You can’t cheat an honest man. He has to have larceny in his heart in the first place. — W.C. Fields
Intervju med George Reisman
Lyssna på en radiointervju med den ”omoraliska” och ”rationalistiska” George Reisman. Ämnet är: ”SOCIALISM: How to spot it in the media. How to see government promoting it. Dr. George Reisman expands on his article: ‘The Flagellation Of The Prusit Of Happiness.'” (Tack för tipset sp3tt.)
Vem är denna George Reisman? Varför behöver vi honom? Läs mer här och här.
Michael O’Leary är kungen!
Jag har nyligen blivit uppmärksammad på en intervju med Ryan Airchefen, Michael O’Leary. (Tack för tipset Per Nilsson.) Det är en hysteriskt rolig intervju. O’Leary är hur cool och bra som helst. Vad världen, Sverige i synnerhet, behöver är fler företagsledare som O’Leary. Läs den nu!
Enjoy Capitalism!
Coca cola utgör för många anti-kapitalister en symbol för kapitalismen. Och om vi nu ska tala i termer av symbolvärde anser jag att Coca cola har ungefär samma värde som symbol för kapitalismen som dollartecknet, $. Men det finns ytterligare skäl att tala om Coca cola som en symbol för kapitalism. Det finns nämligen ett samband mellan just kapitalism, välstånd och coca cola-konsumtion. 1997 kunde man läsa följande i The Economist (tack för tipset Robert):
Few Economist indicators are as often cited as our Big Mac index, which uses hamburger prices as an index of currency parity. In the same spirit, we wondered how the globe looks when viewed through the bottom of a Coca-Cola bottle. It turns out that fizzy mass-market stuff—ie capitalism—is good for you. Oddly, a list of the top 12 Coke consumers shows no discernible pattern—unless you see what Iceland has in common with Aruba. Probe a little deeper, however, and patterns emerge. For one, there is a loose but clear positive relationship between Coke consumption and wealth—perhaps not surprisingly. Even clearer is the relationship between cola and an index developed by the United Nations to show general quality of life (as measured by wealth, education, health and literacy). Coke consumption takes off at the upper end of the development scale. Finally, democracy goes better with Coke. Consumption rises with political freedom, as measured by Freedom House’s seven-point scale. Have a cola, North Korea.
![]()
Ellsworth Toohey?
Nu anade jag hela tiden att Johan Norbergs nya bok hade ett tema om lät väldigt bekant. Katrine Kielos skrev för några dagar sedan i Expressen:
Johan Norberg har länge varit ett uppfriskande inslag i svensk debatt. Tyvärr missförstås han ofta. Det vore tacksamt att behandla honom som en vanlig högerdebattör, men det är han inte. Norberg drivs av en närmast religiös mission. Inget kunde vara längre från Reinfeldts folkhemsmoderater. Kapitalism är inte ett ekonomiskt system, rättigheter inte ett effektivt sätt att hålla människans vansinne i styr, 55 000 kaffekombinationer på Starbucks är inte bara just kaffe. I Norbergs värld är detta det sanna uttrycket för människans natur och hennes enda möjlighet till mening.
Utan tvekan tror Norberg på vartenda ord han predikar, häri ligger mycket av hans styrka. Men har man läst den amerikanska tänkaren och thrillerförfattarinnan Ayn Rand behöver man knappast läsa Norberg, även om Norberg skriver bättre. Rands kontroversiella idéer och den sektliknande rörelse som följde henne har fortfarande visst inflytande i USA. Även Johan Norberg är uppenbart påverkad. Huvudtesen i När människan skapade världen är direkt hämtad från Rands idéer om entreprenörerna som världens motor.
