Det ena och det andra

Carl Svanberg8 kommentarer

Per-Olof Samuelsson förklarar varför han har övergett liberaldebatt.com i sin artikel ”Slutlikvid med ‘Liberal debatt'”. Själv slutade jag att försöka diskutera seriöst på forumet för länge sedan. Tycker inte standarden har varit särskilt hög där på flera månader. Och då syftar jag inte bara till alla ”debatter” och ”diskussioner” om objektivismen. Dvs okunniga, oseriösa och snåla människor ställer den ena dumma frågan efter den andra och som vill utan minsta lilla ansträngning från egen sida bli mer eller mindre matade med gratisuppsatser som helst inte är längre än 500 ord, för de orkar sällan läsa mer än så. (Och om någon tycker att detta är en orättvis beskrivning, läs då, bara för att få ett litet utdrag på vad jag menar ”Pappersnattväktaren” årgång 8.) Det enda jag är riktigt förvånad över är hur POS stod ut med att stanna där så länge. POS har, som jag ser det, visat på alldeles för mycket ”tollerans” (sic!).

Nåväl. POS har förresten också lagt ut en gammal artikel på sin hemsida som heter ”Cyankalium i champagnen”:

Antag för ett kort ögonblick att du skulle vilja giftmörda någon, och att du är lycklig innehavare av en flaska cyankalium. Hur skulle du bära dig åt? Skulle du slå upp cyankaliet i ett dricksglas och bara säga till det tilltänkta offret: ”Drick nu det här! Du kommer att dö av det, men det är också det som är meningen.” Ingen giftmördare med självaktning skulle rekommendera denna metod. Han skulle förstås nöja sig med att hälla en droppe av cyankaliet i en kaffekopp, ett glas champagne eller någon annan normal, livsbefrämjande dryck. Sedan skulle han noga tvätta glaset och hoppas att dödsfallet ska skyllas på offrets överkänslighet för kaffe eller champagne.

Exakt samma metod använder altruisterna för att pracka på oss sin altruism. Som ni känner till innebär inte altruism att man ska vara hjälpsam och hygglig mot sina medmänniskor…

Läs resten här.

Brott lönar sig inte

Carl Svanberg2 kommentarer

I min artikel, ”Varför moralprinciper?”, försökte jag redogöra för två saker. Först för att vi behöver moralprinciper för att överhuvudtaget veta vad är rätt eller fel, dvs vad som är i vårt rationella egenintresse eller inte. Sedan för att när vi väl vet vilka dessa rationellt validerade moralprinciper är, vet vi också att det aldrig finns några fördelar eller värden att hämta genom att bryta mot dem. I denna artikel tänker jag mer konkret visa på varför det inte har några fördelar. Jag tänker med andra ord fylla i med de exempel och observationer som man måste ta till sig för att på induktiva grunder verkligen ska förstå giltigheten i dessa moralprinciper. Min avsikt är att visa, genom ta tjuvar, bankrånare och snattare som exempel, varför brott inte lönar sig.

Låt mig gå rakt på sak.

Vad är det tjuvar gör? Vad är det utmärkande för deras handlande, oavsett om de rånar en bank, rånar människor på gatan, gör inbrott i människors bostäder, stjäler bilar eller snattar i affärer? Vad är essensen? Essensen är att de försöker ta saker som inte är deras utan andras tillstånd; de stjäler. Vad händer med offren i samtliga fall? Vad som händer är att de blir fattigare. I värsta fall kan deras liv helt förstöras. Detta kan ske antingen om tjuven lyckas ”ta allt” eller om han mördar för att komma över sitt byte. Vad betyder detta? Eftersom tjuven förlitar sig på att andra producerar, för att det ska finnas något för honom att stjäla, är detta beteende självdestruktivt. Det är ekvivalent med att slakta hönan som värper guldägg. Ayn Rand skrev:

If some men attempt to survive by means of brute force or fraud, by looting, robbing, cheating or enslaving the men who produce, it still remains true that their survival is made possible only by their victims, only by the men who choose to think and to produce the goods which they, the looters, are seizing. Such looters are parasites incapable of survival, who exist by destroying those who are capable, those who are pursuing a course of action proper to man… Such looters may achieve their goal for the range of a moment, at the price of destruction: the destruction of their victims and their own. (The Virtue of Selfishness.)

Vad tjuvar gör är att de rent principiellt förnekar och kränker rätten till egendom. Att kränka denna rätt är, med människans liv som standarden, fel av princip. För om människor inte har rätt till egendom, dvs till det som de själva har skapat, då har de inga möjligheter att försörja sig. Har de inga möjligheter att försörja sig då har de ingen möjlighet att överleva. Så att kränka rätten till egendom är detsamma som att kränka rätten till liv. Det är därför i principiella termer detta som man gör när man kränker rätten till egendom; man kränker producenternas rätt till liv. Om man bryter med principen om rätten till egendom, då ersätter man denna med principen om rätten till stöld. (Det enda alternativet här är, som jag påpekade i min artikel om moralprinciper, att man överger allt vad principer heter, men då är man också helt oförmögen att veta vad som faktiskt ligger i ens egenintresse, dvs huruvida man bör producera eller stjäla eller göra något annat. Resultatet blir att man pragmatiskt går efter vad som känns bäst. Men att gå efter vad som för stunden ”känns bäst”, är knappast en rationell princip.)

