Trots att det inte råder någon som helst konsensus i frågan om huruvida människans aktiviteter ligger bakom en ”förstärkt” växthuseffekt och trots att det finns massor med saker som talar emot en sådan slutsats, så skulle man aldrig kunna tro detta om man bara tog del av svenska medier. Nej, i Sveriges medier fortsätter allmänheten att bli hjärntvättad.

Vi ser det gång på gång. På TV, radio och i tidningarna. Bara de senaste två dagarna har allmänheten blivit exponerad för denna ensidiga rapportering, som bidrar till hjärntvätten. Frågan är om de som arbetar inom medierna är lika hjärntvättade själva och att det är därför som de håller på som de gör, eller om de bara är en del av miljörörelsens opinionsbildning.

I går (söndag) kunde man på TV4 morgonnyheterna, på grund av det dåliga vädret i USA, höra programledaren fråga ut en professor i metrologi. Hennes fråga löd (jag citerar från minnet): ”Beror det vi ser på miljöförstöringen?” Innan vi går in på svaret (som vi redan vet på för hand), måste man ju reagera när man hör detta. Vilken ”miljöförstöring” är det vi talar om? Jag förmodar att denna korkade ”människa” syftade på koldioxidutsläppen. Men sedan när är koldioxid någonting som förstör miljön eller naturen? Sanningen är förstås den att koldioxid i egenskap av att vara en av de så kallade växthusgaserna, är vad som gör livet på jorden möjlig. Faktum är att koldioxid rätteligen kan betraktas som jordens livsblod. (Professorn rättade inte programledaren.) Till råga på allt hänvisade programledaren senare till den uppmärksammade artikeln i tidningen Science, när hon påstod att några forskare nyligen hade visat att den globala temperaturhöjningen leder till fler och värre orkaner, detta trots Science-artikeln, uttryckligen inte drog den slutsatsen!

I morse (måndag) på nyhetsmorgon kom det en kritisk miljöminister, Lena Sommestad, som ondgjorde sig över att USA inte ändrar sin miljöpolitik (läs: skriver under Kyotoavtalet) på grund av Katrina och Rita. Hon är förbannad för att USA inte vill begå självmord. Hon är förbannad för att USA inte frivilligt kraftigt försämrar sin levnadsstandard. Samtidigt hade de självfallet med sig en professor i metrologi Erland Källén som i princip bara fanns där för att ge Sommestads svamlande legitimitet. För som vanligt kunde de inte låta någon röst för förnuftet och vetenskapen ge sin åsikt i saken. Istället gör de allt de kan för att ge tittarna intrycket av en konsensus.

Det är alltså på den här låga nivå som man inom medierna vill behandla vetenskapliga frågor med uppenbara politiska implikationer.

Denna ensidighet och oärlighet hos medierna är omöjligen ett oskyldigt misstag. Det vi ser är gjort med avsikt. Varför? Varför låter TV4 inga avvikande röster inom forskarvärlden få komma fram? Varför låter de inga kritiska röster få höras? Varför är de tydligen så rädda för en öppen och seriös debatt i ämnet? Vad är avsikten? Hjärntvätt!

SvD rapporterade för några dagar sedan:

Moderaterna har övergett svångremspolitiken på kulturområdet och vill nu ge mer pengar till kulturen än regeringen…

För första gången på fyra år presenterade moderaterna i går en samlad partimotion för kulturpolitiken, undertecknad av partiledaren Fredrik Reinfeldt.
– Det låg lite väl mycket besparingar i vår kulturpolitik tidigare. Det är viktigt att tala om att vi nu ger mer pengar till bland annat Dramaten och Operan. De besparingar vi tidigare hade var fel, säger moderaternas kulturpolitiske talesperson Kent Olsson.
Han uttrycker det som att den moderata kulturpolitiken tidigare varit lite för nyliberal, medan den nya inriktningen vilar mer på en kulturkonservativ grund. Det innebär att talet om att kulturen ska bära sina egna kostnader försvunnit och ersatts av en rad satsningar, flertalet generösare än vad regeringen föreslagit i höstbudgeten.

