Kategori: Politik

Hur ska vi definiera “vänster” och “höger”?

Carl Svanberg4 kommentarer

I julhelgen hade jag en kort men intressant diskussion om höger-vänsterskalan med min storebror. Diskussionen handlade om hur man ska definiera “höger” och “vänster”. Det var, som sagt, en kort diskussion och vi återkom tyvärr aldrig till ämnet igen. Men detta korta utbyte fick mig att börja grubbla. Kan man göra en vettig politisk skala? Om så, hur?

Vad jag började fundera på var detta, vad är det ett politiskt spektrum eller skala bör “mäta” eller relatera? Vad är den mest lämpliga eller relevanta måttstocken? För att komma fram till ett rimligt svar på detta bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka, för att på så vis få ett bättre grepp om själva ämnet politik. Så det första jag gjorde var att jag tog mig en titt på själva begreppet “politik”.

Jag började med att kolla upp ordboksdefinitionen av politik. En ordboksdefinition brukar ge en bra uppfattning om hur de flesta använder ett ord och därmed också—rätt eller fel—hur de flesta ser på saken. Dessutom brukar ordboksdefinitioner vara ganska “neutrala” eller okontroversiella då de sällan vilar på en specifik filosofi.

Så här kommer några ordboksdefinitioner: “the activities associated with the governance of a country or other area, especially the debate or conflict among individuals or parties having or hoping to achieve power”; “the activities of the government, members of law-making organizations, or people who try to influence the way a country is governed”; “your beliefs and attitudes about how government should work”; “the methods and tactics used to run a government or an organization”.

Givet dessa ganska okontroversiella ordboksdefinitioner frågade jag mig själv: “Vad är den mest väsentliga kategorin av frågor som behandlas inom politiken?” Svaret är, som ordboksdefinitionerna ovan delvis antyder, att det handlar om hur man bör organisera och styra ett samhälle för att det ska göra det rätta livet möjligt. Men när det kommer till att organisera ett samhälle så handlar detta, som ordboksdefinitionerna ovan också delvis antyder, ytterst om: Hur ska vi använda oss av statens makt för att åstadkomma det goda samhället? Vad, om något, ska staten göra?

En anledning till att statens existens och syfte måste motiveras har att göra med en väsentlig egenskap med staten: staten är tvång och våld. Ta vilken politisk fråga som helst och du kommer själv att se att den mynnar ut i: Vad ska staten göra för att verka för X? Och oavsett vad man tycker att staten ska göra, så verkar staten alltid med tvång och våld. Alla statens lagar, regler och beslut backas nämligen ytterst upp med tvång och våld—dödligt tvång och våld. Det är detta som utmärker staten som institution. Den har ett monopol på utövandet av lagligt våld och tvång. Alla politiska frågor handlar, således, i slutändan om hur och varför staten ska använda tvång och våld. Ska staten verka för att etablera sanning och moral genom att lagstifta vad som är sant och rätt och sedan straffa avvikare? Ska staten verka för att etablera ekonomisk jämlikhet genom omfördelningspolitik? Ska staten verka för att säkra individens rättigheter dvs individens frihet? Oavsett vilket svar vi landar i handlar det om att definiera vad staten ska göra, dvs hur och varför staten utövar tvång och våld för att åstadkomma och organisera det goda samhället—och därmed göra det rätta livet möjligt.

När man inser detta, då blir det klarare att den enskilt mest väsentliga frågan när det kommer till politik är just detta: Hur ska staten använda sin lagliga tvångs- och våldsmakt för att åstadkomma X? Det som gör detta så väsentligt är just eftersom denna enskilda fråga bestämmer och förklarar nästan alla andra aspekter och avseenden inom politiken. Och om man inser detta och tar ytterligare ett steg tillbaka, då kommer man också att kunna se att när det kommer till att använda sig av statligt tvång och våld, då finns det huvudsakligen bara två sätt staten kan bruka tvång och våld, och det är antingen för att skydda individens rättigheter (dvs individens frihet) eller för att kränka desamma. Du kan ta vilken politisk fråga som helst och du kommer att se att den antingen att syftar eller leder till att man skyddar individens rättigheter eller också inte. Det finns inget mellanting. (Därmed inte sagt att det är alltid uppenbart vad som skyddar eller kränker individens frihet.)

