Bokrecension: Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand

Jag har läst Leonard Peikoffs bok Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand (hädanefter förkortad OPAR) väldigt många gånger. Det finns en anledning till det. Detta är nämligen en bra bok. Nej, jag tar tillbaka det där. Det är en fantastiskt bra bok. Det som gör det till en sådan prestation är att Peikoff har lyckats integrera hela Ayn Rands filosofi och sedan presenterat den i en någorlunda summerad form. Allt ifrån metafysik till estetik behandlas.

Innan denna bok kom ut för första gången, 1991, hade man som jag har förstått det i princip bara två alternativ för att förstå och studera Rands filosofi. Antingen köpte man alla skönlitterära och icke-skönlitterära böcker av Rand, sedan försökte man på egen hand nysta ihop objektivismen. Det var ingen omöjlig uppgift, men det var ingen lätt uppgift heller. Det var antingen det eller också köpte man Leonard Peikoffs kurs The Philosophy of Objectivism.

Denna serie av föreläsningar var den enda som Ayn Rand godkände: ”Until or unless I write a comprehensive treatise on my philosophy, Dr Peikoff’s course is the only authorized presentation of the entire theoretical structure of Objectivism — that is, the only one that I know of my own knowledge to be fully accurate.” OPAR är baserad på dessa föreläsningar. Trots detta är Peikoff noga med att påpeka följande: ”Because of my thirty years of study under her, and by her own statement, I am the person next to Ayn Rand who is the most qualified to write this book. Since she did not live to see it, however, she is not responsible for any misstatements of her views it may contain, nor can the book be properly described as ‘official Objectivist doctrine.'” Det är bra, men jag tror faktiskt inte att det behövs, för såvitt jag har kunnat se finns det inga motsägelser mellan vad Peikoff säger och vad Rand har sagt. (Om någon vet mer på denna punkt, får de gärna informera mig.) Därför tycker jag att man med gott samvete kan rekommendera människor intresserade av objektivismen att ta del av denna bok.

Det är en presentation som lägger vikten på väsentligheterna, inte detaljerna. Det är en helt riktig avvägning. Vill man ha detaljerna bör man studera Rand själv. Denna bok syftar primärt till att ge läsaren en förståelse av helheten, för att hon mer rättvist ska kunna döma objektivismen som filosofi. Eller som Peikoff själv uttrycker det: ”The True, Hegel said, is the Whole. At the end of this discussion, to borrow these terms, you will see a unique Whole, the Whole which is Ayn Rand’s philosophic achievement. You may then judge for yourself whether it is an important achievement — and whether it is true.”

Peikoff är en god kommunikatör. Detta följer inte bara av att han vet vad han talar om, det följer framför allt av att han vet hur man ska formulera sig. (Detta märks inte minst när man lyssnar på hans föreläsningar.) Han är oerhört duktig på att summera och integrera abstraktioner och konkreter såväl som entusiasmera läsaren. Det finns därför inte en död sekund i hela boken. Så att det är Peikoff som har skrivit boken är i sig själv något som ger den mervärde.

När det kommer till själva innehållet finns det vissa delar som gav mig mer än andra. De kapitel som jag har fått ut allra mest utav är kapitel 1 (”Reality”), 2 (”Sense Perception and Volition”), 7 (”The Good”) och 8 (”Virtue”). Av dessa är det nog kapitlet om dygderna som jag har fått ut allra mest av. Tidigare har jag alltid förstått essensen av vad Rand sade om dygderna. Men det var först med Peikoff som jag kände att jag fick en mer substantiell förståelse av vad hon egentligen menade. I dessa kapitel finner vi också en väldigt bra redogörelse av varför vi behöver moralprinciper. Jag måste erkänna att innan jag studerade vad Peikoff säger här, hade jag kvar en föreställning om moralprinciper som vaga generaliseringar, approximationer eller tumregler som talade om för oss vad som tenderade att fungera ”för det allra mesta”. Först nu förstår jag varför det, bara för att ta ett exempel, aldrig finns några fördelar med att vara orättvis.

Vad är då dåligt i boken? Medan jag själv aldrig stördes av det, kan jag tänka mig att en del andra kanske gjorde det. Det fanns nämligen en hel del polemik i boken. Det hade kanske varit bättre om Peikoff lade allt krut på objektivismen och kanske sparat polemiken till en annan bok. Själv tycker jag att polemiken inte bara är välförtjänt, den fyller också ett syfte eftersom den bidrar till att göra diskussionen mer upplyftande och humoristisk. Polemiken syftar också till att förse läsaren med en kontrast till objektivismen. Hur ska man förstå huruvida objektivismen är en stor bedrift om man inte vet vad alternativen är? Eftersom detta är en bok om objektivismen och inte om dess alternativ, finns det dessutom ingen anledning att ge dessa idéer mer utrymme än vad som behövs för att poängen ska komma fram.

Det enda riktiga problemet med polemiken och Peikoffs sätt att lägga fram den är, som jag ser det, ett uttryck för vad jag ibland upplever som ett mer generellt problem med hans bok. Problemet är att Peikoff ibland blir, i brist på bättre ord, lite rationalistisk i sina formuleringar. Peikoff kommer ofta med många bra exempel för det ena och det andra i sina diskussioner, detta underlättar verkligen för läsaren att relatera idéerna till verkligheten och därmed verkligen förstå vad de betyder. Men ibland tycker jag att en del slutsatser nås lite väl snabbt och att en del viktiga saker sammanfattas lite väl mycket.

Jag förstår att det kan vara nödvändigt för att man bokens längd måste vara begränsad, men det är ändå synd. För ibland inbillade jag mig att om det inte vore för att jag redan hade läst en hel del av Rands böcker sedan tidigare, hade jag nog aldrig förstått mig på en del av dessa poänger. Många av dessa korta sammanfattningar kan kräva, för att man verkligen ska förstå dem, att man är villig att hålla väldigt mycket i sitt medvetande samtidigt. Jag kunde inte alltid göra det, så jag kände mig då och då tvungen att gå tillbaka flera sidor i boken för att göra mig påmind om något annat och först då föll av bitarna på plats. Så Peikoff sätt att formulera sig kortfattat, har alltså ett pris. Priset är att det ibland kräver mycket mer av läsaren.

Min slutsats är att detta är, trots sina brister, en fantastiskt bra bok. Den är intressant, engagerande och välformulerad. Peikoff gör alla studenter till objektivismen en stor tjänst genom att integrera och summera Rands filosofi på det här sättet. Det verifierar verkligen intrycket av att objektivismen är ett filosofiskt system som verkligen hänger samman logiskt. Denna bok är inget substitut till Rands egna böcker, varför jag personligen tror att man får ut mycket mer av den om man redan är lite bekant med hennes idéer. Detta ska dock inte tas som att boken på något sätt är otillgänglig för den oinsatta läsaren. Tvärtom, detta är en filosofibok som i första hand är skriven för människor, inte akademiker. Så för alla som verkligen vill studera och förstå objektivismen, rekommenderar jag Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff.

