Johan Munkhammar (munkhammar.org) skrev detta på sin blogg:

Dagens citat – att be om ursäkt för att vilja sänka världens högsta skattetryck:
‘Samhället tar in 1100 miljarder i skatt. Vi vill minska skattetrycket från 51 till 49 procent. Det är ju ändå på marginalen.’
Karin Pilsäter, Folkpartiets ekonomiska talesman, i Dagens Nyheter

Hur kommer det sig att de borgerliga är ett så värdelöst alternativ till socialdemokraterna?

Johan Norberg (johannorberg.net) ger oss denna förklaring:

The Swedish moderate party has moved to the left and abandoned liberal labour market policies and tax-cutting plans. The result is that the social democrats moved further to the left and began to suggest that the world’s highest taxes should be increased even further. Not because they want it, but because they have to find a way to portray the moderates as dangerous “neo-liberals”, and if the moderates are in favour of the status quo, status quo must be portrayed as dangerous neo-liberalism. It’s called energising your base. The social democrats know how to do it, the moderates don’t. They should learn from American politics, as Anders Kempe and Anders Lindberg propose.

Johan Norberg liksom Anders Kempe och Anders Lindberg har förstås rätt. Därför är det så oerhört frustrerande att se Dick Erixon argumentera för att sist man prövade på det så fungerade det inte, och om man ska pröva på det igen måste man hitta en karismatisk ledare. Förra gången fungerade det alltså inte därför att moderaternas partiledare Bo Lundgren var så okarismatisk. Må så vara, men det är definitivt inte hela sanningen. Bo Lundgren gjorde inget försök att föra en ideologisk debatt. Faktum är att även Bo Lundgren försökte möta mitten. Mattias Svensson från Smedjan.com gjorde följande observation strax efter förra riksdagsvalet:

Som i varje moderat debatt efter valförluster eller -besvikelser har nyliberalismen dragits fram till ritualslakt. Säga vad man vill om de konservativa, men de håller på traditionerna. ”Egentligen började det gå snett redan 1969 när partiet bestämt sig för att slå in på en modernare väg”, analyserar ledarskribenten Rolf K Nilsson i P1. Han kritiserar moderaterna för sitt ”marknadsekonomiska tänkande in absurdum på alla plan” och menar att det är ”helt uppenbart att nyliberalerna borde kastats ut för länge sedan”. Nilsson är inte ensam om denna kritik.

Problemet för de konservativa ”analytikerna” är att de fick sin vilja igenom redan efter valet 1998. Av rädsla för att tappa röster till kd och med intentionen att hålla ihop det borgerliga blocket har moderaterna redan tonat ned krav på fria marknader, sänkta skatter och personlig frihet till ett minimum. Den som vill rensa ut liberalismen från moderaterna kommer att få svårt att gallra ut någonting alls.

[…]

Förslagen till skattesänkningar reducerades till ett minimum. De 130 miljarder kronor som föreslogs (vid god tillväxt, annars 80 miljarder kronor delvis finansierade genom höjda obligatoriska avgifter) motsvarar hälften av den senaste mandatperiodens ökade skatteintäkter.

[…]

Partiledaren backade även i skatteargumentationen. Han ville inte ha sänkt skatt för egen del. Därmed reducerades frågan om att behålla och bestämma över sina pengar från en angelägen frihetsfråga till ett socialpolitiskt fördelningsinstrument.

Fjärran från att ”enbart erbjuda marknadsliberala lösningar på politikens alla områden” har moderaterna alltid ryggat för marknadsekonomi när det gäller de egna väljargrupperna, vare sig de är storföretagare, jordbrukare eller bor i billiga hyresrätter på Östermalm. Moderaterna vågade, trots ringlande bostadsköer, inte förespråka marknadshyror, man tappade globaliseringsdebatten genom att inte tydligt kräva avskaffade tullar och subventioner för jordbruket, och när den s k Bennetgruppen föreslog statliga miljardinvesteringar i privata företag, applåderades förslaget av moderaternas näringspolitiske talesman. Lägg till detta att moderaternas enda förnyelse av välfärdssektorn är att du får välja offentligt kontrollerade, reglerade och finansierade alternativ till offentligt drivna monopol.

Det enda som har hänt sedan Fredrik Reinfeldt har tagit över är att man har fortsatt på den linje som Bo Lundgren inledde. Dick Erixon bemödar sig inte med att fråga sig vad som är meningen med att få en borgerlig regering om vi ändå inte kommer få något annat än en blek kopia till socialdemokraterna.