Om man givet detta ska placera politiska ideologier och system på en skala, då är det deras förhållande till principen om individens rättigheter som är den mest väsentliga faktorn att titta på—just då det är denna som bestämmer och förklarar nästan allt annat—och som därför också kommer att vara den mest klargörande och upplysande faktorn att studera om man vill få en bättre förståelse för vad de politiska alternativen består av. (Om en politisk skala däremot försöker mäta oväsentligheter, då kommer skalan att bli oklart och ologiskt. Istället för upplysning, blir det förvirring. För exempel fortsätt läsa.)

Om man skapar en skala som “mäter” eller relaterar ideologier och system beroende på hur de förhåller sig till principen om individens rättigheter, då blir det som så att i ena ändan av skalan har vi de ideologier och system som konsekvent står för skyddandet av individens rättigheter och frihet; det finns bara ett sådant konsekvent alternativ: laissez-faire kapitalism. I andra ändan har vi alla ideologier och system konsekvent och systematiskt kränker individens rättigheter, dvs totalitära ideologier och system. Och då det finns så många sätt man kan konsekvent och systematiskt kränka individens rättigheter, finns det många olika totalitära ideologier och system, men de främsta är: socialism/kommunism, fascism/nazism, teokrati, absolut monarki och anarkism. (Om begreppet “anarkism” har någon som helst en referens i verkligheten, då syftar det logiskt till ett inbördeskrig mellan “konkurrerande stater” eller liknande. Men ett sådant inbördeskrig är inget “system”, det är ett tillstånd och som sådant är det totalt oförenligt med individens frihet. Historiskt sett har anarki—som återigen inte är ett system utan ett tillstånd som är totalt oförenligt med individens frihet—alltid lett till att diktator till slut tar över och återställer ordningen. Så historiskt sett har “anarkism” endast en referens i verkligheten och det är den diktatur som uppstår efter ett tillstånd av anarki. Vilket betyder att om begreppet har någon som helst logisk eller historisk referens i verkligheten, är det antingen till ett tillstånd (inbördeskrig/anarki) som är totalt oförenligt med individens frihet eller också diktatur (étatism) som också är totalt oförenligt med individens frihet. För detaljer studera till exempel Europas historia. Se särskilt utvecklingen mot absolut monarki.)

Då vi av olika historiska och slumpmässiga skäl ofta brukar placera socialism till vänster och kapitalism till höger, så verkar det lämpligt att säga att på den yttersta högerkanten finner vi laissez-faire kapitalismen och att på den yttersta vänsterkanten (där vi logiskt sett måste finna den raka motsatsen) finner flera totalitära ideologier som socialism, nazism, islamism och ekologism (“environmentalism”). I mitten av denna skala finner vi andra ideologier och system som visserligen förespråkar kränkandet av individens rättigheter, men inte på ett konsekvent och systematiskt sätt. Då de inte är konsekventa och systematiska är de inte heller totalitära. Här skulle jag placera ideologier som socialdemokrati, “socialliberalism” och konservatism. Sådana ideologier förespråkar blandekonomi, dvs en blandning mellan kapitalism och étatism, dvs frihet och slaveri. Mer konkret tenderar de att förespråka någon form av välfärdsstat.

Det finns ett ord som samlar alla ideologier som förespråkar statlig makt på bekostnad av individens frihet, nämligen étatism. Så enligt denna skala går vi från den yttersta högern, där vi finner konsekvent kapitalism till den yttersta vänstern, där vi finner olika former av konsekvent étatism. I mitten finner vi inkonsekventa eller “moderata” former av étatism.

Min föreslagna höger-vänster skala ger klara och tydliga alternativ som i sin tur definieras i termer av väsentligheter. Istället för att förvirra och vilseleda oss om de politiska alternativen, ger den oss logisk upplysning. Men även om man kanske är med mig så här långt kan man ju, som min storebror, fråga sig varför vi ska ha en sådan här skala och inte använda oss av andra skalor som sägs visa att det finns många fler dimensioner till politiken. Ja, det finns många fler dimensioner och aspekter, men alla är inte lika fundamentala eller väsentliga. Och om man tittar noga kan man se varför.

Ta till exempel Nolans politiska diagram som istället för att ge oss en skala från höger till vänster, ger oss en kombination av två skalor, spridda över fält som sedan delas in på följande sätt: “liberal” och “konservativ”; “auktoritär” och “libertär”. “Auktoritär-libertär” mäter hur mycket statlig kontroll vi ska ha över individens liv eller, vilket är samma sak, hur mycket individuell frihet vi ska ha. “Liberal”-konservativ” mäter vilken sorts statlig makt eller individuell frihet vi ska ha. De två kombinerade skalorna försöker alltså ge oss kvantitet och kvalitet.

