Kategori: Objektivism

Det är fel för att…?

Carl Svanberg5 kommentarer

Sebastian Weil: ”Som vanligt, i vilken fråga som helst, så kan man ta itu med den på två sätt. Det ena är med något slags pragmatiskt perspektiv där man vill nå ett visst resultat – effektivt försvar t.ex. Det andra är det principiella perspektivet – är värnplikt rätt eller fel?”

Som vanligt är det där en mycket vanlig och mycket falsk dikotomi. Jag kan därför inte låta bli att kommentera detta. Det beror inte på att Sebastian Weil är en illasinnad människa, utan just för att jag vet att han i så många frågor har hjärtat på rätt ställe, som jag vill tillrättavisa honom.

Jag har skrivit en hel del om detta (bl a på min hemsida). Det finns också en hel del om det i objektivistisk litteratur (t ex OPAR). Jag tänker därför inte upprepa mig. Men även utan att läsa mitt inlägg eller böcker som OPAR, kan man nog lista ut vad som är fel med Sebastians ”approach”.

För det första är inte det ”pragmatiska” synsättet att verkligen ta hänsyn till det som är praktiskt, till det som fungerar, för att uppnå ett visst mål eller resultat. Pragmatism är inte en synonym till ”att ta hänsyn för effektivtet”. När pragmatiker talar om att något är sant och bra för att det ”fungerar”, så menar de inte att det är sant för att det t ex korresponderar med verkligheten.

Nej, pragmatikerna menar är att det är sant för att det ger människor en tillfredsställelse av något slag. Det klassiska exemplet här är ifrån den pragmatiske filosofen William James som menade att frågan om man ska tro på Gud eller inte beror på vad som ger dig bäst tillfredsställelse att tro på. Notera att om det verkligen finns en Gud där ute eller inte är helt irrelevant för en pragmatiker. Om du får en tillfredsställelse av att tro på Gud, då är det pragmatiskt sett praktiskt att tro på hans existens. Det ”fungerar”.

En annan pragmatisk filosof, John Dewey, avfärdade t o m explicit den så kallade korrespondensteorin om sanning, dvs vad som är sant eller falskt beror inte på om det svarar mot verklighetens fakta eller inte. (Deweys syn var att verkligheten inte upptäcks utan ”skapas” av människans aktiva handlande och experimenterande, men vad detta irrationella tankesätt betyder tänker jag, av tidsbrist, inte gå in på här och nu.) Är detta verkligen ett ”praktiskt” sätt att förhålla sig till sanningen eller verkligheten eller någonting alls?

Nej, detta sätt att tänka är, som ni kan se, radikalt annorlunda ifrån ett genuint praktiskt sätt att tänka. Detta är definitivt inte detsamma som att sätta upp ett ändamål och sedan fråga sig hur man på bästa möjliga vis uppnår det.

För det andra är det obegripligt att tala om något som rätt eller fel – utan att sätta det i relation till, just det, ett ändamål av något slag. Att tala om rätt eller fel utan att sätta det i relation till något ändamål av något slag är att tala om rätt eller fel som om det var rätt eller fel alldeles oberoende av våra ändamål.

Men med ett sådant synsätt är det ju inte särskilt konstigt att man kan se konflikter mellan det som är rätt och det som man vill uppnå här i livet (våra ändamål). Frågan är varför man ska välja att betrakta frågor om vad som är moraliskt rätt eller fel som fullständigt skilt ifrån våra ändamål. Det är ett irrationellt kantianskt perspektiv på moralen.

Föga oväntat visar det sig att inte ens Sebastian Weil själv kan låta bli att lägga märke till detta. För hur tar han till slut itu med frågan utan att tänka på ”pratiska” överväganden?