Nu skulle man, om man bara brydde sig tillräckligt, alldeles säkert kunna kritisera Norberg för sin bristande orginalitet. Men jag vill framför allt fokusera mig på vad Kielos säger. Förutom illvilliga antydningar om att den ”objektivistiska rörelsen” är en sekt, eller det mycket tvivelaktiga påståendet om att Norberg skriver bättre än Rand, var det framför allt detta mycket föraktfulla stycke som fick mig att reagera:
Man önskar att Norberg skulle våga titta djupare in i den människa han säger sig hylla. I stället passar han och hänvisar i en fotnot på maoistiskt manér till sin läromästarinna: ”se Ayn Rands tänkande”. Man undrar hur han kan vara så säker: på livets mening, himlens tomhet och människan som herre över tillvaron. Är mänsklighet verkligen direkt översättbart i entreprenörskap? Är vi varken mer eller mindre än vad vi producerar? (Min kursivering.)
Till detta ställer jag mig samma fråga som min vän Andreas Everbring gjorde: ”Ellsworth Toohey?” Jag vet inte om jag skulle vilja gå så långt, men visst luktar det…
Dagens citat:
Med tanke på all låg och ohederlig ”kritik” som objektivismen ofta får, och fick här och på ställen som liberaldebatt.com, vill jag citera Thomas Sowell: ”It is amazing how many people mistake a certain hip snideness for sophistication.” — ”Random Thoughts: June 2006”
Lyckans villkor (Del 4)
Det finns det de som har fått för sig att makt över andra människor är något de bör sträva efter om de bara vore ”själviska” nog. Varför gör de det inte? Därför att de har blivit fostrade till att tro att det finns bara två alternativ: antingen så offrar man sig själv för andra (altruism) eller så offrar du andra för dig själv (”egoism”). Samtidigt har sett till att fostra dem till att tro att det är moraliskt sett bättre att vara ett offer själv, än att offra andra. (Det faktum att den överväldigande majoriteten av normala människor inte får ut någonting av att se sina grannar lida och dö för sin egen skull, gör denna tanke extra tilltalande.) Så det är av strikt altruistiska skäl som folk avstår från att bete sig som rena skitstövlar. Eller det sägs så i alla fall. Notera här att för att detta resonemang ska fungera måste man anta att människor vill vara hänsynslösa skitstövlar som är villiga att kliva över lik för att nå sina mål (vilka de än må vara) och att det faktiskt, objektivt sett, ligger i deras egenintresse att vara skitstövlar. Men ingen har någonsin bevisat att människor i allmänhet vill vara skitstövlar (just eftersom de flesta människor, av olika skäl, inte är sadister till naturen) eller att det på något sätt skulle ligga i ens objektiva egenintresse att vara en sådan. Kom ihåg att bara för att man känner för att göra någonting, betyder inte att det är objektivt sett i ditt egenintresse. Vad som är objektivt sett i ditt egenintresse bestäms av vad som objektivt sett tjänar ditt liv qua människa, inte dina (sadistiska) känslor.
Hur kommer det sig, för övrigt, att sanna rationella egoister inte har någon tillstymmelse till lust att bli diktatorer, eller att ljuga och bedra, eller att mörda och våldta? Med andra ord, att vara hänsynslösa sadistiska skitstövlar. Varför har de inga sådana begär? Varför ser de inget värde i att ha makt över andra människor? Därför att de inte känner något behov av det överhuvudtaget. De känner inget behov av det eftersom de är självständiga människor som lever av egen kraft. De är självständiga människor eftersom de vet att deras överlevnad hänger på deras egen förmåga att tänka. (Om man inte tänker själv, tänker man inte alls.) De söker kontroll över naturen, inte andra människor. De vet att det är naturen de måste ”bemästra” för att kunna bedriva sin produktion och skapa de värden som hennes liv och lycka bygger på. I den mån de är framgångsrika beror det på deras förmåga att medelst deras förnuft komma på ett sätt att ”bemästra” naturen till deras egen fördel. Dessa produktiva människor till rationella egoister har ett centralt syfte i deras liv som skänker dem en ständig mening och målsättning i livet. De behöver därför inte andra människor; deras lycka kräver inte andra människor. Eftersom de är kapabla att leva känner de sig därför värdiga att leva varför de också en god självkänsla. Rationella egoister av denna sort är därför lyckliga även om de ännu inte har hunnit uppnå alla sina konkreta värden och mål i livet. Varför? Därför att de vet att de kan nå sina värden. De vet det därför att de är moraliska och därför – enligt människans liv som standarden – praktiska.
