Varför? varför? varför?!

Carl SvanbergLämna en kommentar

När jag läste igenom artikeln om bug chasers lade jag märke till följande:

Carlos surfs online about twenty hours a week looking for men to have sex with…

Condoms and safe sex are openly ridiculed on bug-chasing Web sites, with many bug chasers rebelling against what they see as the dogma of safe-sex education; constantly thinking about a deadly disease takes all the fun out of sex, they say, and condoms suck. Carlos agrees and says getting HIV will make safe sex a moot point. ”It’s about freedom,” he says. ”What else can happen to us after this? You can fuck whoever you want, fuck as much as you want, and nothing worse can happen to you. Nothing bad can happen after you get HIV.”

…

For others, deliberately infecting themselves is the ultimate taboo, the most extreme sex act left on the planet, and that has a strong erotic appeal for some men who have tried everything else. Still others feel lost and without any community to embrace them, and they see those living with HIV as a cohesive group that welcomes its new members and receives vast support from the rest of the gay community, and from society as a whole.

…

For Carlos, bug chasing is mostly about the excitement of doing something that everyone else sees as crazy and wrong. Keeping this part of his life secret is part of the turn-on for Carlos, which is not his real name. That forbidden aspect makes HIV infection incredibly exciting for him, so much so that he now seeks out sex exclusively with HIV-positive men. ”This is something that no one knows about me,” Carlos says. ”It’s mine. It’s my dirty little secret.” He compares bug chasing to the thrill that you get by screwing your boyfriend in your parents’ house, or having sex on your boss’ desk. You’re not supposed to do it, and that’s exactly what makes it so much fun, he says, laughing.

Dessa människor vill inte ha sex. De vill inte ens leva. De är hedonister som verkar medvetna om att de leker med döden. De säger att de vill ha ”frihet” och att när man väl har fått HIV kan det inte bli värre. Tja, när du väl är död kan det inte heller bli värre. Och det är i praktiken så här de verkar resonera. Allt de vill ha, innan de gör slut på sina meningslösa miserabla ”liv”, är att uppnå en massa självdestruktiva ”kickar”. Andra självlösa och vilsna människor gör det eftersom de så desperat vill tillhöra en grupp. Det är rent ut sagt patetiskt. En annan förre detta bug chasers öde är talande:

Hitzel’s experience started when he moved from his home in Nebraska to San Francisco with his boyfriend. When that relationship broke up, Hitzel was at the lowest point in his life, and alone. He sought relief in drugs and sex, as much of each as he could get. At first, he started out just not caring whether he got HIV or not, then he found the bug-chasing underground and embraced it. He was sure he’d get HIV soon anyway…

Han var olycklig och försökte trösta sig genom att knarka och ha massor med sex. Det fungerade naturligtvis inte, varför han bara fortsatte och fortsatte, men blev aldrig tillfredställd. Han slutade inte förrän han blev allvarligt sjuk. Han fick till slut HIV. Han blev förstås bara ännu mer olycklig: ”Whenever I have to deal with things like medication, days when I’m really down,” Hitzel says, ”I have to look myself in the mirror and say, ‘You did this. Are you happy now?’ That’s the one line that goes through my head: ‘Are you happy now?'” He says it with a snarl, full of anger. ”Some days I feel really angry and guilty. I’m pretty much adjusted to the fact that this is my life, but about forty percent of the time I look at myself and say, ‘Look what you’ve done. Happy now?'” Och: ”Looking back on it, Hitzel says he was committing suicide by chasing HIV, killing himself slowly because he didn’t have the nerve to do it quickly.” Detta är vad det handlar om: självmord — ett långt och utdraget självmord. Men med tanke på hur dessa människor lever, skulle man ju kunna tro, om man nu ska acceptera den gängse konventionen av en hedonist, att detta är de lyckligaste människorna på jorden:

Though he’s older, Carlos lives a life that has a lot in common with Hitzel’s in San Francisco. Carlos estimates that he has had several hundred sex partners throughout his life, and he routinely hooks up with three or four guys a week, all of them HIV-positive or at least uncertain about their status.

En psykolog uttalar sig om fenomet:

That’s a common trait among bug chasers, says Dr. Bob Cabaj, director of behavioral-health services for San Francisco County and past president of both the Gay and Lesbian Medical Association and the Association of Gay and Lesbian Psychiatrists… ”For kids who have had a really hard time fitting in or being accepted, this becomes like a fraternity.”

