Kategori: Politik

Marknadshyror – den moraliska lösningen

Carl Svanberg6 kommentarer

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Enligt altruismen är människan ett offerdjur utan rättigheter vars enda moraliska existensberättigande ligger i hennes förmåga att osjälviskt tjäna andra. Detta är också syftet med hyresregleringarna; det handlar om att förhindra bostadsbolagen från att tjäna sitt ekonomiska egenintresse.

Det hyresregleringarna gör mot hyresvärdarna är orättvist. Det är direkt jämförbart med att staten skulle tvinga alla löntagare att gå ned i lön för att vara ”solidariska” gentemot näringslivet. Om löntagarna skulle utsättas för en sådan sak då skulle de med all rätt protestera. För vem vill leva som en slav för andras behov?

Det omoraliska är som vi kan se idag också det opraktiska. Det lönar sig inte att vara orättvis mot hyresvärdarna. Vi har ju trots allt en bostadsbrist med allt det innebär. Visst är det uppmuntrande att det därför ändå finns lite rättvisa i världen. Det enda problemet är att också de av oss som inte söker det oförtjänta, lider av den ”sociala” bostadspolitiken. Hyresvärdarna är således inte de enda offren för denna orättvisa. Eftersom orättvisa inte lönar sig är det uppenbart att det ligger i vårt egenintresse att verka för en fri och rättvis bostadsmarknad.

Den moraliska förutsättningen för att etablera en fri bostadsmarknad är att komma till insikt om att människan har rätt att leva för sin egen skull; att varje människa är ett självändamål. Omsatt i praktisk politik handlar det om att erkänna och respektera individens rättigheter – att erkänna och respektera individens rätt till liv, frihet och egendom.

Notera att hyresregleringen är en kränkning av rätten till liv, frihet och egendom. Rätten till egendom kränks eftersom hyresvärdarna inte är fria att själva få sätta hyran. Rätten till frihet kränks eftersom hyresvärdarna bara tillåts existera så länge de går med på att fungera som slavar under andras behov av bostäder. Rätten till liv kränks eftersom hyresregleringarna ofta gör hyresvärdarnas investeringar till en olönsam affär.

I dess essens är det just detta – att erkänna och respektera individens rättigheter – som upprättandet av en fri och moralisk bostadsmarknad handlar om. Och som vi kommer att se är en fri och moralisk bostadsmarknad också det praktiska.

En fri bostadsmarknad skulle till en början resultera i att hyrorna på många håll går upp. Detta skulle skapa ett ekonomiskt incitament för att börja bygga fler bostäder. Det kommer i sin tur inte bara att resultera i fler bostäder utan på sikt även lägre hyror. Detta visar på att det faktiskt inte råder några intressekonflikter mellan människor som inte begär det oförtjänta. Det är bara när en del människor kräver det oförtjänta som det uppstår en konflikt mellan människor. Det är just detta som vi ser på bostadsmarknaden: en del människor kräver bostäder men de är inte villiga att betala vad hyresvärdarna vill ha för att det ska löna sig för dem. Följaktligen byggs inga nya bostäder och följaktligen får vi en bostadsbrist.

Till en början kan en del människor behöva anpassa sin efterfråga av boende efter sin plånbok, vilket kan betyda att de måste flytta till en mindre lägenhet, eller en lägenhet som har ett sämre läge, eller en sämre standard. Om detta verkar orättvist då måste man komma ihåg att den största orättvisan är att de som faktiskt är villiga och kapabla att betala vad som krävs för att bo i dessa lägenheter tidigare var förhindrade från att göra just detta. Dessa var tidigare tvungna att bo och leva i lägenheter som de inte trivdes i, som kanske var för små för deras behov, eller som var på ett mindre attraktivt läge, eller som hade en sämre standard än vad de var villiga att betala för.

Det är i förbigående sagt bara rättvist att de mer produktiva som ju har gjort sig förtjänta av en större inkomst än de mindre produktiva, också har råd att betala en högre hyra för att tjäna sina behov och begär, än de mindre produktiva som inte har gjort sig förtjänta av en lika hög inkomst.

Det ligger i människors intresse att betala så mycket som krävs för att komma över en lägenhet. Detta skapar nämligen de incitament som krävs för att göra det mer attraktivt för bostadsbolag att bygga nya bostäder och att göra sitt allra bästa för att behålla sina nuvarande kunder genom att förbättra servicen och standarden i bostäderna. Ett ökat bostadsbyggande kommer följaktligen att leda till ett större utbud, vilket kommer att resultera i att hyrorna stabiliseras eller går ned. Självfallet kommer det även på en fri bostadsmarknad att finnas ekonomiska incitament för bostadsbolagen att bygga billigare boende för låginkomsttagare.

På en fri bostadsmarknad kommer det att finnas plats för alla, inte bara höginkomsttagare. För även om var och en inte kan ha råd med att hyra precis allt det boende de behöver, kan de tillsammans med andra alltid ha råd med något boende. På så vis kan man se till att betala för exakt det boende man har råd med. Detta betyder att man får precis vad man betalar för.

Det kommer inte heller bara att vara höginkomsttagare som kommer att ha råd att konkurrera om bostäderna genom att bjuda över varandra. Även låginkomsttagare kommer att ha råd att ta del av denna konkurrens och i många fall kommer de också att kunna konkurrera ut höginkomsttagarna i konkurrensen om boendet. Anta att en höginkomsttagare bor i en fyra och nu funderar han på att skaffa sig ytterligare ett rum. Samtidigt finns det ett par av låginkomsttagare som bor i en trea och som även de funderar på ett flytta in i en fyra. Höginkomsttagaren är kanske bara villig att betala en hyra på ytterligare 900 kr i månaden för att komma över ett femte rum, medan låginkomsttagarna kanske är villiga att betala upp till 1000 kr extra i hyra för att komma över en fyra. Följaktligen kan och kommer låginkomsttagare i alla sådana situationer att ha den ekonomiska makten att konkurrera ut även höginkomsttagare.

Det är vidare värt att notera att till skillnad från vad man skulle kunna tro, så är det faktiskt först när bostadsmarknaden är fri och det inte längre råder någon brist på bostäder, som den ekonomiska makten hos hyresgästerna återställs. När människor inte kan vända sig till några alternativ, som det är idag, känner sig många tvungna att bo kvar i lägenheter de vantrivs i, även om servicen är dålig, huset förfaller eller huset är större än vad man själv behöver. Hyresvärdarna som ju har förvandlats till trälar, och som på grund av situationen på bostadsmarknaden knappast är rädd för att förlora några av sina kunder, har däremot inga ekonomiska eller psykologiska incitament för att bry sig om sina kunder. Om det inte passar vet han att det alltid finns någon annan som är villig att flytta in där istället. Men när det råder en fri bostadsmarknad då finns det som sagt inte bara de ekonomiska incitamenten som krävs för att bygga nya bostäder, det finns också ett ekonomiskt incitament för fastighetsbolagen att sköta underhållet, förbättra servicen och konkurrera om kunderna genom att sänka hyrorna eller förbättra standarden.