PS 2008/09/09:

Det bara en sak som jag vill ändra mig beträffande min recension av denna bok, och det är att det finns faktiskt inget fel med bokens kondenserade stil. Det gäller bara att man kommer ihåg vad det är Peikoff själv lägger krutet på – essensen – och att boken faktiskt förutsätter att man redan är någorlunda bekant med filosofi i allmänhet och objektivism i synnerhet. Tidigare dömde boken, felaktigt, efter hur en total nybörjare skulle uppleva en del avsnitt. Men i efterhand har jag kommit fram till att det är fel måttstock.

Cynism är naivt

Vad är sensmoralen av följande citat? ”You can’t cheat an honest man. He has to have larceny in his heart in the first place.” — W.C. Fields. Jag undrade länge vad som menades med det, men så sökte jag på Internet och upptäckte till slut det.

Vad det handlar om är att folk som blir lurade av svindlare är ofta människor av samma skrot och korn dvs människor som tror att de kan få ”something for nothing”. Det är därför som de låter sig luras av saker som, för hederliga människor som ju varken förväntar sig eller söker det oförtjänta, låter alldeles för bra för att vara sant. Ofta låter det alldeles för bra för att sant, helt enkelt för att det inte är sant.

Säg att du stöter ihop med en försäljare på stan som, bara för att ta ett exempel, erbjuder dig en ovanligt billig Rolex. Folk som tror sig göra en bra affär här och som därför tror sig kunna snuva försäljaren på en fin klocka, lurar i själva verket bara sig själva. Det var för bra för att vara sant; det var bara något billigt skräp från Asien. Eller vad sägs om alla de människor som tror på snabba pengar och som därför låter sig luras av pyramidspel och kedjebrev?

Varför bemödade jag mig då med att leta upp citatet och förstå dess innebörd till att börja med? För att jag läste häromdagen en sak Rand skrev och jag förstod först inte vad det var hon menade:

There is nothing so naive as cynicism. A cynic is one who believes that men are innately depraved, that irrationality and cowardice are their basic characteristics, that fear is the most potent of human incentives — and, therefore, that the most practical method of dealing with men is to count on their stupidity, appeal to their knavery, and keep them in constant terror.

In private life, this belief creates a criminal; in politics, it creates a statist. But contrary to the cynic’s belief, crime and statism do not pay.

A criminal might thrive on human vices, but is reduced to impotence when he comes up against the fact that ”you can’t cheat an honest man.” A statist might ride to power by dispensing promises, threats and handouts to the seekers of the unearned — but he finds himself impotent in a national emergency, because the language, methods and policies which were successful with parasites, do not work when the country needs producers. (The Ayn Rand Lexicon, s 113)

Nu förstår jag. Förstår du?

Ellsworth Toohey?

Nu anade jag hela tiden att Johan Norbergs nya bok hade ett tema om lät väldigt bekant. Katrine Kielos skrev för några dagar sedan i Expressen:

Johan Norberg har länge varit ett uppfriskande inslag i svensk debatt. Tyvärr missförstås han ofta. Det vore tacksamt att behandla honom som en vanlig högerdebattör, men det är han inte. Norberg drivs av en närmast religiös mission. Inget kunde vara längre från Reinfeldts folkhemsmoderater. Kapitalism är inte ett ekonomiskt system, rättigheter inte ett effektivt sätt att hålla människans vansinne i styr, 55 000 kaffekombinationer på Starbucks är inte bara just kaffe. I Norbergs värld är detta det sanna uttrycket för människans natur och hennes enda möjlighet till mening.

Utan tvekan tror Norberg på vartenda ord han predikar, häri ligger mycket av hans styrka. Men har man läst den amerikanska tänkaren och thrillerförfattarinnan Ayn Rand behöver man knappast läsa Norberg, även om Norberg skriver bättre. Rands kontroversiella idéer och den sektliknande rörelse som följde henne har fortfarande visst inflytande i USA. Även Johan Norberg är uppenbart påverkad. Huvudtesen i När människan skapade världen är direkt hämtad från Rands idéer om entreprenörerna som världens motor.

Nu skulle man, om man bara brydde sig tillräckligt, alldeles säkert kunna kritisera Norberg för sin bristande orginalitet. Men jag vill framför allt fokusera mig på vad Kielos säger. Förutom illvilliga antydningar om att den ”objektivistiska rörelsen” är en sekt, eller det mycket tvivelaktiga påståendet om att Norberg skriver bättre än Rand, var det framför allt detta mycket föraktfulla stycke som fick mig att reagera:

Man önskar att Norberg skulle våga titta djupare in i den människa han säger sig hylla. I stället passar han och hänvisar i en fotnot på maoistiskt manér till sin läromästarinna: ”se Ayn Rands tänkande”. Man undrar hur han kan vara så säker: på livets mening, himlens tomhet och människan som herre över tillvaron. Är mänsklighet verkligen direkt översättbart i entreprenörskap? Är vi varken mer eller mindre än vad vi producerar? (Min kursivering.)

Till detta ställer jag mig samma fråga som min vän Andreas Everbring gjorde: ”Ellsworth Toohey?” Jag vet inte om jag skulle vilja gå så långt, men visst luktar det…

Lyckans villkor (Del 4)

Det finns det de som har fått för sig att makt över andra människor är något de bör sträva efter om de bara vore ”själviska” nog. Varför gör de det inte? Därför att de har blivit fostrade till att tro att det finns bara två alternativ: antingen så offrar man sig själv för andra (altruism) eller så offrar du andra för dig själv (”egoism”). Samtidigt har sett till att fostra dem till att tro att det är moraliskt sett bättre att vara ett offer själv, än att offra andra. (Det faktum att den överväldigande majoriteten av normala människor inte får ut någonting av att se sina grannar lida och dö för sin egen skull, gör denna tanke extra tilltalande.) Så det är av strikt altruistiska skäl som folk avstår från att bete sig som rena skitstövlar. Eller det sägs så i alla fall. Notera här att för att detta resonemang ska fungera måste man anta att människor vill vara hänsynslösa skitstövlar som är villiga att kliva över lik för att nå sina mål (vilka de än må vara) och att det faktiskt, objektivt sett, ligger i deras egenintresse att vara skitstövlar. Men ingen har någonsin bevisat att människor i allmänhet vill vara skitstövlar (just eftersom de flesta människor, av olika skäl, inte är sadister till naturen) eller att det på något sätt skulle ligga i ens objektiva egenintresse att vara en sådan. Kom ihåg att bara för att man känner för att göra någonting, betyder inte att det är objektivt sett i ditt egenintresse. Vad som är objektivt sett i ditt egenintresse bestäms av vad som objektivt sett tjänar ditt liv qua människa, inte dina (sadistiska) känslor.