Somliga av dessa människor är uppenbarligen sådana andrahandsmänniskor att de är villiga att göra precis allt för att ”platsa” in någonstans, även om det kostar dem livet.

Dessa människor är ofattbart irrationella:

Furthering the epidemic doesn’t bother Carlos. Bug chasing requires a great deal of self-delusion, and he easily acknowledges the contradictions in what he’s doing. He notes that while he seeks HIV, he doesn’t eat junk food or smoke, and that he drinks only socially. ”I take care of myself,” he says proudly. He also notes the hypocrisy in his doing volunteer work at GMHC, in which he tells other men to use condoms and practice safe sex, while he’s hunting for partners for his secret hobby. The conflict doesn’t bother him in the least.

Denna ”rörelse”, om man kan kalla det för det, är inget annat än en självmordskult:

Forstein says that attitude is disastrous for gay men. ”We’re killing each other,” he says. ”It’s no longer just the Matthew Shepards that are dying at the hands of others. We’re killing each other. We have to take responsibility for this as a community.”

Och: ”Cabaj estimates that at least twenty-five percent of all newly infected gay men fall into that category. With about 40,000 new infections in the United States per year, according to government reports, that would mean around 10,000 each year are attributable to that more liberal definition of bug chasing.” Carlos får i slutet av artikeln frågan vad han ska göra när han väl har blivit infekterad. Hans svar? ”If I know that he’s negative and I’m fucking him, it sort of gets me off. I’m murdering him in a sense, killing him slowly, and that’s sort of, as sick as it sounds, exciting to me.” Som sagt: irrationellt, sjukt, perverst och självdestruktivt. Vad är det som gör detta möjligt? Jag vet inte, jag har inte en blekaste aning. Det finns inget svar, ingen motivering, ingen förklaring. Ingen rationell förklaring. Men vet ni vad allt detta fick mig att tänka på? Jo det fick mig att tänka på något som Ayn Rand sade i sin Playboyintervju:

PLAYBOY: In Atlas Shrugged, one of your leading characters is asked, ”What’s the most depraved type of human being?” His reply is surprising: He doesn’t say a sadist or a murderer or a sex maniac or a dictator; he says, ”The man without a purpose.” Yet most people seem to go through their lives without a clearly defined purpose. Do you regard them as depraved?

RAND: Yes, to a certain extent.

PLAYBOY: Why?

RAND: Because that aspect of their character lies at the root of and causes all the evils which you mentioned in your question. Sadism, dictatorship, any form of evil, is the consequence of a man’s evasion of reality. A consequence of his failure to think. The man without a purpose is a man who drifts at the mercy of random feelings or unidentified urges and is capable of any evil, because he is totally out of control of his own life. In order to be in control of your life, you have to have a purpose — a productive purpose.

När jag läste dessa rader för första gången tänkte jag på människor som John Ausonius (efter jag hade sett miniserien om Lasermannen som gick förra året på tv). Men jag tänkte även på de depraverade och meningslösa ungdomar som har gestaltats i filmer som Kids, Bully och Ken Park. Nu kan jag även tänka mig att Carlos och hans likar utgör exempel på människor utan ett centralt och livsbejakande syfte.

Att älska livet är inget självklart. Det är en bedrift. En berömvärd bedrift. Att kämpa för att få ut så mycket som möjligt av livet, dag efter dag, är också en beundransvärd bedrift. Att kasta bort det på meningslösa kickar såsom att ha hundratals ligg bara för att få HIV, är inte ett dugg beundransvärt. Det är bara depraverat, sjukt och fel. Eller som Sam Kinison skulle säga: ”AAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Pacifism och eftergivenhet lönar sig aldrig

Carl Svanberg1 kommentar

Folk som tror att pacifism och eftergifter till terrorism lönar sig bör öppna ögonen och lära sig. Jihadwatch.org rapporterar via Palestinian Media Watch:

A Hamas video just released on their web site focuses on the broader Palestinian Islamic ideology, promising the eventual conquering and subjugation of Christian countries under Islam. The way Israel ”ran” from Gaza after terror is presented as the prototype for future Israeli and Western behavior in the face of Islamic force.