Det finns en lösning till bostadsbristen. Det handlar om att erkänna och respektera principen om individens rättigheter. Det handlar med andra ord om att etablera en fri bostadsmarknad. En fri bostadsmarknad är inte bara det enda moraliska, det är som vi har sett också praktiskt.

Klandra inte kapitalismen för bolånekrisen

Carl SvanbergLämna en kommentar

USA:s ekonomi går just nu igenom en ny kris. Krisens omfattning är enorm. Hundratusentals amerikaner riskerar att bli av med sina hus. Massor med företag, banker och finansiella institut riskerar att gå i konkurs. Krisens kärna är fastighetsbubblan som nu har brustit. De två stora bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, som tillsammans har finansierat lån på 5 triljarder dollar, vilket motsvarar hälften av alla bolån i USA, har fått ekonomiska problem.

För att lösa krisen förslår politikerna att staten ska gå in med pengar och rädda företag, banker och privatpersoner undan konkurser. Men staten är inte en produktiv entitet. Staten skapar inget välstånd. Staten kan därför bara ge en del pengar, genom att ta dem från andra.

En fråga: Hur är det meningen att USA:s ekonomi ska räddas genom att staten tar pengar från vissa individer som uppenbarligen vet hur man handskas med pengar och ger dem till andra som uppenbarligen inte vet hur man handskas med pengar? Det finns inget svar på denna fråga. En viktigare fråga är dock: Med vilken rätt?

Banker, företag och privatpersoner är personligen ansvariga för sina affärer. Så om de tog lån som de egentligen inte hade råd med, då får de faktiskt skylla sig själva. Om inte de ansvariga betalar, då kommer istället de oskyldiga att få betala. Men du har faktiskt ingen rätt att via staten tvinga andra betala dina räkningar. Ändå insisterar man på att tvinga de oskyldiga att betala för andras synder. Detta är uppenbart orättvist.

Det rättvisa vore istället att låta banker, företag och privatpersoner få ta smällen av sina dåliga, oansvariga beslut. Detta skulle också ligga i allas långsiktiga, rationella egenintresse. Ju snabbare de dåliga affärerna rensas bort, desto snabbare kommer ekonomin att återhämta sig. Alternativet är att staten med skatter, subventioner och förmånliga lån försöker hålla olönsamma och hopplösa företag och industrier vid liv i all evighet och detta på bekostnad av resten av ekonomin.

Hur kommer det sig att så många har varit så oansvariga? Finns det någon eller något som uppmuntrar människor att ta lån som de egentligen inte har råd med? Ja, det gör det. Det är staten.

Det största ansvaret för krisen har den amerikanska centralbanken. Under flera år drev man artificiellt ned räntorna, genom att öka penningmängden, vilket gjorde att många lånade massor med pengar för att finansiera köp av fastigheter. Detta drev upp priserna på fastigheter och skapade fastighetsbubblan. Detta fortsatte så länge räntorna var låga nog.

I decennier har staten dessutom verkat för att öka husägandet. Staten har uppmanat och uppmuntrat banker att låna ut pengar till människor som egentligen inte har råd. Bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae gav med flit många dåliga lån. Varför? Därför att de hela tiden var uppbackade av staten.

Staten är inte lösningen på våra problem utan, som alltid, orsaken. Lösningen är att staten slutar uppmuntra människor till att göra dåliga affärer och sedan låta andra betala för dem. Lösningen är att staten lämnar ekonomin i fred och låter var och en ta ett personligt ansvar för sina egna affärer. Lösningen är med andra ord lassez-faire kapitalism. Det är det enda rättvisa och därför det enda praktiska.

”Freds”rörelsens motiv

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det är glest med fredsdemonstranter på Europas gator. Detta trots allt Ryssland har gjort på sistone. Man skulle kunna tro att detta gör fredsdemonstranterna till hycklare. Men man kan faktiskt inte anklaga dem för hyckleri. Denna anklagelse skulle bara vara relevant om den så kallade fredsrörelsen verkligen stod för fred. Men det gör den inte.

När Irans president Mahmoud Ahmadinejad hotar att radera Israel från kartan, då ser vi inga reaktioner från fredsrörelsen. Men om USA i vaga ordalag lovar att eventuellt försvara Israel vid en sådan attack, då blir det väldigt liv. Man talar om amerikansk ”arrogans” och ”cowboy-mentalitet”. Hur ska man förklara detta besynnerliga beteende? Det finns bara en förklaring: det som dessa människor i stora fredsdemonstrationer, är inte viljan att förena världen i fred, utan ett hat mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet.

Varför hatar de USA? Därför att USA är inte som alla andra länder. USA är ett av ytterst få länder som explicit grundades på filosofiska idéer. Framför allt är USA en produkt av Upplysningens idéer och värderingar. I filosofiska termer står därför USA för praktiskt allt som våra akademiker och intellektuella hatar och föraktar.

USA baseras på Upplysningens syn på människan som en förnuftsvarelse. Såsom förnuftsvarelse kan hon åstadkomma vetenskap, teknologi och modern industri. Våra akademiker och intellektuella har åtminstone sedan David Humes och Immanuel Kants dagar, mer eller mindre avfärdat förnuftet som i bästa fall överskattat och i värsta fall som ogiltigt.

USA står väsentligen för individualism. Den amerikanska attityden summeras i den amerikanska självständighetsförklaringen som gjorde klart att individen har rätt att sträva efter sin egen lycka. Våra akademiker och intellektuella som står för kollektivism och menar att individens primära moraliska skyldighet är att leva och offra sig för gruppen.

USA står väsentligen för principen om individens rättigheter: rätten till liv, frihet och att sträva efter sin egen lycka. Våra akademiker och intellektuella står för ”rätten” att förslava andra. De talar om ”rätten” till sjukvård, utbildning, konst, försörjning, bostad. Och så vidare.

USA står väsentligen för kapitalism. Våra intellektuella och akademiker står nästan uteslutande för anti-kapitalism och socialism. Vilket i praktiken betyder diktatur, fattigdom, misär, slaveri och massmord.

Är det verkligen undra på att de hatar USA? De står ju för raka motsatsen på varje väsentlig punkt. Är det verkligen undra på att de ständigt försöker försvara USA:s och västvärldens fiender? Det där var en retorisk fråga.

