Patent och upphovsrätt är inte ”statliga tvångsmonopol”, ”privilegier” eller ”positiva rättigheter”. Patent och upphovsrätt är exempel på privat egendom: intellektuell egendom.
Uppfinnare har rätt till sina uppfinningar, precis som författare har rätt tills sina texter, precis som alla skapare har rätt till frukterna av sitt arbete. Rätten till egendom kommer av rätten till liv: ”The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life”. (”Man’s Rights”, The Virtue of Selfishness, Ayn Rand.) Vad innebär rätten till egendom? ”[T]he right to property is a right to action, like all the others: it is not the right to an object, but to the action and the consequences of producing or earning that object. It is not a guarantee that a man will earn any property, but only a guarantee that he will own it if he earns it. It is the right to gain, to keep, to use and to dispose of material values”. (Ibid.) Principen är densamma för intellektuell egendom: ”Patents and copyrights are the legal implementation of the base of all property rights: a man’s right to the product of his mind”. (”Patents and Copyrights”, Capitalism: The Unknown Ideal, Ayn Rand.)
Jag tänker inte gå igenom alla argument för och emot patent och copyright. För den som vill undersöka dem närmare hänvisar jag er till Ayn Rands artikel ”Patents and Copyrights” och Greg Perkins artikel ”Don’t Steal This Article!” Jag tänker istället behandla föreställningen att patent och copyright är en form av ”statliga tvångsmonopol”, ”privilegier” eller ”positiva rättigheter”.
Varför tror somliga att patent och copyright är en form av statliga tvångsmonopol? Den fundamentala orsaken är en oförmåga (eller ovilja) att skilja på essentiella och icke-essentiella likheter och skillnader mellan vitt skilda saker. I det här fallet mellan å ena sidan statliga tvångsmonopol och å andra sidan patent och copyright. Resultatet är ett begreppsligt felslut i form av en ”package-deal”: en form av ekvivokation där man blandar samman det essentiella med det icke-essentiella. ”Package-deals” leder till ett begreppsligt kaos som omöjliggör allt vad rationell förståelse och analys heter. De som kommer med dessa påståenden gör det alltså på grund av dålig epistemologi.
Låt mig illustrera detta. Ett statligt tvångsmonopol innebär att ett företag har ensamrätt på att producera. Patent och copyright innebär också ensamrätt. Ett statligt tvångsmonopol skyddas med statligt tvång och våld. Patent och copyright skyddas också av statligt tvång och våld. Det finns alltså likheter men de är alla ytliga, icke-essentiella sådana. Den essentiella skillnaden ligger i vad som är orsaken och vad som är verkan.
Vad är orsak till patent och copyright? Orsaken är rätten till egendom; rätten till frukterna av ditt eget arbete. Patent och copyright är privat egendom som skapas av människor och bara dem har ett moralisk anspråk på dem som egendom. ”The government does not ‘grant’ a patent or copyright, in the sense of a gift, privilege, or favor; the government merely secures it—i.e., the government certifies the origination of an idea and protects its owner’s exclusive right of use and disposal”. (Ibid.)
Som ett uttryck för det begreppsliga kaos som råder i huvudet på de som inte kan (eller vill) göra skillnad på statliga tvångsmonopol å ena sidan och patent och copyright å andra sidan, har vi den falska och förvirrade slutsatsen att patent och copyright inte hör hemma på en fri marknad eftersom de begränsar den fria konkurrensen. I verkligheten betyder detta att fri konkurrens, och en fri marknad, är oförenligt med rätten till privat egendom. Detta är naturligtvis inget annat än en total motsägelse. En fantastisk motsägelse.
Det är sant att staten stoppar dig, med våld, från att producera nya enheter av uppfinnarens patenterade uppfinning utan hans tillstånd. Så vadå? Staten stoppar också dig från att använda andras fabriker, maskiner och verktyg, dvs produktionsmedel, utan ägarens tillstånd. Men det gör inte samtliga kapitalister till statligt uppbackade ”monopolister”.