De ”nya” moderaterna är inte längre moderater eller ens socialdemokrater. De är något mycket mer motbjudande: konservativa. De konservativa är enligt mig värre än marxister. Marxisternas teorier är falska och onda. Ingen tvekan om det. Men de försöker åtminstone framstå som företrädare för förnuftet. De försöker ge intrycket av att de har en respekt för förnuftet. Detta är någonting som absolut inte finns bland de konservativa. Marxisterna hävdar att man bör betrakta marxismen som en vetenskap, och därför kan man till en viss utsträckning finna drag i deras tänkande, som gör att deras falska och irrationella idéer till en viss grad kan uppfattas som sammanhängande och begripliga. Inget av detta har de konservativa. Och det rör inte de konservativa ryggen.

De konservativa är inget annat än subjektivister. De har inga argument. De försöker inte ens argumentera. De bryr sig inte om fakta och logik. För dem är det enda som räknas deras irrationella känslor, deras nycker och godtycke. Det är därför som de konservativa ”debattörerna” ofta skriver helt osammanhängande, obegripliga och ologiska inlägg. Om de överhuvudtaget kommer med någonting som liknar en argumentation, består den nästan uteslutande av ett osammanhängande svammel om vikten av vårt ”kulturarv”, bisarra anklagelser om att alla som inte är lika irrationella som de konservativa är nihilister, hänvisningar till Mona Sahlin, en dyrkan av irrationella företeelser och institutioner som religion, monarkin och ”tradition” i största allmänhet. Osv. För bevis: se vilket inlägg som helst av fjantarna vid det ultrakonservativa Mörkblått värn. Deras inlägg kan summeras på följande sätt: ”Hej, jag är konservativ. Jag tycker detta: svammel, svammel, svammel, svammel, svammel, svammel, svammel… Därför att… Gud… Mona Sahlin… Rotlöshet… Nihilism… Kristendom… Gud… Mona Sahlin… Kulturarv…. Gamla hus… Rotlöshet… OK?”

Det enda som skiljer kulturbögarna hos moderaterna ifrån de ultrakonservativa fjantarna i Mörkblått värn, är att moderaterna måste skärpa sig och försöka presentera sitt svammel i en mer respektabel form, så att de slipper skämmas för att det enda de kommer med är rent svammel:

Kulturarvet är grunden vi står på, våra minnesnycklar. Genom kunskap om våra rötter kan vi bygga upp trygghet och identitet, veta var vi kommer ifrån och bättre förstå vart vi är på väg. Kunskapen om det förflutna ger också perspektiv på vår egen tid och respekt för gångna och kommande generationers liv och arbete. Kunskapen skapar också tolerans och förståelse för andras kulturarv. Kulturarv inbjuder till spännande upptäcktsfärder i tid och rum.

Vad exakt betyder detta, när allt kommer omkring? Vad skiljer, i dess essens detta svammel ifrån det som Mörkblått värn kommer med? Varför är det viktigt att känna till våra ”rötter”? Vad är detta för ”rötter” förresten? Vad är det för ”trygghet” och ”identitet” de pratar om? Hur kan man bli ”trygg” av att ta del av operan eller gå på museum? Hur får man en identitet genom att titta på postmodernistiskt skräp i de subventionerade ”konst”hallarna? Varför ska vi ha ”respekt” för det gångna? Varför ska vi vara toleranta inför andras kulturarv? Varför är det överhuvudtaget viktigt att sätta en sådan vikt vid detta oidentifierade ”kulturarv”? Vi får inga svar och ingen förklaring. Bara svammel, svammel, svammel. Då ska vi veta att detta i princip är det absolut bästa man kan förvänta sig ifrån en konservativ kulturbög. Det gick ju ändå att läsa hela stycket, utan att huvudet höll på att explodera av frågetecken.