Det finns många sätt som du kan förinta det som du hatar. Ett sätt är att föra ett krig mot det. Och våra akademiker och intellektuella för sedan länge ett krig mot USA och väst – ett filosofiskt krig. Faktum är att merparten av USA:s akademiker och intellektuella deltar i detta krig. (För detaljer om denna punkt rekommenderar jag er att läsa Leonard Peikoffs essä ”Assault from the Ivory Tower: The Professor’s War Against America”.) De propagerar nämligen för idéer som syftar till att underminera västvärldens och USA:s värde. De propagerar till exempel för idéer som relativism, subjektivism och multikulturalism.

Detta är idéer som implicerar att väst som ju trots alla sina brister ändå utmärker sig för sin respekt för individen, förnuftet, vetenskapen, teknologi, är inte ett dugg bättre än till exempel Mellanöstern som ju genomsyras av kollektivism, mysticism, irrationalism, tribalism, tyranni.

Genom att förespråka sådana idéer demoraliserar man västvärlden och USA. Som demoraliserad blir man mindre benägen att både döma sina motståndare och att försvara sig mot dem. Precis som människor utan någon självaktning inte är så glada för att stå upp för sig själva, tenderar också nationer och hela civilisationer utan någon självaktning att vara mindre villiga att stå upp för sig själva och sin rätt att leva.

Men söker man göra slut på väst räcker det dock inte att bara demoralisera oss. Man måste även attackera idén om självförsvar som sådant och det gör de också genom att explicit eller implicit propagera för pacifism. (Implicit pacifism är vad vi får när man på moraliska grunder fördömer det som faktiskt krävs för att vinna ett krig med så små egna förluster som möjligt. Det vill säga ett själviskt krig.)

Om man hatar USA, vilket bättre sätt finns det då att göra slut på USA än att förneka dess värde såväl som dess rätt att försvara sig? Om USA inte har rätt att försvara sig, då är det bara ett annat sätt att säga att USA inte har rätt till liv. Vilket bara är ett annat sätt att säga att USA inte har rätt att existera. Pacifism är därför inget annat än ett recept för självmord.

”Freds”rörelsens mål är inte fred. Nej, det är att hejda oss i väst från att förhindra vår egen undergång genom att försvara oss med dödligt själviskt våld om nödvändigt.

Hur hamnade vi här?

Carl Svanberg17 kommentarer

Kriget mellan Ryssland och Georgien ger upphov till många frågor. En sådan fråga är: Hur ska vi förstå Ryssland? Genom att studera Rysslands filosofi. Vad är Rysslands filosofi? Svaret är att Ryssland har ingen riktig, sammanhängande filosofi. Rysslands politiska ledarskap är inget annat än rena pragmatiska, ”realpolitiska” maktspelare. De är så kallade ”realister”.

Vill man veta var Ryssland är på väg? Då är mitt råd: läs Machiavellis bok Fursten. Det är självfallet omöjligt att förutse detaljerna, men vi kan se de stora dragen och de långsiktiga tendenserna. De som redan har läst Fursten vet att detta inte är några goda nyheter.

Ryssland strävar efter nationell ”prestige”. Vilket de tror att de endast kan få genom att vara en hänsynslös mobbare. Ryssland motsätter sig inte USA och väst för att de har några speciella idéer, utan endast för att de vill ha makt och ”respekt”. Det är samma sak som styr över deras inrikespolitik: makt för maktens skull. Det är detta som ligger bakom rörelsen mot fascism i Ryssland. Det är inte ideologi som ligger bakom fascismen utan strävan efter att kontrollera ekonomin, för maktens skull.

Vad betyder allt detta? Att Ryssland är ett genuint hot. Det är inte för att vi vet var de är på väg som de utgör ett hot, utan just precis för att ingen vet vad de kommer att göra härnäst som gör dem extra farliga.

Den senaste tiden har Bush blivit ännu mer mesig och feg än vad han var i sin första mandatperiod. Men om Bush tidigare lät det amerikanska försvarsdepartementet få dominera, har han på senare tid låtit det amerikanska utrikesdepartementet få dominera. Detta har spelat Ryssland i händerna.

Notera hur USA har gett efter för Iran och Nordkorea de senaste åren, trots all ”tuff” och tom retorik. Notera hur USA har belönat Nordkorea och hållit samtal med Iran – i utbyte mot absolut ingenting. Detta kallas för en ”realistisk” pragmatisk utrikespolitik. Med en sådan utrikespolitik ger man världens skurkar ett fritt spelrum. Så när Ryssland ser detta vet de vad de kan räkna med.

Resultatet? Det västvänliga Georgien offras till förmån för kompromisser. Ryssarna kommer undan med det och vet att de kan komma undan med det.

Om ni fortfarande tror att pragmatism och ”realism” är praktiskt och ”realistiskt”, se er då omkring. Se var vi har hamnat: där vi alltid hamnar när pragmatiska ”realister” får fria händer.

Ingen vill slåss för principer längre. Inte efter de neokonservativa idealisternas vansinniga experiment i Irak och Afghanistan. Men om man verkligen ska få Ryssland att tänka om, måste man vara villig att slåss – på principiella grunder. Att, som det amerikanska utrikesdepartementet, utifrån inga principer, tro att man kan förhandla om vad som helst, med vem som helst, för vilket syfte som helst och sedan tro att detta ska tjäna friheten och säkerheten i väst, är värre än naivt. Historien talar för sig själv på denna punkt.

Problemet med de neokonservativa var inte att de hade principer, utan att deras principer var irrationella och att deras politik därför var dömd att misslyckas. Det rationella alternativet till ”realistisk” pragmatism och ”idealistisk” neokonservatism, är en rationell utrikespolitik, baserad på rationella principer.

Principen jag tänker på är principen om individens rättigheter. Det ligger i alla rationella individers egenintresse att leva i frihet och om det finns en sådan sak som ett rationellt nationellt intresse, då är det intresset av att vara fri. Utrikespolitiskt speglas detta i att man försvarar sig med våld mot alla de som hotar vår frihet.

Om USA:s och de västerländska regeringarnas utrikespolitik var baserad på denna princip, då skulle vi inte se några altruistiska självmordsaktioner som Irak eller Afghanistan. Vi skulle inte se förhandlingar med Iran eller Nordkorea. Alla skulle veta varför USA agerar som de gör och vad de kan räkna med om de väljer att utgöra ett hot mot USA. Alla skulle också veta att USA och de västerländska regeringarna har moralen på sin sida.

En sådan utrikespolitik skulle sätta stopp för Ryssland, och alla de övriga mobbarna, en gång för alla. Ryssland skulle inte våga röra USA eller deras allierade, om USA bara förde fram ett klart och tydligt budskap.