Patent och copyright begränsar inte den fria konkurrensen. Fri konkurrens innebär rätten att starta en affärsverksamhet företag utan att bli stoppad med våld. Men det betyder inte att man har rätt att starta och bedriva en affärsverksamhet med andras (intellektuella) egendom. Så när staten stoppar dig, med våld, från att ta eller använda dig av andras egendom då betyder det inte att staten ”stryper den fria konkurrensen”. Det betyder bara att staten gör sitt jobb: att skydda individens rättigheter. Genom att göra detta ser staten till att göra fri konkurrens möjligt. Fri konkurrens förutsätter nämligen att man erkänner och respekterar rätten till liv, frihet och egendom: det råder inte någon fri konkurrens om dina konkurrenter kan, med våld, ta och använda ditt kapital, produktionsmedel, butiker, varumärke eller din uppfinning.
En aspekt av rätten till egendom är rätten att exkludera andra från att använda sin egendom. De flesta har inga svårigheter med att förstå detta när det handlar om fysisk egendom som t ex mark. Fysisk egendom, som mark, har en naturlig gräns för hur många som kan använda den samtidigt. En del har dock svårigheter med att förstå detta när det gäller intellektuell egendom för det har ju ingen sådan naturlig gräns. Att göra en ny kopia av en författares verk resulterar inte i att hon blir av med sin kopia. Det begränsar inte hennes förmåga att läsa eller på annat sätt använda sina egna kopior. Copyright innebär rätten att exkludera andra från att kopiera författarens verk utan hennes tillstånd. Men eftersom det inte verkar finnas någon grund för denna rätt i verkligheten framstår patent och copyright som en ”artificiell” statlig konstruktion i form av ett ”statligt tvångsmonopol”, ”privilegium” eller en ”positiv rättighet”.
Detta resonemang är ett exempel på ”context–dropping”. Detta resonemang är alltså också ett exempel på dålig epistemologi.
För det första får vi inte glömma bort vad rätten till egendom innebär i praktiken och kontexten som ger upphov till den: att vi har en moralisk rätt att leva, vilket betyder att vi har en moralisk rätt använda det vi har skapat, för att tjäna våra liv.
Vi får inte heller glömma att när vi tillämpar en princip då måste vi se till kontexten för att vi ska veta hur den ska tillämpas. I denna kontext betyder det framför allt att vi måste se till egendomens natur. Det hör nämligen till sakens natur att vi inte kan skydda intellektuell egendom på samma sätt som man skyddar fysisk egendom. (Detta är inget unikt för denna diskussion. Varje gång lagen ska erkänna rätten till egendom måste man se till sakens natur för att avgöra hur detta ska gå till. Man kan t ex inte erkänna rätten till mark på samma sätt som man erkänner rätten till ett fiskbestånd. Etc.)
Man måste komma ihåg och inse att äganderätten kan kränkas utan att någon tar din egendom ifrån dig. Ta The Endangered Species Act. Denna lag förbjuder markägare från att exploatera sin mark för sina egna syften. Men en markägare som inte har rätt att använda den för att tjäna sitt liv kan inte praktisera sin rätt till egendom. Det spelar sedan ingen roll, varken moraliskt och praktiskt, att staten inte har tagit över markägarens mark.
På samma sätt och av samma anledning blir författarens rätt sitt verk kränkt när andra kopierar utan tillstånd. Denna kopiering gör det nämligen omöjligt för författaren att tjäna pengar på hennes verk, dvs att använda sin skapelse för att tjäna hennes liv, dvs att praktisera sin rätt till egendom. Det är här fullständigt irrelevant, moraliskt och praktiskt sett, att andras kopiering inte gör att författaren blir av med sin egen kopia.
Författarens rätt att exkludera andra från att kopiera hennes verk har visst en grund i verklighetens fakta. Vilka fakta? Dels det faktum att hon är författaren, dvs verkets skapare och därför den enda rättmätiga ägaren, varför hon – och bara hon – rätt att bestämma vem som får använda hennes verk den. Dels det faktum att detta är, på grund av sakens natur, det enda sätt man kan erkänna och respektera intellektuell egendom. Principen är densamma för patent och alla andra former av privat intellektuell egendom.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Applåder! Utmärkt skrivet och väldigt klargörande.
En annan aspekt som vissa tycks ha svårt att begripa är att produkter de köper kan vara villkorade. Som att ett köp av en CD-skiva medger fullständig äganderätt. Märkligt nog brukar de kunna skilja på bilar man köper och bilar man hyr. ;)
Det här är bra!
Tackar.
Bra skrivet, Carl, om ett ämne som många, även sådana som säger sig vara för frihet, verkar ha svårt att fatta.
Mycket bra!