Notera att maktmänniskor som Mao är den sorts människor som hade gått under på en öde ö. Varför? Därför att i den mån de inte kan och/eller vill tänka och producera på egen hand är de dödsdömda. Detta illustrerar att deras sätt att leva inte är förenligt med människans liv. Vidare är det så att deras dåliga eller icke-existerande självkänsla driver dem till att ständigt vilja fejka ett, precis av samma anledning som sexmissbrukaren ständigt söker fejka ett. Det är detta de försöker de göra genom att skaffa sig makt över andra människor. Genom att ha makt över andra försöker de intala sig själva: ”Jag har makt över tillvaron, jag är duglig, jag är kapabel”. Men det fungerar inte eftersom det bara gör dem påminda om att de är odugliga att handskas med verkligheten själva. (Precis samma sak händer med rånaren som för varje pryl han köper för sina stulna pengar endast gör sig påmind om sin egen oförmåga.) Så ju mer de försöker, desto mindre skäl har de att vara stolta över sig själva. Tvärtom har de desto större skäl att förakta sig själva. I övrigt lider diktatorn av ungefär samma problem som den parasitiska dagdrivaren (ett problem som drabbar en förmögen playboy lika mycket som en arbetslös bidragstagare). Eftersom han inte har någon produktiv karriär så har han inget övergripande syfte i sitt liv och inga meningsfulla mål. Därför är hans liv tomt på mening. Det är väl dokumenterat att arbetslösa och dagdrivare mår sämre både fysiskt och mentalt än de arbetande. De är inte lyckliga, utan olyckliga. Många är deprimerade och en del begår till och med självmord. Så att han lyckas överleva genom att parasitera på andras arbete och tänkande, gör inte hans självkänsla ett dugg bättre. Det beror på att så länge han känner att han ”måste” leva genom våld och parasitism, istället för genom sitt eget arbete och tänkande, är han fortfarande oförmögen att leva av egen kraft. Så länge han är oförmögen att leva av egen kraft kommer han att känna sig maktlös och värdelös. Därför kan och kommer han att inte bli lycklig.
Rent existentiellt vill jag göra följande tillägg beträffande livet för en diktator. Det är ett faktum att ledarna i en diktatur inte är skonade från våldet som styr hela samhället. Hela historien är fylld av revolutioner, inbördeskrig, mordförsök, kupper, utrensningar inom de egna leden, etc. Att diktatorn själv blir diktator är ofta verket av att han har haft turen på sin sida och lyckats spela sina kort helt rätt. Men just eftersom diktatorn själv vet hur det går till, vet han att han själv kan bli offer för samma fula spel. Även som diktator fortsätter han att spela rysk roulette med sitt liv. Det är inte bara så att andra maktmänniskor drivs av att vilja få makten och att de är villiga att kliva över lik för att få den. Många lär dessutom ständigt hata diktatorn eftersom han har gjort deras liv till ett helvete, varför diktatorn alltid har fiender som vill göra slut på honom. Dessa lär inte ha svårt att hitta allianser inom diktatorns egna led, där det finns mördare av samma skrot och korn som även de inte har några problem med att ljuga och mörda sig fram till makten. Se på de ständiga mordförsöken på Hitler eller Stalins utrensningar inom kommunistpartiet. Alla diktatorer vet att om de inte är vaksamma kan de när som helst få smaka på sin egen medicin; som en kåkfarare känner de ett ständigt behov av att hålla ryggen fri. Det är inte undra på att sådana som Hitler och Stalin blir paranoida. Det är, på grund av sakens natur, mycket troligt att alla diktatorer i någon grad drabbas av denna kroniska eller liknande rädsla för att bli mördad (utöver den metafysiska rädsla för verkligheten som alltid annars plågar deras liv), varför de alltid känner sig tvungna att ständigt utkämpa strider mot verkliga eller inbillade fiender. Lenin, Stalin, Mao var av allt döma inte några lyckliga människor; de var i själva verket fullständigt oförmögna till lycka. (Vi kan för övrigt se exakt samma fenomen inom den organiserade brottsligheten där våldet också är den styrande principen. Ledare för olika gäng och organisationer röjs ständigt undan med våld; utrensningar inom ”familjen” och mellan gängen sker ständigt för att säkra ”lojala” band. De nya ledarna som har tagit sig till toppen genom våld har på vägen ofta skapat sig en massa nya fiender som bara väntar på sin chans att slå tillbaka hänsynslöst.)
