor som i sammanhanget inte betonas lika mycket är just finansinspektionens ansvar. Finansinspektionen ser nämligen till att skapa en falsk trygghet i systemet genom att på irrelevanta grunder påstå att bankerna är ”stabila” när de i själva verket är praktiskt taget konkursfärdiga på grund av systemet med fraktionella bankreserver.

Sundström ställer också en fråga som jag ofta ställer mig: Var finns de pro-kapitalistiska ekonomerna i Sverige? Ja, vi har Stefan Karlsson. Men förutom honom? Eller existerar det fler, men de får bara inget utrymme i debatten? Eller finns de verkligen inte? Jag såg aldrig någon vid Ekonomi Centrum i Lund. Bara mainstreamekonomer som var formade av keynesianska och marxistiska premisser.

Dagens finanskris kommer inte bara att kosta oss pengar, den kommer också att bidra till att underminera kapitalismen som ideal. Det spelar ingen roll att vi inte har någon riktig oreglerad kapitalism idag. Så länge allmänheten är outbildad och de intellektuella gör allt vad de kan för att mata dem med lögner och felaktigheter, då kommer allmänheten också att dra fel slutsatser om kapitalismen. Det vore därför önskvärt om vi hade haft en mindre trupp av duktiga pro-kapitalistiska ekonomer som kunde och ville upplysa människor genom sina debattartiklar och insändare.

Om tidningarna inte vill publicera dem, då är det en tragedi och skam. Men då borde de försöka arrangera föredrag för allmänheten. Det skulle inte räcka för att sälja in kapitalismen som ett moraliskt ideal, men det skulle köpa oss objektivister mer tid för just den uppgiften. (Jag vet att en del försöker, men hur många är de egentligen? Det är det som är det skrämmande och tragiska; att de få som verkligen försöker är just så få. Det är säkert ingen slump, med tanke på vad de lär sig vid universiteten. Vilket är kanske ännu mer skrämmande och tragiskt.)

Detta får mig att tänka på vad George Reisman skrev i sin senaste artikel:

Very few of the professors and their students have read so much as a single page of the writings of Ludwig von Mises, who is the preeminent theorist of capitalism and knowledge of whose writings is essential to its understanding. Almost all of them are thus essentially ignorant of sound economics.

Detsamma tycks även gälla för centralbankschefer och då inte bara de svenska.

Vi har förstås Alan Greenspan som visste bättre. Men han gjorde sig skyldig till omfattande evasioner. Vad blev resultatet av dessa evasioner? Vi ser resultaten runt omkring oss idag.

Trots att dagens USA under inga som helst omständigheter kan betraktas som en ”fri marknad” eller ”oreglerad kapitalism”, skyller Alan Greenspan finanskrisen på just frånvaron av regleringar och statlig kontroll. Han gör detta i en kontext där alla vet att Greenspan åtminstone en gång i tiden var vän med Ayn Rand och sympatisk till hennes idéer, och drar således även hennes namn, och objektivismen, ned i den oreda han själv har ställt till med. Journalisterna gör, naturligtvis, inte sitt jobb utan spelar med och låtsas som att Rands idéer verkligen har blivit beprövade, som Greenspan antyder, och att de nu har misslyckats.

Om den fundamentala orsaken till våra problem är av en filosofisk natur – och det är de – då kan endast en rationell och sann filosofi utgöra den fundamentala lösningen. Om den filosofin är objektivismen – och det är det – då följer det att alla försök att underminera spridandet av objektivismen är skadligt för mänskligheten. Eftersom Greenspan troligtvis har gjort mer skada för objektivismen än någon annan sedan paret Branden, har han troligtvis också skadat mänskligheten mer än någon annan sedan paret Branden.

Det är dags för ett omdöme. Alan Greenspan var inte bara en vanlig usel centralbankschef, han har också visat sig vara en mycket irrationell och oärlig människa. Han är en usel människa, en omoralisk människa, en riktig dr Robert Stadler, som Diana Hsieh uttryckte det.

Apropå regleringar

Carl Svanberg1 kommentar

En av alla statliga myndigheter Comptroller of the Currency Administrator of National Banks som har till uppgift att kontrollera det amerikanska bankväsendet beskriver sig själv på följande sätt:

The Office of the Comptroller of the Currency (OCC) charters, regulates, and supervises all national banks… The OCC’s nationwide staff of examiners conducts on-site reviews of national banks and provides sustained supervision of bank operations. The agency issues rules, legal interpretations, and corporate decisions concerning banking, bank investments, bank community development activities, and other aspects of bank operations.

National bank examiners supervise domestic and international activities of national banks and perform corporate analyses. Examiners analyze a bank’s loan and investment portfolios, funds management, capital, earnings, liquidity, sensitivity to market risk, and compliance with consumer banking laws, including the Community Reinvestment Act. They review the bank’s internal controls, internal and external audit, and compliance with law. They also evaluate bank management’s ability to identify and control risk… The OCC regulates and supervises more than 1,600 national banks and about 50 federal branches of foreign banks in the U.S., accounting for nearly two-thirds of the total assets of all U.S. commercial banks…

Det finns med andra ord inte en enda aspekt av bankernas aktiviteter som inte är under statlig kontroll. Så vad händer om bankerna inte gör exakt som staten säger? ”The agency can remove officers and directors, negotiate agreements to change banking practices, and issue cease and desist orders as well as civil money penalties”.

