Det har på sistone varit en hel del gnäll om att USA nyligen dödade 18 ”oskyldiga civila” i Pakistan. Det gnälls här och det gnälls där. Alldeles bortsett från att en del av dessa civila i inte verkar ha varit civila eller oskyldiga, och att det verkar också vara ganska vanligt att ”oskyldiga” civila skyddar terrorister, så kan man ju bara konstatera att i krig kommer en del missar att oundvikligen ske. Man får inte glömma bort att det moraliska ansvaret för samtliga offer ligger på de som initierade kriget (islamisterna och staterna som sponsrar dem), inte på offren som endast agerar i självförsvar (USA, Israel och västvärlden i övrigt). Men detta ignorerar man.

Även om vi ignorerar allt detta kan man ju bara konstatera att med den underförstådda premissen att inga misstag (”slarv”) får ske, att inga ”oskyldiga civila” får skadas eller dö på något sätt, så måste man ju i konsekvensens namn fördöma de allierade för alla de bomber som inte träffade högt uppsatta nazister under andra världskriget. Och vidare implicerar denna irrationella premiss att man inte hade haft någon moralisk rätt att göra vad som hade krävts för att vinna kriget, vilket betyder att dessa människor förnekar att någorlunda fria länder som USA och Storbritannien har någon rätt att existera överhuvudtaget. Hur kan man annars förneka rätten att försvara sig men samtidigt hävda att de har rätt till liv?

Jonas Pettersson skrev nyligen en bedrövlig debattartikel i Kvällsposten. Syftet var att bemöta Carolin Dahlman, som verkligen förtjänar att bli bemött för hennes tvetydiga vädjan att, på ”liberala” grunder, reglera samhället ännu mera. Men det Pettersson åstadkom var något mycket värre. Pettersson skriver: ”Friheten kan inte existera utan seder och normer. Den är en produkt av en viss tradition och förutsätter specifika normer och värderingar.” Det är alldeles riktigt att friheten har sina rötter i vissa specifika normer och värderingar. Vilka är dessa? I verkligheten är det främst vårt arv från antika Grekland (främst Aristoteles), Romarriket och renässansens och Upplysningens tänkare såsom Isaac Newton, Francis Bacon och John Locke. Ty det var dessa som lärde människan att tänka, att bemästra naturen, vilket gav människor en respekt för förnuftet, för individens förmåga, för individens värde, vilket slutligen gav upphov till insikten om människans behov av och rätt till frihet. Pettersson summerar det istället så här:

Antikens och kristendomens filosofer hade en kluven uppfattning om människan. Hon var visserligen kapabel till godhet, men också till ondska och egoism. Friheten måste därför tryggas med både yttre och inre spärrar. Från 1700-talet och framåt försökte man begränsa den yttre makten genom sinnrika grundlagar och den inre maktviljan genom överförande av sinne för rätt och orätt, omtanke om helhetens bästa och upplyst egenintresse. Utan dessa värderingar hade friheten förblivit ouppnåelig. (Min kursivering.)

Det är ju tragiskt att Pettersson bidrar till att baktala en sådan vacker dygd som egoismen genom att klumpa ihop det med ”ondska”. Att sedan antyda att det är människors ondska och egoism som är orsak till varför vissa normer (altruism?) behövs för att etablera friheten är att antyda att människor faktiskt inte är lämpliga för att vara fria, om det, som sagt, inte vore för att de hade vissa (altruistiska) värderingar. Betyder detta också att människan endast förtjänar att vara fri i den mån hon är förmögen att frivilligen (dvs på eget initiativ och inte genom någon lag) vara en altruist och kollektivist (”omtanke för helhetens bästa”)? Det verkar så för Pettersson fortsätter sedan med att skriva:

Vissa beteenden motverkas av seder och normer, medan andra uppmuntras. På så vis behöver exempelvis inte otrohet förbjudas eftersom det inte accepteras socialt. Detta är bra eftersom trohet gynnar familjelivet och barnen samtidigt som lagar på området uppfattas som despotiska. På samma vis är det självklart att hjälpa någon som håller på att drunkna trots att det inte finns någon lag som tvingar oss.