I själva verket är detta inget annat än en rationalisering för att de konservativa kulturbögarna på alla andras bekostnad, ska få njuta av subventionerade kulturinstitutioner som inte kan konkurrera på en fri marknad. Jag tänker på t ex den moderna ”konsten”, operan och teatern.

De konservativa kulturbögarna har en fetisch för sådant som teater, opera och symfoniorkestrar. Orsaken är enkel: dessa har, för de konservativa, i dagens moderna samhälle fått ungefär samma heliga status som monarkin. Dessa företeelser är nämligen gamla. Att något är gammalt är, om den konservatives känslor samtycker, ofta skäl nog för att höja upp det till skyarna och dyrka det. Vad som gör det hela ännu bättre är att modern ”konst”, teaterpjäser, opera föreställningar och symfoniorkestrar inte åtnjuter någon större popularitet hos de stora massorna. (Massorna har nämligen problem med modern ”konst” och ser i regel ett större underhållningsvärde i storslagna Hollywoodproduktioner med aktionhjältar, än teaterpjäser om depraverade idioter och meningslösa antihjältar.) Detta ger den konservative ännu större skäl att dyrka det. Det är gammalt och ointressant för den ”nihilistiska” massan som, med sin ”låga” smak, ”bara” är ute efter ”enkel” och ”osofistikerad” underhållning. Det är för att tillfredställa denna irrationalism hos dem själva som de tycker att ”kulturen” ska få vara subventionerad av samma massor som de hyser föraktar inför eftersom de inte delar kulturbögarnas intresse för teater, opera eller modern ”konst”. Detta är alltså inte bara extremt irrationellt, det är också extremt orättvist.

Don Watkins III publicerade idag en underbar analys, fast denna gång på Diana Hsieh:s blogg. (Orsaken är att Don Watkins III av tidsskäl inte kan prioritera sin egen blogg. Men när han väl har det då har Hsiesh gett honom möjligheten att vara gäst på hennes blogg.) I den förklarar han hur intrinsikalistiska objektivister blir oförmögna till ha och uppleva genuina värden och känslor. Detta gör dem även oförmögna till själviskhet, inklusive sådana ytterst själviska företeelser som kärlek och sex.

Socialdemokrater, liksom socialister i största allmänhet, är inte direkt kända för deras förmåga att tänka logiskt. Pär Nuder gjorde oss påminda om det ganska nyligen. SvD:

– De borgerliga har redan berättat att de vill sänka skatterna. De har fortfarande problem med att förklara hur det ska finansieras, säger Nuder till SvD.se. Den privatisering av trafikskadeförsäkringen som enligt ett moderat förslag skulle kunna ge 8 miljarder ser inte ut att kunna drivas vidare, påminner Nuder. – Det verkar bli löntagarna själva som får betala avdragen genom försämringar i a-kassa och sjukersättning, säger Nuder vidare om det borgerliga skatteförslaget som skulle kosta statskassan 45 miljarder kronor.

Vi har hört det förut: ”skattesänkningar kostar”. Men det är ju inte sant. Det kostar ingenting att sänka skatterna. Det som kostar är statens utgifter. De kostar skattebetalarna över 1000 miljarder kronor om året. Resonemanget hos sådana som Nuder påminner ganska mycket om det man ibland kan finna i ointelligenta insändare, där författaren indignerat säger att det inte är befogat att klaga på våra skyhöga skatter, detta då vi i utbyte får sådant som ”gratis” sjukvård. Ja, den är ju så ”gratis” att den ”bara” kostade 60% av våra inkomster!

Att folk får behålla mer av sina egna pengar är ingen ”kostnad”. Om du blir rånad på tusentals kronor, och polisen lyckas arrestera skurken och du får dina pengar tillbaka, då är det ingen kostnad för någon. Så hur kan man då säga att skattesänkningar ”kostar” pengar? Jo, man kan ju säga det om man har fått för sig att man har ”rätt” till andras pengar och det är ju precis vad socialdemokraterna tycker. De tycker att ”folket” har rätt två tredjedelar av din inkomst. Och om behoven kräver det, då tänker de göra anspråk på ännu mera. Det är därför som de upplever det som en ”kostnad” att låta folk behålla mer av sina egna pengar.