I USA, som alltså utgör kontexten för Nolans diagram, brukar (eller brukade) “liberaler” förespråka eller tolerera frihet för individens personliga och intellektuell liv. De brukar (eller brukade) stå upp för yttrandefrihet och aborträtten. Samma “liberaler” brukar samtidigt förespråka statlig kontroll över individens ekonomiska liv. “Konservativa” brukar (eller brukade) däremot förespråka eller tolerera frihet för individens ekonomiska liv. Samma “konservativa” brukar samtidigt förespråka statlig kontroll över individens personliga och intellektuella liv.

Om man nu tar ett steg tillbaka och ser på det väsentliga då inser man att denna skala inte gör någonting mer eller bättre än min föreslagna höger-vänsterskala. (Om något gör den saker bara mer virrande. Inte minst eftersom “libertarianism”, “konservatism” och “liberal” är alla problematiska begrepp.) För om vi tänker på denna diagram i termer av väsentligheter, kan vi enkelt se att den ändå leder till samma sak: Ska staten skydda individens rättigheter eller inte? Ska staten använda våld och tvång för att skydda individens frihet (kapitalism) eller för att förslava individen (étatism)?

Att det finns de som tror att man kan delvis förslava individen, dvs antingen kontrollera vad individen gör i bolagsstyrelserna (“liberaler”) eller i sängkammaren (“konservativa”) förändrar inte att detta endast är en detalj i sammanhanget. Inte minst eftersom det är i slutändan omöjligt att skilja ekonomisk och intellektuell frihet från varandra; man kan inte utöva intellektuell frihet utan ekonomisk frihet och vice versa. Det finns ingen yttrandefrihet om staten äger och kontrollerar alla medier och plattformar; yttrandefrihet förutsätter således rätten till privat ägande.

Det finns fler bekymmer med Nolans politiska diagram. Den placerar “liberaler” till vänster detta trots att ordet “liberal” historiskt och logiskt sett har att göra med individens frihet. Det är obegripligt att man vill klumpa ihop förespråkare av individens delvisa förslavade med ordet “liberal”. Diagrammet placerar “konservativ” till höger—där vi också brukar placera förespråkare av kapitalismen dvs konsekventa förespråkare av individens rättigheter—detta trots att de konservativa också förespråkare individens delvisa förslavade. Att dessutom antyda att “libertarianerna” är de mest konsekventa förespråkarna av individens frihet gör inte saken bättre då den libertarianska rörelsen explicit och implicit välkomnar anarkister. Detta bidrar till att göra diagrammet förvirrande då anarkism i praktiken är en form av étatism.

Inget blir varken klarare eller tydligare om man brukar sig av Nolans politiska diagram. Nolans diagram är möjligen något bättre än den höger-vänster skala som marxisterna försöker pracka på oss, nämligen en medvetet vilseledande skala som syftar till att ge oss intrycket av att våra enda alternativ är två former av totalitär étatism. “Diktatur för de rika” (fascism) eller “diktatur för de fattiga” (socialism). Syftet med marxisternas irrationella skala är att medvetet osynliggöra laissez-faire kapitalismen som ett möjligt alternativ.

Jag har egentligen sagt mer än tillräckligt om höger-vänster skalan. Men det finns en sak till som jag vill kort kommentera innan vi drar ett sträck för den här gången, nämligen: Vad sägs om så kallade GAL-TAN skalan? GAL-TAN står för “grönt, “alternativt” och “libertärt”—“traditionellt,” “auktoritärt” och “nationalistiskt”.

Om man ska mäta eller relatera något, på en skala, måste det vara möjligt att mäta det med en gemensam måttstock. En skala handlar om att vi relaterar något i termer av “mer eller mindre”. Det är därför vi mäter och relaterar en vikt med andra vikter. Vi mäter och relaterar inte en vikt med t ex andra längder eller färger. Så frågan är: Hur i hela fridens namn kan man ens försöka mäta eller relatera “grönt” med “nationalistiskt”? Eller “auktoritärt” med “alternativt”? De kunde likaväl ha slängt in “tango” och “banan” i denna blandning och det hade varit precis lika obegripligt, meningslöst och förvirrande. Det mest uppenbara problemet GAL-TAN-skalan är att det inte ens är en skala.