Lite längre ned fortsätter sedan Pettersson med:

Ju fler oskrivna regler vi har desto färre skrivna lagar och regler behöver vi… Om människor beter sig själviskt, oansvarigt och normlöst blir det svårt att hålla tillbaka politikerna i deras regleringsiver.

Notera hur han klumpar ihop själviskhet med oansvarigt och ”normlöst” beteende. Notera också den tydliga implikationen: om människor inte går med på att vara altruister frivilligen, då kommer människors själviskhet, dvs ”ondska”, att göra det lättare för politikerna att säga att människor inte förtjänar någon frihet, att de inte här lämpade för frihet, och att staten därför måste intervenera på olika sätt. Det finns mycket som är bedrövligt med detta. Att baktala egoismen är illa nog, att därutöver dessutom antyda att kollektivism och altruism är värdefulla normer och dygder, och att hävda att friheten kräver av människorna frivillig altruism, ja, det är så ondskefullt att jag kan inte ens komma på ett ord som beskriver hur jag känner.

Resonemanget är ju dessutom extremt motsägelsefullt för man kan inte, vilket bland annat Ayn Rand har visat med all önskvärd tydlighet, argumentera för friheten på altruistiska grunder. Om människor inte har en moralisk rätt att existera för sin egen skull, att hennes högsta plikt är att leva och offra sig för andra, då är ju inte ett fritt samhälle idealet utan socialism eller en fascistisk diktatur eller något annat liknande. Detta är för övrigt också något som Pettersson verkar medveten om just eftersom han noterar att politikerna förmodligen hade blivit mycket mer regleringsivriga om de noterar att det krävs tvång för att framkalla altruism hos medborgarna. Ändå argumenterar han för sådana normer som altruismen som om det inte fanns något rationellt alternativ såsom objektivismens etik. Att han inte verkar bekant med ett sådant alternativ antyds i alla fall av att han avslutar sin artikel med följande fråga: ”Liberaler som försöker plocka bort alla normer och värderingar är i färd med att rasera ett bygge som det tagit åtskilliga generationer att skapa, men vad erbjuder de för alternativ?” Att säga att detta är tragiskt är det minsta man kan säga.

En del tror att rättvisa inte har någon objektiv grund bara för att den måste skapas av människor. Människor måste skipa rättvisa; den skipar inte sig själv. Rättvisa uppfattas därför som något subjektivt och godtyckligt. Men så är det inte.

Rättvisa är människotillverkat – men vårt behov av det har en metafysisk grund. Kom ihåg att människan måste i princip skapa allt hon behöver för att överleva, alla de värden som hennes liv och lycka hänger på. Det är det metafysiska faktumet att livet är villkorligt som gör att människan har ett behov av värden och, mera generellt, av moral överhuvudtaget. Av samma anledning har vi i samband med detta ett behov av att leva i enlighet med rationellt validerade moralprinciper – principerna för mänsklig överlevnad – såsom rationalitet, ärlighet, integritet, produktivitet, stolthet och rättvisa.

Vad livet och lyckan kräver är inte subjektivt, det är objektivt. ”Whatever gets you through the night” fungerar inte. Det är livets objektiva villkor som gör att vi måste utöva rättvisa: Det är det faktum att en del människor är irrationella och därför faktiskt eller potentiellt sett dåliga nyheter, och att en del människor är rationella och därför faktiskt eller potentiellt sett är goda nyheter, som gör att vi måste döma andra människor rationellt, efter deras karaktär och handlande, och sedan handla därefter, dvs behandla dem rättvist, dvs ge dem vad de förtjänar.

Vad människor förtjänar av dig avgörs av hur de skadar respektive tjänar ditt liv. Onda människor förtjänar inte din sanktion och om nödvändigt förtjänar de ett straff av någon form. Goda människor förtjänar inte bara din sanktion, de förtjänar för det mesta också en form av belöning. Kom nu ihåg att det som gör att rättvisa är nödvändigt är det metafysiska faktumet att livet är villkorligt. Detta betyder att det metafysiskt sett inte finns några fördelar med orättvisa. Att vara orättvis betyder ju att man sanktionerar och belönar de onda, dvs de som skadar ditt liv. Detta betyder vidare att det metafysiskt sett endast finns fördelar med att vara rättvis.