Hur kommer det sig, för övrigt, att sanna rationella egoister inte har någon tillstymmelse till lust att bli diktatorer, eller att ljuga och bedra, eller att mörda och våldta? Med andra ord, att vara hänsynslösa sadistiska skitstövlar. Varför har de inga sådana begär? Varför ser de inget värde i att ha makt över andra människor? Därför att de inte känner något behov av det överhuvudtaget. De känner inget behov av det eftersom de är självständiga människor som lever av egen kraft. De är självständiga människor eftersom de vet att deras överlevnad hänger på deras egen förmåga att tänka. (Om man inte tänker själv, tänker man inte alls.) De söker kontroll över naturen, inte andra människor. De vet att det är naturen de måste ”bemästra” för att kunna bedriva sin produktion och skapa de värden som hennes liv och lycka bygger på. I den mån de är framgångsrika beror det på deras förmåga att medelst deras förnuft komma på ett sätt att ”bemästra” naturen till deras egen fördel. Dessa produktiva människor till rationella egoister har ett centralt syfte i deras liv som skänker dem en ständig mening och målsättning i livet. De behöver därför inte andra människor; deras lycka kräver inte andra människor. Eftersom de är kapabla att leva känner de sig därför värdiga att leva varför de också en god självkänsla. Rationella egoister av denna sort är därför lyckliga även om de ännu inte har hunnit uppnå alla sina konkreta värden och mål i livet. Varför? Därför att de vet att de kan nå sina värden. De vet det därför att de är moraliska och därför – enligt människans liv som standarden – praktiska.

Notera att maktmänniskor som Mao är den sorts människor som hade gått under på en öde ö. Varför? Därför att i den mån de inte kan och/eller vill tänka och producera på egen hand är de dödsdömda. Detta illustrerar att deras sätt att leva inte är förenligt med människans liv. Vidare är det så att deras dåliga eller icke-existerande självkänsla driver dem till att ständigt vilja fejka ett, precis av samma anledning som sexmissbrukaren ständigt söker fejka ett. Det är detta de försöker de göra genom att skaffa sig makt över andra människor. Genom att ha makt över andra försöker de intala sig själva: ”Jag har makt över tillvaron, jag är duglig, jag är kapabel”. Men det fungerar inte eftersom det bara gör dem påminda om att de är odugliga att handskas med verkligheten själva. (Precis samma sak händer med rånaren som för varje pryl han köper för sina stulna pengar endast gör sig påmind om sin egen oförmåga.) Så ju mer de försöker, desto mindre skäl har de att vara stolta över sig själva. Tvärtom har de desto större skäl att förakta sig själva. I övrigt lider diktatorn av ungefär samma problem som den parasitiska dagdrivaren (ett problem som drabbar en förmögen playboy lika mycket som en arbetslös bidragstagare). Eftersom han inte har någon produktiv karriär så har han inget övergripande syfte i sitt liv och inga meningsfulla mål. Därför är hans liv tomt på mening. Det är väl dokumenterat att arbetslösa och dagdrivare mår sämre både fysiskt och mentalt än de arbetande. De är inte lyckliga, utan olyckliga. Många är deprimerade och en del begår till och med självmord. Så att han lyckas överleva genom att parasitera på andras arbete och tänkande, gör inte hans självkänsla ett dugg bättre. Det beror på att så länge han känner att han ”måste” leva genom våld och parasitism, istället för genom sitt eget arbete och tänkande, är han fortfarande oförmögen att leva av egen kraft. Så länge han är oförmögen att leva av egen kraft kommer han att känna sig maktlös och värdelös. Därför kan och kommer han att inte bli lycklig.

Rent existentiellt vill jag göra följande tillägg beträffande livet för en diktator. Det är ett faktum att ledarna i en diktatur inte är skonade från våldet som styr hela samhället. Hela historien är fylld av revolutioner, inbördeskrig, mordförsök, kupper, utrensningar inom de egna leden, etc. Att diktatorn själv blir diktator är ofta verket av att han har haft turen på sin sida och lyckats spela sina kort helt rätt. Men just eftersom diktatorn själv vet hur det går till, vet han att han själv kan bli offer för samma fula spel. Även som diktator fortsätter han att spela rysk roulette med sitt liv. Det är inte bara så att andra maktmänniskor drivs av att vilja få makten och att de är villiga att kliva över lik för att få den. Många lär dessutom ständigt hata diktatorn eftersom han har gjort deras liv till ett helvete, varför diktatorn alltid har fiender som vill göra slut på honom. Dessa lär inte ha svårt att hitta allianser inom diktatorns egna led, där det finns mördare av samma skrot och korn som även de inte har några problem med att ljuga och mörda sig fram till makten. Se på de ständiga mordförsöken på Hitler eller Stalins utrensningar inom kommunistpartiet. Alla diktatorer vet att om de inte är vaksamma kan de när som helst få smaka på sin egen medicin; som en kåkfarare känner de ett ständigt behov av att hålla ryggen fri. Det är inte undra på att sådana som Hitler och Stalin blir paranoida. Det är, på grund av sakens natur, mycket troligt att alla diktatorer i någon grad drabbas av denna kroniska eller liknande rädsla för att bli mördad (utöver den metafysiska rädsla för verkligheten som alltid annars plågar deras liv), varför de alltid känner sig tvungna att ständigt utkämpa strider mot verkliga eller inbillade fiender. Lenin, Stalin, Mao var av allt döma inte några lyckliga människor; de var i själva verket fullständigt oförmögna till lycka. (Vi kan för övrigt se exakt samma fenomen inom den organiserade brottsligheten där våldet också är den styrande principen. Ledare för olika gäng och organisationer röjs ständigt undan med våld; utrensningar inom ”familjen” och mellan gängen sker ständigt för att säkra ”lojala” band. De nya ledarna som har tagit sig till toppen genom våld har på vägen ofta skapat sig en massa nya fiender som bara väntar på sin chans att slå tillbaka hänsynslöst.)

Låt mig avsluta med följande sammanfattning. Lyckans villkor är inte subjektiva, de är objektiva. De är objektiva eftersom livets villkor inte är subjektiva, utan objektiva. Och att sträva efter liv och att sträva efter lycka är inte två olika saker; de är snarare två olika aspekter av en och samma strävan. Livet liksom lyckan kräver tre grundläggande värden: förnuft, syfte och självkänsla. På grund av sakens natur kan därför inte bankrånare, knarkare, alkoholister, sexmissbrukare eller diktatorer bli lyckliga inte ens om och när de väl lyckas med att nå sina irrationella värden. Och mycket riktigt är de inte heller lyckliga. Endast för rationella egoister är lyckan möjlig. Sanna rationella egoister söker nämligen inte lyckan i knark, alkohol, meningslöst sex, tröstätande, bankrån eller i makt över andra människor. De söker istället sin lycka i rationell och produktiv verksamhet, i att bemästra och behovsanpassa naturen för deras liv och lycka.

