Nu kan du läsa George Reismans pamflett The Real Right to Health Care Versus Socialized Medicine på Internet.

Ett utdrag för att väcka ert intresse:

A leading socialist feature of the system is that the typical wage earner has been led to regard medical care as essentially free, either completely free or virtually completely free, or, at most, 80 percent free after a modest deductible and then completely free after a relatively modest maximum limit on his own outlays. Thus, the psychology of the average American worker in relation to the cost of medical care has become the same as if he were living under communism. For all practical purposes, medical care comes to him simply according to his need for it. This situation is both based upon and reinforces the perverted notion of the right to medical care as a right divorced from considerations of what one has earned and can afford to pay and of the willingness of suppliers to satisfy one’s need out of regard to their own financial self-interest. As I say, under the system of medical insurance of the last forty years or so, medical care appears to come to the average wage earner almost as though by magic, on virtually no other basis than that he needs it.

The present system also shares with socialism—with communism—the further, corollary feature that for all practical purposes the individual’s burden (the actual financial cost of his treatment) is borne by a large group—a more or less giant collective. Thus, when an individual with medical insurance undergoes procedures with a cost of $10,000, say, he personally may pay nothing at all or, at most, perhaps $1,100 or $1,200; the entire rest of the cost is spread over the group as a whole. And if the individual undergoes medical procedures with a cost that is twice as great or ten times as great, the cost to him, if anything at all, will still be no more than $1,100 or $1,200, and the much larger remaining total will be spread over the group as a whole.

This is a system of collectivism. For all practical purposes, it is the same as exists under communism or socialism. Although called medical insurance, it is actually a hybrid of insurance and collectivized medical costs. It is insurance only insofar as it provides for the meeting of extraordinary, catastrophic medical expenses. For the rest, it is a system simply of collectivized medical costs.

Sprid ordet!

Israel anklagas om och om igen för att vara en ”apartheidstat”. Men som John D Lewis förklarar i sitt senaste blogginlägg är detta inget annat än en ren lögn. Israelisk lag ger inte israeliska bosättare rätt att förbjuda araber från att bo där. I Israel är alla lika inför lagen. Lagen syftar nämligen inte till att ge en religion företräde på alla andras bekostnad. Detta ska jämföras med Israels fiender, Iran och Saudiarabien.

I Saudiarabien förekommer verklig religiös ”apartheid”. USA:s utrikesdepartement rapporterar: ”The Government prohibits the public practice of non-Muslim religions. The Government recognizes the right of non-Muslims to worship in private; however, it does not always respect this right in practice, and does not define this right in law”. Det råder ingen separation mellan stat och kyrka i Saudiarabien.

Icke-muslimer särbehandlas öppet i domstolarna: ”According to the country’s ”Hanbali” interpretation of Sharia (Islamic law), once fault is determined by a court, a Muslim male receives 100 percent of the amount of compensation determined, a male Jew or Christian receives 50 percent, and all others (including Hindus and Sikhs) receive 1/16 of the amount a male Muslim receives”.

Det råder religiös censur i medierna: ”[D]iscussion of religious issues is severely constrained, and the editor of a major local daily newspaper was fired from his position after he allowed the publication of a series of articles and cartoons critical of the religious establishment”.

Du får inte utöva din religiösa tro offentligt, om du inte är muslim: ”Non-Muslim worshippers risk arrest, imprisonment, lashing, deportation, and sometimes torture for engaging in religious activity that attracts official attention”.

Funderar du på att överge islam? Då kan du, enligt lagen, straffas med döden.

Rörelsefrihet? Glöm det om du är icke-muslim: ”Travel to Makkah (Mecca) and Medina, the cities where the two holiest mosques of Islam are located, is forbidden to non-Muslims”. (Bild 1, 2.)

Naturligtvis har också Saudiarabien en religiös polis som har auktoriteten att med våld tvinga på dig statligt sanktionerat beteende: ”To ensure that conservative standards of conduct are observed, the Saudi religious police have accosted or arrested foreigners, including U.S. citizens, for improper dress or other alleged infractions, such as consumption of alcohol or association by a female with a male to whom she is not related”.

Det är förbjudet att ha roligt offentligt: ”In public, dancing, playing music, and showing movies are forbidden”.

Saudiarabien är ett av de värsta länderna i Mellanöstern. Men situationen är inte mycket bättre i resten av Mellanöstern som nästan uteslutande styrs av diktaturer eller terrorister. Inget land i Mellanöstern är någonstans i närheten lika fritt och civiliserat som Israel.