Rättvisan är med andra ord rättvis.

Sebastian Weil skrev tidigare i veckan att Dick Erixon har fel när han säger att Piratpartiet vill avskaffa äganderätten: ”Detta är felaktigt. Piratpartiet vill avskaffa patent vad gäller intellektuellt kapital eller imateriella ting. De vill inte avskaffa äganderätt vad gäller materiella ting.”

Men beroende på hur man ser på äganderätten så är faktiskt avskaffandet av intellektuell egendom ekvivalent med att i princip avskaffa äganderätten helt och hållet. Då jag inte har tid för en längre utläggning just nu (kanske senare idag eller kanske först imorgon) hänvisar jag till Ayn Rands essä i ämnet ”Patents and Copyrights” som går att läsa i hennes Capitalism: The Unknown Ideal. Men för de ”hobbytänkare” som är för snåla för att köpa sin egen litteratur kan jag ändå ge en liten ledtråd: ”Patents and copyrights are the legal implementation of the base of all property rights: a man’s right to the product of his mind.” (Ayn Rand, ”Patents and Copyrights”, CUI, 130). (Jag noterar för övrigt också att Stefan Karlsson i kommentarerna till detta inlägg också bjuder på ett bra motstånd.)

Wiel skrev också att: ”…immateriellrätt [har] en del sjuka konsekvenser. T.ex. att företag får ta patent på gener som finns i alla människor. Det innebär alltså att ett företag tagit patent på en del av din kropp!”

Det där stämmer inte riktigt. Eller i alla fall inte i USA där man kan ta patent på gener. Läs ”Should Genes Be Patented?” av David Holcberg där han inte bara reder ut detta missförstånd, han argumenterar även för att det är helt i sin ordning att kunna ta patent på sådana saker som gener. Weil avslutar sedan sitt inlägg med att bland annat hänvisa till N Stephen Kinsellas ”Against Intellectual Property”. Själv hänvisar jag tills vidare till Greg Perkins svar på Kinsellas och andra libertarianska tänkares argumentation emot intellektuell egendom i det senaste numret av Axiomatic.

Socialisten Jan Myrdal bidrar, som alla andra socialister, med ännu ett lögnaktigt bidrag till debatten. I sin debattartikel säger Myrdal att det i princip är vår marknadsekonomi som är orsaken till alla problem inom åldringsvården. Han skriver nämligen att: ”de så kallat folkvalda är bundna av marknadsekonomins järnhårda lagar.” Som väntat, eftersom Myrdal är en socialist, kommer han med massvis med lögner för att motivera sitt resonemang. En av de värsta lögnerna i det han säger är detta:

”Vi vet alla också att de som lagar maten till åldringarna, som städar åt dem, som torkar dem i stjärten när de blivit så illa däran att de skiter på sig i sängen är alltför få för att genomföra arbetet i den takt som behövs för de äldres välbefinnande och därtill hålls nere längst ner på inkomstskalan. Kvinnolöner kallas det…”

Orsaken till varför lönerna inom den offentliga sektorn är låg beror inte på att det är för få som jobbar inom den, utan på att politikerna inte sätter lönen i enlighet med lagen om utbud och efterfråga. Och varför skulle de? Det råder ju knappast någon konkurrens inom sjuk- och åldringsvården i Sverige. Vi har ju ett i praktiken offentligt monopol inom sjuk- och åldringsvården. Och politikerna vill ju nu förbjuda de få ”privatiserade” (skattesubventionerade men formellt privatägda) alternativen. (De enda som konkurrerar om de anstälda inom den offentliga sektorn finns antingen utomlands eller i bemanningsföretag. Och denna konkurrens leder mycket riktigt till att de får högre löner.)