Om man är “snäll” skulle man möjligen kunna säga att vad GAL-TAN försöker reda ut är nyanserna som ibland skiljer “liberaler” och “konservativa” åt. Det vill säga, hur mycket eller i vilka avseenden staten ska kontrollera individens liv. Alltså hur mycket eller i vilka avseenden staten ska förslava hennes ekonomiska och/eller intellektuella liv. Men om man vill kalla detta för en skala då är det en bristfällig sådan som bara ger oss falska alternativ: antingen ska vi delvis förslava individen för den orörda naturens skull eller också ska vi delvis förslava individen för nationens skull.

Detta visar att det endast är om man försöker relatera denna godtyckliga samling av tvetydiga och problematiska begrepp—och som tillsammans utgör en icke-skala—till en faktisk höger-vänsterskala kan GAL-TAN möjligen göras någorlunda begriplig. Men tagen för sig själv, säger den oss lite eller ingenting.

Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen

Carl Svanberg4 kommentarer

Borgerliga politiker, debattörer och sympatisörer säger sig stå för marknadsekonomi, vinstintresse, valfrihet, konkurrens och individens frihet—eller med ett ord som de sällan vågar ta ur mun: kapitalism.

Men när det kommer till Sveriges sjukvård förvandlas de flesta borgerliga till socialismens PR-män.

Du har säkert hört borgerliga företrädare säga att Sveriges socialistiska sjukvård är i världsklass. Problemet är bara en liten petitess: tillgången; bristen på sjukvård; de långa, plågsamma och dödliga köerna.

De borgerliga försöker alltså få alla till att tro att bristen på sjukvården—framför allt i form av långa köer—är en sak och att själva sjukvården något helt annat.

Det kan vid en första anblick låta oskyldigt och plausibelt att göra denna distinktion, men om vi tänker efter är det varken eller.

Men genom att om och om igen dra uppmärksamhet till denna distinktion, vill många borgerliga politiker och debattörer alltså få oss att tro att socialism, som inte fungerar i något annat avseende, helt plötsligt fungerar alldeles utmärkt när det kommer till sjukvård.

Ingen skulle få för sig att göra samma argument inom någon annan näring, så varför ska vi helt plötsligt acceptera denna distinktion när det kommer till att utvärdera den svenska sjukvårdens kvalitet?

Skulle du acceptera om din Internetleverantör sade, “Vårt bredband är i världsklass! Visst, problemet är bara tillgången, de långa laddningstiderna, att vissa tjänster aldrig laddas in… Men förutom detta är vi världsledande!”.

Eller tänk om din lokala ICA-butik resonerade: “Våra matbutiker är i världsklass! Visst, problemet är tillgången till matvaror, de långa brödköerna, att vissa matvaror aldrig erbjuds… Men annars erbjuder vi alltid varor i världsklass!”

Eller vad sägs om ett leveransbolag, som vi kan kalla för, tja, NordPost: “Vi är ett fantastiskt leveransbolag! Visst, det är inte alltid att vi kommer fram i tid, eller på rätt ställe, eller med rätt grejer, eller att vi kommer fram alls. Men häng inte upp dig på dessa oväsentliga detaljer”.

Ett sista exempel: Vad är egentligen värdet av ett hus som du måste betala för idag men som du inte kan flytta in i förrän om 20-30 år? Hur mycket skulle du vara villig att betala för ett sådant hus i “världsklass”?

De borgerligas argumentation är en skönmålning av den svenska sjukvårdssocialismen. Det hela påminner om Monty Pythons ostbutik-sketch: “It’s not much of a cheese shop, is it?”

Tillgängligheten av en vara eller tjänst är en viktig aspekt av varans eller tjänstens kvalitet. Det går inte att helt skilja dem åt. Och detsamma är sant när det kommer till att utvärdera Sveriges socialistiska sjukvård. (När man tänker efter, låter de borgerligas skönmålande resonemang som alla andra ömkliga försök att ursäkta och försvara socialismen: “Det är bra idé i teorin, men inte i praktiken”. Men vad är egentligen bra med en idé som inte fungerar i praktiken? Och vad är egentligen bra med vård som inte finns tillgänglig? Sanningen är att socialismen inte fungerar i praktiken—och inte kan fungera—därför att det är en ond idé i teorin.)

Tar vi hänsyn till hur ofta vården av olika skäl inte är tillgänglig—på grund av den ransonering som socialistisk sjukvård alltid för med sig—då blir det enklare att argumentera för att Sveriges socialistiska sjukvård knappast är i världsklass. Än viktigare är att det blir enklare att argumentera för att Sveriges sjukvård är sämre än vad den skulle kunna ha varit om vi istället hade haft en kapitalistisk sjukvård. Men detta gör inte högern; de låter istället vänstern vinna på “walkover”.

Med sådana här borgerliga vänner behöver kapitalismen inga fiender.

