Patent och upphovsrätt är inte ”statliga tvångsmonopol”, ”privilegier” eller ”positiva rättigheter”. Patent och upphovsrätt är exempel på privat egendom: intellektuell egendom.
Uppfinnare har rätt till sina uppfinningar, precis som författare har rätt tills sina texter, precis som alla skapare har rätt till frukterna av sitt arbete. Rätten till egendom kommer av rätten till liv: ”The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life”. (”Man’s Rights”, The Virtue of Selfishness, Ayn Rand.) Vad innebär rätten till egendom? ”[T]he right to property is a right to action, like all the others: it is not the right to an object, but to the action and the consequences of producing or earning that object. It is not a guarantee that a man will earn any property, but only a guarantee that he will own it if he earns it. It is the right to gain, to keep, to use and to dispose of material values”. (Ibid.) Principen är densamma för intellektuell egendom: ”Patents and copyrights are the legal implementation of the base of all property rights: a man’s right to the product of his mind”. (”Patents and Copyrights”, Capitalism: The Unknown Ideal, Ayn Rand.)
Jag tänker inte gå igenom alla argument för och emot patent och copyright. För den som vill undersöka dem närmare hänvisar jag er till Ayn Rands artikel ”Patents and Copyrights” och Greg Perkins artikel ”Don’t Steal This Article!” Jag tänker istället behandla föreställningen att patent och copyright är en form av ”statliga tvångsmonopol”, ”privilegier” eller ”positiva rättigheter”.
Varför tror somliga att patent och copyright är en form av statliga tvångsmonopol? Den fundamentala orsaken är en oförmåga (eller ovilja) att skilja på essentiella och icke-essentiella likheter och skillnader mellan vitt skilda saker. I det här fallet mellan å ena sidan statliga tvångsmonopol och å andra sidan patent och copyright. Resultatet är ett begreppsligt felslut i form av en ”package-deal”: en form av ekvivokation där man blandar samman det essentiella med det icke-essentiella. ”Package-deals” leder till ett begreppsligt kaos som omöjliggör allt vad rationell förståelse och analys heter. De som kommer med dessa påståenden gör det alltså på grund av dålig epistemologi.
Låt mig illustrera detta. Ett statligt tvångsmonopol innebär att ett företag har ensamrätt på att producera. Patent och copyright innebär också ensamrätt. Ett statligt tvångsmonopol skyddas med statligt tvång och våld. Patent och copyright skyddas också av statligt tvång och våld. Det finns alltså likheter men de är alla ytliga, icke-essentiella sådana. Den essentiella skillnaden ligger i vad som är orsaken och vad som är verkan.
Vad är orsak till patent och copyright? Orsaken är rätten till egendom; rätten till frukterna av ditt eget arbete. Patent och copyright är privat egendom som skapas av människor och bara dem har ett moralisk anspråk på dem som egendom. ”The government does not ‘grant’ a patent or copyright, in the sense of a gift, privilege, or favor; the government merely secures it—i.e., the government certifies the origination of an idea and protects its owner’s exclusive right of use and disposal”. (Ibid.)
Som ett uttryck för det begreppsliga kaos som råder i huvudet på de som inte kan (eller vill) göra skillnad på statliga tvångsmonopol å ena sidan och patent och copyright å andra sidan, har vi den falska och förvirrade slutsatsen att patent och copyright inte hör hemma på en fri marknad eftersom de begränsar den fria konkurrensen. I verkligheten betyder detta att fri konkurrens, och en fri marknad, är oförenligt med rätten till privat egendom. Detta är naturligtvis inget annat än en total motsägelse. En fantastisk motsägelse.
Det är sant att staten stoppar dig, med våld, från att producera nya enheter av uppfinnarens patenterade uppfinning utan hans tillstånd. Så vadå? Staten stoppar också dig från att använda andras fabriker, maskiner och verktyg, dvs produktionsmedel, utan ägarens tillstånd. Men det gör inte samtliga kapitalister till statligt uppbackade ”monopolister”.
