Lyckans villkor (Del 3)

Det är värt att notera att de irrationella lyckosökarnas ”glädje” nästan uteslutande utgörs av eskapism eller av att försöka förfalska verkligheten.

Låt oss ta en diktator som ett annat exempel. Vad är det diktatorn värdesätter? Det är makt över andra människor. Varför är det viktigt för honom att ha denna makt? Därför att han är liksom den simpla tjuven oförmögen att överleva. Varför det? Därför att han, precis som bankrånaren, inte heller använder sitt förnuft. Detta gör honom maktlös precis lika inför naturen och därmed drabbad av samma metafysiska rädsla. Vad han försöker åstadkomma genom att skaffa sig makt över andra människor är att förfalska verkligheten; han försöker få det till att han faktiskt är en människa förmögen att leva och detta gör han som ett försök att skaffa sig lite självaktning. För den här sortens maktmänniskor räcker det inte med att parasitera på andra människors välstånd; de kräver lydnad – ovillkorlig lydnad. Ayn Rand skrev:

A mystic is driven by the urge to impress, to cheat, to flatter, to decieve, to force that omnipotent consciousness of others. ”They” [de rationella människor som är i stånd att handskas med naturen] are his only key to reality, he feels that he cannot exist save by harnessing their mysterious power and extorting their unaccountable consent. ”They” are his only means of perception and, like a blind man who depends on the sight of a dog, he feels he must leash them in order to live. To control the consciousness of others becomes his only passion; power-lust is a weed that grows only in the vacant lots of an abandoned mind.

Every dictator is a mystic, and every mystic is a potential dictator. A mystic craves obedience from men, not their agreement. He wants them to surrender their consciousness to his assertions, his edicts, his wishes, his whims – as his consciousness is surrendered to theirs. He wants to deal with men by means of faith and force – he finds no satisfaction in their consent if he must earn it by means of facts and reason. Reason is the enemy he dreads and, simultaneously, considers precarious; reason, to him, is a means of deception – and only their causeless belief or their forced obedience can give him a sense of security, a proof that he has gained control of the mystic endowment he lacked. His lust is to command, not to convince: conviction requires an act of independence and rests on the absolute of objective reality. What he seeks is power over reality and over men’s means of perceiving it, their mind, the power to interpose his will between existence and consciousness, as if, by agreeing to fake the reality he orders them to fake, men would, in fact, create it. (The Ayn Rand Lexicon, s 122-123.)

Men det enda han får av att uppnå lite makt över andra människor är en tillfällig lättnad från den kroniska terror – metafysiska rädsla – som annars plågar honom. Han blir i själva verket aldrig lycklig. Det är därför han aldrig blir nöjd. Så länge han är fundamentalt maktlös inför naturen kommer han aldrig att bli nöjd eller lycklig. Och då ska vi inte glömma bort att det finns andra omfattande problem som ständigt ger en diktator skäl att vara plågad av oro och paranoia. Men till detta återkommer vi senare.

Ta missbrukaren av droger. Vad de försöker undfly är verkligheten för att uppnå en tillfällig lättnad. Men inte blir de lyckliga. Dels beror det på att deras missbruk är självdestruktivt. Så deras ”glädje” är allt annat än motsägelsefri. Dels beror det på att deras missbruk inte löser deras problem. Så många av dem känner sig tvungna att söka hjälp för att göra sig fria från missbruket och ta itu med vad det var som gjorde att de kände ett behov av att försöka undfly verkligheten till att börja med. Dels är denna lättnad på grund av sakens natur av en tillfällig sådan. Deras drogade tillstånd varar ju inte för evigt. (Principen är förstås exakt densamma för missbrukaren av alkohol.)