Vad betyder det att man ersätter principen om rätten till egendom med principen om rätten till stöld? Det betyder att du, som tjuv, säger att alla människor bör stjäla och vad du då hävdar är att det även ligger i ditt intresse att andra stjäler från dig. Annars är du, som tjuv, inkonsekvent. Men detta är naturligtvis inget som någon tjuv vill gå med på. Tjuvarna vill, som Ayn Rand uttryckte det, vara ”hitchhikers of virtue”. Han vill och förväntar sig att andra ska fortsätta producera välstånd, medan han — och bara han — ska stjäla detta välstånd. Enligt vilken rationell moralprincip kan han berättiga detta? Ingen — och ingen tjuv har någonsin förmått sig att berättiga det heller.

Vad händer om en tjuv är så pass självmordsbenägen att han konsekvent förespråkar parasitism som en princip? Rand skrev:

…when a society establishes criminals-by-right and looters-by-law — men who use force to seize the wealth of disarmed victims — then money becomes its creators’ avenger. Such looters believe it safe to rob defenseless men, once they’ve passed a law to disarm them. But their loot becomes the magnet for other looters, who get it from them as they got it. Then the race goes, not to the ablest at production, but to those most ruthless at brutality. When force is the standard, the murderer wins over the pickpocket. And then that society vanishes, in a spread of ruins and slaughter. (Atlas Shrugged.)

Tjuvarna är inkonsekventa eftersom de på något plan inser att det är självdestruktivt att konsekvent leva enligt principen att det är rätt att stjäla. Han kommer att vara en hycklare som kommer att förvänta sig av andra att de ska arbeta, just för att det ska fortsätta finnas någonting för honom att stjäla. Tjuven delar denna insikt med de socialistiska politiker som är ovilliga att ta ut 100% i skatt eller lägga beslag på de privata produktionsmedlen. De avstår inte från det eftersom de har några moraliska problem med att plundra producenterna. De avstår bara av ”praktiska” skäl. Detta är ett implicit erkännande från deras sida att deras linje är självmordsmässig. Deras traditionella ”lösning” är en pragmatisk sådan: välfärdsstaten.

Att stjäla skadar offren och därmed på sikt även tjuvarna. Observera att tjuvarna som sagt behöver offren — men om och när potentiella offer tar slut — då är det också slut med tjuven. Ju mer framgångsrik tjuven är, desto mer destruktiv effekt får hans plundrande — desto snabbare ser han till att göra slut på sina offer. Så att stjäla är alltid självdestruktivt. I Ayn Rands idéroman, Altas Shrugged, slutade det mycket riktigt med att landets plundrare började svälta. En del är kanske inte villiga att ta detta på allvar, men då får ni inte glömma bort att plundrare, vid upprepade tillfällen, genom historiens gång har lyckats försätta hela nationer i svält. Under 1900-talet såg vi det i land efter land som socialisterna tog över.

Ett aktuellt exempel på detta är Robert Mugabe som tillsammans med sina gangsters till underhuggare, ”krigsvetaranerna”, har stulit de vita böndernas mark. Resultatet? Ett land som tidigare kunde exportera mat, kan nu inte ens föda sin egen befolkning. Miljoner svälter och landets ekonomi är i ruiner. Det är värt att notera att det enda som skiljer en plundrare som Mugabe från en snattare är omfattningen på deras stöld. Det enda de kan och kommer att åstadkomma är död och lidande. I en rättvis värld, dvs en värld där väst av altruistiska skäl inte försörjer socialistiska länder med bistånd, är det bara en tidsfråga innan plundrarna själva drabbas av svält. (Jämför här med vad hjältarna i Atlas Shrugged gjorde.)

Men vi behöver inte vända oss till länder där socialister har tagit över. Det räcker med att vi studerar de samhällen där brottslingarna har tagit över. Gör vi det ser vi hur brottslingarnaa genom att förstöra för andra också förstör för sig själva. Walter William visar detta tydligt i sin artikel ”Unseen Crime Costs”:

Criminal behavior hurts in ways seldom appreciated and understood; and the level of crime in black communities has consequences far more devastating than the racism our ancestors experienced. Not only does crime reduce upward mobility, it reduces the value of anything in the community and turns whole neighborhoods into economic wastelands. Let’s look at a very minor example that captures the essence of some of the unappreciatd effects of criminal behavior — the case of supermarkets.

Supermarket owners seek to maximize the rate of product turnover per square feet of rented or purchased space as a means to maximize profits or return on equity. As you travel around, conduct your own experiment by observing supermarket behavior in low versus high crime locations. In lower crime neighborhoods, you’ll see maximum space usage. Merchandise will be seen beyond the cashier’s booth along the walls or windows and in entry ways. In some cases, you’ll even see merchandise placed outside of the store along the walkways. Sometimes merchandise (plants, fertilizer, and peat moss) is left outside overnight. All of this means that the supermarket enjoys a more profitable operation because it has a greater variety and quantity to sell.