Finns det några sådana klara och tydliga politiker i USA idag? Nej. Barack Obama är uppenbarligen ingen sådan kandidat. John McCain är av allt att döma inget annat än ”Bush III”, vilket är en beskrivning som säger allt vi behöver veta om honom.

Egalitarianismens pris

Carl Svanberg16 kommentarer

I Sverige får vi ständigt höra en klagan över de växande inkomstklyftorna. Detta, sägs det, är ett stort samhällsproblem. Vilka är det främsta målet för denna klagan? Det är de verkställande direktörerna vid våra största företag. Varför? Det är uppenbart. De tjänar ju flera miljoner om året; det går ju ofta flera arbetares årsinkomster för varje sådan vd. Det är alltid någon som indignerat undrar: ”Ingen är väl värd så mycket pengar?”

Nu har denna klagan inte stoppat inkomstklyftorna från att växa. Men de har säkert haft någon inverkan på det svenska näringslivet. Tillsammans med de väldigt progressiva och väldigt höga inkomstskatterna, har denna klagan säkert sänt ut en mycket klar signal och den är att dessa höga inkomster inte är moraliskt acceptabla i Sverige. De allra flesta anser att de är ”orättvisa”.

Idén som ligger bakom klagan mot höga inkomstklyftor är egalitarianismen. Egalitarianismen är idén att alla människor är lika mycket värda och därför förtjänar de alla samma levnadsstandard. Därför är inkomstskillnader som sådana misstänksamma och moraliskt tvivelaktiga. De är, enligt detta synsätt, i grunden orättvisa och måste därför bekämpas med alla tillgängliga medel.

En fråga som vi sällan ställer oss är: Varför skulle alla människor vara värda samma levnadsstandard? Välstånd växer inte på träd. Nej, välstånd måste, trots allt, produceras och bara den som producerar det kan göra ett moraliskt anspråk på det. Eftersom en del är mer produktiva än andra, är det bara rättvist att en del också är rikare än andra.

Att ta pengar från de som har producerat det och ge dem till de som inte har gjort det, är ju faktiskt inget annat än ren och skär orättvisa. Ändå är detta vad egalitarianismen går ut på. Därför är egalitarianismens essens inte rättvisa, utan anti-rättvisa.

Eftersom våra vd:ar är betydligt mer produktiva än de vanliga arbetarna, är det bara rättvist att de också har en betydligt högre lön. De, liksom alla andra, förtjänar deras inkomster i kraft av deras oerhört krävande och produktiva arbete. Det är därför människor är villiga att betala ut deras höga löner.

Ekonomen Walter Williams har ett mycket bra exempel som nästan talar för sig själv:

Is a CEO worth millions of dollars to a corporation? When Jack Welch became General Electric’s CEO in 1981, the stock market judged the company to be worth about $14 billion. Through hiring and firing, buying and selling, Welch turned the company around before he retired in 2001. Today, GE is worth nearly $500 billion, making it one of the most valuable companies in the world. What’s a CEO worth for providing the brains and leadership to turn a $14 billion corporation into one worth $500 billion? (”Are CEOs Overpaid?”)

Så vd:arna förtjänar visst sina höga löner. Men vad gör du om du tycker att du inte får den lön som du förtjänar? Du söker din lycka på andra håll.

Precis som svenska sjuksköterskor och läkare söker bättre betalda jobb i andra länder, söker svenska vd:ar bättre betalda jobb i andra länder. De vill, som alla andra, bara ha den lön som de tycker att de är värda. Och precis som låga löner inom den svenska sjukvården innebär att vi går miste om många duktiga sjuksköterskor och läkare, går vi inom det svenska näringslivet också miste om många duktiga vd:ar.

Bengt Lejsved, som har jobbat som chefsrekryterare i mer än 20 år, rapporterar i SvD Brännpunkt 2008/08/16:

För ett par år sedan gjorde jag en undersökning inom Heidrick & Struggles av hur många svenskar vi hade i vår databas som dels jobbade utomlands, dels jobbade i icke-svenska bolag och som intervjuats för ett toppjobb utomlands. Vi fann cirka 1 500 sådana personer.

Min bedömning är att det idag finns åtminstone 2000 svenskar på toppjobb i icke-svenska företag utomlands.

Omvänt finns ytterst få icke-svenskar som vd:ar i Sverige­baserade globala bolag. Jag har flera gånger varit engagerad för att hitta vd:ar till svenska internationella bolag. I uppgiften har ingått att söka över hela världen.

Varje sådant uppdrag har slutat i en svensk lösning; det blir helt enkelt för dyrt att ”importera” toppchefer till Sverige.

Det borde inte vara särskilt svårt att se hur näringslivet, ekonomin och vårt välstånd skulle kunna lyfta rejält, om vi kunde och ville konkurrera om de bästa vd:arna, genom att erbjuda dem de ”provocerande” löner som de faktiskt förtjänar.

Hur mycket mer jobb, hur mycket mer välstånd och hur mycket mer ekonomiska framsteg, skulle vi inte se, om våra storföretag var drivna av världens bästa vd:ar? Det är nog omöjligt att avgöra, men skadan är inte desto mindre verklig.

Att vi förlorar de mest produktiva, eftersom den svenska allmänheten inte ”tål” inkomstskillnader, är bara tragiskt. Det är priset för att hålla jämlikhet – inte rättvisa – som idealet. Detta är därför bara ännu ett exempel på att rättvisa – inte omfördelningspolitik baserad på egalitarianism – ligger i allas långsiktiga, rationella egenintresse.

Rättvisa till salu

Carl Svanberg14 kommentarer

En lika vanlig som förödande kritik mot anarko”kapitalismen” går ut på att om var och en fick köpa lite rättvisa på en ”fri marknad för (försvars)våld”, då skulle jag naturligtvis efterfråga den rättvisa, lagar och domare som skulle fria mig.

Detta skulle naturligtvis få förödande konsekvenser. Exakt hur förödande vågar jag inte ens föreställa mig. Men här är ett exempel som ger en klar antydan. New York Times rapporterar:

Judge Denver D. Dillard was trying to decide whether a slow-witted Iowa man accused of acting as a drug mule was competent to stand trial. But the conclusions of the two psychologists who gave expert testimony in the case, Judge Dillard said, were “polar opposites.”

One expert, who had been testifying for defendants for 20 years, said the accused, Timothy M. Wilkins, was mentally retarded, had a verbal I.Q. of 58 and did not understand the proceedings.

The prosecution expert, who had testified for the state more than 200 times, said that Mr. Wilkins’s verbal I.Q. was 88, far above the usual cutoffs for mental retardation, and that he was competent to stand trial.