När sjukvården är ”gratis” är efterfrågan i princip oändlig. Precis som du och jag säkert skulle köpt massvis med datorer om någon annan (staten) alltid plockade upp notan efter oss, så är också efterfrågan på sjukvård enorm när folk inte längre behöver anpassa sin konsumtion efter storleken på deras plånbok. Så det enda sättet politikerna kan hålla kostnaderna under kontroll är genom att ransonera ut sjukvården, dvs sätta begränsningar på vilken sorts vård man kommer att ge och hur mycket vård, samt hålla nere lönerna. Det är om något de låga lönerna inom den offentliga sektorn som gör att det är för få inom åldringsvården. Om lönerna var högre skulle det säkert funnits fler som hade jobbat inom åldringsvården.

Om folk betalade för sin egen vård, då hade de inte bara fått den vård de hade efterfrågat, de hade också fått friheten att betala för den vård de förtjänar. Denna frihet hade gjort att om de inte var nöjda med vad de fick för pengarna hade de alltid haft möjligheten att byta till ett bättre alternativ. Men bortsett från att det knappast finns så många andra bättre alternativ, så är det ju så att väldigt många inte har råd med eftersom de genom sitt liv har betalat flera miljoner kronor i skatt för att finansiera den offentliga sektorn, som nu försummar dem. (De som röstade för detta system förtjänar naturligtvis att ligga i sitt eget bajs. Men det finns ju faktiskt de inte röstade för detta system och som därför är oskyldiga offer för välfärdsstaten.)

Naturligtvis föreslår denna ärkesocialist att lösningen ligger i att avskaffa vår markandsekonomi. Myrdal skriver: ”Men man kan ju också förändra förutsättningarna. Avskaffa den profitstyrda marknadsekonomin och medvetet utnyttja de enorma resurserna till att tillfredsställa de mänskliga behoven. Inte bara de övres och välbeställdas, utan allas – även åldringars.”

Eftersom politikerna inte är affärsmän har de absolut inget personligt intresse av att göra allt de kan för att, hålla uppe och ständigt förbättra kvalitén på den offentliga sjukvården, äldreomsorgen eller skolan. Orsaken är, bland annat, just den att de själva inte drivs av ett profitbegär. De har inte satsat något eget kapital på verksamheten, det gör däremot kapitalister, varför de har något att förlora på att inte göra sitt allra bästa. Det allra värsta som kan hända politiker är att de kanske blir utröstade i nästa riksdagsval. Politikerna däremot styr endast över offentliga monopol varför de inte behöver ta någon hänsyn till konkurrens. Det finns ju ingen konkurrens. De har bland annat därför inte heller något som helst intresse av att t ex försöka locka över personal från sina konkurrenter genom att erbjuda dem högre löner. Ironiskt nog är det alltså mer profit vi behöver inom sjukvården, äldreomsorgen och skolan. Inte mindre.

Det enda som händer om man stjäler kapitalisternas profiter och företag, för att använda dessa resurser för att tillfredställda mänskliga behov via den offentliga sektorn, det är (förutom det att man förslavar alla affärsmän) att man tar bort precis alla incitament för människor att producera. I praktiken är detta direkt jämförbart med att man stjäler böndernas mat, äter upp den, bara för att senare upptäcka att bönderna i protest vägrar att arbeta som slavar. Sedan är det bara en tidsfråga innan hela landet är drabbat av svält.

Jan Myrdal vet att för att införa det socialistiska ”paradiset” måste man börja med att förneka och sluta respektera principen om individens rätt till liv: ”Det kräver dock att man upphäver äganderättens karaktär av mänsklig rättighet.” Socialism kräver att man förnekar människors rätt till resultatet av deras eget arbete. Men eftersom människor måste skapa allt det som de behöver för att överleva, betyder förnekandet av rätten till egendom att man i praktiken förnekar människors rätt till liv. Det är med andra ord inte undra på att socialism alltid resulterar i slaveri och massmord. Men Myrdal blundar inför verkligheten, inför historien, och fortsätter drömma om det socialistiska paradiset. Ayn Rand har rätt: evasioner är den fundamentala roten till all ondska.