This marketing strategy won’t be observed to any significant degree in high-crime locations. Managers in high crime location can’t place items near entry ways and outside. That in turn means they pay for square footage they can’t put to commercial use. That raises their per unit cost of operation. In addition, supermarkets in high-crime neighborhoods often find they must pay higher insurance. They must purchase more protective equipment and hire guards; neither of which is free. Since supermarkets operate on a very slender margin, any kind of theft is very costly.

Chain supermarkets find it difficult to shift higher operating costs on to customers. The same supermarket charging one price for a product in one location and a higher one in another doesn’t do much for goodwill and might even invite prosecution. They might adjust by reducing quality or customer service but that too is risky. Thus, a more likely supermarket response to higher cost neighborhoods is to move or simply not to locate there in the first place. Some would have us believe racial discrimination is the driving force. In other words, white supermarket owners don’t like dollars coming out of black hands. That’s nonsense.

Varför är död och lidande det enda tjuvar i varierande skala kan åstadkomma? Därför att deras sätt att leva är fundamentalt oförenligt med alla de dygder som människans liv kräver. Eftersom tjuvar söker överleva medelst våld är deras sätt att leva direkt oförenligt med den primära dygden: rationalitet. Rationalitet kräver nämligen av människor att de använder sitt förnuft, att de tänker, och att de sedan handlar i enlighet med sitt omdöme, sina slutsatser. När en skurk, oavsett orsak, initierar fysiskt våld, då gör han det omöjligt för sitt offer att handla i enlighet med sitt tänkande. Detta gör hennes tänkande meningslöst. Därför kommer hon att sluta att tänka. Därför är våld, initierandet av våld, fel av princip. Men initierandet av fysiskt våld är inte bara fel eftersom det är oförenligt med den primära dygden, det är faktiskt oförenligt med samtliga dygder. Leonard Peikoff skrev:

In unleashing a process of force, he acts to nullify his victims’ independence — while himself becoming a second-hander, whose concern is the conquest not of nature, but of men. He seeks to prevent men from remaining loyal to rational principles — and he seeks it not on the grounds of a principle but, as is true in every case of evil, without grounds; he seeks it through evasion and whim-worship. He orders his victims, when he feels like it, to accept and pass on to others any lie he commands. He throws out the concept of ”desert”; his method of dealing with men is to extract the unearned for the sake of benefiting the undeserving, whether himself or others. As to the virtue of moral ambitiousness, I quote Ayn Rand: ”[M]orality ends where a gun begins.” (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.)

Till detta skulle jag bara vilja tillägga följande: Livet slutar där gevärsmynningen börjar; brott lönar sig inte.

Bokrecension: Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand

Carl Svanberg3 kommentarer

Jag har läst Leonard Peikoffs bok Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand (hädanefter förkortad OPAR) väldigt många gånger. Det finns en anledning till det. Detta är nämligen en bra bok. Nej, jag tar tillbaka det där. Det är en fantastiskt bra bok. Det som gör det till en sådan prestation är att Peikoff har lyckats integrera hela Ayn Rands filosofi och sedan presenterat den i en någorlunda summerad form. Allt ifrån metafysik till estetik behandlas.

Innan denna bok kom ut för första gången, 1991, hade man som jag har förstått det i princip bara två alternativ för att förstå och studera Rands filosofi. Antingen köpte man alla skönlitterära och icke-skönlitterära böcker av Rand, sedan försökte man på egen hand nysta ihop objektivismen. Det var ingen omöjlig uppgift, men det var ingen lätt uppgift heller. Det var antingen det eller också köpte man Leonard Peikoffs kurs The Philosophy of Objectivism.

Denna serie av föreläsningar var den enda som Ayn Rand godkände: ”Until or unless I write a comprehensive treatise on my philosophy, Dr Peikoff’s course is the only authorized presentation of the entire theoretical structure of Objectivism — that is, the only one that I know of my own knowledge to be fully accurate.” OPAR är baserad på dessa föreläsningar. Trots detta är Peikoff noga med att påpeka följande: ”Because of my thirty years of study under her, and by her own statement, I am the person next to Ayn Rand who is the most qualified to write this book. Since she did not live to see it, however, she is not responsible for any misstatements of her views it may contain, nor can the book be properly described as ‘official Objectivist doctrine.'” Det är bra, men jag tror faktiskt inte att det behövs, för såvitt jag har kunnat se finns det inga motsägelser mellan vad Peikoff säger och vad Rand har sagt. (Om någon vet mer på denna punkt, får de gärna informera mig.) Därför tycker jag att man med gott samvete kan rekommendera människor intresserade av objektivismen att ta del av denna bok.

Det är en presentation som lägger vikten på väsentligheterna, inte detaljerna. Det är en helt riktig avvägning. Vill man ha detaljerna bör man studera Rand själv. Denna bok syftar primärt till att ge läsaren en förståelse av helheten, för att hon mer rättvist ska kunna döma objektivismen som filosofi. Eller som Peikoff själv uttrycker det: ”The True, Hegel said, is the Whole. At the end of this discussion, to borrow these terms, you will see a unique Whole, the Whole which is Ayn Rand’s philosophic achievement. You may then judge for yourself whether it is an important achievement — and whether it is true.”