Tack tack! :)
McVicar,
Om man inte lovar något alls när man köper en CD-skiva, hur kan man då vara skyldig att inte kopiera skivan till vänner och bekanta? Man har ju inte lovat att inte göra det. Varför skulle en köpare av en CD-skiva ha någon skyldighet att överhuvudtaget _ta_reda_på_ om informationen på CD-skivan är upphovsrättsskyddad (eller ta reda på om säljaren anser att affären implicerar något outtalat löfte i den vägen)? Och om han inte har någon skyldighet att ta reda på det, kan han heller inte rimligen anklagas för att inte veta det, och inte heller anklagas för att handla utifrån föreställningen att han efter att ha köpt skivan faktiskt äger skivan inklusive rätten att göra vad man vill med den så länge man inte tillfogar någon annan skada.
Att piratkopiering skulle tillfoga upphovsmannen skada kan vara sant endast i samma mening som ett företag A skadar ett företag B genom att överhuvudtaget bedriva verksamhet i samma bransch och på så sätt ”stjäla” kunder från företag B. Denna typ av ”skada” brukar inte vara brottslig att ”tillfoga” någon. Principiellt torde detsamma gälla piratkopiering av en skiva man köpt. I inget av fallen är avsikten att skada, i inget av fallen bryter man mot något avtal man gått med på att hålla, och i inget av fallen ”skadar” man någon (på annat sätt än vad företag helt legitimt ”skadar” varandra genom att i vanlig ordning helt enkelt konkurrera med varandra).
Jonas:
Om man inte ”lovar” att efterleva de villkor man accepterat och som var en förutsättning för att transaktionen skulle äga rum, så är man kriminell. Det är att betrakta som avtalsbrott.
Man behöver inte ”_ta_reda_på_” det eftersom det står tryckt på fodral och skiva. Bara att öppna ögonen mao.
Skillnaden mellan ordinär konkurrens mellan företag och piratkopiering är att företag A och B konkurrerar genom skapande, inte kopiering. Att kopiera förutsätter ett original, dvs kopiering är inte en skapandeprocess. Kopiera kan vem som helst göra, men människor måste själva tänka och ha rätt till resultatet av sitt (tanke-)arbete för att kunna överleva.
Kopiering är en naturlig del av allt skapande. Nämn en enda låt eller ett enda klassiskt verk som inte bygger vidare på andra verk. Varteftersom den juridiska upphovsrätten blivit allt starkare, i kombination med att allt fler av de för kompositörer relativt lättfunna välklingande tonkombinationerna upphovsrättsskyddats, har risken för kompositörer att bli stämda för plagiat blivit allt större, och börjat hämma deras skapande allt mer, trots att antalet möjliga välljudande tonkombinationer är långtifrån så uttömt som upphovsrätten får det att framstå som. Genom att ständigt skrämma kompositörer bort från att skapa något som alls liknar sådant som redan skapats, förhindrar upphovsrätten massor av potentiellt fantastisk musik från att ens bli till. Den gamla goda strävan efter att helt enkelt bara skapa så bra musik som möjligt tvingas alltmer ge vika för en ängslig strävan att skapa tillräckligt originellt för att inte riskera bli stämd för plagiat. Framtvingad originalitetsmaximering sker nu på bekostnad av kvaliteten. Originalitet är nämligen inte på långa vägar någon garant för kvalitet. Tvärtom: rädslan för att råka skapa något som farligt mycket liknar någon annans verk gör att man i allt kommersiellt komponerande tenderar skapa musik med sämre kvalitet än vad man hade gjort om man inte hade behövt pressa fram den ständiga och onaturligt höga grad av originalitet man nu ser sig tvungen att pressa fram. På varje upphovsrättsskyddad melodi går det tiotals, kanske hundratals, potentiella melodier som redan före sin tillblivelse är portade från allmänhetens öron, genom att de vore alltför lika den upphovsrättsskyddade melodin för att få framföras. Många av dessa (”varianter på” redan upphovsrättsskyddade) melodier skapas, med tiden, av olika kompositörer, oberoende av eller som medvetna vidareutvecklingar av de upphovsrättsskyddade ”original”-versionerna, men förblir okända och oavnjutna av folket eftersom det antagligen vore ”upphovsrättsbrott” att framföra dem. Är inte detta blockerande av potentiella varianter ett väldigt slöseri med möjligheter? Kanske skulle många av de nu förbjudna ”varianterna av upphovsrättsskyddade melodier” ge många människor mycket mer tillfredsställelse att lyssna på än det fåtal varianter som nu är de enda lagliga att framföra? Detta kan mycket väl gälla för massor av kända såväl som okända verk.