”Är det verkligen fred vi vill ha?”, sjöng Imperiet. Vare sig vi vill ha fred eller inte — det vill vi inte — så för islamisterna ett krig mot oss. Frågan är därför inte om vi ska välja fred eller krig; vi har inget val i denna fråga längre. Frågan är om vi ska svara på islamisternas krigföring eller om vi ska låta dem döda oss och ta över väst. Vår pacifism och eftergivenhet har än så länge inte gett oss någonting. Det enda det ger är terroristerna mer tid och, vilket är viktigast av allt, hoppet om att de har en chans. Det är hög tid att en gång för alla göra slut på det hoppet.

Bug Chasers

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ibland får man som objektivist höra att vi tar i så att vi spricker när vi säger att altruism är dödens moral. ”Ingen är altruist”, säger dessa kritiker. Ibland tillägger de: ”Faktum är att alla egentligen är egoister.” Alldeles bortsett från att detta resonemang, är rent nonsens, nonsens som bygger på oviljan att göra en distinktion mellan motiverat handlande och egoistiskt handlande, så finns det ju faktiskt hur många exempel som helst på folk som handlar osjälviskt. Idag blev jag uppmärksammad på ett för mig helt nytt fenomen: bug chasers. Det är homosexuella män som tydligen gör allt vad de kan för att bli smittade med HIV. Det finns mycket man kan kommentera kring detta, men för tillfället vill jag bara konstatera att detta är extremt sjukt, perverst och omoraliskt…

Begrepp och principer

Carl SvanbergLämna en kommentar

Hur ska man förstå sig på användbarheten av principer? Jag ska göra ett försök att visa på varför principer är ytterst praktiska medel för att handskas med världen.

Principer fungerar ungefär som våra begrepp. En princip är en grundläggande och generell sanning. Av samma anledning som vi behöver begrepp för att tänka och för att fatta världen på det unika sätt som utmärker oss människor, nämligen begreppsligt, behöver vi principer för att vägleda oss i vårt handlande. Och då talar jag inte bara om moralprinciper. Vi behöver och använder oss av principer inom praktiskt taget varje aspekt av våra liv. Och om vore det inte för våra begrepp och principer, då skulle vi varit tvungna att försöka överleva som djur. Det kan fungera, om vi har tur, på kort sikt. Men det fungerar aldrig på lång sikt.

Låt mig försöka illustrera vad det i vardagen innebär att använda sig av begrepp och principer: När du ser en bit bröd framför dig då kan du inte bara genom att titta på det förstå vad det innebär. Din förståelse för vad detta innebär är en begreppslig sådan. Det är ett resultat av din förståelse för begreppet bröd. (Hur pass bra din förståelse är, beror på hur du gick till väga för att bilda detta begrepp.) Du vet att brödet är ätbart, att du kan skära det i bitar med hjälp av en kniv, att du kan bre smör på dessa brödskivor, att du kan rosta dessa brödskivor. Du vet att du kan frysa in det. Du vet att det kan bli för gammalt, torrt och i värsta fall helt oätligt. Allt detta följer av din förståelse av begreppet ”bröd”; allt detta och mycket mer ligger, så att säga, i brödets natur, givet din kunskaps kontext, dvs givet allt du vet om bröd. Det är därför du inte, likt en nyfödd bebis, måste behandla detta föremål som om det vore något helt nytt. Du behöver inte, varje gång du ser ett bröd framför dig, börja undersöka det, experimentera, observera och spekulera. Du behöver inte tillsätta någon kommitté att utreda vad detta är för något och vad du kan göra med det. Nu menar jag att principer fungerar på exakt samma sätt. Och det är det som är hela poängen med principer: att ta bort behovet av att jämt och ständigt göra nya uträkningar, gissningar, experiment, spekulationer av vad som följer av att vidta en handling framför en annan.

Om du vet, bara för att ta ett enkelt exempel, vad essensen av oärlighet är, då vet du på förhand varför det är en dålig idé och varför du inte kan vinna något på det. Du behöver, precis som i fallet med brödet, inte ”verifiera” detta genom att göra nya experiment eller gissa dig till vad konsekvenserna blir av just den här specifika instansen av oärlighet; konsekvenserna måste och kommer att bli desamma just eftersom det hör oärligheten till. Exakt vad konsekvenserna blir, är bara en obetydlig fråga om detaljer som naturligtvis kan variera från fall till fall, men att det måste sluta illa, det kan du veta i förväg. Observera att ditt liv skulle vara otroligt komplicerat och ohanterbart om du försökte leva utan begrepp. Av exakt samma anledning vore livet otroligt komplicerat och ohanterbart om du försökte leva utan principer.