Peikoff är en god kommunikatör. Detta följer inte bara av att han vet vad han talar om, det följer framför allt av att han vet hur man ska formulera sig. (Detta märks inte minst när man lyssnar på hans föreläsningar.) Han är oerhört duktig på att summera och integrera abstraktioner och konkreter såväl som entusiasmera läsaren. Det finns därför inte en död sekund i hela boken. Så att det är Peikoff som har skrivit boken är i sig själv något som ger den mervärde.

När det kommer till själva innehållet finns det vissa delar som gav mig mer än andra. De kapitel som jag har fått ut allra mest utav är kapitel 1 (”Reality”), 2 (”Sense Perception and Volition”), 7 (”The Good”) och 8 (”Virtue”). Av dessa är det nog kapitlet om dygderna som jag har fått ut allra mest av. Tidigare har jag alltid förstått essensen av vad Rand sade om dygderna. Men det var först med Peikoff som jag kände att jag fick en mer substantiell förståelse av vad hon egentligen menade. I dessa kapitel finner vi också en väldigt bra redogörelse av varför vi behöver moralprinciper. Jag måste erkänna att innan jag studerade vad Peikoff säger här, hade jag kvar en föreställning om moralprinciper som vaga generaliseringar, approximationer eller tumregler som talade om för oss vad som tenderade att fungera ”för det allra mesta”. Först nu förstår jag varför det, bara för att ta ett exempel, aldrig finns några fördelar med att vara orättvis.

Vad är då dåligt i boken? Medan jag själv aldrig stördes av det, kan jag tänka mig att en del andra kanske gjorde det. Det fanns nämligen en hel del polemik i boken. Det hade kanske varit bättre om Peikoff lade allt krut på objektivismen och kanske sparat polemiken till en annan bok. Själv tycker jag att polemiken inte bara är välförtjänt, den fyller också ett syfte eftersom den bidrar till att göra diskussionen mer upplyftande och humoristisk. Polemiken syftar också till att förse läsaren med en kontrast till objektivismen. Hur ska man förstå huruvida objektivismen är en stor bedrift om man inte vet vad alternativen är? Eftersom detta är en bok om objektivismen och inte om dess alternativ, finns det dessutom ingen anledning att ge dessa idéer mer utrymme än vad som behövs för att poängen ska komma fram.

Det enda riktiga problemet med polemiken och Peikoffs sätt att lägga fram den är, som jag ser det, ett uttryck för vad jag ibland upplever som ett mer generellt problem med hans bok. Problemet är att Peikoff ibland blir, i brist på bättre ord, lite rationalistisk i sina formuleringar. Peikoff kommer ofta med många bra exempel för det ena och det andra i sina diskussioner, detta underlättar verkligen för läsaren att relatera idéerna till verkligheten och därmed verkligen förstå vad de betyder. Men ibland tycker jag att en del slutsatser nås lite väl snabbt och att en del viktiga saker sammanfattas lite väl mycket.

Jag förstår att det kan vara nödvändigt för att man bokens längd måste vara begränsad, men det är ändå synd. För ibland inbillade jag mig att om det inte vore för att jag redan hade läst en hel del av Rands böcker sedan tidigare, hade jag nog aldrig förstått mig på en del av dessa poänger. Många av dessa korta sammanfattningar kan kräva, för att man verkligen ska förstå dem, att man är villig att hålla väldigt mycket i sitt medvetande samtidigt. Jag kunde inte alltid göra det, så jag kände mig då och då tvungen att gå tillbaka flera sidor i boken för att göra mig påmind om något annat och först då föll av bitarna på plats. Så Peikoff sätt att formulera sig kortfattat, har alltså ett pris. Priset är att det ibland kräver mycket mer av läsaren.

Min slutsats är att detta är, trots sina brister, en fantastiskt bra bok. Den är intressant, engagerande och välformulerad. Peikoff gör alla studenter till objektivismen en stor tjänst genom att integrera och summera Rands filosofi på det här sättet. Det verifierar verkligen intrycket av att objektivismen är ett filosofiskt system som verkligen hänger samman logiskt. Denna bok är inget substitut till Rands egna böcker, varför jag personligen tror att man får ut mycket mer av den om man redan är lite bekant med hennes idéer. Detta ska dock inte tas som att boken på något sätt är otillgänglig för den oinsatta läsaren. Tvärtom, detta är en filosofibok som i första hand är skriven för människor, inte akademiker. Så för alla som verkligen vill studera och förstå objektivismen, rekommenderar jag Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff.

PS 2008/09/09:

Det bara en sak som jag vill ändra mig beträffande min recension av denna bok, och det är att det finns faktiskt inget fel med bokens kondenserade stil. Det gäller bara att man kommer ihåg vad det är Peikoff själv lägger krutet på – essensen – och att boken faktiskt förutsätter att man redan är någorlunda bekant med filosofi i allmänhet och objektivism i synnerhet. Tidigare dömde boken, felaktigt, efter hur en total nybörjare skulle uppleva en del avsnitt. Men i efterhand har jag kommit fram till att det är fel måttstock.

”Religion of Peace” slår till igen

Carl Svanberg3 kommentarer

SvD rapporterar:

En muslimsk man som anklagats för hädelse har mördats i en domstolsbyggnad, sade pakistansk polis i dag.

