Mauricio Rojas skriver i dag på fjärde sidan i Expressen att Lantinamerikas förkärlek till socialism är USA:s och liberalernas fel. Hans artikel är på många sätt förvirrande. Jag blir i alla fall inte helt klok på vad det är han menar. Han skriver nämligen att det

verkliga ansvaret ligger hos regionens traditionella eliter, USA och inte minst, de latinamerikanska liberalerna. Det är eliternas traditionella rövarkapitalism, USA:s fördärvande bakgårdspolitik och liberalernas svärmeri för diktatorer och politiska maffiosos som har lett så många latinamerikaner till att se frälsaren i en Che Guevara, en Castro eller en Chávez.

Låt oss pausa här. Orsaken är alltså, bland annat, ”eliternas traditionella rövarkapitalism”? Vad avses med detta? Jo, som vi kommer att se avses inte någon kapitalism över huvud taget, utan blandekonomi. Rojas forsätter:

Kapitalismen i Latinamerika har alltid varit en grym parodi av den kraft som en gång i tiden utvecklade Europa och som numera åstadkommer under i Asiens stora utvecklingsnationer. Som godsägare eller industrimagnater visste alltid de latinamerikanska patronerna att tjäna så mycket som möjligt genom att köpa politiska favörer, utestänga konkurrenter och misshandla sitt folk. Därför är kapitalism någonting som av de flesta latinamerikaner uppfattas som synonymt med orättvisor och stagnation. (Min kursivering.)

Så kapitalismen har fått ett dåligt rykte i Latinamerika, eftersom de aldrig hade någon genuin kapitalism? Om så, då är ju detta strikt talat ingen förklaring alls.

Sanningen är att med få undantag har de latinamerikanska ekonomierna varit utsatta för höga skatter, regleringar, stor offentlig konsumtion, etc. Det är vidare värt att notera att i decennier har kanske det enskilt största problemet i Latinamerika varit just att man inte har erkänt eller respekterat äganderätten. Det har, minst lika mycket som statens destruktiva inblandning i ekonomin, bidragit till den misär, fattigdom och ekonomiska stagnation som Latinamerika lider av. (Se t ex här och här.) Och detta är i många avseenden ett problem som kvarstår än i dag. Det är inte undra på att deras ekonomiska utveckling har varit väldigt dålig. Det är därför bland annat därför som den svarta markanden i dessa länder ofta är väldigt stor. Det är också därför som korruption är mycket vanligt. Att man beskyller kapitalismen för praktiskt taget vad som helst, även om det inte har någonting med saken att göra, är för övrigt inget som utmärker sig för just Latinamerika.

Jag tycker att det är, för att uttrycka det milt, beklagligt att Rojas själv bidrar till att smutskasta kapitalismen genom att antyda att ”rövarkapitalismen” är problemet. ”Rövarkapitalism” är en term som antikapitalister använder sig av när de vi tala nedsättande om vad de själva tror och inbillar sig vara exempel på laissez-faire kapitalism. Det är också en term som används för att antyda att det under laissez-faire råder ”djungelns lag”, och denna implikation förstärker Rojas själv, genom att skriva: ”Som godsägare eller industrimagnater visste alltid de latinamerikanska patronerna att tjäna så mycket som möjligt genom att köpa politiska favörer, utestänga konkurrenter och misshandla sitt folk.” Det är genom att uttrycka sig så här som han antyder att kapitalism kan fungera, så länge politikerna reglerar och beskattar den, som vi har gjort här i Europa. Genom att uttrycka sig så här antyder han att dagens blandekonomi är att föredra framför laissez-faire kapitalism. Så Rojas har helt klart en poäng i att det är, till viss del, ”liberaler” som Rojas fel att kapitalismens rykte har förstörts i Latinamerika.

Jag såg på bloggen TT-kritik att en del anonyma kommentatorer tycker att sidan på grund av sitt tydliga ställningstagande för Israel i konflikten (?), själva bara bidrar med ”propaganda”. Detta gör att TT-kritik inte är objektiva och sakliga, säger dessa anonyma kritiker. Är det sant?