Judge Dillard, of the Johnson County District Court in Iowa City, did what American judges and juries often do after hearing from dueling experts: he threw up his hands. The two experts were biased in favor of the parties who employed them, the judge said, and they had given predictable testimony.

“The two sides have canceled each other out,” the judge wrote in 2005, refusing either expert’s conclusion and complaining that “no funding mechanism” existed for him to appoint an expert.

In most of the rest of the world, expert witnesses are selected by judges and are meant to be neutral and independent. Many foreign lawyers have long questioned the American practice of allowing the parties to present testimony from experts they have chosen and paid.

Lite längre fram:

Both sides in Mr. Wilkins’s case said the American approach to expert testimony was problematic.

“One’s biased for the defense,” said Rockne O. Cole, Mr. Wilkins’s lawyer. “The other’s biased for the state. I think it’s who’s signing their paycheck.”

Anne M. Lahey, an assistant prosecutor in Johnson County, Iowa, largely agreed. “They’re usually offsetting as far as their opinions are concerned,” she said of expert testimony.

Än lite längre fram:

American lawyers often interview many potential expert witnesses in search of ones who will bolster their case and then work closely with them in framing their testimony to be accessible and helpful. At a minimum, the process results in carefully tailored testimony. Some critics say it can also produce bias and ethical compromises.

“To put it bluntly, in many professions, service as an expert witness is not considered honest work,” Samuel R. Gross, a law professor at the University of Michigan, wrote in the Wisconsin Law Review. “The contempt of lawyers and judges for experts is famous. They regularly describe expert witnesses as prostitutes.”

Melvin Belli, the famed trial lawyer, endorsed this view. “If I got myself an impartial witness,” he once said, “I’d think I was wasting my money.”

Hur mycket värre skulle det inte vara, om var och en kunde ”köpa” sig fria från sina brott, genom att helt enkelt bara anlita sina egna domare också? Vem skulle vinna på det och vem skulle förlora på det? Det är inte särskilt svårt att lista ut. Ändå är det precis den här sortens ”rättvisa” som vi kan förvänta oss under anarko”kapitalism”.

Om Israels senaste nederlag

Carl Svanberg19 kommentarer

Alla som har läst nyheterna vet att Israel idag gick med på ännu en eftergift till Hizbollah. Efter att Hizbollah för ett par år sedan startade ett krig mot Israel – genom att kidnappa israeliska soldater – svarade Israel med ett moraliskt krig i självförsvar. Israel ville, så klart, ha tillbaka sina soldater. Men Olmert förde kriget med omfattande altruistiska restriktioner på sin armé och därför misslyckades man med att besegra sin betydligt svagare fiende. Så efter en månad genomled man därför ett svidande nederlag. Israel blev, följaktligen, fullständigt demoraliserat. Den israeliska allmänheten kunde, med rätta, inte tro sina ögon. De såg, av naturliga skäl, på Olmert som inget mindre än en landsförrädare.

Dessförinnan hade Olmerts företrädare, Ariel Sharon, gått med på att göra enorma eftergifter till ”palestinierna” genom att ge dem hela Gaza i utbyte mot ingenting. Vad fick de tillbaka? Som vanligt och som väntat mer terrorism. När terrorism belönas, får man bara tillbaka mer terrorism. Men Olmert vill nu inte vara sämre än sin företrädare, så han går nu med på att släppa fem fängslade libaneser (varav alla är kallblodiga mördare) i utbyte mot liken av de två israeliska soldaterna. (Det är precis som Olmert har bestämt sig för att gå till historien som den kanske värsta premiärministern i Israels historia. Ja, man skulle nästan kunna tro att han siktar på att bli Israels motsvarighet till Jimmy Carter. Varför någon skulle vilja sikta så lågt, lämnar jag över till andra att spekulera kring.)

Detta är förstås en otroligt demoraliserande dag i Israels historia. Det är en enorm förlust för Israel och en enorm seger för Hizbollah. Hizbollah och de andra terroristorganisationerna kommer, naturligtvis, att se detta som ännu ett bevis för att Olmertregeringen är svag och patetisk och att Israel är villiga att sälja och ge upp vad som helst, för ett par nervösa minuter av vapenstillestånd. Bara för att återigen se sig bli besvikna och ”lurade”, när Hizbollah, Hamas eller någon annan islamisk terroristorganisation återigen väljer att avbryta den.

För varje ärlig, rättvis och objektiv bedömare råder det ingen tvekan om att Israel, från början till slut, är offret i denna konflikt. De är de enda som förtjänar moraliskt, politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från västvärlden. I den mån de överhuvudtaget försvarar sig, så gör de det mot en gemensam fiende till hela den västerländska civilisationen. Alla som bryr sig om allt det som gör livet här i västvärlden att föredra framför livet i resten av världen, vet vilket ställningstagande han eller hon måste ta. Värdesätter ni liv, frihet, kapitalism, rättigheter, vetenskap, teknologi, industri, etc. Då måste ni ta ställning för Israel. Att vara neutral här är att vara ”neutral” inför ren och skär ondska och det finns absolut inga ursäkter för denna ”neutrala” attityd.

Trots allt detta, trots att det är Israel som är dagens stora offer för en enorm orättvisa, väljer man i Svenska Dagbladet vinkla allt detta på det mest anti-israeliska sätt man kan tänka sig. SvD rapporterar:

Den libanesiska statsvetaren Amal Saad-Ghorayeb, som skrivit boken Hizbollah: Politics and Religion, hävdar att Israel sätter ett farligt prejudikat: Det här visar att styrka och våld är det enda språk som (Israel) förstår. Budskapet är att kidnappningar fungerar. Det ger effekt, medan diplomati är lönlöst, säger hon till tidningen Daily Star.

Om ni nu känner er tvungna att gnugga era ögon i misstro, är ni inte ensamma.

Det är med andra ord Israels fel att diplomati inte lönar sig, fast det var Hizbollah som startade kriget. Hur tror ni att man hade ”analyserat” Israels agerande om de istället vägrade ge efter för Hizbollah? (Ett beteende som endast vore moraliskt berömvärt; man ska inte kompromissa eller förhandla med terrorister och mördare.) Jo, då hade man så klart tagit detta som ett ”bevis” för att Israel är oresonliga, blodtörstiga krigsälskare, i vilket fall det också vore meningslöst att försöka förhandla med dem. (I verkligheten är detta anledningen till att alla förhandlingar med Hizbollah är totalt meningslösa, för att inte säga omoraliska; såvida de inte handlar om hur deras totala kapitulation ska se ut.)

