”Moderatledaren Fredrik Reinfeldt går nu till attack mot statsminister Göran Persson i skattefrågan. Reinfeldt kritiserar regeringens slopande av arvs- och gåvoskatten och sänkningen av förmögenhetsskatten. – Det är en konsekvent politik som sänker skatten för rika och höjer dem för folk som tjänar litet, sa han på en m-konferens på lördagen enligt TT.” (Källa: http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,64986591_852__,00.html)

Det är fel att höja skatterna för låg- och medelinkomsttagare, men vad är fel på att slopa gåvo- och arvsskatterna, eller att sänka förmögenhetsskatten? Absolut ingenting. Men för en maktkåt socialist som moderatledaren Fredrik Reinfeldt sticker det visst i ögonen. Är det tänkt att man tolka detta som att moderaterna vill stoppa detta om de lyckas bilda regering?

Detta är ytterligare ett oförlåtligt svek från Reinfeldts sida. Det är för mig numera helt oförsvarbart att engagera sig i moderaterna. Man ägnar sig åt ett altruistiskt slöseri med sin tid, och inför andra sanna frihetsvänner ett lika obegripligt som altruistiskt självbedrägeri. Man lurar bara sig själv i att tro att ett engagemang i moderaterna har någon betydelse för friheten i Sverige. Men det har det inte, och de har inte heller haft det på mycket länge. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Detta är ett meningslöst skitparti styrt av en maktkåt nolla. Det är inte en röst för ”friheten” utan på ”socialdemokrati light” man ger, när man röstar på moderaterna.

Det finns inget parti för en sann frihetsvän att rösta på i valet 2006. Det finns bara sju olika varianter av samma socialdemokratiska politik. Detta är inget ideologiskt val i hösten, det är inget annat än en massa maktkåta svin som slåss om makten, en helt meningslös makt. Makt för maktens skull. Makten för att inte åstadkomma någon förändring alls. Ett mandat för att bevara och bygga upp, vad? Socialdemokratins Sverige, dvs. välfärdsstaten Sverige.

Finns det då någon anledning att rösta i nästa val alls? Jag vet inte säkert i dagsläget. Jag måste tänka lite mera på det här, men mitt preliminära svar är tills vidare: Nej. Absolut inte. Din röst kommer så som det ser ut i dag inte att ha någon som helst betydelse.

I samband med den senaste utvecklingen i Mellanöstern har många kommentarorer och neokonservativa börjat hävda att Bush inte bara hade rätt vad gäller hans övergripande strategi i ”kriget mot terrorismen”. De hävdar även att Bushs strategi har fått sin verkan mycket snabbare än vad man först ha trott. Mellanösternexperten Daniel Pipes manar dock till lugn. Det är alldeles för tidigt för att säga om Bushs strategi fungerar. (Personligen tror jag inte att den fungerar eller kommer fungera.) I sin senaste artikel A Neo-Conservative’s Caution gör han en rad mycket intressanta observationer kring den senaste tidens utveckling i Mellanöstern. Det vill säga, samma utveckling som sägs bevisa att Bush trots allt hade rätt. Han skriver:

Having been trained in Middle Eastern history makes me perhaps more aware of what can go wrong:
• Yes, Mahmoud Abbas wishes to end the armed struggle against Israel but his call for a greater jihad against the ”Zionist enemy” points to his intending another form of war to destroy Israel.
• The Iraqi elections are bringing Ibrahim al-Jaafari, a pro-Iranian Islamist, to power.
• Likewise, the Saudi elections proved a boon for the Islamist candidates.
• Mubarak’s promise is purely cosmetic; but should real presidential elections one day come to Egypt, Islamists will probably prevail there too.
• Removing Syrian control in Lebanon could well lead to Hezbollah, a terrorist group, becoming the dominant power there.
• Eliminating the hideous Assad dynasty could well bring in its wake an Islamist government in Damascus.

Vad indikerar detta på? Om Islamister kan få ett starkt stöd i demokratiska val så tyder det åtminstone enligt mig på att Mellanöstern kulturellt sett varken är redo för frihet eller villig att sträva efter frihet. Och om de inte vill ha frihet då betyder det att över 1000 amerikanska soldater har dödats helt i onödan. Vidare betyder det att Bushs strategi absolut inte fungerar och inte heller kommer att fungera förrän araberna själva vill ha frihet. Det finns dock ljuspunkter i Mellanöstern. En av dem är studentrörelserna i Iran och deras strävan efter ett fritt Iran. Men i övrigt ser det mörkt ut. Vad betyder detta? Jo, detta betyder bl.a. att USA inte borde satsa alla sina kort på att försöka begria Mellanöstern. Det är en alldeles korrekt observation att fria länder inte utgör något hot för andra fria länder, varför spriandet av frihet i Mellanöstern på lång sikt vore något önskvärt. Men om folken i Mellanöstern inte vill ha denna frihet, då kommer det inte att fungera. Araberna har kunnat observera hur överlägsen de fria länderna i väst är jämfört med deras egna länder. Men inte har detta gett upphov till någon omfattande strävan efter reformer i Mellanöstern. Detta i sig själv räcker för att ifrågasätta om huruvida Bushs strategi har några potential för att fungera.