Vad handlar objektivitet om? Det handlar, epistemologiskt, om att hålla sig till fakta, dvs att hålla sig till den (objektiva) verkligheten. Hur uppnår man objektivitet? Eftersom verkligheten är objektiv, dvs oberoende av vårt medvetande, och eftersom verkligheten därmed är vad den är vad vi än tycker, hoppas, känner eller ber om, kommer den inte att anpassa sig efter vårt medvetande. Så för att upptäcka och fatta verkligheten måste vi inse att medvetandets roll är att upptäcka verkligheten, inte att ”skapa” en egen subjektiv verklighet.

Det finns inga motsägelser i verkligheten: A är A; saker och ting är vad de är. Alla osanningar och avvikelser från verkligheten finns därför bara i människors motsägelsefulla tänkande. Så för att fatta verkligheten objektivt krävs det att människor anpassar sitt tänkande till verkligheten, dvs att de ägnar sig åt en motsägelsefri identifikation av verkligheten. Logik är konsten att identifiera motsägelsefritt. Objektivitet uppnås således genom att, med sinnenas vittnesbörd som grund, tänka och fatta verkligheten medelst logik. Det är på denna väg vi upptäcker den objektiva sanningen; verklighetens fakta.

Allt detta kan nu summeras till en enda sats: objektivitet handlar om att vara faktaorienterad. Alla slutsatser som är baserade på fakta är i denna mening objektiva. Detta betyder förstås att man mycket väl kan vara objektiv och inte desto mindre extremt partisk i en konflikt. Det som får mig att ta ställning för t ex Israel är inte bara en massa subjektivt tyckande för min del. Det är sådana fakta som att Israel trots allt är det enda någorlunda fria landet i hela Mellanöstern och att Israel därför har rätt att existera och att försvara sig, medan hennes fiender som uteslutande består av terroristorganisationer, barbariska vildar och diktatorer av olika slag, inte har några rättigheter alls.

Nu vill kanske något ”smart ass” invända med att allt det där jag nyss sade är inget annat än mina subjektiva åsikter, och att jag på ett närmast pinsamt sätt motbevisar mig själv. Jag är inte opartisk eller objektiv. Om inte annat skulle jag säkert kunna bli anklagad för att ha smugglat in värderingar. Det är sant att det jag säger ger uttryck för mina värderingar, men det är inget som på något sätt gör det jag säger mindre objektivt sant. Värderingar är nämligen en form av fakta. (För en längre redogörelse se Per-Olof Samuelssons artiklar: ”Subjektivis och subjektivister”, ”Fakta och värderingar” och ”Vara och böra än en gång”.) Men egentligen är allt detta ”beside the point”.

Det som ofta ställer till det för många är egentligen inte att inse att man kan härleda värderingar från fakta; det är någonting som folk gör stup i kvarten utan några som helst problem. (Det enda problemet här är att härledningarna ofta vilar på en falsk värdepremiss, men det är återigen en annan diskussion.) Nej, det som ställer till det för många är oförmågan att förstå skillnaden mellan objektivitet och opartiskhet. En del har fått för sig att man inte är objektiv om man tar ställning för någonting, dvs om man är partisk. Men det stämmer inte.

Att vara objektiv handlar, som sagt, om att hålla sig till fakta. En del fakta implicerar alltid ett visst ställningstagande. En läkare som försöker hjälpa sin patient är inte ”opartisk” i sitt arbete. Det är just eftersom han bryr sig om sin patients hälsa som han är förmögen att göra sitt arbete. Men det reducerar inte hans åsikter om vad som bör göras för att behandla sina patienter till subjektivt tyckande. Nej, det som gör honom förmögen att utföra sitt arbete är också det att han är objektiv. Eller rättare sagt: han är partisk just eftersom han är objektiv. En läkare tar ställning för eller emot olika sätt att behandla sin patient beroende på vilka objektiva fakta han har kunnat identifiera; fakta om hur man bäst behandlar den här specifika patienten. Var vänlig och observera att vad som är ”bäst” här är en fråga om att göra en värdering; vad läkaren bör göra bestäms av vad som är fallet här. Det finns med andra ord ingen konflikt mellan att vara partisk och att vara objektiv. Och det finns inte heller några sakliga grunder för att anklaga TT-kritik för att ägna sig åt osaklig propaganda.