”Det ska vara gött att leva…”

Fredrik Olsson, även känd som ”lucas”, har återigen skickat in värdelösa invändningar. Faktum är att det är exakt samma värdelösa invändningar som han kom med på liberaldebatt för ett tag sedan. Och trots att hans invändnigar förutsätter premisser som ingen objektivist skriver under på (varför han i själva verket bara ägnar sig åt att stoppa in ord och implikationer i våra munnar), så fortsätter han att upprepa dem om och om igen.

Det tycks inte heller spela någon roll att andra människor om och om igen har besvarat hans sofismer. Trots det fortsätter han, som sagt, att upprepa sina värdelösa och sedan länge besvarade invändningar. Detta kan bara betyda en sak och en sak allena; han är oseriös, oärlig och evasiv. (I enlighet med liberaldebatts värderingar, fick han givetvis fortsätta spamma forumet med samma nonsens i månader. I enlighet med mina värderingar kommer hans kommenterar inte att bli publicerade här.)

Men det är inte för honom som jag skriver detta utan det är för alla de seriösa, ärliga och klarvakna människor som trots allt har en del svårigheter med att förstå innebörden av att livet är det yttersta värdet. Jag säger trots allt, för Ayn Rand är ju ovanligt klar och tydlig i sina formuleringar, varför grava missförstånd inte är så vanliga. (Faktum är att missförstånd av denna art är så grava att jag har svårt att tro att någon kan göra dem utan avsikt.)

Att leva för en hobby eller karriär eller intresse specifikt förändrar inte att det är livet som är det (enda) yttersta värdet. Det betyder bara att du har ett specifikt skäl att värdera livet och att därmed välja livet. Inte att livet underordnas detta som ett finalt värde, eller att något annat än livet kan vara det yttersta värdet. Det beror på att oavsett varför man väljer att leva, så etablerar du, genom att välja att leva, livet själv som det yttersta värdet. Det är på så vis ofrånkomligt. Om du inte väljer att leva, då kan du inte välja ett annat av miljontals alternativ. Det finns nämligen bara ett fundamentalt alternativ och det är liv eller död. Så om du inte väljer livet, då väljer du döden. Detta omöjliggör på intet sätt människor från att hålla livet som det yttersta värdet och ibland, av evasion eller okunskap eller både och, handla självdestruktivt.

Att välja livet, ”remaing alive”, som det finala ändamålet betyder som sagt inte ”ren fysisk överlevnad” allena (exakt vad det nu betyder). Idén att detta skulle göra livet till en ovanligt ”tunn standard” håller inte, för som massvis med människor har påpekat för dig, ”lucas”, förut (fast du inte lyssnade på vad de sade eller ens försökte ta in budskapet i din tjocka skalle; du evaderade), så är strävan efter liv och strävan efter lycka exakt samma sak. Att leva ett lyckligt liv är detsamma som att leva framgångsrikt eller väl – med människans liv som standard. Lycka är ett känslomässigt tecken på att man är bra på att leva. Det är med andra ord ett tecken på att man lever ett livsbefrämjande liv.

Med tanke på att människan har vissa fysiska såväl som psykologiska behov som måste tillfredställas för att hon ska inte bara leva, utan även må bra, dvs leva bra, är det inte en orimlig tanke att säga sådana saker som att ett liv utan vissa saker såsom frihet eller en produktiv karriär eller sin stora kärlek, inte är mycket till ett mänskligt liv, varför somliga säkert skulle betrakta livet som värdelöst om det inte vore för dessa specifika värden. Vad de som säger detta menar är att vad de anbelangar är de redan döda, även om deras hjärta och lungor och hjärna fungerar.

Det är ingen slump att många som blir av med sina ben eller som har blivit förlamade nacken nedåt efter en hemsk olycka, brukar bli deprimerade och betrakta deras liv som slut. (Att de sedan kan komma att ångra sig förändrar inte någonting härvidlag.) För såvitt de vet är deras liv verkligen slut – som människor. De kan inte längre tillfredställa sina fysiska eller, vilket är med människans liv som standard minst lika viktigt, psykologiska behov. (Jag bör här betona att lyckan i sig själv har ett överlevnadsvärde; om man inte är lycklig, då kommer man inte längre att värdera livet lika mycket, och kommer man inte att värdera livet, då kommer man inte vara motiverad att fortsätta kämpa för det.)

Observera att när lyckan inte längre är möjlig, då brukar det bero på att livet inte längre är möjligt. Detta är något som inte bara brukar vara sant för människor som kanske har blivit förlamade från nacken och nedåt till följd av en hemsk olycka, det är definitivt sant för människor som har drabbats av en dödlig och plågsam sjukdom som långsamt suger musten ur människor, eller, för den delen, väldigt gamla människor som håller på att dö av naturliga orsaker.

För att sammanfatta. Man kan inte få liv utan kvantitet eller kvalité. Detta är för övrigt också en distinktion som inte alls är så lätt att göra. Så av samma anledning som folk kan ha oenigheter om att man ska sluta räknas som ”levnade” när man är hjärndöd men inte hjärtdöd eller vice versa, eller något annat liknande kriterium, finns det ingen anledning att godtyckligt dra gränsen just där, man kan lika väl argumentera för att man inte längre ska räknas som levande, om man inte kan leva ett bra och trivsamt liv, dvs ett lyckligt liv.

Förnuftet är inte neutralt

En del ”förståsigpåare” vill gärna hävda att vad som är rationellt bestäms av våra mål. Vilket i sin tur betyder att rationaliteten inte alls råder oss att vara till exempel produktiva, ärliga, självständiga, etc. Det finns inget som säger att det måste så. Om vi har andra mål, då kan istället rationaliteten kräva av oss att vi i själva verket är parasiter, oärliga, beroende, sadister, kannibaler, etc.

Dessa människor får sin främsta inspiration från David Hume som ju menar att förnuftet ska vara en slav under våra begär. Vad dessa begär än är, har förnuftet en roll att tjäna – rollen som en neutralt inställd slav som utan protester söker förverkliga den ena nycken efter den andra. Men Hume och hans efterföljare har fel. Förnuftet är inte neutralt.

Hume hade rätt i att vad som är rationellt respektive irrationellt bestäms av våra mål. Att det är på detta vis kan ge många människor intrycket av att förnuftet därför är neutralt inställt, eller om vi så vill, ”pragmatiskt” inställt. Saken är emellertid den att det endast är om vi söker livet som förnuftet kan tala om för oss vad som är rationellt eller irrationellt.