Den anklagade mannen blev överfallen när han var på väg ut från domstolen i Muzzafargarh, knappt 50 mil sydost om den pakistanska huvudstaden Islamabad. Två män högg honom 15 gånger med kniv i bröstet.

En polistalesman sade att angriparna såg det som sin plikt att döda mannen. Denne greps i mars anklagad för att ha fällt nedlåtande kommentarer om profeten Muhammed under ett bråk.

Hädelse är belagt med dödsstraff i Pakistan. Trots att många sådana mål når domstolarna har aldrig någon blivit avrättad eftersom högre instans alltid har lagt ned ärendena på grund av brist på bevis. Däremot har det hänt flera gånger att hädelseanklagade har blivit lynchade till döds.

I torsdags blev en muslimsk böneledare ihjälslagen efter att ha anklagats av en rivaliserande religiös fraktion för att ha bränt sidor ur Koranen.

Ociviliserat och barbariskt, är mina spontana tankar. Men som om allt detta inte vore ondskefullt och bisarrt nog, läs då detta:

Den oberoende pakistanska Människorättskommissionen säger att mordet på böneledaren visar hur hädelselagen missbrukas av människor som vill göra upp med personliga fiender.

– Vi har krävt att regeringen ändrar lagen radikalt så att den inte kan missbrukas, säger kommissionens ordförande Iqbal Haider. (Min kursivering.)

Så låt mig se om jag förstår detta rätt. Om man mördar människor som verkligen ”förtjänar” det, dvs människor som verkligen har gjort sig skyldiga till hädelse, då är det inget missbruk av lagen. Då är allt i sin ordning, säger en ”människorättskommission”! Perverst bortom förnuftets gränser, är min spontana tanke till detta.

Hur är det möjligt?

Carl Svanberg9 kommentarer

Om objektivister bråkar med varandra, oavsett vad bråket handlar om, då avfärdas det av somliga som ”sekteristiskt käbbel” och dylikt. När de inte bråkar med varandra, då tas det som ett tecken på att de alla bara håller med varandra, att ingen tänker självständigt eller kritiskt, att ingen vågar gå emot ”sektens” seder och regler. Allt detta är inget annat än trams som oseriösa libertarianer och hatiska nihilister slänger ur sig i tid och otid.

Sanningen är att bråk, eller rättare sagt, oenigheter är oundvikligt mellan människor. Förnuftet verkar inte automatiskt. Det är en fråga om fri vilja. Och även om alla man har att göra med för det mesta väljer att använda sig av sitt förnuft, finns det ingen garanti för att ingen begår ett misstag. Det finns framför allt ingen garanti för att alla väljer att ta del av samma kunskap (läsa samma böcker, gör samma observationer i verkligheten, i samma ordning, etc). Så även objektivister är fullt kapabla till att vara okunniga. Nästan så okunniga att deras resonemang får en att ifrågasätta allt från deras intelligens till deras intellektuella ärlighet.

En objektivist, Betsy Speicher, skrev följande kommentar på Diana Hsiehs inlägg ”Fraud or Not?”:

”A growing economy is not a fixed ”pie” at all. As wealth (real goods and services) increases, the money supply has to increase to accommodate it if prices are to remain stable. One way is to increase private credit. Another way is to mine more gold and I wonder is those who hold that all increases in money and credit are fraudulent would object to gold mining too.”

Det är två saker som sägs här och båda sakerna är fel. Helt fel. Ironiskt nog, eller snarare, tragikomiskt nog är dessa två fullständigt felaktiga påståendena två mycket goda skäl till varför fler människor borde läsa sin George Reisman. Men detta bisarra resonemang från Speichers sida utgör ett argument emot Reismans ställningstagande emot falskmynteri och inflation!

För vad är det Speicher säger här? Jo att vi behöver inflation för att ekonomin ska fungera bra, annars blir priserna ”instabila”. Med ”instabila” menas här att priserna faller. Vad är dåligt med detta? Absolut ingenting, så länge man inser att det är en distinktion mellan deflation och fallande priser. När man använder sig av guld som pengar, då kommer detta, nämligen fallande priser, att vara en del av det normala livet precis som det var i USA i slutet av 1800-talet.

Det är genom fallande priser som vår levnadsstandard år efter år stiger i ett kapitalistiskt samhälle. Detta är också sant i ett samhälle utan guldpengar, det bara märks inte lika lätt eftersom penningmängden inflateras. (Det märks däremot om man tittar på hur lång tid det tar för människor att arbeta för att köpa olika saker. För i tiden tog det, bara för att ta ett exempel, mycket längre tid än vad det tog idag för människor att arbeta ihop pengar till en ny bil. Och då ska vi också komma ihåg att dagens bilar är mycket bättre än gårdagens.)

Fallande priser i allmänhet är inte deflation, det är bara ett av flera symptom för deflation. Deflation är en minskad penningmängd. När vi använder oss av guldpengar är deflation praktiskt taget omöjligt, helt enkelt eftersom när guldet väl är ur marken, måste man gå igenom enorma besvär för att göra sig av med det. (Man måste i princip skicka iväg guldet med en raket till solen eller något liknande.)