Många tycker ju att näringslivets chefer är på tok för överbetalda. En del menar att deras ersättning är ”sjuka”, ”omoraliska”, ”oförsvarbara”, osv. De säger att det finns ingen som helst rim eller reson i deras ersättningsnivåer. Det är inget annat än smaklös, oförsvarbar girighet. Men är det så? Nej, säger Walter Williams. I sin senaste kolumn Are CEO:s Overpaid? förklarar han på ett väldigt pedagogiskt sätt varför. Ett litet utdrag för att väcka ert intresse:

Is a CEO worth millions of dollars to a corporation? When Jack Welch became General Electric’s CEO in 1981, the stock market judged the company to be worth about $14 billion. Through hiring and firing, buying and selling, Welch turned the company around before he retired in 2001. Today, GE is worth nearly $500 billion, making it one of the most valuable companies in the world. What’s a CEO worth for providing the brains and leadership to turn a $14 billion corporation into one worth $500 billion?

How about paying just a measly one-half of a percent of the increase in value? If that were the case, Welch’s total compensation would have come to nearly $2.5 billion, instead of the few hundred million that he actually received.

Johan Munkhammar (munkhammar.org) skrev detta på sin blogg:

Dagens citat – att be om ursäkt för att vilja sänka världens högsta skattetryck:
‘Samhället tar in 1100 miljarder i skatt. Vi vill minska skattetrycket från 51 till 49 procent. Det är ju ändå på marginalen.’
Karin Pilsäter, Folkpartiets ekonomiska talesman, i Dagens Nyheter

Hur kommer det sig att de borgerliga är ett så värdelöst alternativ till socialdemokraterna?

Johan Norberg (johannorberg.net) ger oss denna förklaring:

The Swedish moderate party has moved to the left and abandoned liberal labour market policies and tax-cutting plans. The result is that the social democrats moved further to the left and began to suggest that the world’s highest taxes should be increased even further. Not because they want it, but because they have to find a way to portray the moderates as dangerous “neo-liberals”, and if the moderates are in favour of the status quo, status quo must be portrayed as dangerous neo-liberalism. It’s called energising your base. The social democrats know how to do it, the moderates don’t. They should learn from American politics, as Anders Kempe and Anders Lindberg propose.

Johan Norberg liksom Anders Kempe och Anders Lindberg har förstås rätt. Därför är det så oerhört frustrerande att se Dick Erixon argumentera för att sist man prövade på det så fungerade det inte, och om man ska pröva på det igen måste man hitta en karismatisk ledare. Förra gången fungerade det alltså inte därför att moderaternas partiledare Bo Lundgren var så okarismatisk. Må så vara, men det är definitivt inte hela sanningen. Bo Lundgren gjorde inget försök att föra en ideologisk debatt. Faktum är att även Bo Lundgren försökte möta mitten. Mattias Svensson från Smedjan.com gjorde följande observation strax efter förra riksdagsvalet:

Som i varje moderat debatt efter valförluster eller -besvikelser har nyliberalismen dragits fram till ritualslakt. Säga vad man vill om de konservativa, men de håller på traditionerna. ”Egentligen började det gå snett redan 1969 när partiet bestämt sig för att slå in på en modernare väg”, analyserar ledarskribenten Rolf K Nilsson i P1. Han kritiserar moderaterna för sitt ”marknadsekonomiska tänkande in absurdum på alla plan” och menar att det är ”helt uppenbart att nyliberalerna borde kastats ut för länge sedan”. Nilsson är inte ensam om denna kritik.

Problemet för de konservativa ”analytikerna” är att de fick sin vilja igenom redan efter valet 1998. Av rädsla för att tappa röster till kd och med intentionen att hålla ihop det borgerliga blocket har moderaterna redan tonat ned krav på fria marknader, sänkta skatter och personlig frihet till ett minimum. Den som vill rensa ut liberalismen från moderaterna kommer att få svårt att gallra ut någonting alls.

[…]

Förslagen till skattesänkningar reducerades till ett minimum. De 130 miljarder kronor som föreslogs (vid god tillväxt, annars 80 miljarder kronor delvis finansierade genom höjda obligatoriska avgifter) motsvarar hälften av den senaste mandatperiodens ökade skatteintäkter.

[…]

Partiledaren backade även i skatteargumentationen. Han ville inte ha sänkt skatt för egen del. Därmed reducerades frågan om att behålla och bestämma över sina pengar från en angelägen frihetsfråga till ett socialpolitiskt fördelningsinstrument.

Fjärran från att ”enbart erbjuda marknadsliberala lösningar på politikens alla områden” har moderaterna alltid ryggat för marknadsekonomi när det gäller de egna väljargrupperna, vare sig de är storföretagare, jordbrukare eller bor i billiga hyresrätter på Östermalm. Moderaterna vågade, trots ringlande bostadsköer, inte förespråka marknadshyror, man tappade globaliseringsdebatten genom att inte tydligt kräva avskaffade tullar och subventioner för jordbruket, och när den s k Bennetgruppen föreslog statliga miljardinvesteringar i privata företag, applåderades förslaget av moderaternas näringspolitiske talesman. Lägg till detta att moderaternas enda förnyelse av välfärdssektorn är att du får välja offentligt kontrollerade, reglerade och finansierade alternativ till offentligt drivna monopol.