Jag begriper inte varför så många tycker det är tråkigt att Sharon inte är med i leken längre. Han gav ju efter för terroristerna; han gav bort hela Gaza till dem! Nu när Sharon inte längre är med i leken, hoppas jag i stället att israelerna väljer en ledare som är villig att föra ett riktig och varaktigt krig mot terroristerna. Man vinner inte ett krig genom att vara en duva eller genom att ge efter för fienden. Det är, tvärtom, så man förlorar ett krig och ber om mer stryk. Det enda problemet är väl att en sådan ledare snabbt kommer att få problem med den förbannade världsopionen, Vita huset ej uteslutet. Låt oss därför hoppas på att nästa ledare inte bara har viljan att föra ett riktig krig, utan modet och integriteten att också fullfölja det, och att göra precis allt som krävs för att uppnå en ovillkorlig seger, oavsett vad omvärlden tycker och tänker.

Hej Henrik Alexandersson,

Du skrev nyligen:

Nu får jag höra att jag skulle tycka att Piratpartiet är förträffligt. Vilket är fullständigt taget ur luften. Att koka om en notis där jag berättar att något har skett till att jag nödvändigtvis tycker det är bra, det är att ta i.

Jag ber om ursäkt för att jag tillskrev dig en åsikt som du inte har. Jag missuppfattade uppenbarligen det du sade. Om det sedan beror på att jag läser dina inlägg som fan läser bibeln eller om det beror på något annat, är helt irrelevant. Rätt ska ju vara rätt.

Mvh,
Carl Svanberg

Per-Olof Samuelssons senaste artikel,”Guldmyntfoten och lögnen”, rekommenderas starkt.

Ett nytt parti, Piratpartiet, har startats. Detta parti verkar hur som helst ha som huvudfråga att avskaffa rätten till intellektuell egendom. Föga oväntat tycker libertarianen Henrik Alexandersson att detta är alldeles förträffligt. Det finns säkert fler libertarianer som tycker att detta är hur bra som helst. Men vad är deras argument?

Argumenten för pirater

Kommer strax
Den här biten är inte riktigt klar ännu. Intresset har varit överväldigande och vi var inte riktigt beredda på det.

Å andra sidan, eftersom du aktivt går hit, så är du förmodligen inte någon som behöver nya argument, du har antagligen gott om egna. Varför inte dela med dig? (Så fort DEN biten blir färdig. Vi jobbar på den med…).

Där ser man. De vill inte ens skapa sina egna argument. Jag antar att man inte kan anklaga dem för att vara inkonsekventa i sin irrationalism…

I går skrev Carolin Dahlman, en debattartikel i Kvällsposten. I den frågar hon sig om vi blir fria om vi bara stoppar politikerna. Hon skrev: ”När liberala politiker pratar om frihet menar de oftast frihet från politik. De vill sänka skatten så att människor själva ska få besluta vad de ska göra med sina pengar och de önskar minska politikernas makt i vår vardag genom att tunna ut lagboken eller krympa myndigheternas makt.” Det är sant att politiskt sett handlar frihet om just frihet från ”politik”, dvs frihet från politisk makt, dvs frihet från våld och tvång. Ett fritt samhälle är ett samhälle där människor är fria från våld och tvång. (Inte bara politikernas våld och tvång, så klart, utan även brottslingarnas: det är därför statens enda uppgift i ett fritt samhälle är att skydda individens rättigheter; varken mer eller mindre.)