Ta personen som försöker fejka till sig en självkänsla genom att missbruka sex. Det är självfallet inget fel i att ha sex, och framför allt är det inget fel i att ha sex ofta. Men det är inte lämpligt att ha sex i hopp om att det ska ge dig en självkänsla. Vem du väljer att ha sex med säger en hel del om dig själv och din självbild, dvs din självkänsla. Så en person som försöker uppnå lycka genom att missbruka sex börjar i fel ända. De försöker i regel uppnå någon form av självkänsla genom att ha sex. (Se på sexmissbrukare.) Men självkänsla kommer inte av att ha massor med sex med allt som rör sig. Det kommer av att vara kapabel att leva och att veta att man är kapabel att leva. Folk som försöker uppnå självkänsla genom att ha sex ägnar sig egentligen bara åt en form av eskapism och kommer därför aldrig att verkligen bli lycklig. (Det är därför de aldrig blir nöjda utan bara fortsätter och vill ha mer och mer.) Och det som får dem till att vilja ”fly” undan är det faktum att de inte är lyckliga och inte har någon självkänsla. Ta t ex en man som har ett dåligt självförtroende på grund av hans impotens eller ålder och som genom att ligga med den ena efter den andra unga tjejen försöker han uppnå en självkänsla. Men det fungerar inte, det är därför han fortsätter förgäves, och ett självdestruktivt missbruk uppstår. För att han ska kunna njuta till fullo av sex måste han först ha en självkänsla. Sexet är nämligen en kroppslig hyllning av hans självkänsla, av hans övertygelse av att han förtjänar lycka på jorden. Det är en konkretisering av att han är värdig och kapabel att leva. Det är därför folk som väljer att ha sex med vem som helst, även de oattraktiva (själsligt och/eller kroppsligt) avslöjar hur de ser på sig själva. De som ligger med horor i syfte att uppnå en självkänsla gör sig själv till en hora, inte bara i kroppen, utan även i själen. För vad som ”horas” ut är själen; ens egen syn på sig själv. Observera att de som ofta har sex i syfte att uppnå självkänsla ofta lider just av en dålig självkänsla och att vad de ägnar sig åt är inget annat än sexmissbruk, och att de inte mår bättre av att missbruka sex. Faktum är att sexmissbrukare i regel mår fruktansvärt dåligt av deras missbruk. (Det är också värt att notera att missbrukare i största allmänhet är människor som känner att deras liv saknar ett övergripande syfte.)

Vad är det för mönster vi kan börja skönja redan nu? Det är att den påstådda ”glädje” och ”lycka” som de irrationella lyckosökarna säger sig uppnå är inte en genuin form av lycka. Det är, för att låna en jämförelse av Leonard Peikoff, mer att jämföra med den lättnad som uppstår när man slutar slå huvudet i väggen. De påstådda lyckosökarna drivs mer av rädsla för lidande; rationella människornas lycka drivs av en kärlek till värden. Varför handlar det bara om en tillfällig lättnad från deras kroniska rädsla? Varför blir de aldrig riktigt lyckliga? Även om vi bortser från det faktum att deras ”värden” inte bara tenderar att krocka med varandra – varför de ofta plågas av frustrationer och ångest även när de väl lyckas med att nå sina värden – så krockar de dessutom med verkligheten – varför deras ”lycka” är allt annat än fri från motsägelser vilket kan förklara varför deras ”lyckligaste” dagar nästan uteslutande följs av en smärtsam bakfylla.

(Del 4 kommer förresten senare idag eller imorgon.)

Varför Sverigedemokraterna? (Del 1)

I Ungtval 2006 blev sverigedemokraterna det tredje största partiet. Detta chockade många. Vad beror detta på?

I Aftonbladet har man haft en artikelserie där man har intervjuat unga sverigedemokrater. Syftet med artikelserien är inte i först hand att reda ut frågan varför så många ungdomar röstade på dem eller vad det är som får ungdomar till att engagera sig i sverigedemokraterna. Syftet är att dumförklara sverigedemokraternas medlemmar och framställa dem som hycklare. Ett exempel: ”Louise Erixon skär små bitar av kycklingfilén. Skrapar ihop lite jordnötsås. – Om man är emot mångkultur är sverigedemokraterna det enda alternativet, säger hon. Vi träffas på hennes och kompisen Nina Erikssons favoritrestaurang – kinakrogen Österns pärla” (min kursivering).

Nu är det säkert så att många sverigedemokrater, kanske till och med de allra flesta, är så dumma och hycklande som de ger sken av att vara i denna artikelserie. Men det är i slutändan helt irrelevant, menar jag, när det kommer till frågan om varför de är sympatiskt inställda till just sverigedemokraterna. Det finns trots allt många mer eller mindre normalintelligenta människor som har brunnit för irrationella politiska ideal. Intelligens är ingen som helst garant mot irrationella idéer eller de rationaliseringar som ursäktar anammandet av dem. Så varför är så många unga engagerade i sverigedemokraterna? För att svara på frågan tänker jag ta de unga sverigedemokraternas svar på allvar.