Låt mig avsluta med följande sammanfattning. Lyckans villkor är inte subjektiva, de är objektiva. De är objektiva eftersom livets villkor inte är subjektiva, utan objektiva. Och att sträva efter liv och att sträva efter lycka är inte två olika saker; de är snarare två olika aspekter av en och samma strävan. Livet liksom lyckan kräver tre grundläggande värden: förnuft, syfte och självkänsla. På grund av sakens natur kan därför inte bankrånare, knarkare, alkoholister, sexmissbrukare eller diktatorer bli lyckliga inte ens om och när de väl lyckas med att nå sina irrationella värden. Och mycket riktigt är de inte heller lyckliga. Endast för rationella egoister är lyckan möjlig. Sanna rationella egoister söker nämligen inte lyckan i knark, alkohol, meningslöst sex, tröstätande, bankrån eller i makt över andra människor. De söker istället sin lycka i rationell och produktiv verksamhet, i att bemästra och behovsanpassa naturen för deras liv och lycka.
”Det ska vara gött att leva…”
Fredrik Olsson, även känd som ”lucas”, har återigen skickat in värdelösa invändningar. Faktum är att det är exakt samma värdelösa invändningar som han kom med på liberaldebatt för ett tag sedan. Och trots att hans invändnigar förutsätter premisser som ingen objektivist skriver under på (varför han i själva verket bara ägnar sig åt att stoppa in ord och implikationer i våra munnar), så fortsätter han att upprepa dem om och om igen.
Det tycks inte heller spela någon roll att andra människor om och om igen har besvarat hans sofismer. Trots det fortsätter han, som sagt, att upprepa sina värdelösa och sedan länge besvarade invändningar. Detta kan bara betyda en sak och en sak allena; han är oseriös, oärlig och evasiv. (I enlighet med liberaldebatts värderingar, fick han givetvis fortsätta spamma forumet med samma nonsens i månader. I enlighet med mina värderingar kommer hans kommenterar inte att bli publicerade här.)
Men det är inte för honom som jag skriver detta utan det är för alla de seriösa, ärliga och klarvakna människor som trots allt har en del svårigheter med att förstå innebörden av att livet är det yttersta värdet. Jag säger trots allt, för Ayn Rand är ju ovanligt klar och tydlig i sina formuleringar, varför grava missförstånd inte är så vanliga. (Faktum är att missförstånd av denna art är så grava att jag har svårt att tro att någon kan göra dem utan avsikt.)
Att leva för en hobby eller karriär eller intresse specifikt förändrar inte att det är livet som är det (enda) yttersta värdet. Det betyder bara att du har ett specifikt skäl att värdera livet och att därmed välja livet. Inte att livet underordnas detta som ett finalt värde, eller att något annat än livet kan vara det yttersta värdet. Det beror på att oavsett varför man väljer att leva, så etablerar du, genom att välja att leva, livet själv som det yttersta värdet. Det är på så vis ofrånkomligt. Om du inte väljer att leva, då kan du inte välja ett annat av miljontals alternativ. Det finns nämligen bara ett fundamentalt alternativ och det är liv eller död. Så om du inte väljer livet, då väljer du döden. Detta omöjliggör på intet sätt människor från att hålla livet som det yttersta värdet och ibland, av evasion eller okunskap eller både och, handla självdestruktivt.