Terroristerna som styr över Gaza och Västbanken sponsras bland annat av Saudiarabien och Iran. De vill också skapa ett samhälle som påminner om Saudiarabien och Iran.

För ett tag sedan rapporterades det om hur religiösa poliser i Gaza implementerar islamisk lag med våld:

JERUSALEM  —  An attempt by Hamas police to detain a young woman walking with a man along the Gaza beach has raised alarms that the Islamic militant group is seeking to match its political control of the coastal territory with a strict enforcement of Islamic law.

The man she walked with and two of his peers were detained, beaten and ordered to sign statements promising not to engage in immoral activities, said the woman and one of the men.

The incident was the first known case of Hamas openly trying to punish a woman for behaving in a way it views as un-Islamic since seizing power two years ago. But it follows months of quiet pressure on Gaza’s overwhelmingly conservative 1.4 million residents to abide by its strict religious mores.

Hamas officials in Gaza have publicly urged shopkeepers to take down foreign advertisements showing the shape of women’s bodies and to stash away lingerie often displayed in windows. Officials search electronic shops to check if they are selling pornography on tiny flash drives.

”There’s an open, public program to preserve public morals in Gaza,” said local rights activist Isam Younis. ”In reality that means trying to restrict freedoms.”

Det råder ingen religionsfrihet att tala om under Hamasregimen i Gaza.

Kom ihåg detta nästa gång du hör företrädare för al-Qaida, Hamas, Iran och Saudiarabien beklaga sig över påstådda ”brott” mot mänskliga rättigheter från USA eller Israels sida, samtidigt som de själva inte säger ett ljud om de riktiga och systematiska kränkningar som de själva gör sig skyldiga till.

Fråga också dig själv vad det är som driver nyttiga idioter här i västvärlden att fördöma USA och Israel för att de försvarar sig mot islamiska terrorister (något som tydligen är oförenligt med den så kallade ”folkrätten”), samtidigt som de ser mellan fingrarna på de brott och övergrepp som al-Qaida, Hamas, Iran och Saudiarabien står för (något som tydligen är förenligt med ”folkrätten”). Vad det än är, så är det inte någon omsorg om människans rättigheter.

Israel är den västerländska civilisationens bastion i Mellanöstern. Det bör inte råda något som helst tvivel om att Israel inte är en lika god kålsupare som sina fiender. Det finns ingen ursäkt för att vägra ta ställning för det goda och mot det onda, när bevisen är så här överväldigande. Oförmågan och oviljan att se och göra denna skillnad är inget annat än feg moralisk agnosticism.

Yaron Brook har en ny förträfflig artikel ”Why Are We Moving Toward Socialized Medicine?”. Brook skriver:

Prior to the government’s entrance into medicine, health care was regarded as a product to be traded voluntarily on a free market–no different from food, clothing, or any other important good or service. Medical providers competed to provide the best quality services at the lowest possible prices. Virtually all Americans could afford basic health care, while those few who could not were able to rely on abundant private charity.

Had this freedom been allowed to endure, Americans’ rising productivity would have afforded them better and better health care, just as, today, we buy better and more varied food and clothing than people did a century ago. There would be no crisis of affordability, as there isn’t for food or clothing.

Så varför gjorde man slut på den fria sjukvårdsmarknaden? Läs Brooks artikel.

Obama ljuger om sina socialiseringsplaner. Betsy McCaughey har en upplysande debattartikel i New York Post (via Yaron Brook):

PRESIDENT Obama promises that ”if you like your health plan, you can keep it,” even after he reforms our health-care system. That’s untrue. The bills now before Congress would force you to switch to a managed-care plan with limits on your access to specialists and tests.

Two main bills are being rushed through Congress with the goal of combining them into a finished product by August. Under either, a new government bureaucracy will select health plans that it considers in your best interest, and you will have to enroll in one of these ”qualified plans.” If you now get your plan through work, your employer has a five-year ”grace period” to switch you into a qualified plan. If you buy your own insurance, you’ll have less time.

And as soon as anything changes in your contract — such as a change in copays or deductibles, which many insurers change every year — you’ll have to move into a qualified plan instead (House bill, p. 16-17).

Obamacare är sjukvårdssocialism.

Det har bara gått några månader och vi kan redan konstatera att Obama är den sämsta presidenten USA har haft på många decennier. Med tanke på hur dålig hans föregångare var är detta ganska svårt att tro. Ändå är det faktiskt så.

På varje punkt som Bush var dålig, är Obama sämre. (Se hans inrikespolitik.) På varje punkt Obama inte är sämre, är han inte bättre. (Se hans utrikespolitik.)