I en av dessa artiklar säger, Louise Erixon, 17, följande: ”Jag är ungdom och ska ut på arbetsmarknaden. Därför är invandringspolitiken en viktig fråga för mig.” Artikeln fortsätter lite längre ned: ”Men största hindret för att få jobb är enligt henne ett ‘mångkulturellt samhälle’. – Vi har haft en massinvandring de senaste åren. Vi har en hög arbetslöshet som vi måste ta tag i först.” Detta är inte den ideologiska orsaken till hennes engagemang, det är dock den primära sakpolitiska orsaken.

Notera premisserna i detta resonemang: Unga svenskar får inget jobb idag pga invandrare som, får man förmoda, ”tar jobben” ifrån oss. Notera den vidare implikationen: Människors egenintresse är i grunden oförenliga med varandra; eftersom antalet jobb är begränsade måste vi välja mellan att äta eller ätas. Sverigedemokraterna säger därför: ”Sverige åt svenskarna” och lägger sedan till: ”Därför också jobben åt svenskarna.” Konflikten ligger dock inte i första hand på en individnivå, utan på en gruppnivå: det är (utomeuropeiska) invandrarna mot de infödda svenskarna; det är vi eller de – och sverigedemokraterna vill bara att du ”solidariskt” väljer ”dina egna”, svenskarna.

Men det handlar inte om rasism. Nej, förklarar Louise: ”Vi vill värna om vårt land. Vi svenskar behöver också något att tillhöra.” Premissen här är att svenskarna har rätt till detta land, eftersom vi bor här, och följaktligen har svenskarna rätt att bestämma vilka som ska få vara här och varför. En underliggande premiss här är att kollektivismen är riktig: gruppen som utgör majoriteten har rätt att köra över de grupper som utgör minoriteten; men eftersom majoriteten här är den etniska majoriteten, betyder detta att den underliggande premissen är att raskollektivism är riktigt, dvs att rasism är riktigt. Svenskarna har rätt till Sverige; det svenskarna tycker är det som är rätt – och om svenskarna vill ha ut invandrarna, då är det så det bör vara. Så, när allt kommer omkring, är det rasism det handlar om. Och det är fundamentalt sett detta som är den ideologiska faktorn som styr hennes partival.

Bojkotta Google

Per-Olof Samuelsson presenterar i sin senaste nätnattväktare argumenten för att bojkotta Google. Nu kan man fråga sig: vad det är för sökmotor man ska använda sig av istället? En del rekommenderar Altavista. Själv vill jag även tipsa om en för mig helt ny sökmotor: www.Ask.com. Jag tycker själv att den känns smidigare och ser snyggare ut än Altavista.

Lyckans villkor (Del 2)

De som tror att lyckans villkor är subjektiva är framför allt subjektivistiska hedonister. De tror att lyckan består i att göra vad man känner för, att handla slaviskt efter sina begär, känslor, preferenser och nycker – vilka de än må är. Så om deras begär säger att man ska ligga med allt som rör sig (barn, djur och döda inte uteslutet), då tror de att detta kommer bringa dem lycka. Om de känner för att supa och/eller knarka ned sig själva, då är detta vad deras ”lycka” kräver. Om de helt plötsligt känner för att mörda eller våldta eller råna en bank, då är detta vad de bör göra för att bli lyckliga. Alldeles oavsett vad dessa så kallade ”lyckosökare” säger, menar jag att de aldrig kan bli lyckliga genom att bara gör vad de känner för. Man kan inte bli lycklig som bankrånare eller mördare eller diktator. Man blir inte lycklig genom att supa och knarka ned sig. Det finns en väsentlig skillnad på den irrationella ”lyckosökarens” påstådda glädje och den rationella människans genuina glädje. Låt mig illustrera denna skillnad med hjälp av några exempel.