Varför gör då så många borgerliga så här? Varför ägnar de sig åt att skönmåla sjukvårdssocialismen? Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

Vad är sanningen om klimatförändringarna?

Carl Svanberg1 kommentar

Min vän Andy Bernstein skrev nyligen en lång och systematisk artikel, “The truth about climate change”, i vilken han i egenskap av filosof bland annat argumenterar för att klimatförändringarna vi har sett sedan 1800-talet är sannolikt orsakade av naturen, inte människan; att uppvärmingen är väsentligen goda nyheter, inte dåliga; att människan bäst anpassar sig till klimatförändringarna genom att omfamna en rationell filosofi som gör oss kulturellt och politiskt förmögna att skapa den vetenskap, teknik och välstånd som behövs för att vi ska kunna handskas med allt ifrån framtida istider till långa värmeböljor.

Så här börjar artikeln:

Climate change is real and persistent. Even a brief study of the recent past illustrates this, but it becomes all the more certain when one broadens the scope to take in the vast sweep of geologic time. Is nature’s inherent dynamism responsible for the climate change of our era? Or are the cause(s) man-made? Many scientists, environmentalists, journalists, and such politicians as Al Gore claim the latter.

They argue that:
1. The earth is warming.
2. Human emission of such greenhouse gases as CO2 is the predominant (perhaps exclusive) cause.
3. Such warming, in various forms, is pernicious to life on Earth, including human life; for example, increasing temperatures may melt the land-based polar ice caps, thereby causing rising sea levels that will flood low-lying coastal regions.

This is known as the theory of man-made or anthropogenic global warming (the AGW hypothesis). The public policy questions that arise are profound, and the stakes are high; for if the AGW hypothesis is true, then we aren’t doing enough to protect ourselves from baneful consequences.

But if the AGW hypothesis is mistaken regarding either points two or three—much less both—then a dramatic scale-back of man-made carbon emissions is an insane policy that will severely diminish human living standards while promoting no off-setting gain.

The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC)—a group of scientists under United Nations jurisdiction—supports the AGW hypothesis. Its proposed solution is a dramatic increase in government power to impose massive scale-backs in the use of carbon based fuels. Such a policy would affect the price and availability of literally everything we own: our clothes, home, food, medicine, and means of transportation. Energy powers civilization; the less of it produced, the more difficult and poverty-ridden life becomes.

Needlessly diminishing carbon-based energy production without a viable alternative will have drastic consequences in the developed world. But more harrowing, it will mean certain death for millions of people in the undeveloped world. The first point to be established, therefore, is whether, in fact, there is any rational basis for accepting the AGW hypothesis. Doing so requires an understanding of Earth’s climate history viewed in the proper context, meaning in this case, on an appropriate timescale.

Jag har inte bearbetat allt Andy säger. Så jag vet inte just nu vad jag köper och vad jag inte köper. Men jag vet att Andy bidrar med ett eftertänksamt perspektiv som sällan hörs i dagens hysteriska debatt om klimatförändringarna. Därför tycker jag också att alla som utger sig för att vara intellektuellt nyfikna bör ha modet av att läsa igenom och seriöst begrunda vad han har att säga.

“Pharmacy to the World”

Carl Svanberg1 kommentar

I City Journal redogör John Tierney för hur USAs fantastiska läkemedelsindustri tjänar som “hela världens apotek”:

All kinds of patients die in Europe waiting for drugs already available to Americans. The hub of pharmaceutical innovation has moved from the price-controlled countries of Europe to the United States as companies have shifted laboratories and focus to the market with the best returns. America has been called the “Pharmacy to the World” because it’s where more than half of new drugs are developed and tested in clinical trials.

Därför vore (ytterligare) statliga tvångsingrepp på amerikanska läkemedelsindustrin förödande.

Ändå kräver en del ett hårdare strypgrepp runt USAs läkemedelsindustri. De menar nämligen att amerikanerna betalar “för mycket” för olika läkemedel som höjer  livskvalitén, förlänger eller rentav räddar deras liv(!) Så det höjs röster om att införa priskontroller som i praktiken tvingar skaparna av livräddande och livsförbättrande läkemedel att jobba för struntsummor. Sådana priskontroller kommer endast att hejda eller stoppa utvecklandet av nya och bättre läkemedel precis som hyresregleringarna hejdar eller stoppar byggandet av hyreslägenheter.

Om du tycker att det är irriterande att helt i onödan vänta 10-20 år på en hyresrätt, hur känner du då inför risken att helt i onödan vänta en evighet på utvecklandet av nya läkemedel som kanske kan rädda ditt liv? Eller livet på en av dina nära och kära?