Du har bara två alternativ: principer eller pragmatism. Om du väljer principer då kan du bara välja mellan att ha rationella eller irrationella principer. Om du lever enligt rationella principer, då handlar du egoistiskt och därmed moraliskt. Om du lever enligt irrationella principer, då handlar du oegoistiskt och därmed omoraliskt. Om du försöker handla utan hänvisning till principer, dvs enligt ett pragmatiskt förfaringssätt, då kommer du aldrig att veta vad som verkligen ligger i ditt egenintresse, och du kommer på grund av sakens natur (pragmatismens natur) att utelämnas till vad som ”fungerar”. I praktiken betyder det att gå efter vad som ”känns rätt” för stunden. Så ditt alternativ är egentligen principer eller att gå efter dina känslor. Dvs principer eller emotionalism. Men det är alltid en dum idé att blint och hjälplöst gå efter dina känslor.

Så länge du söker överleva medelst principer kan du som sagt bara välja mellan sanna eller falska principer, dvs rationella eller irrationella principer, dvs livsvänliga eller livsfarliga principer. Så antingen, bara för att ta ett exempel, anammar du principen att människan har rättigheter, eller också anammar du principen att hon inte har rättigheter. Om hon har rättigheter, då betyder det att alla människor har rättigheter. Om hon inte har rättigheter, då betyder det att inga människor har rättigheter. Det är antingen eller. Det finns ingen medelväg när vi har att göra med frågor om principer. Fråga nu gärna dig själv: vilken princip är den rationella? Principen som säger att du har rättigheter eller principen som säger att du inte har några rättigheter? Fundera lite på vad de faktiska konsekvenserna blir av att anamma de olika principerna. (Har du svårt att konkretisera konsekvenserna? Studera då de blodbad som de kollektivistiska staterna har förorsakat under 1900-talet.)

Att hävda att människan har rättigheter, dvs att alla människor har rättigheter, men att du, och bara du, har rätt att kränka dessa rättigheter, är att begå en logisk självmotsägelse. Så det går inte att på logiska grunder argumentera för denna position. Världen är svart och vit; det finns inga motsägelser i verkligheten annat än i ditt tänkande. Tankar som är motsägelsefulla är därför tankar som inte är förenliga med verkligheten. Tankar som är oförenliga med verkligheten, dvs som inte korresponderar med verkligheten, är falska. Att hålla på denna princip är således att hålla på en motsägelsefull och således falsk princip. De som tvunget vill hålla på denna princip måste därför överge verkligheten, logiken och förnuftet. Att överge förnuftet är av en ren händelse oförenligt med den primära dygden: rationalitet. Den som överger sitt förnuft överger sitt grundläggande överlevnadsmedel och gör sig därför oförmögen att överleva. Att överge principen om rationalitet, till förmån för principen om irrationalitet, är således inte förenligt med människans liv som standard, och är således oegoistiskt och således omoraliskt. (De som tror att de fortfarande är rationella, bara för att de fortsätter att vara rationella ”när de känner för det”, lurar bara sig själva.)

Blev det här med vikten av principer lite begripligare nu? Är det någon som har några invändningar emot min redogörelse?

Det är bra att leka Gud

Carl SvanbergLämna en kommentar

Craig Biddle rapporterar idag om de senaste framstegen inom stamcellsforskningen. Tydligen har man, med hjälp av stamceller, fått förlamade möss till att börja röra sig igen. Detta är uppenbarligen goda nyheter för de av oss som värdesätter livet.

Men det är inte alla som uppskattar denna utveckling. Den kristna högern talar gärna om ”a culture of life”. Ändå är det sådana här framsteg som den kristna högern i USA vill sätta stopp för. Så, när allt kommer omkring, värdesätter de inte livet alls. Som deras föregångare i Medeltidens Europa och deras motsvarigheter i den muslimska världen, vill de sätta stopp för denna livsbejakande forskning.

Detta är för övrigt ett bra exempel på varför religion och stat bör skiljas åt och, för den delen, varför vetenskap och stat bör skiljas åt.