Att leva eller dö är det fundamentala alternativet – och bara om man vill leva kan saker vara av värden eller inte. Ytterst är det därför verkligheten, dvs livets villkor, som bestämmer vad som är rationellt eller irrationellt; inte våra begär (vilka de än må vara). Utanför denna kontext har förnuftet ingenting att säga om någonting. Utanför denna kontext har vi inte ens några känslor eller begär; att ha ett begär för något förutsätter att vi värderar det av någon anledning; men alla värderingar förutsätter att vi har valt livet.

Så när Ayn Rand sade att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, då menade hon det verkligen. Förnuftets roll är på grund av sakens natur att tjäna människans liv – inget annat. Vad som i sin tur fordras enligt människans liv som standarden, är allt annat än en fråga om subjektiva känslor eller preferenser eller nycker. Det är en fråga om fakta och logik. Om man däremot, av någon anledning, inte söker livet kan inget räknas som rationellt eller irrationellt.

Förnuftet är inte neutralt; förnuftet är pro-liv.

Marginalnyttan?

Det finns de som vill hävda att moralprinciper, såsom rättigheter, är helt meningslösa. De vill hävda att det finns fördelar med att kränka principer, rättigheter, etc. De vill använda denna fördel som ett argument emot kapitalism, rättigheter och objektivismen. De kan gå med på att det inte finns några fördelar med att systematiskt genomföra ”tillräckligt stora” kränkningar av individens rättigheter (mord, socialism, etc). Men de envisas inte desto mindre med att det åtminstone kan finnas fördelar med det på marginalen för en enskild individ. Deras resonemang är så här: Om jag stjäl lite grann, då kommer det endast att ha en marginell inverkan på mitt offer, att det är praktiskt taget obetydligt, men för mig kan det faktiskt vara tillräckligt betydelsefullt, varför det lönar sig. Alltså är det rationellt att stjäla under sådana här omständigheter.

Men detta sätt att resonera håller inte. Varför?

1. Vikten av moralprinciper. När man gör det går man från en princip till en annan. I detta fall går man från principen om individens rättigheter och principerna för mänsklig överlevnad, till ”principer” som är helt oförenliga med dessa principer. Detta får konsekvenser eftersom det betyder att det de gör är faktiskt dåligt och skadligt, i längden, inte bara för deras offer (om än bara lite) utan även för de påstådda förmånstagarna. De säger, utan att vara medvetna om det, i princip: ”_Lite_ gift har ingen dött av!” Sedan konkluderar de att det är ”praktiskt” att ta lite gift, på marginalen. Men de ignorerar och evaderar det faktum att de samtidigt åstadkommer en gradvis, men inte desto mindre verklig förstörelse för dem (och alla andra), på marginalen. (Och om folk tycker detta är ”trams”, då kan man ju lika väl rekommendera folk att aldrig någonsin spara pengar eftersom en låg ränta är ”bara” en gradvis, om än verklig, ökning av ditt sparade kapital. Eller ta en sådan sak som att handla ett paket cigaretter dagligen eller, som jag gjorde för ett par år sedan, 1,5 liter coca cola om dagen. Jag upplevde det som att det endast fanns fördelar för mig, på marginalen, om jag såg på den njutning jag fick ut av att dricka coca cola dagligen. Men jag ignorerade eller evaderade den precis lika verkliga, men marginella, försämringen av min figur och hälsa som följde.)

2. The Broken Window Fallacy. Man försöker gärna påskina att fördelarna är större än nackdelarna (för offret) och att det därför lönar sig. Men det beror på att man endast fäster blicken på de direkta konsekvenserna; man ignorerar de indirekta som man inte ser för tillfället. Jämför med inflation som kan ske gradvis och som kan gynna somliga till en början, men på sikt missgynnar alla. Många bäckar små gör till slut stor skada, men detta tar lång tid för att folk ska se det, och därför tror de att de kommer att komma undan med livet i behåll.

3. Slippery slope. Folk som vill strunta i rationella moralprinciper använder alltid argumentet att skadan bara är marginell, att deras offer därför klarar av det, och givet alla påstådda ”fördelar” med att exempelvis kränka individens rättigheter på ”marginalen”, är det en ”no brainer” vad man bör göra. Men eftersom man har övergett alla rationella principer, och nu vägleds av rakt motsatta principer, och dessutom tror att man kan vinna något på det, då blir det väldigt lätt så (vilket massor med historiska exempel visar på), att man tar ytterligare ett steg, sedan ytterligare ett steg, och till slut är skadan allomfattande. Ta som exempel momsens historia i Sverige. Momsen var från början bara en liten temporär skatt, men idag utgör den en väldigt hög skatt på allt vi handlar och likaså en väldigt stor inkomst för staten. Varje höjning motiverades just eftersom ”skadan” för den föregåenden höjningen var så marginell eller ”osynlig” (eftersom konsekvenserna inte syntes förrän långt senare). De ignorerar också att eftersom de har övergett principen om individens rättigheter, med allt det innebär, öppnar man upp även för att andra än en själv ska kunna lobba för politikerna om sina ”intressen” som skadar andra direkt, dem själva inkluderade. Och det finns absolut ingenting de kan säga emot dessa människor som ju bara använder samma argument som de själva använder sig av: ”Det är bara 5% skatt, du klarar det.” Men när hundra lobbygrupper slåss om våra pengar betyder dessa 5% snart betydligt mer.

4. Inkonsekvens. Det faktum att de inte vill vara konsekventa och löpa hela linan ut är ett bevis för att de inser att deras policy egentligen är självmordsmässig. Ta t ex de som förespråkar statliga minimumlöner. De förnekar ofta att det har skadliga effekter, att det t ex skapar arbetslöshet med alla problem det innebär för de arbetslösa och alla andra. Men om de nu är så säkra på det varför föreslår de då inte bara att man höjer minimumlönen för alla så att alla tjänar 1 000 000 i timmen? Poängen är att på marginalen är skadan lika verklig, bara inte lika omfattande. Men bara för att den inte är lika omfattande betyder inte att den inte existerar. Jämför även med en irrationell inflationspolitik som ingen vill konsekvent tillämpa (eftersom det skulle innebära att hela det ekonomiska systemet kollapsade) eller med skatter (ingen vill ha 100% skatt eftersom det skulle förstöra ekonomin), etc. Jämför även med tullar. Den företagare som skyddas av tullar kan endast vinna på det, på kort sikt, så länge man inte är konsekvent med politiken. Dvs så länge man inte inför tullar på allt och alla och så länge han fortfarande kan köpa bättre produkter från alternativ inom samma bransch som han själv är verksam inom. Men notera att när man väl har övergett principen som förbjöd tullar och andra statliga interventioner, då finns det inte längre någonting som stoppar andra från att lobba till sig samma tullar, vilket placerar honom i en position där han blir tvungen att låta sig vårdas av dåliga läkare (som ju endast är verksamma eftersom de skyddas från av konkurrensen av bättre läkare), eller köpa sina egna undermåliga produkter (eftersom han har blivit skyddad från konkurrensen av bättre alternativ), eller köpa otroligt dyra och fula kläder (eftersom de dåliga klädproducenterna har blivit skyddade från de bättre), etc.