När vi talar om våld och tvång här är det viktigt att poängtera vad det är vi menar. Vi talar om fysiskt våld, både direkt och indirekt som i fallet med tvång, där människor tvingas handla under hotet av fysiskt våld. Frihet, politiskt sett, betyder inte ”frånvaron av räkningar” eller ”frånvaron av jobbiga grannar”. Det betyder inte heller ”frihet från verkligheten”, som anarkister och socialister talar om. Men enligt Dahlman ska vi inte heller förstå frihet på detta sätt, dvs som frånvaron av våld och tvång. Nej, även om vi upprättar ett helt fritt samhälle är i själva verket inte helt fria. Dahlman skriver:

Anledningen till att jag känner så starkt för friheten är att den ger största möjliga chans för de enskilda att utvecklas till individer och finna sina inre jag. Vi har sådana superkrafter inom oss! När vi är fria att själva välja bland värderingar och sätt att leva ökar sannolikheten att fler kommer att bli lyckliga. Jag tror att ett fritt samhälle därmed har utrymme för mer kärlek och respekt.

John Stuart Mill är nästan den ende i idéhistorien som har skrivit om detta. För Mill fanns andra bovar än politikerna. Han såg normer, oskrivna regler och strukturer som tvingande. (Min kursivering.)

Enligt Dahlman är alltså normer ”tvingande”, varför vi inte ens fria när vi har gjort oss fria från politikernas våld och tvång. (Observera att hon jämställer politikernas tvång med normernas tvång när hon explicit säger att det finns ”andra bovar än politikerna”, som om normernas tvång är av en ekvivalent natur.) Vad detta betyder är att Dahlmans ”fria” samhälle är att samhälle där människor inte bara är fria från fysiskt våld, utan även, uppenbarligen, från människors värderingar och moralomdömen.

Detta betyder att om en kristen ogillar homosexuella och därför, utan att använda sig av fysiskt våld eller tvång, tänker på olika sätt motarbeta de homosexuella, genom t ex opinionsbildning i en tidning, så utövar han en form av ”tvång” som gör att de homosexuella, inte är fria. Detta betyder att om en grupp av människor, under fria former, sluter sig samman på grund av deras gemensamma värden och intressen, och därmed bildar en form av orgnisation med vissa ”normer” och ”strukturer”, så utgör de ett hot mot de ”avvikandes” frihet. Men det betyder också att hela samhället som sådant utövar ”tvång” och ”förtryck”, eftersom samhällets normer, värderingar, och ”oskrivna regler”, om det är ett fritt samhälle, är verket av det aggregerade handlandet av miljontals fria individer.

Det är så här som alla antikapitalister och frihetsfiender har rationaliserat statliga interventioner sedan tidernas begynnelse: Förstör först frihetsbegreppet. Hävda sedan att initierandet av statligt våld och tvång är nödvändigt för att uppnå ”äkta” frihet. ”En hungrig man är inte fri”, säger socialisterna och kommer fram till att äkta frihet betyder ”frihet från verkligheten”, och hävda sedan att endast en totalitär diktatur kan förse oss med den. Social”liberalerna” instämmer men hoppas ändå på att de ska kunna komma undan med den gigantiska motsägelse de vill kalla för ”socialliberalism”. Nu säger en annan påstådd ”liberal”, nämligen Carolin Dahlman att ”en excentrisk individ är inte fri”, och kommer fram till att äkta frihet kräver ”frihet från värderingar”. Vi vet vad socialisterna och social”liberalernas” rationalisering betyder i praktiken, men vad kräver egentligen Dahlmans?

…eller i alla fall frysa ihjäl i vinter.

I debatten kan man ofta höra folk tala om ”positiva” och ”negativa” rättigheter. Distinktionen mellan dessa brukar vara denna: En negativ rättighet är rätten att slippa någonting. Rätten till liv är rätten att slippa mördas. Rätten till frihet är rätten att slippa tvång. Rätten till egendom är rätten att slippa att bli bestulen. En positiv rättighet är i stället rätten till någonting. De som talar om positiva rättigheter brukar därför inte tala så mycket om rätten till liv, frihet och egendom. De brukar i stället tala om sådana saker som ”rätten” till bostad, mat, bostad, sjukvård. Osv.