Så tragikomiskt nog bygger hela premissen för Speichers resonemang på att dagens penningekonomiska system med fractional reserve banking, med den inflation, deflation och konjunktursvängningar som ju är dess resultat, är ett slags ”måste”, givet den falska premissen att alternativet är ”instabila” priser. Därför försvarar hon detta system liksom skapandet av värdelösa papperspengar, som inte är uppbackade med någonting, som något nödvändigt för ekonomins skull. Det är rent ut sagt helt otroligt. Man behöver ju inte ens ha läst sin Reisman för att begripa varför detta är en dum idé. Allt man har behövt göra är att läsa sin Atlas Shrugged eller sin Capitalism: The Unknown Ideal. Då jag misstänker att hon har läst dessa böcker är det rent ut sagt förbluffande att hon envisas med att säga det hon säger.

”Hur är det möjligt? Man frågar sig gång på gång.” Jag kan bara komma på fyra möjligheter: 1. Hon är gammal och senil och har följaktligen glömt bort stora vitala delar av exempelvis Francisco d’Anconias tal om pengar. I detta fall är hon väl ursäktad, men jag tror faktiskt inte att detta är hennes situation. 2. Hon är okunnig om rationell nationalekonomi. Hon pratar helt enkelt i nattmössan. Men hur är det egentligen möjligt för människor att sakna insikt om sin enorma okunnighet? Och om hon nu är så okunnig, vem är då hon att ifrågasätta experter i ämnet som Reisman? Varför inte börja studera Reisman? 3. Hon är dum i huvudet. I så fall är det ju återigen möjligt att ursäkta hennes beteende. 4. Hon evaderar. I så fall finns det inga ursäkter alls.

Personligen är jag benägen att luta mig mot att hon helt enkelt talar i nattmössan. Det är inget moralisk last att vara okunnig. Det är ingen moralisk last att inte intresserad av att studera rationell nationalekonomi. Men det är en moralisk last att göra sig själv till ett åtlöje genom att kommentera ämnen som man inte själv behärskar.

Uppdatering: Tack och lov har någon bemödat sig med att bemöta Betsy Speicher.

En ljusare arbetsmarknad?

Carl Svanberg1 kommentar

Som filosofstuderande finns det inte mycket till arbetsmarknad. Det kan ibland vara lite oroväckande, men det är inget som skrämmer mig. Jag vet vad jag vill och jag kommer göra vad jag måste för att uppnå det. Jag vill jobba inom akademien. Jag vill föreläsa om filosofi i allmänhet, moralfilosofi i synnerhet. Jag vill föra in objektivismen inom den svenska akademien. Det kommer inte att bli lätt, men vem har sagt att det ska vara lätt? Jag har samtidigt insett att just eftersom vägen dit av allt att döma lär vara lång och stundals mycket mödosam — måste jag överväga att göra något annat att för att försörja mig under tiden. Jag har haft lite tankar och idéer, men än så länge har ingen idé varit tillräckligt bra. Men så helt plötsligt får jag läsa om att ett nygammalt yrke på sistone har blivit populärt igen: ”filosofiska praktiker”. Och när jag fick läsa om vad de gör och vad de tjänar, har det helt klart gett mig en idé. SvD:

Freud, 150 år i år, har på senare tid fått konkurrens av antika filosofer, som Platon och Aristoteles. Filosofisk praxis fungerar som en turistinformation för människor som ska göra sina livsval. Den visar på alternativen men bestämmer inte vägen.

Tycker du att livet smakar som aska i munnen? Funderar du på vad i hela fridens namn du ska göra under resten av resan mot graven? Byta jobb? Sambo? Hiva karriären i sopnedkastet och skriva en roman istället?

Kanske är det dags för dig att uppsöka en filosof för att få hjälp med att reflektera över ditt liv?

I Norge finns sedan flera år mottagningar där utbildade filosofer erbjuder den tjänsten för motsvarande cirka 550 svenska kronor i timmen. Filosofisk praxis kallas det.

Och här tror jag att objektivistiska filosofer har mycket mer att erbjuda än etablissemanget. Inte minst med tanke på att de etablerade filosoferna knappt har användbara några idéer att komma med själva. Och detta är inte bara en uppfattning jag har fått efter att ha studerat filosofi på universitetet i några år. Det är faktiskt något som de verkar medge själva, detta då de vill att deras kunder ska stå för merparten av tänkandet. Det verkar som om de har en Sokratisk/Platonsk approach till det hela; som barnmorskor ska de dialektiskt få sina kunder att nå självinsikt:

Filosofen bjuder in gästen – som han eller hon kallas – och serverar te eller kaffe och kex. I rummet finns två fåtöljer, snett bredvid varandra mot ett fönster. Gästen ska ha friheten att kunna se ut genom fönstret och låta tankarna flyga.

Vid den första träffen lyssnar filosofen. Sedan improviserar och experimenterar praktikern med upplägget av samtalen.

Som filosofer menar de att de dels har en insikt i de diskussioner människan alltid fört om val, frihet, ansvar och vad som är det goda livet. Dels är de tränade i att tänka och reflektera på ett öppet och fördomsfritt sätt.
Helge Svare och Henning Herrestad understryker sambandet mellan tanke och tal, att man sällan har något utbyte av att sitta ensam och tänka. Tankarna kommer först när man pratar med någon.