5. Värden är objektiva. En annan viktig poäng som ofta ignoreras här är att värden är objektiva, inte intrinsikala eller subjektiva. De som antar att det finns några verkliga fördelar eller värden av att t ex införa skatter på rika för att förse de fattiga förortsbarnen med ”gratis” utbildning, gör det ofta med utgångspunkten att det antingen är ett egenvärde i att sjukvården är gratis (intrinsikalism) eller också för att de bara känner att det är ett värde (subjektivism). Men så är det inte. Om det inte har något värde för offren, då har det inget värde alls. Och eftersom skattebetalarna betalar under tvång är det inte uttryck för en värdering; en värdering är inte möjlig under tvång. Tvång och förnuft är oförenliga med varandra och av exakt samma anledning är också tvång och värden oförenliga med varandra; man kan inte tvinga någon till att acceptera någonting som ett värde under hotet av en pistol; en pistol är lika lite ett argument för detta som för något annat.

Lyckans villkor (Del 3)

Det är värt att notera att de irrationella lyckosökarnas ”glädje” nästan uteslutande utgörs av eskapism eller av att försöka förfalska verkligheten.

Låt oss ta en diktator som ett annat exempel. Vad är det diktatorn värdesätter? Det är makt över andra människor. Varför är det viktigt för honom att ha denna makt? Därför att han är liksom den simpla tjuven oförmögen att överleva. Varför det? Därför att han, precis som bankrånaren, inte heller använder sitt förnuft. Detta gör honom maktlös precis lika inför naturen och därmed drabbad av samma metafysiska rädsla. Vad han försöker åstadkomma genom att skaffa sig makt över andra människor är att förfalska verkligheten; han försöker få det till att han faktiskt är en människa förmögen att leva och detta gör han som ett försök att skaffa sig lite självaktning. För den här sortens maktmänniskor räcker det inte med att parasitera på andra människors välstånd; de kräver lydnad – ovillkorlig lydnad. Ayn Rand skrev:

A mystic is driven by the urge to impress, to cheat, to flatter, to decieve, to force that omnipotent consciousness of others. ”They” [de rationella människor som är i stånd att handskas med naturen] are his only key to reality, he feels that he cannot exist save by harnessing their mysterious power and extorting their unaccountable consent. ”They” are his only means of perception and, like a blind man who depends on the sight of a dog, he feels he must leash them in order to live. To control the consciousness of others becomes his only passion; power-lust is a weed that grows only in the vacant lots of an abandoned mind.

Every dictator is a mystic, and every mystic is a potential dictator. A mystic craves obedience from men, not their agreement. He wants them to surrender their consciousness to his assertions, his edicts, his wishes, his whims – as his consciousness is surrendered to theirs. He wants to deal with men by means of faith and force – he finds no satisfaction in their consent if he must earn it by means of facts and reason. Reason is the enemy he dreads and, simultaneously, considers precarious; reason, to him, is a means of deception – and only their causeless belief or their forced obedience can give him a sense of security, a proof that he has gained control of the mystic endowment he lacked. His lust is to command, not to convince: conviction requires an act of independence and rests on the absolute of objective reality. What he seeks is power over reality and over men’s means of perceiving it, their mind, the power to interpose his will between existence and consciousness, as if, by agreeing to fake the reality he orders them to fake, men would, in fact, create it. (The Ayn Rand Lexicon, s 122-123.)

Men det enda han får av att uppnå lite makt över andra människor är en tillfällig lättnad från den kroniska terror – metafysiska rädsla – som annars plågar honom. Han blir i själva verket aldrig lycklig. Det är därför han aldrig blir nöjd. Så länge han är fundamentalt maktlös inför naturen kommer han aldrig att bli nöjd eller lycklig. Och då ska vi inte glömma bort att det finns andra omfattande problem som ständigt ger en diktator skäl att vara plågad av oro och paranoia. Men till detta återkommer vi senare.

Ta missbrukaren av droger. Vad de försöker undfly är verkligheten för att uppnå en tillfällig lättnad. Men inte blir de lyckliga. Dels beror det på att deras missbruk är självdestruktivt. Så deras ”glädje” är allt annat än motsägelsefri. Dels beror det på att deras missbruk inte löser deras problem. Så många av dem känner sig tvungna att söka hjälp för att göra sig fria från missbruket och ta itu med vad det var som gjorde att de kände ett behov av att försöka undfly verkligheten till att börja med. Dels är denna lättnad på grund av sakens natur av en tillfällig sådan. Deras drogade tillstånd varar ju inte för evigt. (Principen är förstås exakt densamma för missbrukaren av alkohol.)

Ta personen som försöker fejka till sig en självkänsla genom att missbruka sex. Det är självfallet inget fel i att ha sex, och framför allt är det inget fel i att ha sex ofta. Men det är inte lämpligt att ha sex i hopp om att det ska ge dig en självkänsla. Vem du väljer att ha sex med säger en hel del om dig själv och din självbild, dvs din självkänsla. Så en person som försöker uppnå lycka genom att missbruka sex börjar i fel ända. De försöker i regel uppnå någon form av självkänsla genom att ha sex. (Se på sexmissbrukare.) Men självkänsla kommer inte av att ha massor med sex med allt som rör sig. Det kommer av att vara kapabel att leva och att veta att man är kapabel att leva. Folk som försöker uppnå självkänsla genom att ha sex ägnar sig egentligen bara åt en form av eskapism och kommer därför aldrig att verkligen bli lycklig. (Det är därför de aldrig blir nöjda utan bara fortsätter och vill ha mer och mer.) Och det som får dem till att vilja ”fly” undan är det faktum att de inte är lyckliga och inte har någon självkänsla. Ta t ex en man som har ett dåligt självförtroende på grund av hans impotens eller ålder och som genom att ligga med den ena efter den andra unga tjejen försöker han uppnå en självkänsla. Men det fungerar inte, det är därför han fortsätter förgäves, och ett självdestruktivt missbruk uppstår. För att han ska kunna njuta till fullo av sex måste han först ha en självkänsla. Sexet är nämligen en kroppslig hyllning av hans självkänsla, av hans övertygelse av att han förtjänar lycka på jorden. Det är en konkretisering av att han är värdig och kapabel att leva. Det är därför folk som väljer att ha sex med vem som helst, även de oattraktiva (själsligt och/eller kroppsligt) avslöjar hur de ser på sig själva. De som ligger med horor i syfte att uppnå en självkänsla gör sig själv till en hora, inte bara i kroppen, utan även i själen. För vad som ”horas” ut är själen; ens egen syn på sig själv. Observera att de som ofta har sex i syfte att uppnå självkänsla ofta lider just av en dålig självkänsla och att vad de ägnar sig åt är inget annat än sexmissbruk, och att de inte mår bättre av att missbruka sex. Faktum är att sexmissbrukare i regel mår fruktansvärt dåligt av deras missbruk. (Det är också värt att notera att missbrukare i största allmänhet är människor som känner att deras liv saknar ett övergripande syfte.)