Låt oss ta bankrånaren. Vad är det bankrånaren vill? Jo, han vill förstås ”leva livet” utan att behöva arbeta en dag för det. Varför värderar han detta? Det finns förstås många olika skäl till varför en bankrånare skulle kunna värdera detta. Det kan vara allt ifrån hans irrationella begär att få status i andras ögon till den irrationella övertygelsen att han faktiskt förtjänar detta liv i lyx och att han genom att råna banker helt enkelt bara ser till att skapa en lite mer ”rättvis omfördelning” av ”samhällets resurser”. Det spelar faktiskt ingen roll varför någon rånar en bank, min poäng är att oavsett varför kommer han inte att bli lycklig. Det spelar inte heller någon roll om bankrånaren lyckas med att komma undan rättvisan och lagen. Varför inte det? Därför att livet och lycka, riktig lycka, kräver betydligt mer än pengar på banken. Livet och lycka kräver tre kardinalvärden. Rand har identifierat dem som: förnuft, syfte och självaktning.

Människor kan inte överleva som något annat än just människor (det kan verka trivialt men det är trots allt detta som bankrånare och diktatorer söker göra). Människan kan inte överleva genom att anpassa sig efter naturen. Människan måste istället anpassa naturen efter hennes behov. Hon måste forma om naturen för att producera de värden som hennes liv och lycka hänger på. Det rör sig om allt ifrån energin som förser oss med värme, bränsle, mat och ljus. Det handlar om mat, kläder, bilar, datorer, cd-spelare, telefoner, möbler, bostäder, mediciner, etc. Allt detta måste produceras. Men för att producera det måste människan först fatta naturen; att fatta naturen är nämligen en förutsättning för att kunna bemästra den. Utan att fatta naturen kan människan inte ens tillfredställa hennes enklaste av behov såsom att skaffa mat för dagen. För att fatta naturen, så att hon kan skaffa mat för dagen, måste människan tänka. Hon måste använda sig av sitt förnuft. Hon måste med hjälp av sitt förnuft ta reda på vad man kan äta och vad man inte kan äta, hur man lagar maten på ett lämpligt sätt, hur man gör vapen och fällor för att fånga djur, hur man planterar och odlar frukter och grönsaker, hur man fiskar, hur man gör kläder och bygger bostäder som skyddar oss från djur, väder och nattens kyla. Etc. Och detta är som sagt bara för att tillfredställa våra mest grundläggande behov. Det säger sig själv att sådana saker som bilar eller flygplan eller mediciner kräver ännu mer tankearbete för att bli verkliga. Insikten här är att förnuftet är vårt grundläggande överlevnadsmedel och därför är det också ett grundläggande kardinalvärde. Och det enda sätt en människa kan visa att hon verkligen inser värdet av förnuftet är genom att systematiskt använda sig av det. Och att systematiskt använda sig av förnuftet är vad det betyder att utöva den primära dygden rationalitet.

Observera kausaliteten. I den mån människor är rationella, dvs använder sig av förnuftet som ett praktiskt medel för att vinna och bevara värden, kommer människor att vara framgångsrika. I den mån de är framgångrika när det kommer till att sträva efter värden, kommer de att vara lyckliga. Det är den här sortens framgång och lycka som gör människor om att är kapabla till att leva och njuta.

För att man ska kunna leva ett lyckligt liv behöver vi bringa en mening till våra liv. Vi behöver ett centralt och övergripande syfte. En produktiv karriär är inte det enda, men det som bäst kan tjäna som ett centralt syfte. Varför? Därför att alla måste producera allt vi behöver för att leva och bli lyckliga. Mat, kläder, bostäder, datorer, etc växer, som sagt, inte på träd direkt. Så det bästa sätt att ge sitt liv en mening på ett vardagligt plan är genom att ägna sig åt en produktiv karriär. Naturligtvis bör man satsa på en karriär som man tycker är intressant och rolig. Jobb ska och måste inte vara en plåga. Att förse livet med en mening är den bortglömda men oerhört viktiga själsliga sidan av vad Rand kallade för produktivitetens dygd. Utan en mening i tillvaron blir livet inte bara tråkigt, vi blir även mållösa; vi vet inte hur eller varför vi, på en vardaglig basis, ska prioritera något framför något annat. Utan ett övergripande syfte blir vi bara dagdrivare som långsam kastar bort våra liv på ingenting. Man kan inte bli lycklig under sådana här omständigheter. Det är för övrigt därför som även miljardärer behöver en produktiv karriär.