Det är denna mentalitet som ligger bakom socialdemokraternas bisarra ”logik” i att kalla sänkta skatter för en ”kostnad”. För denna omoraliska mentalitet borde de, liksom rånaren i exemplet ovan, skämmas. Men det gör dem inte. Vad beror det på? Det beror på att de är övertygade om att de har moralen på sin sida. De är övertygade om att de har en moralisk rätt att stjäla andras pengar, att förslava människor under skatter, att plundra kapitalisterna på deras profiter och arbetarna på deras löner. Vilken moral sanktionerar detta tänkande? Altruismen.

Det är altruismen som gör rovdjur av människor. Ty enligt altruismen är det din moraliska plikt att leva, tjäna och offra dig för andra. Om du inte gör detta frivilligt, då har andra rätt att med tvång om nödvändigt offra dig. Om altruismen säger att det är din plikt att förse de behövande med sjukvård, och du vägrar, då har andra rätt att förslava dig. Det är detta tänkande som ligger bakom föreställningen om att människor har ”rätt” till sjukvård, utbildning, bostad, kläder, mat, vatten, osv.

Det är altruismen som de borgerliga måste våga ifrågasätta om de på allvar ska kunna utmana socialdemokraterna och deras väljare. Det är på tiden att någon säger som det är: att socialdemokraterna och deras väljare är inget annat än omoraliska, vidriga parasiter. Men det räcker ju inte bara med att utmana altruismen. Man måste även komma med ett positivt alternativ. ”Var kan jag finna detta alternativ?” Gissa fem gånger. (En ledtråd: Ayn Rand.)

Det är torsdag och det betyder att Smedjan har uppdaterat sig. Denna gång är det Mattias Svensson som står för kolumnen. Vad ska jag säga? Han har lyckats igen. I sin senaste kolumn, ”Fi tänker som inskränkta hemmafruar”, går Mattias Svensson igenom F!:s program. (Vilket ju är tacksamt för det betyder att jag slipper göra det.) Det är en kuslig läsning som Svenssons redogörelse bjuder på. Ty i detta program avslöjas feminismens sanna kollektivistiska och totalitära natur.

Elan Journo från ARI har skrivit en förträfflig op-ed om FN:s neutralitetsfetisch, och vilka konsekvenser det får:

More than 170 political leaders from around the world recently met at the United Nations to consider what the New York Times called ”the most sweeping institutional changes” in the organization’s history. But this exercise was, predictably, hopeless. Although both detractors and defenders eagerly proposed ”reforms,” they skirted the UN’s insuperable problem: its corrupt ”ideal” of moral neutrality.
– ”The UN’s ‘Virtue’ Is Its Vice: How The United Nation’s Neutrality Props Up Evil Regimes”

I tisdag kunde vi läsa följande i SvD:

Konflikten om Nordkoreas kärnvapen har undvikits – åtminstone tills vidare. Det tycks vara facit från den senaste samtalsrundan om Nordkoreas kärnvapenprogram, som avslutades i Peking i går. Nordkorea har gått med på att ge upp sitt kärnvapenprogram. I gengäld har USA lovat hålla den koreanska halvön kärnvapenfri och inte angripa Nordkorea. Sydkorea och de andra länderna som deltagit i samtalen har också förpliktat sig att förse Nordkorea med den energi som landet behöver, och som länge var den officiella anledningen till att Nordkorea redan på 1960-talet började bygga en kärnreaktor.