Vad är det för mönster vi kan börja skönja redan nu? Det är att den påstådda ”glädje” och ”lycka” som de irrationella lyckosökarna säger sig uppnå är inte en genuin form av lycka. Det är, för att låna en jämförelse av Leonard Peikoff, mer att jämföra med den lättnad som uppstår när man slutar slå huvudet i väggen. De påstådda lyckosökarna drivs mer av rädsla för lidande; rationella människornas lycka drivs av en kärlek till värden. Varför handlar det bara om en tillfällig lättnad från deras kroniska rädsla? Varför blir de aldrig riktigt lyckliga? Även om vi bortser från det faktum att deras ”värden” inte bara tenderar att krocka med varandra – varför de ofta plågas av frustrationer och ångest även när de väl lyckas med att nå sina värden – så krockar de dessutom med verkligheten – varför deras ”lycka” är allt annat än fri från motsägelser vilket kan förklara varför deras ”lyckligaste” dagar nästan uteslutande följs av en smärtsam bakfylla.

(Del 4 kommer förresten senare idag eller imorgon.)

Lyckans villkor (Del 2)

De som tror att lyckans villkor är subjektiva är framför allt subjektivistiska hedonister. De tror att lyckan består i att göra vad man känner för, att handla slaviskt efter sina begär, känslor, preferenser och nycker – vilka de än må är. Så om deras begär säger att man ska ligga med allt som rör sig (barn, djur och döda inte uteslutet), då tror de att detta kommer bringa dem lycka. Om de känner för att supa och/eller knarka ned sig själva, då är detta vad deras ”lycka” kräver. Om de helt plötsligt känner för att mörda eller våldta eller råna en bank, då är detta vad de bör göra för att bli lyckliga. Alldeles oavsett vad dessa så kallade ”lyckosökare” säger, menar jag att de aldrig kan bli lyckliga genom att bara gör vad de känner för. Man kan inte bli lycklig som bankrånare eller mördare eller diktator. Man blir inte lycklig genom att supa och knarka ned sig. Det finns en väsentlig skillnad på den irrationella ”lyckosökarens” påstådda glädje och den rationella människans genuina glädje. Låt mig illustrera denna skillnad med hjälp av några exempel.

Låt oss ta bankrånaren. Vad är det bankrånaren vill? Jo, han vill förstås ”leva livet” utan att behöva arbeta en dag för det. Varför värderar han detta? Det finns förstås många olika skäl till varför en bankrånare skulle kunna värdera detta. Det kan vara allt ifrån hans irrationella begär att få status i andras ögon till den irrationella övertygelsen att han faktiskt förtjänar detta liv i lyx och att han genom att råna banker helt enkelt bara ser till att skapa en lite mer ”rättvis omfördelning” av ”samhällets resurser”. Det spelar faktiskt ingen roll varför någon rånar en bank, min poäng är att oavsett varför kommer han inte att bli lycklig. Det spelar inte heller någon roll om bankrånaren lyckas med att komma undan rättvisan och lagen. Varför inte det? Därför att livet och lycka, riktig lycka, kräver betydligt mer än pengar på banken. Livet och lycka kräver tre kardinalvärden. Rand har identifierat dem som: förnuft, syfte och självaktning.

Människor kan inte överleva som något annat än just människor (det kan verka trivialt men det är trots allt detta som bankrånare och diktatorer söker göra). Människan kan inte överleva genom att anpassa sig efter naturen. Människan måste istället anpassa naturen efter hennes behov. Hon måste forma om naturen för att producera de värden som hennes liv och lycka hänger på. Det rör sig om allt ifrån energin som förser oss med värme, bränsle, mat och ljus. Det handlar om mat, kläder, bilar, datorer, cd-spelare, telefoner, möbler, bostäder, mediciner, etc. Allt detta måste produceras. Men för att producera det måste människan först fatta naturen; att fatta naturen är nämligen en förutsättning för att kunna bemästra den. Utan att fatta naturen kan människan inte ens tillfredställa hennes enklaste av behov såsom att skaffa mat för dagen. För att fatta naturen, så att hon kan skaffa mat för dagen, måste människan tänka. Hon måste använda sig av sitt förnuft. Hon måste med hjälp av sitt förnuft ta reda på vad man kan äta och vad man inte kan äta, hur man lagar maten på ett lämpligt sätt, hur man gör vapen och fällor för att fånga djur, hur man planterar och odlar frukter och grönsaker, hur man fiskar, hur man gör kläder och bygger bostäder som skyddar oss från djur, väder och nattens kyla. Etc. Och detta är som sagt bara för att tillfredställa våra mest grundläggande behov. Det säger sig själv att sådana saker som bilar eller flygplan eller mediciner kräver ännu mer tankearbete för att bli verkliga. Insikten här är att förnuftet är vårt grundläggande överlevnadsmedel och därför är det också ett grundläggande kardinalvärde. Och det enda sätt en människa kan visa att hon verkligen inser värdet av förnuftet är genom att systematiskt använda sig av det. Och att systematiskt använda sig av förnuftet är vad det betyder att utöva den primära dygden rationalitet.

Observera kausaliteten. I den mån människor är rationella, dvs använder sig av förnuftet som ett praktiskt medel för att vinna och bevara värden, kommer människor att vara framgångsrika. I den mån de är framgångrika när det kommer till att sträva efter värden, kommer de att vara lyckliga. Det är den här sortens framgång och lycka som gör människor om att är kapabla till att leva och njuta.

För att man ska kunna leva ett lyckligt liv behöver vi bringa en mening till våra liv. Vi behöver ett centralt och övergripande syfte. En produktiv karriär är inte det enda, men det som bäst kan tjäna som ett centralt syfte. Varför? Därför att alla måste producera allt vi behöver för att leva och bli lyckliga. Mat, kläder, bostäder, datorer, etc växer, som sagt, inte på träd direkt. Så det bästa sätt att ge sitt liv en mening på ett vardagligt plan är genom att ägna sig åt en produktiv karriär. Naturligtvis bör man satsa på en karriär som man tycker är intressant och rolig. Jobb ska och måste inte vara en plåga. Att förse livet med en mening är den bortglömda men oerhört viktiga själsliga sidan av vad Rand kallade för produktivitetens dygd. Utan en mening i tillvaron blir livet inte bara tråkigt, vi blir även mållösa; vi vet inte hur eller varför vi, på en vardaglig basis, ska prioritera något framför något annat. Utan ett övergripande syfte blir vi bara dagdrivare som långsam kastar bort våra liv på ingenting. Man kan inte bli lycklig under sådana här omständigheter. Det är för övrigt därför som även miljardärer behöver en produktiv karriär.