Många lider och dör i onödan redan idag på grund av Europas priskontroller, så hur många fler kommer då att lida och dö i onödan om USA inför egna priskontroller?

Tierneys redogörelse indikerar hur kortsiktigt och självdestruktivt det är att kränka läkemedelsproducenternas rättigheter genom att delvis eller helt förslava dem med statliga kontroller. Därmed indikerar artikeln också varför det ligger i allas rationella egenintresse att respektera individens rättigheter, inklusive läkemedelsproducenternas rättigheter.

Peter Schwartz om omfördelningspolitik

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag läser just nu om Peter Schwartz In Defense of Selfishness: Why the code of Self-Sacrifice Is Unjust and Destructive. På sidan 193 stötte jag alldeles nyss på denna briljanta konkretisering av omfördelningspolitikens självdestruktiva natur:

When wealth is redistributed everyone’s standard of living is ultimately lowered. Redistribution amounts to a one-time consumption of productive capital—the equivalent of confiscating a thriving factory, dismantling it and selling the bricks to pay for unemployment benefits. Once the factory stops functioning, and the bricks have run out, what then will sustain the “have-nots”?

Om ni inte redan har köpt och läst In Defense of Selfishness, så vill jag passa på att rekommendera den. Den är fantastiskt bra. Extremt underskattad.

Lika möjligheter förutsätter lika utfall

Carl Svanberg3 kommentarer

Då och då stöter jag på borgerliga tyckare och politiker som håller jämlikhet som ett ideal. Nej, de vill inte ha lika utfall, bara lika möjligheter. Men detta är en motsägelse. Jämlika ekonomiska möjligheter förutsätter nämligen jämlika ekonomiska utfall.

Detta är ganska lätt att förstå, om man bara tänker efter.

Om jag tjänar, säg, 1,000,000 SEK per månad och min granne tjänar, säg, 30,000 SEK per månad, då kommer jag självklart att ha råd med fler och bättre möjligheter i livet än min granne.

Jag kan köpa ett större och finare hus, i ett finare område. Jag kan betala för en bättre utbildning och sjukvård. Jag kan resa på semester i ett eget privat flygplan. Jag kan ta mig till kontoret med egen helikopter. Jag kan utan problem spara och investera fram ett stort startkapital åt mina barn. Jag kan köpa dem förbi bostadsköerna. Etc., etc., etc.

Mer pengar betyder fler, större och bättre möjligheter för mig och mina barn. Det är därför som mer pengar (allt annat lika) är bra och önskvärt—just precis eftersom det gör det möjligt för oss att leva gott!

Vad som däremot varken är bra eller önskvärt är att altruistiskt tvingas offra sina förtjänta pengar för att jämna ut ekonomiska utfall. Ändå är detta en förutsättning för att kunna åstadkomma “lika möjligheter”.

För om utfallen tillåts vara olika då kommer ju också möjligheterna att oundvikligen vara olika. Därför kan man inte skilja utfall från möjligheter eller vice versa. De hänger ihop. Om man motsätter sig ojämlika möjligheter, då motsätter man sig också ojämlika utfall, och tvärtom; om man förespråkar lika möjligheter då förespråkar man logiskt sett lika utfall.

För att förstå detta enkla samband måste man inte vara egalitärist eller exceptionellt intelligent. Man måste bara vara ärlig och villig att tänka logiskt.

Kom ihåg att människor är olika. Vi kan och vill olika saker, och vi är därför ofta olika bra på olika saker. Så om vi lämnas fria att förverkliga oss själva då kommer ekonomisk ojämlikhet oundvikligen att följa då olika individer tjänar olika mycket pengar.

Under kapitalism kan individer endast tjäna pengar genom att skapa värdefulla varor och tjänster som andra är villiga att frivilligt betala för då de är övertygade om att det kommer att förbättra deras liv och välbefinnande.

Under kapitalism beror enorma förmögenheter därför på att individer har skapat enorma värden för andra människors liv och välbefinnande—ofta för miljontals eller miljardtals människor. Tänk på Henry Ford, Ingvar Kamprad, Bill Gates, Steve Jobs och Jeff Bezos, bara för att nämna några ur högen.

Detta är naturligtvis rättvist. Så kapitalismen är alltså inte bara frihetens system, det är också rättvisans!