Att välja livet, ”remaing alive”, som det finala ändamålet betyder som sagt inte ”ren fysisk överlevnad” allena (exakt vad det nu betyder). Idén att detta skulle göra livet till en ovanligt ”tunn standard” håller inte, för som massvis med människor har påpekat för dig, ”lucas”, förut (fast du inte lyssnade på vad de sade eller ens försökte ta in budskapet i din tjocka skalle; du evaderade), så är strävan efter liv och strävan efter lycka exakt samma sak. Att leva ett lyckligt liv är detsamma som att leva framgångsrikt eller väl – med människans liv som standard. Lycka är ett känslomässigt tecken på att man är bra på att leva. Det är med andra ord ett tecken på att man lever ett livsbefrämjande liv.
Med tanke på att människan har vissa fysiska såväl som psykologiska behov som måste tillfredställas för att hon ska inte bara leva, utan även må bra, dvs leva bra, är det inte en orimlig tanke att säga sådana saker som att ett liv utan vissa saker såsom frihet eller en produktiv karriär eller sin stora kärlek, inte är mycket till ett mänskligt liv, varför somliga säkert skulle betrakta livet som värdelöst om det inte vore för dessa specifika värden. Vad de som säger detta menar är att vad de anbelangar är de redan döda, även om deras hjärta och lungor och hjärna fungerar.
Det är ingen slump att många som blir av med sina ben eller som har blivit förlamade nacken nedåt efter en hemsk olycka, brukar bli deprimerade och betrakta deras liv som slut. (Att de sedan kan komma att ångra sig förändrar inte någonting härvidlag.) För såvitt de vet är deras liv verkligen slut – som människor. De kan inte längre tillfredställa sina fysiska eller, vilket är med människans liv som standard minst lika viktigt, psykologiska behov. (Jag bör här betona att lyckan i sig själv har ett överlevnadsvärde; om man inte är lycklig, då kommer man inte längre att värdera livet lika mycket, och kommer man inte att värdera livet, då kommer man inte vara motiverad att fortsätta kämpa för det.)
Observera att när lyckan inte längre är möjlig, då brukar det bero på att livet inte längre är möjligt. Detta är något som inte bara brukar vara sant för människor som kanske har blivit förlamade från nacken och nedåt till följd av en hemsk olycka, det är definitivt sant för människor som har drabbats av en dödlig och plågsam sjukdom som långsamt suger musten ur människor, eller, för den delen, väldigt gamla människor som håller på att dö av naturliga orsaker.
För att sammanfatta. Man kan inte få liv utan kvantitet eller kvalité. Detta är för övrigt också en distinktion som inte alls är så lätt att göra. Så av samma anledning som folk kan ha oenigheter om att man ska sluta räknas som ”levnade” när man är hjärndöd men inte hjärtdöd eller vice versa, eller något annat liknande kriterium, finns det ingen anledning att godtyckligt dra gränsen just där, man kan lika väl argumentera för att man inte längre ska räknas som levande, om man inte kan leva ett bra och trivsamt liv, dvs ett lyckligt liv.
Förnuftet är inte neutralt
En del ”förståsigpåare” vill gärna hävda att vad som är rationellt bestäms av våra mål. Vilket i sin tur betyder att rationaliteten inte alls råder oss att vara till exempel produktiva, ärliga, självständiga, etc. Det finns inget som säger att det måste så. Om vi har andra mål, då kan istället rationaliteten kräva av oss att vi i själva verket är parasiter, oärliga, beroende, sadister, kannibaler, etc.
Dessa människor får sin främsta inspiration från David Hume som ju menar att förnuftet ska vara en slav under våra begär. Vad dessa begär än är, har förnuftet en roll att tjäna – rollen som en neutralt inställd slav som utan protester söker förverkliga den ena nycken efter den andra. Men Hume och hans efterföljare har fel. Förnuftet är inte neutralt.
Hume hade rätt i att vad som är rationellt respektive irrationellt bestäms av våra mål. Att det är på detta vis kan ge många människor intrycket av att förnuftet därför är neutralt inställt, eller om vi så vill, ”pragmatiskt” inställt. Saken är emellertid den att det endast är om vi söker livet som förnuftet kan tala om för oss vad som är rationellt eller irrationellt.