Svenska Dagbladet har alltså bestämt sig för att framställa Israel som skurken. Vad Israel än gör eller inte gör, ska de framställas som ansvariga för det som händer. Att SvD, i dag av alla dagar, väljer att publicera denna minst sagt undermåliga ”analys” i sin tidning, visar klart och tydligt hur de står. Det är rent ut sagt inget annat än en ren skandal att SvD väljer att publicera sådan smörja i sin tidning.

”Health Care Is Not a Right”

Carl Svanberg4 kommentarer

Många av er har kanske läst dr Leonard Peikoffs tal ”Health Care Is Not a Right”. Men har du hört det? Tro mig. Det är inte samma sak som att läsa det. Dr Leonard Peikoff är, enligt mig, en av världens bästa föreläsare och talare. Alla som har tagit del av en föreläsning av Peikoff vet vad jag pratar om. Om du vill se varför jag säger detta, och varför socialistisk sjukvård är ett ont, kan och bör du se Peikoff hålla sitt tal i ämnet här.

”With or Without Nukes, Iran Is a Mortal Threat”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Elan Journo påminner oss i en mycket bra op-ed från ARI om hotet från Iran:

Imagine that your neighborhood is overrun by a gang. These brutes are wielding crowbars, knives, and pistols in a frenzied spree of home break-ins and mugging and murder. Now suppose the police reveal that their grand strategy for dealing with this gang is to block them from getting submachine guns–as if without such weapons, the gang would no longer bother people.

Would you sleep soundly at night?

Or would you be outraged? Of course you would, because this gang–even without more powerful weapons–is already a serious menace that must be stopped.

Läs hela här. Och själv kunde jag inte låta bli att kommentera denna Metro-artikel om John McCains senaste ”skämt”. Jag skrev:

Men i verkligheten utgör ju Iran ett dödligt hot mot Israel, USA och västvärlden i stort. Iran har sedan decennier talat om att förinta USA och Israel. De hotar alltså att begå folkmord. Och de har i decennier sponsrat islamiska terrorister som har mördat amerikaner, israeler och västerlänningar. Iran för ett proxykrig i Irak mot USA. McCain skämtar opassande (eftersom krig aldrig är ett ämne för skämt). Iran skämtar inte. USA _bör_ bomba Iran i självförsvar. De har _rätten_ på sin sida.

Rationalistiska anarkister

Carl Svanberg60 kommentarer

Behöver vi staten? Är staten berättigad? Vad, om något, är statens uppgift? Objektivismen säger att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. En sådan nattväktarstat behövs för att skapa och behålla ett fritt samhälle. En nattväktarstat är således, enligt objektivismen, inte ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott. (För ytterligare detaljer om objektivismens syn på staten hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”The Nature of Government”.)

Nu finns det så kallade anarko”kapitalister” som inte delar denna uppfattning. De ser inte staten som ett ”nödvändigt ont” utan som en rakt igenom ond och oberättigad institution. Staten betraktar de uteslutande som ett hot mot vår frihet. Det finns inget sätt att tämja staten. Ska vi uppnå ett fritt samhälle måste därför staten bort. Frihet kräver anarkism. Eftersom objektivisterna inte inser detta, måste objektivisterna vara inkonsekventa och motsägelsefulla, menar anarko”kapitalisterna”. Som en följd av detta har objektivister och anarkister debatterat med varandra i decennier.

Jag tänker inte upprepa argumenten från de båda sidorna. Istället skulle jag vilja börja med att göra mitt eget synsätt klart för de allra flesta, genom att betona en mycket enkel sak, nämligen betydelsen av filosofi.

Anarkism handlar, i princip, om inget annat än att man avskaffar staten, dvs våldsmonopolet, och ersätter det med vad anarko”kapitalisterna” kallar för en ”marknad för våld”. I praktiken handlar det om att man ”privatiserar” och ”avreglerar” bruket av fysiskt våld: vem som helst kan när och hur som helst utöva våld. I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla. Inte av rätt, så klart, utan i kraft av sin militära styrka.

För att se detta behöver vi bara påminna oss om att grupper av människor har olika filosofier. Det är deras filosofiska premisser som talar om för dem vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, gott eller ont, frihet eller förtryck, om frihet är något att ha till att börja med. Etc. Detta är inte spekulation från min sida. Vi kan alla bekräfta detta mycket enkelt. Allt vi behöver göra är att öppna ögonen och titta oss omkring. Se bara på alla tusenstals år av krig mellan olika religiösa grupper. Mellan protestanter och katoliker, eller mellan shia- och sunnimuslimer, eller mellan muslimer och kristna, eller mellan religiösa och icke-religiösa.

För att människor med olika filosofiska utgångspunkter ska kunna leva tillsammans på ett civiliserat sätt, måste åtminstone den överväldigande majoriteten acceptera, implicit, principen om individens rättigheter. De måste leva efter gemensamma objektiva lagar. Lagarna måste vara objektiva, dvs de måste vara klart och tydligt formulerade. Annars är det ingen som vet vad som gäller eller varför. Men detta räcker inte. De måste dessutom vara baserade på en rationell princip, dvs en princip som är baserad på fakta om människans överlevnadsvillkor i ett socialt sammanhang. Vilken är denna princip? Det är principen om individens rättigheter. (För en härledning av principen om individens rättigheter hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”Man’s Rights”.) Så länge lagarna är baserade på principen om individens rättigheter, då utgör statens legaliserade våld inget annat än fullt legitimt försvarsvåld.

Dessa objektiva lagar måste dessutom, om de ska skydda oss, vara uppbackade av en yttersta skiljedomare med auktoriteten att upprätthålla lagarna och domarna med våld. Med andra ord ett våldsmonopol. Med andra ord en stat. Om de inte är uppbackade av en yttersta skiljedomare, då är de inte uppbackade alls. Är de inte uppbackade alls, då måste var och en ta lagen i egna händer och då uppstår det mest grundläggande problemet med anarkism, nämligen att man låter våldet – även försvarsvåldet – bli en fråga för den enskildes godtycke. Om vem som helst, när som helst, utan hänvisning till gemensamma objektiva lagar, kan utöva våld mot andra, även om det bara är i självförsvar, då kommer vi alla att utgöra ett hot för varandra.

Det spelar ingen som helst roll om den överväldigande majoriteten av oss är oskyldiga, rationella, välvilliga och ärliga. Så länge vi inte kan läsa varandras tankar, kan vi inte veta vad som gäller. Föreställ er själva hur ni skulle reagera om ni såg någon plötsligt börja skjuta omkring sig. Ni vet inte vem han är eller vad han försöker åstadkomma, så i rädsla för ert liv väljer ni att skjuta honom. Men så visade det sig att han var en civilkläddpolis som sköt mot en skurk på flykt.