Det andra sättet vi kan angripa frågan är genom moraliska principer. Värnplikten är nämligen slaveri. Man tvingas arbeta för staten. Om slaveri är okej så dör diskussionen där. Men anser man att slaveri är felaktigt så är det bättre om bara killar utsätts för den. Att utöka slaveriet till hela befolkningen är inget annat än fel. Att avskaffa slaveriet i fredstid, då risken för att dö är liten, men ha kvar det i skarpa situationer är bara löjligt. Du slipper arbeta för staten när det är liten risk att dö, men när det är stor risk måste du.

Slaveri är inte ”OK” (och anser man det då förtjänar man, moraliskt sett, att sluta upp i Gulag). Varför är det inte ”OK”? Därför att förslava och förslavas har dåliga konsekvenser. Dåliga konsekvenser, kan man tycka, är ett praktiskt övervägande. Men dåligt för vem? Och för vad? Dåligt för alla människor som söker livet och lyckan. Ingen som vill livet och lyckan kan vara likgiltig inför slaveri eller frihet – alldeles för mycket står, praktiskt sett, på spel. Det är därför som det är fel. Och det är inte bara fel på tisdagar eller ”för det allra mesta” eller för ryssar eller för män. Det är alltid fel. Det är fel av princip.

Ovillkorlig kärlek

Carl Svanberg2 kommentarer

En artikel med titeln ”Let’s Focus on the Iraqi People” av Jeff Emanuel, fick givetvis min uppmärksamhet. Vad säger då herr Emanuel? Varför bör amerikanerna fokusera sig mer på irakierna än vad de redan gör?

Americans can simply click off their television sets and forget about the situation in Iraq. For the families living there, that’s just not possible. They have to live forever with the consequences of our actions.

Lt. Colonel James Crider, Squadron commander of the 1-4 Cavalry (“Quarter Cav”)  said to me, “I’ve had several Iraqis tell me that…[t]hey want us here — not forever, but for now, until they can take care of themselves.” He added, they tell me, “It would be a disaster if you leave now.”

Iraqis’ opinions, actions, and  welfare, should be front and center in this debate.

En diskussion om vad som ligger i USA:s rationella egenintresse ska alltså inte vara i centrum för diskussionen om hur amerikas militär används. Istället är det främlingars välfärd som ska ligga i centrum. Det är detta tankesätt som har gjort Irakkriget till ett gigantiskt välgörenhetsprojekt.

Emanuel fortsätter med följande förskönande beskrivning av läget: ”Though the views of  Iraqis , like those of Americans, span the spectrum of possible opinions, most of the  people I met had one thing in common: a longing for freedom and safety, coupled with a knowledge that they need our help — at least in the near term”. Så irakierna vill ha frihet och säkerhet, säger herr Emanuel. Men redan i nästa stycke framgår följande:

The national government of Iraq is struggling against the ingrained mindset of the Iraqi people to think of themselves as members of tribes, sects, neighborhoods, and clans, rather than as members of a unified nation. “Saddam kept the country together,” an Iraqi expatriate, who fled in the 1990s and returned this year as a contractor, told me. “It hurts me to say this, but what we need is the American army to completely take over the government. The people are not ready for freedom yet; you took away the one thing that had held the country together without anything to replace him. That was a very big mistake.”

Och:

An Army Specialist agreed, saying, “I don’t know if we can win [this war] in the sense of leaving a perfect democracy here or an ideal situation in that sense — my feeling is sometimes that it might take another dictator, because the people here still don’t understand freedom the same way we do. Also, they don’t think of themselves as a nation — they think in terms of religion, sect, and tribe. They follow their local or religious leaders. A dictator is what it took before to hold the place together as one country, and might again.”

På en och samma gång vill de flesta ha frihet – samtidigt som de flesta är frihetshatande religiösa fanatiker eller rasistiska kollektivister. Hur ska herr Emanuel ha det egentligen?

Om de älskar frihet, bra, men om de hatar den, varför ska vi då ödsla tid och pengar på att hjälpa dem? Vad har vi för bevis för att merparten av irakierna verkligen vill ha frihet? De flesta röstade ju inte på ett frihetligt parti direkt. Och de verkar inte heller särskilt villiga att lyfta ett litet finger för sin egen frihet.