Det enda som har hänt sedan Fredrik Reinfeldt har tagit över är att man har fortsatt på den linje som Bo Lundgren inledde. Dick Erixon bemödar sig inte med att fråga sig vad som är meningen med att få en borgerlig regering om vi ändå inte kommer få något annat än en blek kopia till socialdemokraterna.

Putin har förvandlat Ryssland till en fascistisk diktaturstat. Putin tystar ned oppositionen genom att vägra delta i debatter, genom att bedriva kampanjer mot affärsmän som stöder oppositionen ekonomiskt, och genom att göra slut på alla fria medier. Han nationaliserar på helt godtyckliga grunder stora företag som t.ex. oljebolaget Yukos. Samtidigt bedriver han ett brutalt krig i Tjetjenien, vars enda syfte verkar vara för att i ”stabilitetens namn”, ständigt kunna tillfoga sig själv ännu mer kontroll över det ryska samhället. Och som om detta inte vore illa nog försöker Putin stoppa spriandet av demokrati i världen genom att etablera villiga lydstater i sin närhet (t.ex. Ukraina). Och precis som man kunde förvänta sig leder de alltmer omfattande statliga interventionerna i ekonomin och hetsen mot affärsmän, till ekonomisk stagnation.

På grund av detta, och många andra faktorer, har många analytiker börjat fråga sig själva om Putins Ryssland är nära en kollaps. Jag vet inte, men rysslandkännaren Masha Lipman, har skrivit en ganska intressant artikel i Washington Post. Läs den här.

Religiösa människor är irrationella. Men det visste ni säkert. Men visste ni att religiösa människor, t.ex. katolikerna anser att död och lidande är idealet? Nyligen gick Vatikanen ut och sade att John Paul den andres stoiska lidande av Parkinsons utgör ett moraliskt föredöme för oss alla. Att däremot försöka göra något åt vårt lidande genom att söka oss till den moderna läkarvetenskapen, är att hänge sig åt en, enligt Vatikanen, närmast ”religiös” strävan efter välbefinnande. Istället ska vi, förklarar Vatikanen, omfamna lidandet för det är en del av meningen med livet!

Nej, fy fan för religiösa människor!

Någon kulturbög på Aftonbladet har ”recenserat” Och världen skälvde. Som man kunde förutse blev det en allt annat än saklig recension. Faktum är att detta inte är någon recension alls. En fråga som ständigt återkommer medan man läser den är: ”Talar vi om en och samma bok?” Detta är i sanning något av det sjukaste jag någonsin har läst. Läs den själv och låt er förundras. Vad är det egentligen som driver människor till att hata Ayn Rand? Frågan är om jag verkligen vill veta. Nej, man kan verkligen spy för mindre.

För ett par år sedan skrev jag en artikel där jag förklarade att det av allt att döma inte förekom någon lönediskriminering mellan män och kvinnor. De löneskillnader som fanns berodde på, skrev jag då, att män i allmänhet jobbar mer än kvinnor, att det är fler män än kvinnor som jobbar, och att fler män än kvinnor jobbar inom den avlönade privata sektorn där lönerna i allmänhet är högre än lönerna inom den offentliga sektorn där kvinnor dominerar. Nu är det så att det nyligen har kommit ut en bok som heter Why Men Earn More. Cary Roberts från ifeminists.com har läst den. I denna bok framgår det klart och tydligt att mina tidigare observationer var riktiga. Bokens tes är nämligen att det inte förekommer någon lönediskriminering av kvinnor (i varje fall inte i det amerikanska samhället). Att kvinnor tjänar mindre beror snarare på att de gör andra prioriteringar än män. Kvinnor föredrar exempelvis arbeten som lärare, och sjuksköterskor. Det är arbeten som betalar mindre, men som samtidigt innebär mer flexibilitet. För mer information läs Cary Roberts artikel Unequal Pay for Equal Work?

Hej läsare. Jag har sedan en längre tid tillbaka en hemsida där jag då och då har publicerat texter. Men då jag inte alltid finner inspiration eller för den delen tid för att skriva så blir den inte uppdaterad så ofta som man skulle kunna önska. Men jag har däremot ofta tid och lust att kommentera dagsaktuella händelser och observationer i vardagen. Och det är för detta ändamål som denna blogg finns till. Denna blogg kommer alltså att utgöra ett komplement till min hemsida. För de av er (de flesta skulle jag tro) som däremot inte är det minsta lilla bekanta varken med mig eller min hemsida bör jag kanske kort introducera mig själv. Jag heter Carl Svanberg. Jag studerar praktisk filosofi vid Lunds universitet. På min fritid brukar jag läsa, skriva, spela trummor och umgås med mina vänner. Jag är anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen. Och på denna blogg kommer jag att behandla saker och ting utifrån ett objektivistiskt perspektiv.