Men en produktiv karriär fyller även ett annat själsligt behov hos oss: vårt behov av självaktning. På grund av sakens natur förser det oss inte bara med en långsiktig mening till tillvaron, det förser oss också med en daglig påminnelse av vår förmåga att producera värden. Därmed blir det en daglig påminnelse på vår förmåga att leva. Till följd av detta kommer de alltså att känna att de är värda att leva och få njuta av livet. Resultatet är alltså en god självkänsla och det är en grundläggande förutsättning för att du ska kunna uppnå lycka. Vi behöver alla en god självkänsla. Vi behöver det för att känna att vi är värda någonting så att vi känner att vi är värda att sträva efter livet och att uppnå lycka. För hur kan du vara lycklig om du känner dig värdelös?

Vad händer när människor inte värdesätter förnuftet? De blir rädda. De kommer att bli rädda eftersom de kommer känna sig maktlösa inför naturen; denna rädsla ska inte jämföras med rädslan för höga höjder eller rädslan för spöken eller något liknande. Detta är en kronisk och allomfattande metafysisk rädsla. Vad beror den på? Genom att inte värdesätta och därmed inte använda sig utav förnuftet, blir man oförmögen att fatta naturen. Observera återigen kausaliteten. När man är oförmögen att fatta naturen, då är man oförmögen att bemästra naturen på ett sådant sätt att man kan få den till att tjäna dina behov. Detta gör att människor misslyckas med uppgiften att leva, och detta leder till död och lidande. Detta omöjliggör också en självaktning, vilket i sig bidrar till att göra människor ännu mer olyckliga.

Förutom att inse värdet av förnuftet och hädanefter systematiskt utöva rationalitetens dygd finns det bara ett sätt som man kan få en tillfällig lättnad från sin denna kroniska terror, nämligen genom att parasitera på de människor som är i stånd att bemästra naturen, dvs tänkarna och producenterna. Men även om vi för enkelhetens skull bortser från det faktum att ett sådant beteende är orättvist, och därför självdestruktivt i längden, kommer man i vilket fall som helst inte att bli lycklig av att parasitera på andra människor. Varför? Det faktum att de känner sig nödgade att parasitera på andra till att börja med kommer inte att ge dem någon självkänsla och därmed inte någon övertygelse om att de är värdiga att leva och njuta av livet. Eftersom de inte har någon produktiv karriär – faktum är att de flesta rånare skyr tanken på en sådan som pesten – har deras liv inget övergripande syfte, ingen mening. Och det blir inte mer mening i deras liv bara för att de lyckas komma undan med ett bankrån. Inte ens genom att ”leva livet” med sina stulna pengar kommer han att kunna bli lycklig. För varje stulen krona han slänger omkring sig kommer han endast att bli påmind om hur oförmögen att leva han egentligen är; han kanske lurar andra till att tro annorlunda om honom, men han kan aldrig lura sig själv; han vet med sig själv att han i grund och botten är en värdelös nolla, vad hans avundsjuka grannar än tror om honom. Det är därför som bankrånaren inte blir lycklig, detta alldeles oavsett om han lyckas komma undan rättvisan och lagen.

(Imorgon kommer del 3)

Ett kort inlägg i fildelningsdebatten

En person har frågat mig hur jag står i fildelningsdebatten som har blommat upp efter polisrazzian mot The Pirate Bay. Jag har valt att inte kommentera det som har hänt eftersom det är en händelse och en fråga som inte riktigt har väckt mitt intresse. Men visst kan jag väl säga kort vad jag tycker och hur jag står.

För de som har missat det är jag objektivist dvs anhängare av Ayn Rands filosofi. (Ni kan läsa mer om den filosofin på AynRand.org.) Följaktligen står jag för förnuft, egoism och frihet. Mer konkret kan man säga att jag bland annat står för principen om individens rättigheter. Varje individ har rätt till liv, frihet och egendom. Rätten till frihet och egendom är härledda ur rätten till liv. (Om man inte har rätt till frihet eller egendom, då har man i praktiken inte heller någon rätt till liv.) Jag anser även att intellektuell egendom ska räknas som egendom och att dess skapare har rätt till den, precis som skapare av materiell egendom har rätt till den, av precis samma anledning. Att förneka rätten till egendom är, som sagt, att förneka och kränka rätten till liv, och följaktligen menar jag att man är emot rätten till liv om man samtidigt är emot rätten till intellektuell egendom. Jag anser att denna position är den enda moraliska och praktiska. Det är det enda moraliska enligt människans liv som standarden – och enligt samma standard är det också det praktiska. Det finns ingen som har levererat ett bra argument för att individen ska betraktas som ett offerdjur. För detaljer beträffande denna fråga och hur jag ställer mig i den, läs Ayn Rands artikel ”Patents and Copyrights” som finns i hennes bok Capitalism: The Unknown Ideal och Greg Perkins artikel, ”Don’t Steal This Article!”.