The Iraqi people themselves, though, are also an obstacle to their own success. “What has to happen here,” one noncommissioned officer told me, “is that the Iraqi people have to take a chance, risk their lives, and stand up against al-Qaeda and everybody else. Once they decide that they want freedom and peace, and want to work with us, then it will all be over.” “It’s easy to live as a coward. If they want to be free, they will have to take the risk.”

Kom ihåg att denna artikel är skriven av en stor anhängare av Bushs ”forward strategy for freedom”. Jeff Emanuel vill verkligen argumentera för att USA ska fortsätta att offra sig för fienden – den frihetshatande majoriteten av irakierna – offra sig för att på demokratisk väg ge Iranvänliga islamister makten över landet – offra sig för ”den goda sakens skull”, dvs den altruistiska, dvs den onda sakens skull.

Ändå verkar herr Emanuel inte ens kapabel att övertyga sig själv om vilket bedrägeri detta är. Det är som om hela artikeln är ett enda gigantiskt rop på hjälp. För som jag ser det visar denna artikel endast på att irakierna, tvärtemot Emanuels närmast desperata försök att försäkra oss om motsatsen, inte alls är värda besväret.

Faktum är att Emanuels förhoppningar om att irakierna ska lyfta ett finger för frihetens sak är så små att han vill att USA återigen ska upprepa sitt löfte att ställa upp för irakierna. Men denna gång ”with no threats of precipitous  withdrawal and abandonment — an act which would leave them at the mercy of an unspeakably brutal insurgency”. Där har du ett perfekt exempel på vad ovillkorlig kristen ”kärlek” faktiskt innebär.

De välvilliga kristna där ute, som inte vill att västvärlden ska gå under, bör kanske notera detta och tänka efter om det inte är dags att sluta upp med det självbedrägeri som många av er ägnar sig åt. De bör kanske notera att samma kristendom som i deras mening gör västvärlden värd att försvara, är vad som gör den i praktiken omöjlig att försvara, och som i själva verket endast påskyndar dess undergång.

Irakkriget är en moralisk kris. Den kristna moralens kris. Det finns en väg ut ur detta altruistiska blodbad. Läs “Just War Theory” vs. American Self-Defense av Yaron Brook och Alex Epstein.

”No Substitute for Victory”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nu kan du höra på John Lewis kontroversiella tal ”No Substitute for Victory”: The Defeat of Islamic Totalitarianism här.

Summary: In the wake of 9/11, and in the face of rising threats to their freedoms and rights, Americans are uncertain about what a proper foreign policy should be. The uncertainty arises from the philosophical influences of pragmatism and altruism, which have misguided Americans and their leaders for decades. Crippled by this uncertainty, America has failed to address the cause of the threats against her and, in so doing, has emboldened that cause.

This talk consults the historical precedent of American policy towards Shintoism in post-1945 Japan to show that a proper policy today would first identify Islamic Totalitarianism as the cause of the threat facing the West, and then direct American resources toward eliminating the political imposition of Islamic Law. If Americans want to end the threats against their lives and liberty, they must first identify the advocates of political Islam (those who seek to impose Islamic Law by force) as the true enemy, and then destroy that enemy—beginning with the Islamic State of Iran.

Apropå Iran så har det amerikanska utrikesdepartementet kommit med en ny rapport om internationell terrorism.

Iran remained the most active state sponsor of terrorism. Its Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) and Ministry of Intelligence and Security (MOIS) were directly involved in the planning and support of terrorist acts and continued to exhort a variety of groups, especially Palestinian groups with leadership cadres in Syria and Lebanese Hizballah, to use terrorism in pursuit of their goals.