Föreställ er nu att ni inte lever i dagens samhälle där det bara finns ett fåtal civilklädda poliser reglerade av en gemensam objektiv lag, utan istället ett samhälle där det finns miljontals av dem och att de dessutom har tagit på sig rollen som åklagare och domare. Även om de, liksom vår civilklädde polis, bara är välvilliga och rationella, så är de inte allvetande eller ofelbara. De lär dessutom knappast vara helt eniga om vad som utgör ett hot, eller ett bevis för skuld, eller vad som är nödvändigt våld, eller vad som är ett rättvist straff.

Ponera själv vad som skulle hända om det visade sig att en pedofil härjar fritt i där du bor. Han har redan förgripit sig på flera barn. En välvillig medborgare blir av naturliga skäl förbannad och bestämmer sig för att göra samhället en tjänst. Han har bara goda intentioner. Allt han vill är att skipa lite rättvisa. Så han söker upp lekplatser och sandlådor. Så småningom får han syn på en farbror som håller till vid en lekplats. Han tycker att farbrorn ser misstänksam ut och det räcker för honom. Så han slår till.

Nu är detta ett påhittat exempel. Men det har funnits och finns många lynchmobbar såväl som enskilda medborgare som tar lagen i egna händer och som ”bara” försöker skipa vad de, med större eller mindre legitimitet, ser som rättvisa. Ta pappan i Rödeby som ett aktuellt exempel.

När våldet privatiseras och avregleras, så att vem som helst, när som helst, kan, så att säga, ta rättvisan i egna händer, då lär lynchmobbar och allehanda ”hämnare” höra till vardagen. Detta kommer att göra oss alla tvungna att beväpna oss till tänderna och ständigt behöva vara på vår vakt. Eller också kommer vi att känna oss tvungna att sluta oss till större beväpnade gäng som lovar att skydda oss mot andra liknande gäng. Vill ni ha en slags konkretisering av vad detta kommer att innebära i verkligheten, erbjuder jag er tillvaron i Irak, Afghanistan, ”Palestina”, Tjetjenien, Somalia, Rwanda och Balkan. Där krigar och härskar krigsherrar, miliser, terrororganisationer och maffiagäng. Vad det än är som kännetecknar dessa platser på jorden, så är det inte frihet.

Det är fakta som dessa som är orsaken till att vi behöver en uppsättning av gemensamma, objektiva lagar som är uppbackade av en stat, en stat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter. Vi behöver detta för att uppnå inte bara ett tryggt och säkert samhälle, utan även ett fritt samhälle. Frihet är inte bara frånvaron av reglerat angreppsvåld. Frihet är också frånvaron av oreglerat försvarsvåld.

Nu kan man fråga sig: Varför förstår inte anarkister detta? Därför att fakta inte biter på somliga anarkister. Bortom en viss gräns finns det därför ingen vits med att redogöra för fakta med dessa anarkister. Anledningen är inte att anarkisterna är oförmögna att erkänna dessa fakta. Anledningen är inte att anarkisterna skulle lida av bristande intelligens. (Även om detta säkert inte kan uteslutas i en del fall.) Nej, anledningen är att anarkisterna i fråga lider av dåliga tankevanor. Deras anarkism är inte en övertygelse baserad på fakta. Det är en övertygelse baserad på ”logik” – en ”logik” som är helt skild från verklighetens fakta.

Låt mig illustrera detta med ett par exempel.

Anarkister förnekar, så klart, att anarkismen kommer att sluta med ett allas krig mot alla. Hur kommer de fram till det? De har många olika argument. Men ett argument som jag ständigt stöter på bygger på insikten att krig inte lönar sig ekonomiskt. (Se t ex Henry Hazlitt.) Därför skulle det inte finnas någon efterfråga för krig på den ”marknad för våld” som anarkisterna fantiserar om. Och därför skulle anarkismen inte sluta upp i ett allas krig mot alla. Samtidigt krävs det verkligen inte mycket för att inse att något uppenbarligen måste vara helt fel med denna slutsats. Är det ändå inte som så att mänskligheten fört krig mot varandra i tusentals år? Är det ändå inte så att många idag för krig mot varandra? Detta trots att det aldrig har lönat sig ekonomiskt? Om anarkisterna började med att studera tämligen uppenbara och grundläggande fakta som dessa, skulle de nog inse att krigens olönsamhet sällan eller aldrig har haft någon betydelse för människors benägenhet att föra krig.

Den yttersta orsaken till att människor startar krig, är för att de inte har avfärdat fysiskt våld som ett legitimt medel för att handskas med andra människor. De ser fysiskt våld som ett legitimt medel därför att det följer av deras mer grundläggande filosofiska idéer. Anarkism kommer, så klart, inte att förändra dessa idéer det allra minsta. Snarare kommer det ”samhälle” som anarko”kapitalisterna” förespråkar, att ge ett ökat utrymme för dessa farliga idéer. Abortmotståndare kommer troligen att anlita ett gäng som arresterar, dömer och straffar abortläkare med döden för deras brott mot Guds vilja. För att skydda sig mot dessa ”moralpoliser” kommer abortförespråkarna troligen att anlita ett annat gäng so ska försvara abortläkarna. Vad blir resultatet? Ett gängkrig.

Anarkister förbluffas ibland över att objektivister är skeptiska till anarkismen. ”Objektivismen”, säger de, ”säger ju att människan är ‘det rationella djuret’. Om människor nu är så rationella som de säger, varför är de då så rädda för att lämna dem fria från staten? De där objektivisterna reagerar ju som om de trodde att människor i allmänhet är irrationella monster som skulle få för sig att göra slut på varandra, så fort de bara fick chansen. Det vill säga, så fort det inte fanns en stat som kunde hålla folkets mordiska lustar i schack”. Så hur svara man på detta? Det är ju tveklöst som så att enligt en objektiv definition är människan ”det rationella djuret”. Vi objektivister måste ha fel antingen om vår definition eller också om vår tro på människan. I vilket fall som helst framstår vi, enligt anarkisterna, som inkonsekventa.

Om våra förbluffade anarkister började med att bara öppna ögonen och titta sig omkring, skulle de nog inte förbli lika förbluffade längre. Det är trots allt helt uppenbart att det finns massor med irrationella och illvilliga människor där ute. Det är ju trots allt därför som vi har tusentals år av alla möjliga sorters grymheter och orättvisor som ni kan föreställa er.