Det argument, som går ut på att vidareutveckling av ett verk inte vore möjligt om originalverket inte hade skapats, och att det därför skulle vara okej att låta kompositörer kunna förbjuda andra att vidareutveckla ”deras” verk, håller inte eftersom ett avskaffande av detta förbud i många fall skulle ha medfört att dessa ”vidareutvecklingar” skulle ha skapats med tiden även om de ”originalverk” de bygger vidare på inte hade skapats; då hade de versioner som nu är ”vidareutvecklingar” själva varit originalverk – med skillnaden att dessa olika versioner hade fått existera sida vid sida, hur många som helst, hur snarlika varandra som helst, komponerade av hur många olika kompositörer som helst.
Det är ett naturligt beteende hos människan att bygga vidare på andra människors idéer, det är på det sättet mycket av vår civilisation byggts upp. Bill Gates har t.ex. sagt att om mjukvarupatentlagstiftningen redan för 30 år sedan hade sett ut som den gör idag, hade utvecklingen av mjukvara upphört för länge sedan. Är den juridiska immaterialrätten verkligen värd att bevara, hur mycket stagnation den än orsakar?
Visst kan man tycka att en som endast kopierar ett verk rakt av, utan att lägga till något eget, inte kan försvara sig med ovanstående argument mot upphovsrätten. Men om han lägger till ett kort, nätt och jämnt hörbart ljud någonstans i verket har han plötsligt förändrat verket lite. Var dra gränsen för hur mycket man måste lägga till till eller förändra någon annans verk för att få sprida sin version av det utan originalverkets upphovsmans tillstånd? Lägger man till så mycket egna toner att originalverket till slut inte går att känna igen, då är det naturligtvis ens eget verk, och man har rätt att sprida det som man vill, eller hur? Men om en enda person i hela världen tycker att det låter som någon annans upphovsrättsskyddade verk, är det plagiat då? Om två människor tycker det? Tre? Fyra? Var går gränsen? Är inte denna underförstådda gräns godtyckligt dragen var den än underförstås vara dragen? Jag kan inte se att det skulle finnas någon naturgiven sanning om var denna gräns ”går”. Var den dragits hittills tycks vara ett resultat av hur långt den mäktigare parten i debatten lyckats tvinga till norm, och detta har säkert i sin tur påverkat var många människor idag upplever att det är rimligt att dra den.
Hade de som nu tjänar miljarder på genpatent fått diktera immaterialrättslagstiftningen helt ensamma, hade de patenterat oss allihop för länge sedan och nu använt oss som försöksdjur mot vår vilja. Hade kompositörer och andra kreatörer som ser det som ett naturligt skapande att bygga vidare på varandras verk fått bestämma istället, hade det varit tillåtet att låna hur mycket som helst av varandras verk. Även ren piratkopiering hade då antagligen varit tillåten, eftersom den hade setts som en ofrånkomlig om än kanske oönskad bieffekt av nödvändigheten att tillåta skapande människor att utöva det mycket naturliga mänskliga beteendet att bygga vidare på redan befintliga verk oavsett vilka dessa redan befintliga verks upphovsmän är. Om man ofta hör en härlig melodi spelas av en gatumusikant, känns det självklart att man har rätt att gnola på den melodin. En immaterialrätt som innebar att sådant gnolande kunde avgiftsbeläggas eller förbjudas vore orimligt hård. Men det finns ingen självskriven sanning om hur hård eller slapp immaterialrätten, om den alls ska existera, ska vara.
Angående underförstådda löften vid köp av CD-skivor:
Det står inte på framsidan av en CD-skiva, eller någonstans där en köpare kan förväntas automatiskt titta, att man genom att köpa skivan förbinder sig att inte kopiera musiken på skivan. Dessutom skriver man inte under något, och man ger inget muntligt löfte om något. Alltså ingår man, vad jag kan se, inte något avtal genom att köpa skivan.
Anta att du köper en CD-skiva av mig, utan att först titta på baksidan. Du upptäcker sedan att det på baksidan står: ”Den här CD-skivan får spelas endast en gång”. Får du då inte spela CD-skivan mer än en gång?