Alternativet är att staten straffar de mer produktiva för deras förmåga att skapa värden och belönar de mindre produktiva för deras oförmåga eller ovilja att skapa värden genom att ge vissa individer fördelar (t ex bidrag och subventioner) och vissa andra individer nackdelar (t ex skatter och regleringar). Vad är rättvist med det? Inget. Ändå är detta vad alla försök att “jämna ut” den ekonomiska ojämlikheten medför.

Ekonomisk jämlikhet är orättvist. Därför bör borgerliga tyckare och politiker genast sluta upp med att försöka blidka egalitäristerna och istället omfamna kapitalismen och den ekonomiska rättvisan som sina ideal!

$ $ $

Lästips: Equal Is Unfair: America’s Misguided Fight Against Income Inequality av Don Watkins och Yaron Brook.

Den överskattade välgörenhetsstaten

Carl Svanberg1 kommentar

Många, inte minst amerikaner, pekar ofta på de nordiska länderna som bevis för att omfördelningspolitik kan fixa “fattigdomen”. Då och då kan man t ex läsa icke-objektiva artiklar på Vox som argumenterar för att USA kan minska den absoluta fattigdomen genom att ta efter nordens omfördelningspolitik.

Men detta är ett ologiskt resonemang. I verkligheten är det så att före skatter och bidrag är det ungefär lika många eller möjligen något fler nordbor som skulle räknas som absolut “fattiga” med amerikanska mått. Och omfördelningspolitiken förändrar inte denna verklighet.

Det blir enklare att se varför om vi konkretiserar resonemanget: Säg att din granne jämt och ständigt tigger pengar. Om du inte ger honom pengar då skulle han ha mycket svårt med sina räkningar. Men om du ger honom välgörenhet, då kommer han att klara sig.

Är din granne mindre fattig efter din donation? Naturligtvis är han precis lika fattig. Det är därför han alltid kommer tillbaka när pengarna är slut för att tigga om mer. Det är ju för att han är fattig som han jämt och ständigt måste förlita sig på din välgörenhet!

För att avgöra om någon är ett fattigt välgörenhetsfall, då tittar man ju inte på hur lätt de har för att betala sina räkningar efter välgörenhet. Självfallet tittar man ju på hur svårt de har för att betala sina räkningar före eller utan välgörenhet. Så för att avgöra hur många fattiga välgörenhetsfall det finns då bör man alltså titta på inkomsten före skatter och bidrag, inte den “disponibla inkomsten” efter skatter och bidrag.

Så att de nordiska välgörenhetsstaterna möjligen skämmer bort sina fattiga välgörenhetsfall mer än den amerikanska välgörenhetsstaten skämmer bort sina, bevisar knappast att norden har färre fattiga välgörenhetsfall än USA.

På sin höjd bevisar detta endast att den statligt organiserade välgörenheten i norden är mer generös med andras pengar. Men vad är bra eller önskvärt med det? För de av oss som inte ser individen som statlig egendom—vars liv, tid och pengar står “samhället” fritt att disponera över—finns det inget bra eller önskvärt med denna påtvingade välgörenhet.

“Korporativistiska” Sverige?

Carl Svanberg1 kommentar

När jag säger att vi som förespråkar riktig kapitalism dvs laissez-faire kapitalism, måste sluta låta anti-kapitalistiska kollektivister komma undan med att beskriva Europas och Nordens ekonomier som “socialistiska”, då får jag ibland höra att det kanske vore bättre att kalla våra ekonomier för “korporativistiska”. Jag delar inte den uppfattningen.

Vad är “korporativism”? Enligt Wikipedia är det en form av étatism:

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo ‘göra till kropp’, ytterst av corpus ‘kropp’) är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.

Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell. Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende.

“Korporativism” är med andra ord “fascism”.

Om socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och därför i praktiken kontrolleras av staten, då är fascismens väsentliga karaktärsdrag att produktionsmedlen kontrolleras och därför i praktiken ägs av staten. Under fascism består privat egendom endast de jure, inte de facto. Egendom är alltså bara privat på pappret, inte i realiteten. I realiteten är det, precis som under socialism, staten som bestämmer.

Är då Sveriges ekonomi “korporativistisk” dvs fascistisk? Uppenbarligen inte.

När man bildar, definierar och tillämpar begrepp, då måste man identifiera det väsentliga karaktärsdraget som förklarar eller orsakar flest unika egenskaper. Ta t ex begreppet “människa”: ett rationellt djur. Detta är en bra definition eftersom det är människans förnuftsförmåga som förklarar eller orsakar flest egenskaper unika för oss människor: logiskt tänkande, begreppsligt tänkande, språk, vetenskap, teknologi, humor, konst, filosofi, osv.