Med tanke på att ingen bank har rätt att starta nya kontor, eller skaffa sig kapital, eller genomföra några andra ändringar i sin verksamhet utan OOC:s godkännande, är bankerna i princip helt kontrollerade av staten.

Ändå påstår våra lögnaktiga, ignoranta politiker, journalister och intellektuella att vi just har bevittnat ”laissez-faire” kapitalismens misslyckande. Så trots att det amerikanska bankväsendet är totalt genomreglerat och kontrollerat av staten, svamlar vänstern om ”avregleringar” och kräver, otroligt nog, ännu fler regleringar och statliga kontroller!

Det finns verkligen ingen gräns för anti-kapitalisternas oärlighet.

Vilken avreglering?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Via Oactivist fann jag en artikel med titeln ”What deregulation?” av av ekonomen Pierre Lemieux:

There have been pieces of legislation that increased the regulatory burden of financial firms. The Federal Deposit Insurance Corporation Improvement Act of 1991 “greatly increased the powers and authority of the FDIC,” in the agency’s own terms. The Community Reinvestment Act of 1977, which obliged mortgage lenders to lend to people who could not afford it, was reinforced by the Gramm-Leach-Bliley Act of 1999, leading to the subprime crisis. The Federal Deposit Insurance Reform Act of 2002 increased the FDIC’s discretion.

Rekommenderas.

Anti-kapitalism förstör forskning

Carl SvanbergLämna en kommentar

En ny studie visar att forskning producerad av industrin är bättre än vetenskap producerad av staten och/eller andra icke-profitdrivna institutioner. Om detta rapporterar i alla fall John Tierney. Men på grund av marx-inspirerade ad hominem-attacker vägrar nu duktiga vetenskapsmän bedriva forskning för industrin, helt enkelt för att de håller på att tröttna på att ständigt få deras integritet ifrågasatt. Därmed kan mycket bra forskning komma att ute utebli. Tierney skriver: ”In light of the new study, I worry what will happen if the best scientists become afraid to work with the sponsors that can afford to pay for the most thorough studies. What happens to the quality of future research?” En mycket bra fråga. Priset för den anti-kapitalism som finns i vår kultur är ofta större än vad man först tror.

Oreglerad kapitalism?

Carl SvanbergLämna en kommentar

CEI (via Oactivist):

While the Dow collapses, we have a bull market in government regulations. The 50-plus departments, agencies and commissions are now at work on 3,882 rules; 757 will affect small businesses. More than 51,000 final rules were issued from 1995 to 2007. Those regulations are not free.

Enforcing and overseeing them costs $42 billion per year. A far bigger cost — one that is not counted in the budget — is compliance. Regulatory compliance costs of $1.16 trillion are now higher than Canada’s entire 2004 GDP ($1.017 trillion).

At a time of lackluster 1% economic growth, the regulatory state costs 8.5% of U.S. GDP. Combined with the 21% of GDP consumed by federal spending, we have a federal government that absorbs nearly 30% of economic output. None of this includes state and local government, which push the burden of government up to 53.9% of GDP.

The Federal Register, which lists all new rules, ran to 72,090 pages in 2007. This was down 3.8% from 2006. The record year was 2004, which saw 75,676 pages.

Out of more than 60 federal departments, a mere five accounted for 45% of new rules. The departments of Treasury, Commerce, Agriculture, and Homeland Security, along with the EPA, instituted a combined 1,741 new rules in 2007.

Så mycket för att finanskrisen i USA skulle bero på den ”oreglerade” kapitalismen.

Perspektiv

Carl Svanberg2 kommentarer

Nu när socialisterna gör allt vad de kan för att skriva om historien och verkligheten, kan det vara bra att få lite perspektiv på saker och ting. Låt mig därför citera Steve Forbes:

Between the early 1980s and 2007 we lived in an economic Golden Age. Never before have so many people advanced so far economically in so short a period of time as they have during the last 25 years. Until the credit crisis, 70 million people a year were joining the middle class. The U.S. kicked off this long boom with the economic reforms of Ronald Reagan, particularly his enormous income tax cuts. We burst from the economic stagnation of the 1970s into a dynamic, innovative, high-tech-oriented economy. Even in recent years the much-maligned U.S. did well. Between year-end 2002 and year-end 2007 U.S. growth exceeded the entire size of China’s economy. Obviously China’s growth rates were higher, but China was coming off a much smaller base.

De senaste 30 åren har verkligen inte varit någon era av laissez-faire. Inte desto mindre är det sant att ekonomin i många länder och i många avseenden har blivit friare sedan börjavn av 1980-talet. Och detta har utan tvekan haft en otroligt positiv betydelse för miljontals och åter miljontals människor som har lyfts ur fattigdom och misär. Så om finanskrisen påminner oss om faran med de socialistiska inslagen i vår ekonomi, då kan vi med glädje se tillbaka på de senaste 20-30 åren för att påminna oss om vad lite avregleringar, privatiseringar, tull- och skattesänkningar, dvs lite mer inslag av kapitalism, kan göra världen över.

Dagens ”must read”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Om ni vill ha ytterligare intellektuell ammunition mot de som påstår att finanskrisen bevisar att ”laissez-faire kapitalismen” är orsaken, då bör ni definitivt läsa George Reismans senaste artikel ”The Myth that Laissez-Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Smakprov:

Recent articles in The New York Times provide further confirmation [that the news media are in the process of creating a great new historical myth of capitalism]. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Läs!