”Vederbörande behöver inte vara speciellt klok, och det är heller inte meningen att du ska fråga honom till råds. Du ska helt enkelt börja berätta om det du har på hjärtat. Då kommer det du själv säger att hjälpa dig fram mot de insikter du behöver”, skriver de i sin bok och citerar den tyske filosofen Heinrich von Kleist. (Min kursivering.)

Eller vad sägs om denna ”konversation” mellan Olov som vill bli romanförfattare, men som inte kommer så långt på grund av pressen?

Filosofen: Vad menar du egentligen med gott om tid?
Olav: Det är väl enkelt. Det är motsatsen till att ha ont om tid.

F: I vårt samhälle finns det många arbetslösa som har gott om tid. Tycker du att de har gott om tid?

O: Ja. Men ordet ”gott” antyder att det är mer än att bara ha tillräckligt med tid. Tiden behöver också vara god.
Filosofen ber Olav definiera ordet ”press”.

O: Det är den känsla jag får när jag inte klarar av att slappna av. Till exempel när jag är ute och går och får dåligt samvete för att jag försummar mitt skrivande.

F: Kan du säga något mer om det?
O: Det känns som om jag aldrig får någon rast eller ro. Jag känner mig som en slav på ett av de där galärskeppen från förr i tiden som roddes av straffångar. När de blev trötta och inte orkade ro lika snabbt, blev de piskade för att hålla tempot uppe.

Filosofen noterar att Olav använder en bild, en metafor. Allt sedan antiken har filosofer intresserat sig för sådana bilder. Den amerikanske lingvisten och filosofen George Lakoff hävdar att vårt dagliga tänkande formas på ett grundläggande sätt av metaforer som vi använder i vardagsspråket.

Det går några veckor. Olav fortsätter att skriva. Men han har svårt att koncentrera sig. Han går tillbaka till filosofen.

O: I dag upplevde jag något konstigt. När jag druckit förmiddagskaffe bestämde jag mig för att gå en promenad. Det var vackert väder, men under promenaden fick jag en stark känsla av dåligt samvete.

F: Kan du säga något mer om det här?
O: Det är som om jag inte hade rätt att gå där medan alla andra jobbar. Det är som att alla jag möter dömer mig eller tänker att jag är en arbetsskygg bidragsmissbrukare.

F: Har du någon idé varför du tänker så?
O: Det förväntas i vårt samhälle att män i min ålder har ett normalt jobb där de tjänar pengar och gör nytta. Kanske finns det en röst inom mig som kräver att jag ska göra samma sak.

Filosofen konstaterar att Olav kommit in på en problematik om olika värderingar, samhällets och hans egna. De resonerar om vad som menas med ”värde”.

Och folk säger att psykologer snuvar folk på deras pengar!

Hur rationaliserar de denna verksamhet? Jo de hävdar självfallet att det är ett egenvärde, och så citerar de Aristoteles

”Det handlar om aktiviteter som är värdefulla i sig själva och som vi värdesätter för deras egen skull. De får inte sin mening från någonting utanför sig själva. De är sin egen mening. För en filosofisk praktiker är det möjligt att hävda att ett gott filosofiskt samtal är en sådan verksamhet”.

Aristoteles i all ära — sanna mina ord, han var verkligen ett stort geni — men det hjälper inte att en sådan intellektuell gigant som Aristoteles sade en sådan här sak. Aristoteles hade helt enkelt fel i att filosofiska samtal och filosofiskt tänkande utgör ett självändamål. Det är bland annat just denna föreställning som har fått en del filosofer till att spåra ur fullständigt, just eftersom de inte ser någon mening i att förankra deras tänkande i verkligheten. Och det är just detta som har gjort att så många har svårt att se hur filosofin ska vara relevant för deras dagliga liv.

Nåväl, jag vet om jag orkar bli egenföretagare som filosofisk praktiker, men blotta vetskapen om att denna marknad överhuvudtaget finns ger mig i alla fall en lite ljusare bild av arbetsmarknaden. ;)

En ding ding värld

Carl Svanberg1 kommentar

SvD rapporterar:

USA:s Irakpolitik är ett större hot mot världsfreden än Irans urananrikning, tycker en majoritet av 17 000 tillfrågade människor i en rad europeiska och muslimska länder. Men kännedomen om amerikanska fångövergrepp är påfallande liten i flera stora muslimska länder.

Den årliga studien – gjord av amerikanska Pew Research Group – visar också att stödet för president George W Bush och kriget mot terror blir allt svagare.

En majoritet av de utfrågade i 10 av de 14 länderna utanför USA menar att kriget i Irak har gjort världen till en farligare plats.

Det må vara hänt att Irakkriget har gjort USA mindre säkert, men i så fall beror det inte på att muslimerna helt plötsligt har blivit förbannade i Mellanöstern. (Det är ett resonemang som är så oseriöst och korkat, att jag har svårt att förstå hur någon kan ha den åsikten på allvar.)

Om det är sant, vilket man helt klart kan argumentera för, beror det endast på att islamisterna håller på att ta över landet och därmed göra det till ett större hot än vad Saddam Hussein någonsin utgjorde. Det beror på att USA:s patetiska sätt att föra Irakkriget och Afghanistankriget inte har lyckats skrämma Iran till att sluta upp med att sträva efter kärnvapen och kriga mot USA och Israel. Det beror på att man har misslyckats med att demoralisera de terrorsympatiserande och -stödjande massorna i Mellanöstern till en sådan grad att de inser att det är fulltständigt hopplöst att fortsätta med det.