Så när vi ska logiskt kategorisera en ekonomi som t ex Sveriges, då måste vi resonera på samma sätt. Och om vi gör det, då ser vi också att när produktionsmedlen ägs privat och kontrolleras av (mestadels fria) enskilda individer, då förklarar eller orsakar det flest egenskaper unika för en kapitalistisk ekonomi: avancerad arbetsdelning, fritt utbyte, vinstintresset, marknadspriser, konkurrens, massproduktion, hög och stigande levnadsstandard, osv.

Tittar vi på Sveriges blandekonomi, då ser vi också att dessa kapitalistiska inslag dominerar. Så med hänsyn till samtliga fakta är det klart varför Sveriges blandekonomi bör logiskt kategoriseras som en i grunden kapitalistisk ekonomi.

Om man ändå envisas med att kategorisera Europas och Nordens ekonomier som fascistiska, då måste man (om än oavsiktligt) släta över en fundamental skillnad mellan en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi som t ex Sverige och en genuint fascistisk ekonomi som t ex Nazityskland eller Fascistitalien: att staten kontrollerar ekonomin.

Med detta avses inte att staten, då och då och här och där, lägger näsan i blöt. Nej, med detta avses total statlig kontroll. Det är därför “privat ägande” av produktionsmedlen endast är en formell illusion—eller mer ärligt: en nominell lögn—under fascism.

Låt oss konkretisera skillnaden: Måste du, idag, vänta på statens order innan du får chansen att sköta ett företag? Nej, du kan välja att på eget initiativ starta och driva ditt eget företag. Om du på eget initiativ startar och driver eget, då börjar du knappast med att vänta på att staten ska ge dig order om vad du ska producera, hur du ska producera det, hur mycket du ska få producera, vilka du ska få anställa, vilka löner de ska ha, vilka priser du ska ta, och vad du ska göra med den eventuella vinsten. Det beror på att vi inte är statliga slavar under en fascistisk ekonomi.

Ja, olika statliga tvångsingrepp kan hämma oss. Men att bråka med och försöka jobba runt sådana tvångsingrepp är (upp till en viss kritisk punkt) inte detsamma som att slaviskt lyda under total statlig kontroll. Att betala skatter och följa rådande regelverk är inte detsamma som att tvingas underkasta sig statens femårsplan.

Om man i strid med verklighetens fakta ändå väljer att likställa en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi med “korporativism” eller fascism, då bidrar man inte bara till den anti-kapitalistiska mytbildningen, man antyder också, vare sig man vill det eller inte, att Venezuela borde överge socialismen och istället satsa på fascismen!

Vi som står för individualism och kapitalism har inte råd med sådant begreppsligt slarv.

Sluta bidra till socialisternas propaganda

Carl Svanberg2 kommentarer

För ett par veckor sedan såg jag en presentation av Gloria Álvarez, en “libertariansk” pratradiovärd och tv-personlighet från Guatemala som reser runt för att upplysa om socialismens totalitära och livsfientliga natur. I sin presentation gjorde hon en poäng som verkligen stack ut för mig. Vad hon förklarade var att många i Latinamerika ser på hur rikt Europa är. Framför allt ser de på de nordiska länderna som inspirerande föredömen.

 

Problemet är att många beskriver Europa och de nordiska länderna som exempel på “socialism”. Detta är problematiskt av åtminstone två skäl: 1. Det är fel. 2. Det hjälper socialisternas sak.

Socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och kontrolleras av staten. Således är ingen ekonomi i Europa är socialistisk. Nej, Europas ekonomier är så kallade blandekonomier. Det vill säga, i grunden kapitalistiska ekonomier där nästan alla produktionsmedel ägs och kontrolleras av privata individer som sköter dem på egna initiativ, om än stympade i varierande omfattning av skadliga statliga tvångsingrepp som skatter, subventioner, “bidrag”, offentlig skola, och så vidare.

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Individualismens och kapitalismens vänner bör istället följa den danske statsministerns Lars Løkke Rasmussen goda exempel. Varje gång någon påstår eller insinuerar att länder som Norge, Danmark, Sverige eller Finland är “socialistiska” bör vi vänligt men bestämt förklara hur det ligger till. Vi bör förklara att vi är i grunden kapitalistiska ekonomier. Det är därför vi är så rika; det är därför vi har det så bra här—och om det inte vore för alla hämmande tvångsingrepp i ekonomin, då skulle vi vara ännu rikare och kunna ha det ännu bättre.