Just nu jobbar Obama hårt för att implementera ”rätten till sjukvård” i USA. Det vill säga socialisera sjukvården. Genom att göra detta gör Obama sitt yttersta för att inte bevara, skydda och försvara USA:s konstitution. Han sviker också de grundläggande idéer och värderingar om USA grundades på. (Se Självständighetsförklaringen.)

Han jobbar hårt för att kränka människors riktiga rättigheter: rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka. Dessa är de enda rättigheterna som finns. Det finns ingen rätt till sjukvård. (Se Leonard Peikoffs tal ”Health Care Is Not a Right”.)

Varför har Obama inga problem med att kränka människors rättigheter? Varför har Obama inga problem med att strunta i konstitutionen? I en radiointervju 2001 gör Obama klart hur han ser på USA:s konstitution. Dess fundamentala brist är att den inte tillåter omfördelningspolitik.

Obama sade:

[T]he Supreme Court never ventured into the issues of redistribution of wealth, and of more basic issues such as political and economic justice in society. To that extent, as radical as I think people try to characterize the Warren Court, it wasn’t that radical. It didn’t break free from the essential constraints that were placed by the Founding Fathers in the Constitution, at least as it’s been interpreted, and the Warren Court interpreted in the same way, that generally the Constitution is a charter of negative liberties. Says what the states can’t do to you. Says what the federal government can’t do to you, but doesn’t say what the federal government or state government must do on your behalf. (Min kursivering.)

Med andra ord: bristen med USA:s konstitution är att den syftar till att skydda individen från den, historiskt sett, största fienden till vår frihet: staten.

Så illa är Obama.

Patent och upphovsrätt är inte ”statliga tvångsmonopol”, ”privilegier” eller ”positiva rättigheter”. Patent och upphovsrätt är exempel på privat egendom: intellektuell egendom.

Uppfinnare har rätt till sina uppfinningar, precis som författare har rätt tills sina texter, precis som alla skapare har rätt till frukterna av sitt arbete. Rätten till egendom kommer av rätten till liv: ”The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life”. (”Man’s Rights”, The Virtue of Selfishness, Ayn Rand.) Vad innebär rätten till egendom? ”[T]he right to property is a right to action, like all the others: it is not the right to an object, but to the action and the consequences of producing or earning that object. It is not a guarantee that a man will earn any property, but only a guarantee that he will own it if he earns it. It is the right to gain, to keep, to use and to dispose of material values”. (Ibid.) Principen är densamma för intellektuell egendom: ”Patents and copyrights are the legal implementation of the base of all property rights: a man’s right to the product of his mind”. (”Patents and Copyrights”, Capitalism: The Unknown Ideal, Ayn Rand.)

Jag tänker inte gå igenom alla argument för och emot patent och copyright. För den som vill undersöka dem närmare hänvisar jag er till Ayn Rands artikel ”Patents and Copyrights” och Greg Perkins artikel ”Don’t Steal This Article!” Jag tänker istället behandla föreställningen att patent och copyright är en form av ”statliga tvångsmonopol”, ”privilegier” eller ”positiva rättigheter”.

Varför tror somliga att patent och copyright är en form av statliga tvångsmonopol? Den fundamentala orsaken är en oförmåga (eller ovilja) att skilja på essentiella och icke-essentiella likheter och skillnader mellan vitt skilda saker. I det här fallet mellan å ena sidan statliga tvångsmonopol och å andra sidan patent och copyright. Resultatet är ett begreppsligt felslut i form av en ”package-deal”: en form av ekvivokation där man blandar samman det essentiella med det icke-essentiella. ”Package-deals” leder till ett begreppsligt kaos som omöjliggör allt vad rationell förståelse och analys heter. De som kommer med dessa påståenden gör det alltså på grund av dålig epistemologi.

Låt mig illustrera detta. Ett statligt tvångsmonopol innebär att ett företag har ensamrätt på att producera. Patent och copyright innebär också ensamrätt. Ett statligt tvångsmonopol skyddas med statligt tvång och våld. Patent och copyright skyddas också av statligt tvång och våld. Det finns alltså likheter men de är alla ytliga, icke-essentiella sådana. Den essentiella skillnaden ligger i vad som är orsaken och vad som är verkan.

Vad är orsak till patent och copyright? Orsaken är rätten till egendom; rätten till frukterna av ditt eget arbete. Patent och copyright är privat egendom som skapas av människor och bara dem har ett moralisk anspråk på dem som egendom. ”The government does not ‘grant’ a patent or copyright, in the sense of a gift, privilege, or favor; the government merely secures it—i.e., the government certifies the origination of an idea and protects its owner’s exclusive right of use and disposal”. (Ibid.)