Patent och copyright begränsar inte den fria konkurrensen. Fri konkurrens innebär rätten att starta en affärsverksamhet företag utan att bli stoppad med våld. Men det betyder inte att man har rätt att starta och bedriva en affärsverksamhet med andras (intellektuella) egendom. Så när staten stoppar dig, med våld, från att ta eller använda dig av andras egendom då betyder det inte att staten ”stryper den fria konkurrensen”. Det betyder bara att staten gör sitt jobb: att skydda individens rättigheter. Genom att göra detta ser staten till att göra fri konkurrens möjligt. Fri konkurrens förutsätter nämligen att man erkänner och respekterar rätten till liv, frihet och egendom: det råder inte någon fri konkurrens om dina konkurrenter kan, med våld, ta och använda ditt kapital, produktionsmedel, butiker, varumärke eller din uppfinning.
En aspekt av rätten till egendom är rätten att exkludera andra från att använda sin egendom. De flesta har inga svårigheter med att förstå detta när det handlar om fysisk egendom som t ex mark. Fysisk egendom, som mark, har en naturlig gräns för hur många som kan använda den samtidigt. En del har dock svårigheter med att förstå detta när det gäller intellektuell egendom för det har ju ingen sådan naturlig gräns. Att göra en ny kopia av en författares verk resulterar inte i att hon blir av med sin kopia. Det begränsar inte hennes förmåga att läsa eller på annat sätt använda sina egna kopior. Copyright innebär rätten att exkludera andra från att kopiera författarens verk utan hennes tillstånd. Men eftersom det inte verkar finnas någon grund för denna rätt i verkligheten framstår patent och copyright som en ”artificiell” statlig konstruktion i form av ett ”statligt tvångsmonopol”, ”privilegium” eller en ”positiv rättighet”.
Detta resonemang är ett exempel på ”context–dropping”. Detta resonemang är alltså också ett exempel på dålig epistemologi.
För det första får vi inte glömma bort vad rätten till egendom innebär i praktiken och kontexten som ger upphov till den: att vi har en moralisk rätt att leva, vilket betyder att vi har en moralisk rätt använda det vi har skapat, för att tjäna våra liv.
Vi får inte heller glömma att när vi tillämpar en princip då måste vi se till kontexten för att vi ska veta hur den ska tillämpas. I denna kontext betyder det framför allt att vi måste se till egendomens natur. Det hör nämligen till sakens natur att vi inte kan skydda intellektuell egendom på samma sätt som man skyddar fysisk egendom. (Detta är inget unikt för denna diskussion. Varje gång lagen ska erkänna rätten till egendom måste man se till sakens natur för att avgöra hur detta ska gå till. Man kan t ex inte erkänna rätten till mark på samma sätt som man erkänner rätten till ett fiskbestånd. Etc.)
Man måste komma ihåg och inse att äganderätten kan kränkas utan att någon tar din egendom ifrån dig. Ta The Endangered Species Act. Denna lag förbjuder markägare från att exploatera sin mark för sina egna syften. Men en markägare som inte har rätt att använda den för att tjäna sitt liv kan inte praktisera sin rätt till egendom. Det spelar sedan ingen roll, varken moraliskt och praktiskt, att staten inte har tagit över markägarens mark.
På samma sätt och av samma anledning blir författarens rätt sitt verk kränkt när andra kopierar utan tillstånd. Denna kopiering gör det nämligen omöjligt för författaren att tjäna pengar på hennes verk, dvs att använda sin skapelse för att tjäna hennes liv, dvs att praktisera sin rätt till egendom. Det är här fullständigt irrelevant, moraliskt och praktiskt sett, att andras kopiering inte gör att författaren blir av med sin egen kopia.
Författarens rätt att exkludera andra från att kopiera hennes verk har visst en grund i verklighetens fakta. Vilka fakta? Dels det faktum att hon är författaren, dvs verkets skapare och därför den enda rättmätiga ägaren, varför hon – och bara hon – rätt att bestämma vem som får använda hennes verk den. Dels det faktum att detta är, på grund av sakens natur, det enda sätt man kan erkänna och respektera intellektuell egendom. Principen är densamma för patent och alla andra former av privat intellektuell egendom.