Att leva eller dö är det fundamentala alternativet – och bara om man vill leva kan saker vara av värden eller inte. Ytterst är det därför verkligheten, dvs livets villkor, som bestämmer vad som är rationellt eller irrationellt; inte våra begär (vilka de än må vara). Utanför denna kontext har förnuftet ingenting att säga om någonting. Utanför denna kontext har vi inte ens några känslor eller begär; att ha ett begär för något förutsätter att vi värderar det av någon anledning; men alla värderingar förutsätter att vi har valt livet.
Så när Ayn Rand sade att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, då menade hon det verkligen. Förnuftets roll är på grund av sakens natur att tjäna människans liv – inget annat. Vad som i sin tur fordras enligt människans liv som standarden, är allt annat än en fråga om subjektiva känslor eller preferenser eller nycker. Det är en fråga om fakta och logik. Om man däremot, av någon anledning, inte söker livet kan inget räknas som rationellt eller irrationellt.
Förnuftet är inte neutralt; förnuftet är pro-liv.
Marginalnyttan?
Det finns de som vill hävda att moralprinciper, såsom rättigheter, är helt meningslösa. De vill hävda att det finns fördelar med att kränka principer, rättigheter, etc. De vill använda denna fördel som ett argument emot kapitalism, rättigheter och objektivismen. De kan gå med på att det inte finns några fördelar med att systematiskt genomföra ”tillräckligt stora” kränkningar av individens rättigheter (mord, socialism, etc). Men de envisas inte desto mindre med att det åtminstone kan finnas fördelar med det på marginalen för en enskild individ. Deras resonemang är så här: Om jag stjäl lite grann, då kommer det endast att ha en marginell inverkan på mitt offer, att det är praktiskt taget obetydligt, men för mig kan det faktiskt vara tillräckligt betydelsefullt, varför det lönar sig. Alltså är det rationellt att stjäla under sådana här omständigheter.
Men detta sätt att resonera håller inte. Varför?
1. Vikten av moralprinciper. När man gör det går man från en princip till en annan. I detta fall går man från principen om individens rättigheter och principerna för mänsklig överlevnad, till ”principer” som är helt oförenliga med dessa principer. Detta får konsekvenser eftersom det betyder att det de gör är faktiskt dåligt och skadligt, i längden, inte bara för deras offer (om än bara lite) utan även för de påstådda förmånstagarna. De säger, utan att vara medvetna om det, i princip: ”_Lite_ gift har ingen dött av!” Sedan konkluderar de att det är ”praktiskt” att ta lite gift, på marginalen. Men de ignorerar och evaderar det faktum att de samtidigt åstadkommer en gradvis, men inte desto mindre verklig förstörelse för dem (och alla andra), på marginalen. (Och om folk tycker detta är ”trams”, då kan man ju lika väl rekommendera folk att aldrig någonsin spara pengar eftersom en låg ränta är ”bara” en gradvis, om än verklig, ökning av ditt sparade kapital. Eller ta en sådan sak som att handla ett paket cigaretter dagligen eller, som jag gjorde för ett par år sedan, 1,5 liter coca cola om dagen. Jag upplevde det som att det endast fanns fördelar för mig, på marginalen, om jag såg på den njutning jag fick ut av att dricka coca cola dagligen. Men jag ignorerade eller evaderade den precis lika verkliga, men marginella, försämringen av min figur och hälsa som följde.)
2. The Broken Window Fallacy. Man försöker gärna påskina att fördelarna är större än nackdelarna (för offret) och att det därför lönar sig. Men det beror på att man endast fäster blicken på de direkta konsekvenserna; man ignorerar de indirekta som man inte ser för tillfället. Jämför med inflation som kan ske gradvis och som kan gynna somliga till en början, men på sikt missgynnar alla. Många bäckar små gör till slut stor skada, men detta tar lång tid för att folk ska se det, och därför tror de att de kommer att komma undan med livet i behåll.