Nu finns det många andra infallsvinklar man kan ha berörande denna debatt. Först och främst vill jag säga vad jag tycker om Piratpartiet.

Detta parti är, precis som dess namn säger, inget annat än ett socialistparti. De argumenterar för att man har rätt att stjäla copyrightskyddat material. De argumenterar med andra ord för att det är rätt att stjäla andras privata egendom. De är sålunda precis som socialister. De är dessutom, precis som socialister, otroligt naiva eller rättare sagt: verklighetsfrånvända. De tror t ex inte att avskaffandet av patent kommer ha några negativa konsekvenser. De tror uppenbarligen att läkemedelsbolag kommer, bara för att ta ett exempel, fortsätta att spendera i genomsnitt 5-10 miljarder kronor för att forska fram mediciner, om det sedan bara är fritt fram för vem som helst att stjäla deras recept? Och naturligtvis motiverar de, som de socialister de är, rätten att stjäla läkemedelsbolagens egendom, med att det finns folk i fattiga länder som ju behöver dem, men som inte har råd med deras mediciner. De inbillar sig även att avskaffandet av patent är ett hinder för tillväxt och sysselsättning. Som de allra flesta människor har dessa aldrig bemödat sig med att tänka igenom vad det är de säger. De har naturligtvis inte heller bemödat sig med att studera lite sund nationalekonomi (se George Reisman).

Reaktionen på folk i allmänhet efter polisrazzian är sjuklig och deprimerande. Det illustreras av att relativt många människor fick för sig att börja demonstrera i ren protest emot vad som hade hänt. I praktiken betyder det att de börjar demonstrera för den påstådda ”rätten” att fortsätta kränka individens rättigheter. Naturligtvis skulle de aldrig någonsin få för sig att demonstrera emot islamisk terrorism, eller emot alla orättvisor som affärsmän dagligen utsätts för, eller för det systematiska kränkandet av människors rättigheter i länder som Kina eller Iran. Nej, dessa ämnen bryr de sig inte om. De vill bara få fortsätta att stjäla privat egendom. Och inte blir man gladare av att veta att tre av fyra förstagångsväljare anser att det är helt OK att stjäla privat egendom via fildelning.

Hur har politikerna reagerat över detta? Jo, naturligtvis börjar en del politiker helt plötsligt bli väldigt vänligt inställda till förstagångsväljarnas önskan att obehindrat få fortsätta stjäla film och musik via Internet. Så moderater och kommunister föreslår t ex en bredbandsskatt. Denna skatt ska alla med bredband betala, även om de inte ägnar sig åt olaglig fildelning. Förslaget är så uppenbart orättvist, att det inte är värt att kommentera ytterligare.

En annan fråga man kan ställa sig är: Ska vi bry oss om skiv- och filmindustrin? Ja, rent generellt bör vi ju göra det. I alla fall så länge vi vill ha en skiv- och filmindustri med allt det innebär. Men det finns en annan infallsvinkel att ta upp här, nämligen huruvida många inom skiv- och filmindustrin trots allt inte förtjänar att få deras produkter stulna till höger och vänster. Joakim Henriksson på Kulturrevolutionen skrev nyligen ett inlägg om den saken som ni kan läsa här. Jag håller förstås inte med om att deras egendomsrätt upphör, men jag håller med om att jag inte kommer gråta några floder över att anti-kapitalistiska musik- och filmmakare får smaka på lite av sin egen medicin.