Till att börja med kan man ju förstå de så kallade negativa rättigheterna på ett positivt sätt. Ett annat sätt att uttrycka rätten till liv är ju att man har rätt att handla på ett livsfrämjande sätt. Ett annat sätt man kan uttrycka rätten till frihet är rätten till handlingsfrihet. Ett annat sätt man kan uttrycka rätten till egendom är att säga att det är rätten till det man själv har skapat (eller erhållit på ett legitimt sätt). Samtidigt kan man, om man vill, formulera om de så kallade positiva rättigheterna till ett negativt sätt. Rätten till sjukvård blir då rätten att slippa betala för sin sjukvård. Rätten till utbildning blir rätten att slippa att betala för sin utbildning. Osv. (Och om man t ex väljer att formulera om de så kallade negativa rätten till frihet på ett positivt sätt, så som jag har gjort ovan, då är det värt att poängtera att det också implicerar att alla andra har rätt till handlingsfrihet och att detta implicerar, om man så vill, en rätt till en frånvaro av tvång.)

Sedan är det även som så att givet dagens idéklimat, där denna terminologi förekommer, och givet deras explicita eller implicita innebörd, kan terminologin i sig själv bidra till att smuggla in värderingar. Detta tar ofta sitt uttryck i att man i debatten ofta kan höra folk säga sådana saker som: ”Carl är bara för den negativa rätten till frihet, medan jag även är för den positiva rätten till sjukvård.” Detta sätt att uttrycka sig syftar, givet dagens idéklimat, till att framställa förespråkare av kapitalism, rättvisa och frihet som ”hjärtlösa monster” eller liknande. Det syftar till att få folk att reagera med vrede mot förespråkare av kapitalism, ofta med en självrättfärdighet i rösten, när de säger: ”Vem är du (Carl) att förneka min rätt till sjukvård?” Det är på detta sätt som denna korrupta terminologi smugglar in den altruistiska premissen som ligger till grund för all socialism, nämligen den att den enes rätt är den andres skyldighet, dvs att somliga faktiskt har rätt att förslava andra människor.

Detta leder mig till den tredje punkten, nämligen till det faktum att denna terminologi är förvirrande och den är förvirrande eftersom den är helt felaktig. Det finns ju inget sådant som rätt till utbildning, sjukvård, bostad. Det finns över huvud taget inget sådant som någon rätt att förslava andra människor. Så varför ska man då gå med på att säga att detta är ”rättigheter”? Att göra det bidrar endast till att antyda att det faktiskt finns en sådan rätt, när det i själva verket inte gör det. Detta skapar bara en meningslös förvirring. Det är mycket bättre om man bara säger som det är. Och om någon vill veta vad man ska kalla dessa påstådda ”positiva” rättigheter för i stället, då är mitt förslag att man kallar dem för privilegier eller förmåner. (Och kom ihåg att en förmån är oförtjänt; det man har gjort sig förtjänt av är ingen ”förmån”, det är något man har man rätt till.)

Det är för övrigt värt att notera att de som talar i termer av ”positiva” rättigheter ofta är sociala subjektivister. Roten till människans rättigheter är inte människans objektiva överlevnadsvillkor, dvs verkligheten, utan samhällets eller gruppens subjektiva tycke. Rättigheter är enligt detta synsätt endast en slags samhällelig konvention. Det är samhället som är standarden för rätt och fel och om en majoritet av samhällets medlemmar har fått för sig någonting, då är det det som gäller. Vad implicerar detta synsätt? Jo, det implicerar att människor faktiskt inte har några rättigheter. Inte ens de påstådda ”positiva rättigheter” som de själva talar sig så varma om. För Ayn Rand observerade att om jag lånar ut en penna till dig, då har du bara den till ditt förfogande eftersom jag har gett dig ett tillstånd. Men om jag en dag kräver tillbaka min penna, då ber jag inte om ditt tillstånd. Jag behöver inte, ty jag äger pennan, så jag gör det av rätt. Jag har rätt till min penna och behöver därför ingens tillstånd för att förfoga över den. Men enligt dessa sociala subjektivister är det enda som gör att människor har rättigheter, är för att gruppen har fått för sig det. Och det finns absolut ingenting som säger att gruppen när som helst inte kan ångra sig och helt plötsligt sluta erkänna och respektera människors rättigheter. Detta betyder ju att människors påstådda ”positiva rätt” till sjukvård i själva verket aldrig var någon rättighet. Det var en förmån eller ett privilegie. Och liksom alla andra förmåner och privilegier kan de när som helst ”dras in” av de som ger ut dem, vilket i detta fall är gruppen.