3. Slippery slope. Folk som vill strunta i rationella moralprinciper använder alltid argumentet att skadan bara är marginell, att deras offer därför klarar av det, och givet alla påstådda ”fördelar” med att exempelvis kränka individens rättigheter på ”marginalen”, är det en ”no brainer” vad man bör göra. Men eftersom man har övergett alla rationella principer, och nu vägleds av rakt motsatta principer, och dessutom tror att man kan vinna något på det, då blir det väldigt lätt så (vilket massor med historiska exempel visar på), att man tar ytterligare ett steg, sedan ytterligare ett steg, och till slut är skadan allomfattande. Ta som exempel momsens historia i Sverige. Momsen var från början bara en liten temporär skatt, men idag utgör den en väldigt hög skatt på allt vi handlar och likaså en väldigt stor inkomst för staten. Varje höjning motiverades just eftersom ”skadan” för den föregåenden höjningen var så marginell eller ”osynlig” (eftersom konsekvenserna inte syntes förrän långt senare). De ignorerar också att eftersom de har övergett principen om individens rättigheter, med allt det innebär, öppnar man upp även för att andra än en själv ska kunna lobba för politikerna om sina ”intressen” som skadar andra direkt, dem själva inkluderade. Och det finns absolut ingenting de kan säga emot dessa människor som ju bara använder samma argument som de själva använder sig av: ”Det är bara 5% skatt, du klarar det.” Men när hundra lobbygrupper slåss om våra pengar betyder dessa 5% snart betydligt mer.
4. Inkonsekvens. Det faktum att de inte vill vara konsekventa och löpa hela linan ut är ett bevis för att de inser att deras policy egentligen är självmordsmässig. Ta t ex de som förespråkar statliga minimumlöner. De förnekar ofta att det har skadliga effekter, att det t ex skapar arbetslöshet med alla problem det innebär för de arbetslösa och alla andra. Men om de nu är så säkra på det varför föreslår de då inte bara att man höjer minimumlönen för alla så att alla tjänar 1 000 000 i timmen? Poängen är att på marginalen är skadan lika verklig, bara inte lika omfattande. Men bara för att den inte är lika omfattande betyder inte att den inte existerar. Jämför även med en irrationell inflationspolitik som ingen vill konsekvent tillämpa (eftersom det skulle innebära att hela det ekonomiska systemet kollapsade) eller med skatter (ingen vill ha 100% skatt eftersom det skulle förstöra ekonomin), etc. Jämför även med tullar. Den företagare som skyddas av tullar kan endast vinna på det, på kort sikt, så länge man inte är konsekvent med politiken. Dvs så länge man inte inför tullar på allt och alla och så länge han fortfarande kan köpa bättre produkter från alternativ inom samma bransch som han själv är verksam inom. Men notera att när man väl har övergett principen som förbjöd tullar och andra statliga interventioner, då finns det inte längre någonting som stoppar andra från att lobba till sig samma tullar, vilket placerar honom i en position där han blir tvungen att låta sig vårdas av dåliga läkare (som ju endast är verksamma eftersom de skyddas från av konkurrensen av bättre läkare), eller köpa sina egna undermåliga produkter (eftersom han har blivit skyddad från konkurrensen av bättre alternativ), eller köpa otroligt dyra och fula kläder (eftersom de dåliga klädproducenterna har blivit skyddade från de bättre), etc.
5. Värden är objektiva. En annan viktig poäng som ofta ignoreras här är att värden är objektiva, inte intrinsikala eller subjektiva. De som antar att det finns några verkliga fördelar eller värden av att t ex införa skatter på rika för att förse de fattiga förortsbarnen med ”gratis” utbildning, gör det ofta med utgångspunkten att det antingen är ett egenvärde i att sjukvården är gratis (intrinsikalism) eller också för att de bara känner att det är ett värde (subjektivism). Men så är det inte. Om det inte har något värde för offren, då har det inget värde alls. Och eftersom skattebetalarna betalar under tvång är det inte uttryck för en värdering; en värdering är inte möjlig under tvång. Tvång och förnuft är oförenliga med varandra och av exakt samma anledning är också tvång och värden oförenliga med varandra; man kan inte tvinga någon till att acceptera någonting som ett värde under hotet av en pistol; en pistol är lika lite ett argument för detta som för något annat.