Som ett uttryck för det begreppsliga kaos som råder i huvudet på de som inte kan (eller vill) göra skillnad på statliga tvångsmonopol å ena sidan och patent och copyright å andra sidan, har vi den falska och förvirrade slutsatsen att patent och copyright inte hör hemma på en fri marknad eftersom de begränsar den fria konkurrensen. I verkligheten betyder detta att fri konkurrens, och en fri marknad, är oförenligt med rätten till privat egendom. Detta är naturligtvis inget annat än en total motsägelse. En fantastisk motsägelse.

Det är sant att staten stoppar dig, med våld, från att producera nya enheter av uppfinnarens patenterade uppfinning utan hans tillstånd. Så vadå? Staten stoppar också dig från att använda andras fabriker, maskiner och verktyg, dvs produktionsmedel, utan ägarens tillstånd. Men det gör inte samtliga kapitalister till statligt uppbackade ”monopolister”.

Patent och copyright begränsar inte den fria konkurrensen. Fri konkurrens innebär rätten att starta en affärsverksamhet företag utan att bli stoppad med våld. Men det betyder inte att man har rätt att starta och bedriva en affärsverksamhet med andras (intellektuella) egendom. Så när staten stoppar dig, med våld, från att ta eller använda dig av andras egendom då betyder det inte att staten ”stryper den fria konkurrensen”. Det betyder bara att staten gör sitt jobb: att skydda individens rättigheter. Genom att göra detta ser staten till att göra fri konkurrens möjligt. Fri konkurrens förutsätter nämligen att man erkänner och respekterar rätten till liv, frihet och egendom: det råder inte någon fri konkurrens om dina konkurrenter kan, med våld, ta och använda ditt kapital, produktionsmedel, butiker, varumärke eller din uppfinning.

En aspekt av rätten till egendom är rätten att exkludera andra från att använda sin egendom. De flesta har inga svårigheter med att förstå detta när det handlar om fysisk egendom som t ex mark. Fysisk egendom, som mark, har en naturlig gräns för hur många som kan använda den samtidigt. En del har dock svårigheter med att förstå detta när det gäller intellektuell egendom för det har ju ingen sådan naturlig gräns. Att göra en ny kopia av en författares verk resulterar inte i att hon blir av med sin kopia. Det begränsar inte hennes förmåga att läsa eller på annat sätt använda sina egna kopior. Copyright innebär rätten att exkludera andra från att kopiera författarens verk utan hennes tillstånd. Men eftersom det inte verkar finnas någon grund för denna rätt i verkligheten framstår patent och copyright som en ”artificiell” statlig konstruktion i form av ett ”statligt tvångsmonopol”, ”privilegium” eller en ”positiv rättighet”.

Detta resonemang är ett exempel på ”context–dropping”. Detta resonemang är alltså också ett exempel på dålig epistemologi.

För det första får vi inte glömma bort vad rätten till egendom innebär i praktiken och kontexten som ger upphov till den: att vi har en moralisk rätt att leva, vilket betyder att vi har en moralisk rätt använda det vi har skapat, för att tjäna våra liv.

Vi får inte heller glömma att när vi tillämpar en princip då måste vi se till kontexten för att vi ska veta hur den ska tillämpas. I denna kontext betyder det framför allt att vi måste se till egendomens natur. Det hör nämligen till sakens natur att vi inte kan skydda intellektuell egendom på samma sätt som man skyddar fysisk egendom. (Detta är inget unikt för denna diskussion. Varje gång lagen ska erkänna rätten till egendom måste man se till sakens natur för att avgöra hur detta ska gå till. Man kan t ex inte erkänna rätten till mark på samma sätt som man erkänner rätten till ett fiskbestånd. Etc.)

Man måste komma ihåg och inse att äganderätten kan kränkas utan att någon tar din egendom ifrån dig. Ta The Endangered Species Act. Denna lag förbjuder markägare från att exploatera sin mark för sina egna syften. Men en markägare som inte har rätt att använda den för att tjäna sitt liv kan inte praktisera sin rätt till egendom. Det spelar sedan ingen roll, varken moraliskt och praktiskt, att staten inte har tagit över markägarens mark.

På samma sätt och av samma anledning blir författarens rätt sitt verk kränkt när andra kopierar utan tillstånd. Denna kopiering gör det nämligen omöjligt för författaren att tjäna pengar på hennes verk, dvs att använda sin skapelse för att tjäna hennes liv, dvs att praktisera sin rätt till egendom. Det är här fullständigt irrelevant, moraliskt och praktiskt sett, att andras kopiering inte gör att författaren blir av med sin egen kopia.