Lyckans villkor (Del 1)

Det finns de som säger att man kan bli lycklig av praktiskt taget vad som helst. Att lyckan är subjektiv dvs ingen kan säga att en person inte blir lycklig av att göra en sak och att en annan person inte kan bli lycklig av att göra något helt annat. Det finns en liten gnutta sanning i detta: det finns ett väldigt stort utrymme för valfria glädjeämnen i våra liv. Bara för att mat är ett värde, ett objektivt värde, betyder inte att vi alla måste uppskatta exakt samma mat. Och bara för att konst är ett värde måste vi inte alla värdesätta exakt samma målningar eller musik eller skulpturer. Etc. Men de som säger detta vill istället insistera på något helt annat. De vill istället ha sagt att det inte finns någon skillnad mellan lyckan för för en diktator eller lyckan för en gigant till tänkare som Aristoteles, eller lyckan för en rånare och lyckan för en produktiv gigant till affärsman som Henry Ford. Med andra ord insisterar de på att man inte kan eller bör göra någon skillnad på en irrationell människas påstådda lycka och en rationell människas lycka. I verkligheten är det emellertid en enorm skillnad. För att förstå varför måste vi börja med att fråga oss själva vad lycka är.

Lycka är, enligt Ayn Rand, det känslomässiga gensvaret man får av att man har lyckats vinna eller bevara sina värden. Så om du lyckas uppnå dina livsmål, dina ambitioner, får kvinnan du älskar, osv då blir du lycklig till följd. Om du däremot går miste om dina värden: ditt jobb, ditt hus, din älskare, dina barn, ditt rykte, etc då lär du drabbas av olycka, sorg. Och när dina värden hotas lär du bli arg eller rädd. Lycka är, påpekar Rand, en motsägelsefri form av glädje. Hur ska detta förstås? Ingen genuin lycka krockar med verkligheten, vilket i denna kontext betyder: med livets villkor. (Och eftersom livets villkor är fria från motsägelser följer det vidare att ingen genuin lycka krockar med dina övriga värden. Om det vore sant att lyckan krockade med dina övriga värden, då skulle du plågas av ångest och frustration. Och att man inte är eller kan bli lycklig under sådana omständigheter, säger sig själv.) Ingen genuin lycka resulterar i eller förknippas med en baksmälla dagen efter, eller ångest, eller panik, eller skrumplever, eller lungcancer, eller en överdos, eller värre. En sådan påstådd ”lycka” är i själva verket ingen lycka alls.

Lycka är en följeslagare till livet. Det beror på att strävan efter liv och strävan efter lycka inte är två separata frågor utan, som Ayn Rand observerade, två olika aspekter på en och samma sak: lycka är den psykologiska aspekten av att sträva efter värden; liv är den existentiella. Så av exakt samma anledning som man inte kan överleva hur som helst, kan man inte heller bli lycklig hur som helst. Man kan bara bli lycklig genom att handla på ett sätt som främjar livet. Du måste sträva efter värden för att överleva. Och när man uppnår sina värden och därmed handlar på ett sätt som främjar ditt liv, kommer den känslomässiga belöningen av att du lever bra, att vara lycka. Vad detta i sin tur innebär är att förutsättningarna för lyckan är precis lika objektiva som strävan efter livet.

(Imorgon kommer del 2)

Ännu en dag i kriget mot terrorismen

John Kerry, förlåt… jag menade George Bush, sviker USA. AP rapporterar:

A package of incentives presented Tuesday to Iran includes a provision for the United States to supply Tehran with some nuclear technology if it stops enriching uranium — a major concession by Washington, diplomats said.

Vad sade John Kerry i förra presidentvalet? Armchair Intellectual har hittat följande citat

KERRY: With respect to Iran, the British, French, and Germans were the ones who initiated an effort without the United States, regrettably, to begin to try to move to curb the nuclear possibilities in Iran. I believe we could have done better. I think the United States should have offered the opportunity to provide the nuclear fuel, test them, see whether or not they were actually looking for it for peaceful purposes. If they weren’t willing to work a deal, then we could have put sanctions together. The president did nothing. [emphasis added]

Jag säger som Armchair intellectual: ”No comment necessary.”

Essätävling

Timbro har startat en trevlig essätävling:

AYN RANDS idéroman OCH VÄRLDEN SKÄLVDE gavs ut första gången 1957. Sedan dess har den engagerat, inspirerat och upprört läsare i generation efter generation med sin ambition att inte bara presentera en spännande berättelse, utan även grunderna till en radikal filosofi. Med anledning av förra årets nyutgåva av Och världen skälvde arrangerar nu Timbro och Captus Tidning en essätävling kring boken och dess samtidsrelevans.

Läs mer här!