I min essä ”Varför moralprinciper?”, försökte jag förklara varför det är fel att ställa sig frågor av typen: ”Varför ska jag inte stjäla eller ljuga, om jag kan komma undan med det?”. För de som vill ha en grundlig redogörelse om varför jag tycker det, får göra besväret att läsa min essä här. Idag vill jag dock kort behandla en relaterad frågeställning, nämligen om ändamålet helgar medlet. På sätt och vis är detta exakt samma frågeställning som jag behandlar i min essä, men det är just detta sätt att tänka (att ändamålen skulle helga medlen) som gör det så svårt för många att gå med på att det inte ligger i ens rationella egenintresse att bete sig som en skurk eller en lögnare eller en mördare, osv. Detta även om de i någon mening kanske förstår sig på behovet av moralprinciper för att överhuvudtaget avgöra vad som ligger i deras rationella egenintresse.

Objektivismen säger inte att ändamålen helgar eller rättfärdigar medlen. Blotta konstaterandet av att man bör handla med människans liv som det yttersta värdet och värdemätaren, berättigar inte en att t ex stjäla och mörda för att överleva. Detta betyder emellertid inte att en rationell etik bara godtyckligt förbjuder en från att handla på ett egoistiskt sätt och att objektivismens etik därför är motsägelsefull. Objektivismens svar på varför detta inte är berättigat beror just på att det inte är förenligt med principerna för mänsklig överlevnad. Vilka eventuella fördelar man på kort sikt kan uppnå genom att stjäla, ljuga, mörda, osv så är det på lång sikt, och sett i principiella termer, inga värden alls. Det är detta som många ofta har svårt att förstå. Folk som hör detta tänker ofta: ”Ja, men om jag rånar banken, då har jag ju pengar. Massor med pengar. Och dessa pengar är väl ett värde. Eller hur?” Det är detta som objektivismen förnekar. Hur och varför? Även om de på något sätt begriper sig på vikten av rationella moralprinciper, har de svårt att gå med på det. Men det finns nog ett sätt man kan göra detta begripligt för människor, kanske även människor som inte har några förkunskaper om objektivismens etik.

Anta att du är sjukligt överviktig. Så för att uppnå god hälsa måste du gå ned i vikt. Det är i alla fall vad din läkare säger. Om det nu stämmer att ändamålet helgar medlen, då skulle detta betyda att sådana saker som självsvält och bulimi var rättfärdiga. För visst går man ned i vikt om man svälter sig själv eller kräker upp allt man stoppar i sig. Men det gör inte denna viktnedgång till ett värde. Det som gör att det inte är ett värde är just eftersom det är oförenligt med människans liv som standard. Om man går ned i vikt på fel sätt, då kommer man att skada sig själv eller i värsta fall att dö. Det är därför man bör konsultera med en läkare innan man försöker gå ned i vikt på allvar. Det är också därför jag förnekar att denna viktnedgång är av ett värde. Att säga att den är ett värde, trots dess långsiktiga konsekvenser, är detsamma som att säga att det finns ett värde i att ta emot en miljon kronor, även om det sker till priset av att man hugger av sitt huvud (för att låna ett exempel av Peikoff). Om ni hänger med så här långt, då kanske ni kan börja förstå varför jag inte betraktar någonting, såsom pengar, som man har kommit över på fel sätt som ett värde överhuvudtaget.

Men om inte ändamålet helgar medlet, hur ska man då rättfärdiga sitt handlande? Det enda objektivismen förnekar är att ett ändamål helgar vad som helst som fungerar. Orsaken är just den att ”vad som helst” fungerar inte. Ayn Rand talade inte om överlevnad till ”varje pris”:

Man’s life, as required by his nature, is not the life of a mindless brute, of a looting thug or a mooching mystic, but the life of a thinking being—not life by means of force or fraud, but life by means of achievement—not survival at any price, since there’s only one price that pays for man’s survival: reason.

Objektivismen säger alltså att det är det finala ändamålet (människans liv qua rationell varelse) som definierar och sanktionerar de lämpliga medlen för att uppnå detta. Dessa medel är primärt de kardinaldygder som Ayn Rand identifierade såsom rationalitet, ärlighet, självständighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolhet. Det är dessa som utgör de grundläggande principerna för mänsklig överlevnad. Precis på samma sätt är det ändamålet i exemplet ovan (god hälsa) som definierar och sanktionerar de lämpliga principerna för att gå ned i vikt.