Iran maintained a high-profile role in encouraging anti-Israeli terrorist activity, rhetorically, operationally, and financially. Supreme Leader Khamenei and President Ahmadi-Nejad praised Palestinian terrorist operations, and Iran provided Lebanese Hizballah and Palestinian terrorist groups – notably HAMAS, Palestinian Islamic Jihad, the al-Aqsa Martyrs Brigades, and the Popular Front for the Liberation of Palestine-General Command – with extensive funding, training, and weapons.

Iran continued to play a destabilizing role in Iraq, which appeared to be inconsistent with its stated objectives regarding stability in Iraq. Iran provided guidance and training to select Iraqi Shia political groups, and weapons and training to Shia militant groups to enable anti-Coalition attacks. Iranian government forces have been responsible for at least some of the increasing lethality of anti-Coalition attacks by providing Shia militants with the capability to build IEDs with explosively formed projectiles similar to those developed by Iran and Lebanese Hizballah. The Iranian Revolutionary Guard was linked to armor-piercing explosives that resulted in the deaths of Coalition Forces. The Revolutionary Guard, along with Lebanese Hizballah, implemented training programs for Iraqi militants in the construction and use of sophisticated IED technology. These individuals then passed on this training to additional militants in Iraq.

Iran remained unwilling to bring to justice senior AQ members it detained in 2003, and it has refused to publicly identify these senior members in its custody. Iran has repeatedly resisted numerous calls to transfer custody of its AQ detainees to their countries of origin or third countries for interrogation or trial. Iran also continued to fail to control the activities of some al-Qaida members who fled to Iran following the fall of the Taliban regime in Afghanistan.

(HT: Christian Beenfeldt.)

Nytt nummer av The Undercurrent

Carl SvanbergLämna en kommentar

I det senaste numret av The Undercurrent finns det en trevlig intervju med Onkar Ghate om yttrandefriheten. Utdrag:

The right to free speech, however, is not a right to the material means by which to express one’s ideas. These means must be earned. It is not censorship, for example, if a book publisher refuses to publish my book. The owner of a publishing house has the right to decide which views his property will be used to express. If the government were to force him to publish my book (because I have failed to find another publisher or create my own publishing company), the government would be violating the publisher’s freedom of speech. The publisher would be forced to express not his own ideas or ideas he thinks should gain a hearing, but ideas with which he disagrees.

Similarly, the right to free speech is not a guarantee of an audience. This too must be earned. Just as I have the right to speak and write what I choose, so other individuals have the right not to listen to or read my views if they so decide. A reader of this paper, for instance, is free to stop reading anytime he chooses.

Rekommenderas.

Till försvar för läkemedelsbolagens rättigheter

Carl Svanberg2 kommentarer

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa en debattartikel med rubriken ”Mediciner ska inte regleras som konstnärers upphovsrätt”. Detta är bakgrunden:

I dag kan riksdagen ta ett viktigt steg för att göra läkemedel tillgängliga till rimliga priser för fattiga länder. Näringsutskottet har nyligen behandlat fyra motioner som förordar en översyn av TRIPS-avtalet i WTO som reglerar läkemedelspatent. Utskottet menar att utvecklingen går i rätt riktning och föreslår avslag på motionerna. Det är fel slutsats. Dagens patentavtal hjälper inte en enda patient. Vi uppmanar därför riksdagens ledamöter att bifalla motionerna.

Författarna är Gabi Björsson kanslichef Afrikagrupperna, Bo Forsberg generalsekreterare Diakonia, Inger Björk generalsekreterare för Forum Syd och. PehrOlov Pehrson från Läkare Utan Gränser. Varför är slutsatsen fel enligt dessa författare? ”Livsnödvändiga mediciner skall inte regleras i samma avtal som konstnärers upphovsrätt och varumärken som behöver skyddas från intrång. Det handlar om rätten till liv och behandling och är ytterst en fråga om rätten till hälsa och sjukvård”.

Dessa författare har fel. Rätten till liv betyder inte rätten till hälsa och sjukvård eller läkemedel. Rätten till liv betyder inte att andra har skyldigheten att förse folk med saker som de kan tänkas behöva för att leva. Rätten till liv betyder inte att man har rätt till slaveri eller parasitism.