En seger för diplomatin? En seger för freden? Knappast. Detta är inget annat än ren utpressning från Nordkoreas sida. Syftet är inte fred, utan att vinna tid. De hotar med kärnvapen, och säger: ”Ge oss pengar, bistånd, teknik och SÄKERHET, att få utveckla våra kärnvapen i fred… annars!”. Detta är i stora drag inget annat än en upprepning på de förhandlingar som USA har haft med Nordkorea i över 20 år. Och vi vet ju var dem ledde till.

Eftersom det bara är Nordkorea som vinner på detta, och eftersom USA genom att gå med på det här förnedrande spelet visar att de är villiga att ge efter för den här arrogansen och utpressningen, kunde man lugnt räkna med att Nordkorea snart skulle börja ställa nya krav. Nordkorea kräver nämligen att omvärlden (läs: USA) ska förse dem med en lättvattenreaktor, annars går de inte med på att avväckla sitt kärnvapenprogram. Kravet på en lättvattenreaktor är bara ännu en undanmanöver för att köpa tid. Precis som alla andra krav de kommer med. Det bevisar inte att deras verkliga intentioner är fredliga, eller att de bara är ”missförstådda”, eller att de verkligen behöver en sådan eftergift för att känna förtroende för USA.

Nej, detta är ingen kompromiss. Detta är ännu en total seger för Nordkorea.

Det är därför, i samband med detta, lika väntat som deprimerande att få läsa sådan här smörja om de misslyckade förhandlingarna med Iran, på Expressens ledarsida:

USA å andra sidan måste vara berett att erbjuda Teheran samma slags uppgörelse som Nordkorea, det vill säga utlova säkerhetsgarantier och normalisering i utbyte mot att Iran ger upp sina kärnvapenambitioner. Det behövs modiga beslut och modiga ledare om kärnvapenhotet ska kunna desarmeras.

*suck* Har de inte läst någonting om vad förhandlingarna med Iran har handlat om? Vet de ingenting om Iran och deras intentioner? Vet de inget om Irans nya ledare och utvecklingen i landet efter han blev vald? Detta är sanslöst. Den som har skrivit detta måste vara en feg pragmatiker, vilket betyder att han eller hon måste vara mentalt efterbliven. Diplomati eller FN kommer aldrig att stoppa eller ens hämma Iran. Vad som krävs är att USA säger något i stil med: ”Avgå, ge upp, sluta sponsra terrorism, sluta mörda våra soldater i Irak, fänglsa, döda och/eller lämna över alla terrorister till oss, lägg ned era kärnvapenambitioner, osv. Eller dö. Ni har tre dagar på er.” Men det kommer ju inte att hända. Det beror på att vi inte har några modiga eller rationella ledare. Inte i USA och framför allt inte i EU.

Ringholm sade för några dagar sedan ett par saker om polisen. Han kallade dem för ”jävla slöa” och ”idioter”. Vad tycker jag om detta? Från början tänkte jag säga något om det, men nu behöver jag inte. Anna Dahlberg säger nämligen exakt vad jag tycker om dessa uttalanden: ”Här fanns chansen att diskutera ett brännande problem som berör många medborgare. I stället begravdes debatten under ett tjockt lager av politisk feghet. För i sak är det ingen tvekan om att Ringholm har rätt, låt vara att ordvalet inte var det mest lämpliga.”

Dr Yaron Brooks anförande, ”Neoconservatives Vs. America: A Critique of U.S. Foreign Policy Since 9/11”, går nu att lyssna på gratis på www.AynRand.org. Det enda som krävs är att du blir en ”registrerad besökare”, och det kostar ingenting.

Dr Brooks anförande är en riktig ögonöppnare. Det är den fränaste, mest radikala och bästa kritik jag har hört mot de neokonservativa. Det är, med tanke på utvecklingen i världen, kanske rentav årets viktigaste tal. Det är ett absolut måste för alla som verkligen vill förstå vad det är som är fel på USA:s så kallade krig mot terrorismen. Jag kan inte tillräckligt noga understryka hur viktigt, för att inte säga engagerande och genomtänkt, jag tycker detta tal är.