Föreställningen om att USA är ett hot mot världsfreden är extremt irrationell. Det är en ren och skär vanföreställning som inte har någon som helst koppling med verkligheten. Det är en ren och skär fantasi.

För vad är det de säger? Jo vad de säger är att ett USA som kanske kan tänka sig att använda sig av våld i självförsvar, om alla meningslösa diplomatiska försök att muta Iran med mer tid misslyckas. Men Iran som öppet säger att de tänker förinta USA och Israel, dvs starta ett världskrig och ägna sig åt folkmord, är ett mindre hot än USA. I klarspråk betyder det alltså att dessa människor anser att en känd massmördare som i förväg säger att han tänker mörda dig och hela din familj, och som i detta ögonblick gör allt vad han kan för att skaffa sig en pistol så att han kan utföra morden, är ett mindre hot än den lokala polisen som endast hotar med att sätta stopp för denna kända massmördare.

Varför tror människor på detta? Hur kan de tror på det? Hur är det möjligt?! Lever vi ens i samma dimension…?!

När jag får läsa sådana här saker, får det mig att tänka på när Peikoff vid ett tillfälle sade att vi lever i en värld som är mer vansinnig än i en värld där alla människor skulle gå runt på händerna. När jag hörde honom säga det för första gången tyckte jag att det lät överdrivet. Idag inser jag att det var jag som hade fel.

Fotboll är rationellt

Carl Svanberg1 kommentar

Idag gläds miljoner svenskar över målet mot Paraguay. Jag måste erkänna att jag tillhör en av dem. Men varför är det så roligt med fotboll? Thomas A Bowden förklarar i sin artikel, ”The Joy of Football” (som visserligen talar om amerikansk fotboll, men det förändrar det inte principen):

Football fans who cannot articulate why they feel such passion for the game may retreat to their television sets feeling a vague sense of guilt that, perhaps, they are wasting their time.

However, no guilt is called for, because watching sports satisfies a vital human need.

The essential value of spectator sports lies in their capacity to illustrate, in a dramatic way, the process of human goal-achievement. They do this by making the process shorter, simpler, and more visually exciting than it is in daily life–and by giving us heroes to admire.

A process of goal-achievement underlies everything that makes our lives richer, from discovering new medicines to learning about computers, from pursuing a career to enjoying friends and family. But success is not automatic–each such endeavor must be started and maintained, often in the face of great obstacles, by an individual’s choices. To gather the moral courage to make their own difficult choices each day, people need inspiration–the spiritual fuel that flows from the sight of another’s achievement.

Läs hela här!

Perfektionism

Carl Svanberg2 kommentarer

Idag fick jag reda på vad jag fick på terminens sista tenta som handlade om metafysik. Det blev VG, vilket betyder att jag har fått VG på fyra av fyra delkurser. 100% VG med andra ord. Och folk säger att perfektionism är omöjligt! ;-)

Cynism är naivt

Carl SvanbergLämna en kommentar

Vad är sensmoralen av följande citat? ”You can’t cheat an honest man. He has to have larceny in his heart in the first place.” — W.C. Fields. Jag undrade länge vad som menades med det, men så sökte jag på Internet och upptäckte till slut det.

Vad det handlar om är att folk som blir lurade av svindlare är ofta människor av samma skrot och korn dvs människor som tror att de kan få ”something for nothing”. Det är därför som de låter sig luras av saker som, för hederliga människor som ju varken förväntar sig eller söker det oförtjänta, låter alldeles för bra för att vara sant. Ofta låter det alldeles för bra för att sant, helt enkelt för att det inte är sant.

Säg att du stöter ihop med en försäljare på stan som, bara för att ta ett exempel, erbjuder dig en ovanligt billig Rolex. Folk som tror sig göra en bra affär här och som därför tror sig kunna snuva försäljaren på en fin klocka, lurar i själva verket bara sig själva. Det var för bra för att vara sant; det var bara något billigt skräp från Asien. Eller vad sägs om alla de människor som tror på snabba pengar och som därför låter sig luras av pyramidspel och kedjebrev?

Varför bemödade jag mig då med att leta upp citatet och förstå dess innebörd till att börja med? För att jag läste häromdagen en sak Rand skrev och jag förstod först inte vad det var hon menade:

There is nothing so naive as cynicism. A cynic is one who believes that men are innately depraved, that irrationality and cowardice are their basic characteristics, that fear is the most potent of human incentives — and, therefore, that the most practical method of dealing with men is to count on their stupidity, appeal to their knavery, and keep them in constant terror.

In private life, this belief creates a criminal; in politics, it creates a statist. But contrary to the cynic’s belief, crime and statism do not pay.

A criminal might thrive on human vices, but is reduced to impotence when he comes up against the fact that ”you can’t cheat an honest man.” A statist might ride to power by dispensing promises, threats and handouts to the seekers of the unearned — but he finds himself impotent in a national emergency, because the language, methods and policies which were successful with parasites, do not work when the country needs producers. (The Ayn Rand Lexicon, s 113)

Nu förstår jag. Förstår du?