Författarens rätt att exkludera andra från att kopiera hennes verk har visst en grund i verklighetens fakta. Vilka fakta? Dels det faktum att hon är författaren, dvs verkets skapare och därför den enda rättmätiga ägaren, varför hon – och bara hon – rätt att bestämma vem som får använda hennes verk den. Dels det faktum att detta är, på grund av sakens natur, det enda sätt man kan erkänna och respektera intellektuell egendom. Principen är densamma för patent och alla andra former av privat intellektuell egendom.

Klimatrealisterna börjar vinna mark. Kimberley Strassel skriver om utvecklingen i Wall Street Journal:

The number of skeptics, far from shrinking, is swelling. Oklahoma Sen. Jim Inhofe now counts more than 700 scientists who disagree with the U.N. — 13 times the number who authored the U.N.’s 2007 climate summary for policymakers. Joanne Simpson, the world’s first woman to receive a Ph.D. in meteorology, expressed relief upon her retirement last year that she was finally free to speak ”frankly” of her nonbelief. Dr. Kiminori Itoh, a Japanese environmental physical chemist who contributed to a U.N. climate report, dubs man-made warming ”the worst scientific scandal in history.” Norway’s Ivar Giaever, Nobel Prize winner for physics, decries it as the ”new religion.” A group of 54 noted physicists, led by Princeton’s Will Happer, is demanding the American Physical Society revise its position that the science is settled. (Both Nature and Science magazines have refused to run the physicists’ open letter.)

The collapse of the ”consensus” has been driven by reality. The inconvenient truth is that the earth’s temperatures have flat-lined since 2001, despite growing concentrations of C02. Peer-reviewed research has debunked doomsday scenarios about the polar ice caps, hurricanes, malaria, extinctions, rising oceans. A global financial crisis has politicians taking a harder look at the science that would require them to hamstring their economies to rein in carbon.

Läs hela artikeln här. (Via Per Nilsson.)

För ett par dagar sedan uppmärksammade jag en recension av James Tooleys bok om privata skolor i slummen. Nu vill jag uppmärksamma två bokrecensioner av en bok som heter Market Education: The Unknown History och är skriven av Andrew J Coulson. Boken går igenom hur utbildningen har sett ut genom historien över olika delar av världen.

Martin West för EH.NET skriver:

The first cases Coulson considers, Athens and Sparta, conveniently offer the chance to compare two contemporary societies with diametrically opposed models of school governance. Their educational systems serve throughout the remainder of the book as extreme examples to which subsequent systems can be compared. The complete lack of government regulation of education in Athens meant that anyone could establish a school, setting whatever curriculum he considered appropriate. The need to attract enough students to remain profitable, however, forced potential instructors to tailor their offerings to reflect parental demands and also required that they keep their fees competitive. The success of Athenian education, as reflected in its impressive literacy rates, economic prosperity, and immense contribution to the Western cultural tradition, can thus be attributed to the prudential behavior of its citizens in an open market for knowledge.

Education in Sparta, in contrast, was entirely the prerogative of the state. Boys were removed from their families at the age of seven and placed in state-run boarding facilities in which they received an education designed exclusively to prepare them for military service. In Coulson’s view, Sparta’s low levels of literacy, negligible contributions to science, literature, and art, and eventual economic decline are all directly related to the ineffectiveness of the state’s totalitarian approach to the socialization of its young.

James E Bond för The Independent Review skriver:

Coulson also reminds his readers of the largely forgotten record of English education in the eighteenth and nineteenth centuries and of early U.S. education. In England, the Industrial Revolution generated a demand for a new kind of education. People needed to be literate, and they needed to know more than the classics. The endowed grammar schools were slow to respond to that demand, primarily because teachers preferred their yellowed notes and schoolmasters felt no need to offer what might sell. As a result, “new tuition charging institutions grew and flourished,” many of which catered to girls (p. 88). The poor had few choices—their usual lot in life. Charity schools, sponsored by religious orders, or “dame schools,” where an elderly woman taught students in her home for a modest fee, did take in the poor, and “the freedom of families to choose among different teachers ensured that those who failed to meet the clients’ expectations could remain in business only a short time” (p. 89). In the United States, tuition-charging schools and charity schools educated the bulk of students until well into the nineteenth century.

Så de som vill läsa mer om alternativet mellan socialistisk och kapitalistisk utbildning, har nu ytterligare ett tips. Var så goda.