En debattör vid The Capitalism Forum, som kallar sig för ”FordPrefect”, skrev nyligen: ”My faith, my own personal philosophy, has given me a great deal of happiness and peace, something that honestly matters a lot more to me than whether I’m right or wrong.” Detta är faktiskt ett ganska avslöjande uttalande. Men det är på inget sätt unikt för den här debattören. Detta är förmodligen hur de allra flesta motiverar sin irrationella tro på sådant som Gud, ESP, astrologi, reinkarnation, socialism, osv. Vad är den filosofiska roten till detta sätt att tänka? Pragmatismen.

Enligt pragmatismen är det som ”fungerar” det som är sant. (Observera skillnaden: det är fungerar inte för att det är sant; det är sant för att det ”fungerar”.) Vad som fungerar avgörs inte av verkligheten, utan av de idéer som ger fog för ett handlande som resulterar i ett önskvärt resultat. Så enligt pragmatismen upptäcker vi inte verkligheten, vi skapar den i samma veva som vi formulerar ihop den teoretiska beskrivning av verkligheten som får bäst ”praktiska” följder.

Vad detta betyder (i alla fall enligt William James), är att om t ex idén om Guds existens ger somliga tillfredsställelse av något slag, då är denna idé också sann. Om Gud existerar i verkligheten eller inte är här helt irrelevant. Det finns ingen objektiv verklighet, förklarar pragmatikerna, den är subjektiv. Den bestäms av oss själva. För dem som får ut någonting av att tro på Gud, finns Gud. För dem som inte får ut något av att tro på Gud, finns inte Gud. Osv.

Detta sätt att resonera är naturligtvis irrationellt på flera plan. Och det kan få mycket destruktiva följder. Varför stanna vid att tro på Gud? Om en politiker och hans väljare får ut någonting ”praktiskt” av att tro på välfärdsétatism, då finns det ju inga argument i världen som kan rubba deras tro. Om någon får ut något rent ”praktiskt” av att tro att dennes personliga misslyckanden och problem beror på att en global judisk konspiration håller honom tillbaka, då är också idén om en global judisk konspiration riktig. Om någon kvinna får för sig att hennes personliga misslyckande och problem beror på patriarkatet, då är också denna föreställning sann om det ger henne någon form av tillfredsställelse. Ni förstår poängen och ni förstår, vid detta lag, säkert också att pragmatismen på detta sätt inte bara kan motivera och försvara vilka dumheter på ett strikt personligt plan. Försök föreställa er vad som kan komma att hända om pragmatiker fick ett politiskt inflytande!

Fråga gärna er själva om ni själva någonsin har gått med på att acceptera någonting som sant, inte för att ni kan bevisa det objektivt, dvs genom att tillämpa fakta och logik, utan för att ni själva rent praktiskt får ut någonting av det. Fråga även gärna er själva om ni kan minnas hur andra i er omgivning ska ha resonerat på ett liknande sätt. Och om ni har någon anekdot på detta ämne, då skulle jag gärna vilja ta del av den.