Denna terminologi är alltså meningslös, kollektivistisk och förvirrande. Till råga på allt bygger terminologin på idén att människor faktiskt inte har några rättigheter alls, utan att de endast är förmåner och privilegier som inte har sin rot i verkligheten, utan i gruppens subjektiva tycke. Därför tycker jag att man ska sluta stöda denna terminologi och sluta tala i termer av ”positiva” och ”negativa” rättigheter.

En debattör vid The Capitalism Forum, som kallar sig för ”FordPrefect”, skrev nyligen: ”My faith, my own personal philosophy, has given me a great deal of happiness and peace, something that honestly matters a lot more to me than whether I’m right or wrong.” Detta är faktiskt ett ganska avslöjande uttalande. Men det är på inget sätt unikt för den här debattören. Detta är förmodligen hur de allra flesta motiverar sin irrationella tro på sådant som Gud, ESP, astrologi, reinkarnation, socialism, osv. Vad är den filosofiska roten till detta sätt att tänka? Pragmatismen.

Enligt pragmatismen är det som ”fungerar” det som är sant. (Observera skillnaden: det är fungerar inte för att det är sant; det är sant för att det ”fungerar”.) Vad som fungerar avgörs inte av verkligheten, utan av de idéer som ger fog för ett handlande som resulterar i ett önskvärt resultat. Så enligt pragmatismen upptäcker vi inte verkligheten, vi skapar den i samma veva som vi formulerar ihop den teoretiska beskrivning av verkligheten som får bäst ”praktiska” följder.

Vad detta betyder (i alla fall enligt William James), är att om t ex idén om Guds existens ger somliga tillfredsställelse av något slag, då är denna idé också sann. Om Gud existerar i verkligheten eller inte är här helt irrelevant. Det finns ingen objektiv verklighet, förklarar pragmatikerna, den är subjektiv. Den bestäms av oss själva. För dem som får ut någonting av att tro på Gud, finns Gud. För dem som inte får ut något av att tro på Gud, finns inte Gud. Osv.

Detta sätt att resonera är naturligtvis irrationellt på flera plan. Och det kan få mycket destruktiva följder. Varför stanna vid att tro på Gud? Om en politiker och hans väljare får ut någonting ”praktiskt” av att tro på välfärdsétatism, då finns det ju inga argument i världen som kan rubba deras tro. Om någon får ut något rent ”praktiskt” av att tro att dennes personliga misslyckanden och problem beror på att en global judisk konspiration håller honom tillbaka, då är också idén om en global judisk konspiration riktig. Om någon kvinna får för sig att hennes personliga misslyckande och problem beror på patriarkatet, då är också denna föreställning sann om det ger henne någon form av tillfredsställelse. Ni förstår poängen och ni förstår, vid detta lag, säkert också att pragmatismen på detta sätt inte bara kan motivera och försvara vilka dumheter på ett strikt personligt plan. Försök föreställa er vad som kan komma att hända om pragmatiker fick ett politiskt inflytande!

Fråga gärna er själva om ni själva någonsin har gått med på att acceptera någonting som sant, inte för att ni kan bevisa det objektivt, dvs genom att tillämpa fakta och logik, utan för att ni själva rent praktiskt får ut någonting av det. Fråga även gärna er själva om ni kan minnas hur andra i er omgivning ska ha resonerat på ett liknande sätt. Och om ni har någon anekdot på detta ämne, då skulle jag gärna vilja ta del av den.