Den situationen är i princip bara en extrapolering av när det, någonstans på eller inuti en CD-skivas fodral, inte nödvändigtvis så pass omedelbart synligt att köparen självklart ser det innan han köpt skivan, står att musiken på skivan inte får kopieras.
Säljarens syfte är detsamma i båda fallen: han vill tjäna extra pengar genom att få köparen att strikt avhålla sig från ett i de flesta svenskars ögon rimligt användande av skivan. Säljarens fräcka förutsättande av köparens samtycke till något köparen varken sagt eller skrivit under på eller avsiktligt gått med på, är ungefär lika orimligt i båda fallen.
Om jag köper en CD-skiva, betalar med en femhundring, och jag på femhundringen skrivit: ”Mottagandet av denna sedel gör att alla immaterialrättigheter beträffande det sedeln används som betalning för upphör för all framtid”, och CD-skivans säljare inte upptäcker den texten, utan transaktionen genomförs som vanligt – upphäver då det jag skrivit på femhundringen det kopieringsförbud som står skrivet i CD-skivans fodral? (Anta att texten på femhundringen är läsbar, men så svag och finstilt att den inte gör femhundringen värdelös som betalmedel.)
Varför skulle den ena parten i en transaktion ha något självskrivet definierarmonopol, till skillnad från den andra parten, beträffande vilka löften transaktionen rimligen kan anses underförstå ingås av parterna?
Om ett löfte ändå av någon anledning ska anses ha ingåtts genom mitt köpande av skivan, anta då att jag ger bort skivan efter att ha köpt den, fortfarande plomberad och alltså olyssnad, till en vän. Anta att min vän sedan sprider musiken på nätet. Min vän har då inte brutit mot något avtal han ingått med någon. Är min vän att betrakta som ”medhjälpare till upphovsrättsbrott”? Varför skulle han ha någon skyldighet att ta reda på om musiken i fråga är upphovsrättsskyddad eller inte? En del musik är ju inte det, och han kanske väljer att tro gott om mig och utgår från att jag bara ger honom icke upphovsrättsskyddad musik. Ska han verkligen vara juridiskt skyldig att misstänka mig för brott för att jag ger honom en skiva med musik? Är det inte ett psykiskt ganska destruktivt samhälle, där folk är i lag skyldiga att misstänka varandra för brott så fort en gåva skänks?
Jag såg inte denna post innan jag lade min första kommentar om att upphävning av den immateriella äganderätten är en kollektivisering av ägandet och i förlängningen kommunism, i din senaste post.
Min andra kommentar:
Du menar ”att vi har en moralisk rätt att leva”
Det är en hitte på-moralisk rätt, av människor uppdiktad, liksom copyrighten.
Allt är hitte-på! Din moraliska rätt att leva och leva som du vill är noll och intet värd för vissa människor i vissa sammanhang. Andra människor måste hålla med dig om att du har den rätten. Det gör inte alla i alla sammanhang. Vissa människor i vissa sammanhang strippar dig på allt du äger och om du trilskas det minsta dör du. Din objektivism skulle de skratta åt.
Det finns ingen moral. Det finns bara människor som kommer överens om att leva efter vissa normer, regler och verklighetsuppfattningar. Givet rätt, eller fel, sammanhang eller förutsättningar ändras spelreglerna över en natt. Tänk Balkankrigen eller knarkkartellernas verksamheter i Mexico. Farcguerillan. Al-Qa´ida. Folkmordet i Rwanda.
Allt är hitte-på. Vi har den moral vi kommer överens om att ha, tills vi kommer överens om någon annan moral.
om jag får fortsätta: så varför kommer ändå många att respektera varandras rätt att leva och leva som de vill?
För att de tjänar på det, i den mån de själva får samma rätt.
Men betänk att även Hells Angels kriminella aktiviteter frodas i demokratiska rättssamhällen – för att de tjänar på det.
Användarnamnet ”Kommunism”,
Du säger att det inte finns någon moral, att den bara är hittepå.
Skulle du även säga att andra immateriella fenomen som exempelvis matematik och medvetande är hittepå? Utan medvetande kan man inte, som du, hävda att folkmord och andra otäckheter överhuvudtaget sker, och utan matematik kan man inte veta om det är fråga om folkmord eller enstaka mord eller inga mord alls. Skulle du alltså rentav anse att även ditt påstående, att moral är hittepå, är hittepå? Att hela tillvaron är hittepå? Är du nihilist? Varför bryr du dig i så fall om att göra något som helst inlägg i någon diskussion?