Mer om socialdemokraternas lögner

Carl SvanbergLämna en kommentar

Stefan Karlsson skrev igår ett blogginlägg där han kommenterade Timbrorapportens slutsatser ytterligare. Hans enda problem med rapporten berör hur de behandlar konjunkturuppgången under innehavande år. Karlsson skriver:

The one slightly unsatisfactory part about the section of growth is their account of the much stronger growth that seems to occur this year, where they write that it is an open question as to whether this will be the beginning of a new trajectory of higher growth or a single year of cyclical boom caused by fiscal stimulus remains unclear. While the small tax cut certainly have helped somewhat, it is not by itself sufficent to significantly lift either the long-term structural or short-term cyclical growth of the Swedish economy. Instead, the main reason for the higher growth this year is monetary stimulus, with interest rates being lowered a year ago to an all time low of 1.5%, something which set into motion a surge in money supply and bank lending growth even higher than in the Euro-zone (that saying a lot). Moreover, by weakening the exchange rate of the krona, it also temporarily stimulated exports. While interest rates have started to rise again now, it have not done so faster than in the Euro-zone and so monetary policy is still even more stimulative/inflationary than in the Euro-zone.

Och de som kan sin konjunkturcykelteori, vet att detta betyder dåliga nyheter!

Timbro avslöjar socialdemokraternas lögner

Carl SvanbergLämna en kommentar

Timbro har släppt en ny rapport som upplyser om hur socialdemokraterna förfalskar verkligheten i deras valretorik, Sant och falskt om svensk tillväxt och arbetslöshet. I rapporten framgår bland annat följande:

Regeringen påstår att Sverige har haft en mycket hög ekonomisk tillväxt på senare år och ”ligger på en högre långsiktig tillväxtbana”. Men 1990–2006 var tillväxten i genomsnitt bara 1,4 procent, lägre än EU-snittet. 1999–2006 var den bara 1,8 procent, samma som det svaga 1980-talets genomsnitt.

Regeringen påstår att sysselsättningen utvecklas bland de bästa i Europa och att arbetslösheten tillhör de lägsta. Men 1980–2005, när befolkningen i arbetsför ålder ökade med över 500 000, skapades färre än 50 000 nya arbeten. Den verkliga arbetslösheten var år 2005 minst 17 procent. Under den nuvarande, oväntat starka, högkonjunkturen har sysselsättningen minskat med 0,2 procent, enligt SCB.

Regeringen och dess oberoende Integrationsverk påstår att Sverige ligger i ”världstopp” avseende sysselsättning för utrikes födda. I själva verket visar deras egen rapport att vi ligger på bottenplatserna 13, 14 respektive 16 av 19 i de viktigaste kategorierna.

Regeringen använder olika skrivbordsprodukter för att visa hur bra det går för Sverige. Ett exempel är World Economic Forums index över konkurrenskraft, vilket de påstår ger belägg för att Sverige har goda möjligheter till tillväxt. Men det tycks inte finnas något som helst samband mellan ett lands placering i detta index och dess framtida tillväxt.

Om välfärdsstaten inte suger musten ur producenterna, hur kommer det sig då att socialdemokraterna känner sig tvungna att ljuga och vilseleda om ekonomins tillstånd?

Objektivismen mainstream?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nej, riktigt så bra är det inte. Men det ser utan tvekan ut som om vi börjar närma oss ett sådant stadie. Att Robert Tracinskis kolumner blir publicerade på RealClearPolitics är ett, av många, tecken på det. Hans senaste kolumn, ”The Suicide Bomb Morality”, visar på att kriserna i världen är, precis som på Rands tid, av en moralisk natur. Tracinski skriver:

The West’s conflict with Islamic terrorism is more than a ”clash of civilizations.” It is, at root, a clash between two world views and two moral models, a clash much wider and more important than any political conflict.

I was reminded of this by a brilliant observation in a recent column by Charles Krauthammer–an observation far more significant than Krauthammer himself seems prepared to recognize. Writing about the way in which Palestinians have consistently rejected every opportunity for statehood, peace, and prosperity, instead choosing constant warfare and destruction, he concludes: ”This embrace of victimhood, of martyrdom, of blood and suffering, is the Palestinian disease.”

What Krauthammer doesn’t realize is that this worship of suffering is the world’s disease, a very old affliction that has evaded our cultural immune system by disguising itself as a morality. That morality is accepted as uncontroversial in today’s world, and you hear it, and probably nod in agreement, whenever someone tells you that self-sacrifice is the essence of moral virtue.

But isn’t self-sacrifice–or, as Krauthammer puts it, ”victimhood, martyrdom, blood and suffering”–the essence of the horrific plight the Palestinians have chosen for themselves? And shouldn’t this make us question, at its very roots, the morality of self-sacrifice?

Läs resten här.