Rättigheter är moralprinciper som definierar och sanktionerar människors handlingsfrihet i relation till andra människor. Så rätten till liv betyder rätten att handla på ett sätt som tjänar ditt eget liv. Detta ger dock ingen rätten att kränka andras rättigheter; det finns ingen sådan ”rätt” – att göra anspråk på en sådan rättighet är att göra anspråk på en motsägelse.

Det skäl som ger en människa rätt till liv är lika riktiga för alla andra människor. (Skälet är, i korthet, att människans liv är standarden; det goda är det som främjar människans liv och det onda är det som skadar det. Det följer av detta att du därför har rätt att handla på ett livsbefrämjande sätt.) Därför är rätten till liv något som alla människor har. Och eftersom alla har rätt till liv har ingen rätt att kränka andras rättigheter. Det vore nämligen att göra sig skyldig till en motsägelse. Förnekar man andras rättigheter kan man själv inte göra anspråk på några.

Dessutom kan man inte främja sitt eget liv, långsiktigt, genom att kränka andras rättigheter. Vad tror dessa författare kommer att hända om man systematiskt verkar för att upphäva egendomsrätten? Att verka för att läkemedel inte ska skyddas av patent är i praktiken detsamma som att förneka läkemedelbolagens rätt till sina produkter.

På kort sikt har det samma effekt som att man legaliserar stöld och snatteri. Till en början får vi en massa välstånd helt gratis. Men vad tror ni händer på lite längre sikt? Kommer folk att ha någon lust att fortsätta producera bilar eller datorer eller tvspel eller mat, under dessa omständigheter? Frågan är retorisk. (För de som inte gillar retoriska knep hänvisar jag till de som har fått lära sig, den hårda vägen, vikten av att respektera egendomsrätten i Zimbabwe.) Principen är densamma med läkemedel. Det ligger därför även i de fattigas rationella egenintresse att respektera egendomsrätten fullt ut.

Det är, i själva verket, bara kapitalisternas rätt till liv som kränks om vi förnekar dem deras patent, dvs deras egendomsrätt. Om man inte har rätt till resultatet av sitt arbete, då har man ingen möjlighet att försörja sig, har man ingen möjlighet att försörja sig, då kan man inte överleva. Utan rätten till egendom är inga rättigheter möjliga, som Ayn Rand korrekt påpekade.

Det blev en liten repetition här. Men ibland kan en repetition vara på sin plats.

”Totalitarian Islam’s Threat to the West”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ny video på Ayn Randinstitutets hemsida, ”Totalitarian Islam’s Threat to the West”, en paneldiskussion med Yaron Brook, Daniel Pipes och Wafa Sultan. Det verkar ha blivit en väldigt stor framgång.

Beskrivning:

From the Iranian hostage crisis to September 11 to the London subway attacks to the Iraqi insurgency—it is clear the West faces a grave threat from a committed enemy. Conventional wisdom holds that the enemy is a rogue group of fanatics, who have hijacked a great religion in order to justify their crimes. It tells us there is no way to permanently eliminate these violent groups, that we have entered an ”age of terror” and that we must give up the desire for a decisive victory.

But is the conventional wisdom right? Join us for a panel discussion titled ”Totalitarian Islam’s Threat to the West.”
 
A distinguished panel of Middle East experts will provide new and illuminating answers to the most important questions of our time: Is the West ready to concede victory so easily? Are the terrorists a fringe group of fanatics, or are they part of a much wider ideological movement? What threat do they pose to the West? What can the West do to ensure victory? Is peace possible?

While the experts will answer these complex questions from diverse points of view, they all agree on one thing: the real threat is Islamic totalitarianism, and the right response necessitates engaging in a principled, ideological battle to defend the West from the jihad declared against it.

Håll ögonen öppna förresten, Ayn Randinstitutet underrättar: ”Coming Soon—Major content expansion!”