Många bloggare menar att det tyska valet tyder på att många inte vill ha förändring och reformer, även om det är absolut nödvändigt för att Tysklands ekonomi ska ta sig ur massarbetslösheten och den ekonomiska stagnationen. Dick Erixon skriver:

Europa faller allt djupare ner i en mental depression. Tyska folket hade möjlighet att möta framtidens utmaningar offensivt, men ballade ur och vågar inte stå för några förändringar. Kristdemokraterna, som trots allt hade en mycket försiktig förnyelseagenda, har under valrörelsen tappat så gott som hela sitt 20 procentiga övertag över socialdemokraterna. … Detta i ett land med långt över 10 procents arbetslöshet och utan tillväxt. Tyskland har ingen chans att skapa välstånd om man inte reformerar de extremt generösa pensionsvillkoren och den korta arbetsveckan som tillsammans med alla helger innebär att de tyskar som har anställning nästan aldrig är på arbetet.

Johan Norberg ger oss en ledtråd till vad problemet kan vara:

The unemployment rate in Germany is about 12 percent and growth is nowhere to be seen. And despite the welcome gain for the liberal FDP (9.8% +2.4), Germany voted against reforms to change this. This raises the awkward question if there is a certain stage where dependency on the government has gone so far and a change seem so far off that the electorate becomes more interested in defending good terms for unemployment than in creating opportunities for growth and jobs. In that case, sclerosis creates a public demand for even more stagnation. And when that happens, politicians won’t heistate to meet that demand.

Norberg ställer alltså den fullt befogade frågan: Är det så att människor röstar för att förhindra förändringar och reformer, eftersom dem själva är så ekonomiskt beroende av välfärdsstaten? Givet att det faktiskt ligger något i resonemanget så handlar det som jag kan se det om två saker, och det är väldigt viktigt att få sagt detta. Allmänheten besitter rent allmänt väldigt dåliga kunskaper inom ämnet nationalekonomi. Det är inte nödvändigtvis deras fel, men det är så det är. Detta gör dem ofta helt oförmögna att avgöra vad som objektivt sett ligger i långsiktiga rationella egenintresse. För medan sanningen är den att välfärdsétatism och interventionism inte ligger i någons rationella egenintresse, hindrar det inte massorna från att panikslaget rösta mot nödvändiga reformer i tron om att de bara ”försvarar” sig själva.

Idealister kan lätt bli väldigt deprimerade av att bevittna ett sådant beteende. Lösningen är emellertid inte den att man ska börja tala till människors okunskap och missförstånd, att överge allt vad ideologi och principer helt, och att sluta upp som ”realistiska” cyniker. Det finns inget som är mer opraktiskt och orealistiskt än en sådan strategi. Man kan och kommer inte få allmänheten att inse behovet av att genomföra stora nödvändiga reformer, genom att låtsas som att inga reformer behövs. Man kommer inte att få stöd för några reformer genom att använda sig av dåliga ekonomiska såväl som moraliska argument. (För bevis: observera hur de borgerliga i decennier har misslyckats med att få ett förändringsmandat, på den vägen.) Man kommer naturligtvis inte att få människor till att lockas av en friare ekonomi om man går med på allmänhetens misstankar om att ett sådant samhälle inte ligger i deras egenintresse.

Att övertyga människor om behovet av reformer är inte så rysligt svårt som det ibland kan verka eller låta. Det är bara svårt om man bryr sig mer om att bli vald än om att säga de impopulära men nödvändiga sanningarna. Det handlar om att med hänvisning till ekonomiska argument och moraliska argument förklara för människor att det moraliska också är det praktiska. Dvs, att det faktiskt ligger i människors rationella egenintresse att rösta för en fri ekonomi. Om ni tycker att det är svårt, då beror det förmodligen på att ni själva är för dåligt pålästa, i vilket fall ni genast borde börja förkovra er genom att läsa sådana böcker som Atlas Shrugged och Human Action. Det finns inga genvägar till kunskap och moralisk övertygelse.