Inser man allt detta, då inser man att ändamålet inte helgar medlen, att ”vad som helst” inte går an. Ty det är som sagt ändamålet som definierar och sanktionerar de lämpliga medlen. Vidare inser man att det faktiskt inte finns något värde, även om det kan verka så om man ser på saken kortsiktigt och utan att ta hänsyn till den fulla kontexten, av att vinna värden på fel sätt. Det är också därför de som antar att man kan säga en sådan sak som att ”ändamålen helgar medlen” ofta antar att målet (att gå ned i vikt) är av ett värde i sig (dvs intrinsikalt), detta alldeles oberoende av vilka konsekvenser det får, eller blott för att personen i fråga tycker det (dvs subjektivt). Det enda sätt någon kan få för sig att det trots allt skulle vara av ett värde är just genom att inte tänka på hela kontexten. Men så fort man kommer ihåg den hela kontexten, då inser man att det inte är ett värde och att ändamålet inte helgar medlen.

Idag tänkte jag uppdatera min blogg med ett par inlägg jag har planerat, men det har inte blivit av för jag har lyckats hålla mig själv upptagen med andra betydligt viktigare saker (mitt uppsatsskrivande). Men precis när jag blev klar för dagen fick jag ett e-mail som jag tyckte var så talande att jag vill återpublicera delar av det på min blogg. Jag tänker dock låta författaren förbli anonym. Orsaken till varför jag vill göra detta beror på att jag ibland blir anklagad för att prata om människor som inte finns. Ibland får jag höra att de altruister jag talar så mycket om inte existerar. (Det är sant att det inte finns några konsekventa altruister, men det är inte samma sak som att det inte finns folk som håller altruismen som ett ideal och människor som, om än väldigt inkonsekvent, väljer att leva som altruismen föreskriver, dvs med döden som standard.) Ibland får jag också höra att det finns inga ekofascister.

Vilka är dessa ekofascister? Det är folk som anser att naturen har ett intrinsikalt värde, dvs ett värde i sig själv. Naturen har enligt detta synsätt inget värde för att det främjar människans liv, det har ett värde alldeles oberoende av vilken nytta och glädje den, under rätt omständigheter, kan bringa oss människor. Enligt detta synsätt är i princip alla mänskliga aktiviteter som syftar till att förändra eller exploatera naturen till människans fördel omoraliska. Den logiska implikationen av ekologismen är att människan är en i grunden ond varelse som inte förtjänar att leva. Det är därför dessa ekofascister hatar människan och önskar livet ur henne och det är därför de tycker att vi ska lägga ned vårt moderna industrisamhälle. De vet nämligen att människan inte kan överleva om vi inte formar om naturen för att tjäna våra behov. Detta är essensen av den så kallade miljörörelsen.

Jag personligen anser att dessa människor är värre än nazisterna och kommunisterna. Nazisterna och kommunisternas försöker ju åtminstone rättfärdiga sina övergrepp genom att tala om mänskliga förmånstagare i någon mening. Men ekologisterna vill inte tala om några mänskliga förmånstagare alls. De vill att vi ska offra oss för naturen, inte för andra människor. De vill istället se ett slut på mänskligheten.

Den som skrev detta brev hade läst min artikel, ”En analys av ekofascismen”, och ansåg att jag hade missförstått vad ekofascismen går ut. Om så nu är fallet, varför säger då denna ekofascist att ”Ekofascism handlar om biosfären/ekosystemet/moder jords bästa, inte parasit-arten Homo sapiens sapiens bästa.”? Men något hade jag ju ändå missat, tyckte hon. Tydligen hade jag ”missförstått” ekologisterna när jag hävdade att ekologister använder sig av lögnen att jorden håller på att gå under på grund av industrisamhället, som ett sätt för att göra deras fientlighet gentemot industrisamhället framstå som mer plausibelt för mannen på gatan. Det är genom att övertyga mannen på gatan om att det ligger i hans egenintresse att lägga ned industrisamhället, försöker ekologisternas få nihilism att framstå som mer plausibel och ”humanitär” än vad den egentligen är. Ekologismen i dess rena och kompromisslösa version (a la Pentti Linkola) har nämligen ingen chans hos allmänheten. (Inte ännu i alla fall.) Allt detta är ett enda stort missförstånd från min sida. Sanna ekologister, förklarar författaren till detta e-mail, har absolut ingenting med humanism att göra:

Ekofascism handlar som jag sade i grunden om naturens bästa inte människans. Det är just humanism och likartade problem som ekofascismen motsätter sig, exempelvis diverse vaccin och andra naturhindrande medel som människan använder.

Så, vad var det nu jag hade ”missförstått”? Att ekologisterna hatar människan? Att de vill förinta mänskligheten? En sak är i alla fall säker. Jag inbillar mig inte om deras existens!

Lyssna på fredagens (06-01-06) 0920-sändning av ”Ring P1”! Det börjar ca 20 minuter in i programmet.

Att den offentliga sektorn historiskt har varit en motor även för det privata näringslivets utveckling omtalades med flera exempel och att det är så även nu.

En pedagogisk genomgång av finansieringen med många klargöranden av aha-karaktär gjorde Sören Bergquist… – 200 000 jobb i offentliga sektorn skapar minst 100 000 jobb i privata sektorn. Det har visat att vi klarar finansieringen, framhöll Jan Strömdahl. (Min kursivering.)

Jag vet inte vad det är för exempel, men vilka exempel det än är så kan jag avfärda allt tal om att den offentliga sektorn skulle utgöra en ”motor” för ekonomin på rak arm. Den offentliga sektorn producerar ingenting. Staten skapar inget välstånd. Det enda staten och det offentliga gör är att den konsumerar det välstånd som den privata sektorn har skapat. Det är därför som den offentliga sektorn behöver producenterna inom den privata sektorn för att försörja den offentliga. Det är därför som kommunisterna i vänsterpartiet föreslår en progressiv skatt på kommunal- och landstingsnivå och höjda skatter på kapital och profiter. De vill och måste för de offentliga jobbens skull plundra den privata sektorn på pengar.

För varje krona som den offentliga slukar betyder att det blir en krona mindre över till den privata sektorn. Det betyder vidare att för varje offentligt jobb försvinner åtminstone ett i den privata sektorn. Mycket riktigt har jobben inom den privata sektorn bara blivit färre och färre de senaste decennierna, alltsedan välfärdsstaten började byggas ut på riktigt. Eftersom den offentliga sektorn dessutom har en tendens att vara slösaktig och ineffektiv, har den offentliga sektorns expansion förmodligen sett till att förstöra många fler jobb inom den privata sektorn än vad man vid en första anblick kan föreställa sig. Den har av samma anledning också en tendens att behöva mer och mer pengar för att, så att säga, hålla upp standarden. (Och då har jag naturligtvis inte tagit hänsyn till några av de massiva regleringar som förstör för näringslivet.)

Att företrädare för vänsterpartiet verkligen tror på sådant nonsens som att 200 000 jobb inom det offentliga kommer att bidra till 100 000 jobb inom den privata sektorn, trots att det strider mot allt vad sunt förnuft heter, för att inte tala om flera decenniers erfarenhet, kan bara betyda två saker. Det ena, föga överraskande, är att vänsterpartisterna har förlorat precis all förankring i verkligheten. Så är säkert fallet för väldigt många. Men med tanke på hur extremt evasiv man måste vara för att än i dag förespråka socialism, trots att kapitalismens överlägsenhet inte går att undgå, och trots att socialismen uteslutande resulterar i fattigdom, svält och elände, säger mig att de flesta inom vänsterpartiet är inget annat än rena lögnare. De ljuger för sig själva och för alla andra.

Varför ljuger de? Därför att de håller altruismen som idealet. Och om altruismen är idealet, då är också socialismen det moraliska idealet. Allt det lidande och elände som socialismen resulterar i ignorerar de, så att de kan fortsätta tro på socialismens moraliska förträfflighet.

Klicka här för det bästa blondinskämtet någonsin.