Samtidigt utgör inget av detta en invalidering av den objektiva definitionen av begreppet människa. En definition pekar till att börja med inte ut alla egenskaper hos de entiteter, där ute, som begreppen refererar till. De pekar bara ut de, givet vår kunskapskontext, mest essentiella. Och givet vår kunskapskontext är det sant att människan är det rationella djuret. Att människan har ett förnuft betyder dock inte att hon alltid kommer att använda det. Förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet och vi föds inte med någon kunskap om vad som är rationellt eller irrationellt. Detta är, förresten, ett av alla faktum som ger upphov till vårt behov av moralfilosofi till att börja med. Vi behöver moralfilosofi, dvs en uppsättning av värden och principer som ska vägleda oss i livet, och vi behöver det eftersom vi inte har några medfödda idéer eller instinkter att förlita oss på. Det är den fria viljans existens som för övrigt gör det möjligt för oss att hålla individer moraliskt ansvariga för deras handlingar. Och just eftersom en del väljer att vara irrationella och onda har vi också ett behov av att döma människor rättvist och att ibland använda oss av dödligt våld i självförsvar.

Som ni ser här har jag gett er en massa fakta som de förbluffade anarkisterna helt glömde eller kanske aldrig var bekanta med. Vad gjorde de istället för att nå sin slutsats? De började inte med fakta. Istället började de med en definition av människan. De tog detta begrepp om människan som ”det rationella djuret” och försökte sedan deducera fram den oundvikliga slutsatsen att anarkismen, per definition, måste mynna ut i ett slags paradis. Om du sedan viftar med dagens tidning framför ögonen på dem, med rapporter från det ytterst verkliga anarkistiska helvetet i Irak eller Afghanistan, då bara avfärdar de det. Fakta biter inte på dem. I valet mellan verklighetens fakta och deras deduktioner, väljer de sina deduktioner.

Jag har hört anarko”kapitalister” förespråka rätten att skjuta ihjäl folk, bland annat med argumentet att vi har rätt att göra vad vi vill med vår privata egendom, varför vi har rätt att göra vad vi vill med våra skjutvapen. En del anarkister menar att de med hänvisning till yttrandefriheten, har rätt att skrika ”Det brinner!” i fullsatta biosalonger. Om du köper upp all mark runt min tomt, har jag hört anarko”kapitalister” resonera, då har du rätt att förbjuda mig från att lämna min tomt. En del anarko”kapitalister” anser att föräldrar har rätt att göra precis vad de vill med sina barn, eftersom de trots allt har skapat dem och därför äger dem. Det finns många fler exempel. Men de har alla en och samma sak gemensam: de tar ett begrepp eller en princip, som ibland är giltig och ibland inte, sedan försöker de, utan hänsyn till uppenbara fakta, deducera fram implikationerna. När resultaten sedan blir absurda, vilket de blir eftersom de har ingenting med verkligheten att göra, då väljer de inte att ifrågasätta sitt resonemang eller åtminstone börja granska sina premisser. Istället väljer de att ignorera fakta.

Observera att anarkisternas resonemang, när allt kommer omkring, bara är en massa teoretiska luftslott. Det är premisser utan någon validering. Det är syllogismer utan någon hänsyn till kontexten. Deras resonemang genomsyras ofta av flytande abstraktioner, omfattande begreppsstölder och context-dropping. Det är knappast en överdrift att säga att anarkisternas resonemang inte har ett jota med verkligheten att göra.

Mycket anarkism är, med andra ord, inget annat än ett utslag av rationalism. Vad är rationalism? Rationalism är synsättet att den yttersta källan till vår kunskap kommer inte från vår erfarenhet, utan från det medfödda eller uppenbarade innehållet i vårt förnuft. För rationalister utgörs kunskap, i sin essens, av inget annat än deduktioner från dessa medfödda eller uppenbarade idéer. De varken kan eller behöver valideras av vår varseblivning.

Mitt absoluta favoritexempel på en rationalist är Parmenides. Parmenides kom, genom deduktion, fram till att det finns ingen rörelse eller mångfald i världen. Givet hans premisser kan hans deduktioner vid en första anblick förefalla oklanderliga. Parmenides sade, i korthet, att rörelse och mångfald måste vara omöjligt eftersom det förutsätter existensen av det som ”inte är”, nämligen ”tomrum”. Men det som inte är, är inte och därför finns inget tomrum och därför finns det inget utrymme för rörelser. (Och i valet mellan sina deduktioner och all varseblivbar rörelse och mångfald, valde Parmenides att avfärda det senare som en illusion.) Inte desto mindre är det helt uppenbart att slutsatsen måste vara felaktig. Allt vi behöver göra för att veta det är att öppna ögonen och se oss omkring. Gör vi det ser vi att det finns både rörelse och mångfald. Ja, vi kan rentav observera en mångfald av rörelser.

Parmenides tjänar här som ett bra exempel, eftersom hans rationalistiska attityd illustrerar på ett klart och tydligt sätt varför de rationalistiska anarkisterna hamnar där de hamnar. Felet de gör är att de börjar i helt fel ände. De börjar med några definitioner och premisser, som de av någon anledning väljer som sin utgångspunkt, inte med fakta. Sedan börjar de bara deducera sig fram. Precis som Parmenides kunde få för sig att rörelse och mångfald var omöjligt, får anarkister för sig att anarkism är ett möjligt paradis.

I den mån anarkism är ett utslag för rationalism, är anarkisternas problem bra mycket större än alla de omfattande logiska och praktiska problem som följer med deras anarkism som sådan. (För detaljer rekommenderar er att läsa ”Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?”, ”Inlägg om ‘anarkokapitalismen'”, ”Är ‘Frihets’fronten anarkistisk?”, ”Några kommentarer om anarkokapitalismen” av Per-Olof Samuelsson. Jag vill även rekommendera er att läsa ”Anarchism Vs. Objectivism” av Harry Binswanger, ”The Contradiction in Anarchism” av Robert J Bidinotto och ”Epistemological Anarchy” av Don Watkins.) Det vill säga, deras problem härstammar i hur de handskas med idéer. Det vill säga, deras problem härstammar i deras rationalistiska tankevanor. Anarkisternas problem är, med andra ord, deras psyko-epistemologi. Och så länge de dras med dessa rationalistiska tankevanor, är det tyvärr tämligen lönlöst att försöka diskutera med dessa anarkister.

Jag måste här poängtera att detta är på inget sätt avsett som en förolämpning. Rationalism har inget med intelligens att göra. Tvärtom finns det många väldigt intelligenta människor som lider av rationalistiska tankevanor. Det har inte nödvändigtvis något med ärlighet att göra. Därför är det, taget för sig själv, inget tecken på att man skulle vara omoralisk. Vad jag vill säga är att om du känner igen dig själv i det jag har sagt, då kanske du lider av rationalistiska tendenser. I så fall är det hög tid för dig att börja se över dina premisser i allmänhet och dina tankevanor i synnerhet. Det kommer kanske inte att bli lätt, men det går att göra.