Men en produktiv karriär fyller även ett annat själsligt behov hos oss: vårt behov av självaktning. På grund av sakens natur förser det oss inte bara med en långsiktig mening till tillvaron, det förser oss också med en daglig påminnelse av vår förmåga att producera värden. Därmed blir det en daglig påminnelse på vår förmåga att leva. Till följd av detta kommer de alltså att känna att de är värda att leva och få njuta av livet. Resultatet är alltså en god självkänsla och det är en grundläggande förutsättning för att du ska kunna uppnå lycka. Vi behöver alla en god självkänsla. Vi behöver det för att känna att vi är värda någonting så att vi känner att vi är värda att sträva efter livet och att uppnå lycka. För hur kan du vara lycklig om du känner dig värdelös?

Vad händer när människor inte värdesätter förnuftet? De blir rädda. De kommer att bli rädda eftersom de kommer känna sig maktlösa inför naturen; denna rädsla ska inte jämföras med rädslan för höga höjder eller rädslan för spöken eller något liknande. Detta är en kronisk och allomfattande metafysisk rädsla. Vad beror den på? Genom att inte värdesätta och därmed inte använda sig utav förnuftet, blir man oförmögen att fatta naturen. Observera återigen kausaliteten. När man är oförmögen att fatta naturen, då är man oförmögen att bemästra naturen på ett sådant sätt att man kan få den till att tjäna dina behov. Detta gör att människor misslyckas med uppgiften att leva, och detta leder till död och lidande. Detta omöjliggör också en självaktning, vilket i sig bidrar till att göra människor ännu mer olyckliga.

Förutom att inse värdet av förnuftet och hädanefter systematiskt utöva rationalitetens dygd finns det bara ett sätt som man kan få en tillfällig lättnad från sin denna kroniska terror, nämligen genom att parasitera på de människor som är i stånd att bemästra naturen, dvs tänkarna och producenterna. Men även om vi för enkelhetens skull bortser från det faktum att ett sådant beteende är orättvist, och därför självdestruktivt i längden, kommer man i vilket fall som helst inte att bli lycklig av att parasitera på andra människor. Varför? Det faktum att de känner sig nödgade att parasitera på andra till att börja med kommer inte att ge dem någon självkänsla och därmed inte någon övertygelse om att de är värdiga att leva och njuta av livet. Eftersom de inte har någon produktiv karriär – faktum är att de flesta rånare skyr tanken på en sådan som pesten – har deras liv inget övergripande syfte, ingen mening. Och det blir inte mer mening i deras liv bara för att de lyckas komma undan med ett bankrån. Inte ens genom att ”leva livet” med sina stulna pengar kommer han att kunna bli lycklig. För varje stulen krona han slänger omkring sig kommer han endast att bli påmind om hur oförmögen att leva han egentligen är; han kanske lurar andra till att tro annorlunda om honom, men han kan aldrig lura sig själv; han vet med sig själv att han i grund och botten är en värdelös nolla, vad hans avundsjuka grannar än tror om honom. Det är därför som bankrånaren inte blir lycklig, detta alldeles oavsett om han lyckas komma undan rättvisan och lagen.

(Imorgon kommer del 3)

Lyckans villkor (Del 1)

Det finns de som säger att man kan bli lycklig av praktiskt taget vad som helst. Att lyckan är subjektiv dvs ingen kan säga att en person inte blir lycklig av att göra en sak och att en annan person inte kan bli lycklig av att göra något helt annat. Det finns en liten gnutta sanning i detta: det finns ett väldigt stort utrymme för valfria glädjeämnen i våra liv. Bara för att mat är ett värde, ett objektivt värde, betyder inte att vi alla måste uppskatta exakt samma mat. Och bara för att konst är ett värde måste vi inte alla värdesätta exakt samma målningar eller musik eller skulpturer. Etc. Men de som säger detta vill istället insistera på något helt annat. De vill istället ha sagt att det inte finns någon skillnad mellan lyckan för för en diktator eller lyckan för en gigant till tänkare som Aristoteles, eller lyckan för en rånare och lyckan för en produktiv gigant till affärsman som Henry Ford. Med andra ord insisterar de på att man inte kan eller bör göra någon skillnad på en irrationell människas påstådda lycka och en rationell människas lycka. I verkligheten är det emellertid en enorm skillnad. För att förstå varför måste vi börja med att fråga oss själva vad lycka är.

Lycka är, enligt Ayn Rand, det känslomässiga gensvaret man får av att man har lyckats vinna eller bevara sina värden. Så om du lyckas uppnå dina livsmål, dina ambitioner, får kvinnan du älskar, osv då blir du lycklig till följd. Om du däremot går miste om dina värden: ditt jobb, ditt hus, din älskare, dina barn, ditt rykte, etc då lär du drabbas av olycka, sorg. Och när dina värden hotas lär du bli arg eller rädd. Lycka är, påpekar Rand, en motsägelsefri form av glädje. Hur ska detta förstås? Ingen genuin lycka krockar med verkligheten, vilket i denna kontext betyder: med livets villkor. (Och eftersom livets villkor är fria från motsägelser följer det vidare att ingen genuin lycka krockar med dina övriga värden. Om det vore sant att lyckan krockade med dina övriga värden, då skulle du plågas av ångest och frustration. Och att man inte är eller kan bli lycklig under sådana omständigheter, säger sig själv.) Ingen genuin lycka resulterar i eller förknippas med en baksmälla dagen efter, eller ångest, eller panik, eller skrumplever, eller lungcancer, eller en överdos, eller värre. En sådan påstådd ”lycka” är i själva verket ingen lycka alls.

Lycka är en följeslagare till livet. Det beror på att strävan efter liv och strävan efter lycka inte är två separata frågor utan, som Ayn Rand observerade, två olika aspekter på en och samma sak: lycka är den psykologiska aspekten av att sträva efter värden; liv är den existentiella. Så av exakt samma anledning som man inte kan överleva hur som helst, kan man inte heller bli lycklig hur som helst. Man kan bara bli lycklig genom att handla på ett sätt som främjar livet. Du måste sträva efter värden för att överleva. Och när man uppnår sina värden och därmed handlar på ett sätt som främjar ditt liv, kommer den känslomässiga belöningen av att du lever bra, att vara lycka. Vad detta i sin tur innebär är att förutsättningarna för lyckan är precis lika objektiva som strävan efter livet.

(Imorgon kommer del 2)