När jag är som mest deprimerad, då beror det ofta på att jag har läst för mycket nyheter. Man behöver inga skräckfilmer eller någon CGI-renderad undergång av någon nihilistisk tysk regissör, när man har Dagens Nyheter eller New York Times. Man behöver inte ens läsa nyheterna för att håret ska bli grått, det räcker med att man tänker på dem.

När man läser nyheterna slås man av vilken absurd plats jorden är. Man kan inte riktigt ta in det man läser. Man vill inte. Men man måste, förstås. Eftersom det inte försvinner, hur mycket man än blundar.

För två av oändligt många bevis för detta, ger jag er ett par nyhetsartiklar. Den ena handlar om USA:s policy att släppa ut islamiska terrorister från Guantanmofängelset. Man behöver inte vara särskilt påläst för att inse att detta är en dum idé. Sunt förnuft säger att detta är en dum idé.

Fråga vilket barn som helst. Fråga vilken byfåne som helst. Fråga vem som helst, förutom politiker och universitetsstudenter, så kommer du att få samma svar: Man måste vara en fullständig idiot eller också spritt språngande galen för att göra en sådan sak.

Men likt förbannat släpper man ut den ena efter den andra. Varför? Vilken tänkbar rationell anledning finns det?

Nationell säkerhet kan inte vara anledningen för då skulle man ju aldrig släppa ut dessa terrorister till att börja med. Och anledningen kan inte heller vara ekonomiska, eftersom det har aldrig stoppat politiker från att fortsätta spendera pengar som de inte har. Nej, den enda anledningen som finns är att blidka världsopinionen. I synnerhet intellektuella och politiker i Europa. Men med tanke på vad världsopinionen har, är detta knappast en rationell anledning.

Vi har nog alla läst om muslimen som stoppades från att spränga ett flygplan i luften i Detroit. Vem jobbade han för? al-Qaida i Yemen. Yemen är numera en ny bas för al-Qaida. I Yemen kommer också de allra flesta terroristerna till, efter de släpps ut från Guantanamo.

The Times skriver:

At least a dozen former Guantánamo Bay inmates have rejoined al-Qaeda to fight in Yemen, The Times has learnt, amid growing concern over the ability of the country’s Government to accept almost 100 more former inmates from the detention centre.

The Obama Administration promised to close the Guantánamo facility by January 22, a deadline that it will be unable to meet. The 91 Yemeni prisoners in Guantánamo make up the largest national contingent among the 198 being held.

Six prisoners were returned to Yemen last month. After the Christmas Day bomb plot in Detroit, US officials are increasingly concerned that the country is becoming a hot-bed of terrorism. Eleven of the former inmates known to have rejoined al-Qaeda in Yemen were born in Saudi Arabia. The organisation merged its Saudi and Yemeni offshoots last year.

Och:

A Yemeni, Hani Abdo Shaalan, who was released from Guantánamo in 2007, was killed in an airstrike on December 17, the Yemeni Government reported last week. The deputy head of al-Qaeda in the country is Said Ali al-Shihri, 36, who was released in 2007. Ibrahim Suleiman al-Rubaish, who was released in 2006, is a prominent ideologue featured on Yemeni al-Qaeda websites.

Geoff Morrell, the spokesman for the Pentagon, said: “This is a large question that goes beyond the issue of transferring detainees. The bulk of the remaining detainees are from Yemen and that has been the case for a long time. We are trying to work with the Yemeni Government on this.”

Detta har alltså varit känt i flera år. Ändå fortsätter man att släppa ut dessa terrorister.

Det finns ingen som helst rim eller reson i detta. Ändå uppmuntras det, av de intellektuella, av politiker, av universitetsstudenterna och orsaken till alla dessa dumheter: deras professorer. Sedan står de där, förvånade och förbluffade av sin egen rena dumhet, och undrar hur nästa stora terrorattack var möjlig.

Om detta inte var tillräckligt bisarrt, eftersom ni förmodligen har blivit avtrubbade av alla dagliga dumheter ni läser om, vill jag avsluta med att bara kort citera en artikel ur New York Times. Ämnet är inte terrorism, utan ekonomi.

Alla som kan något om grundläggande (rationell) ekonomi, vet att den fundamentala orsaken till finanskrisen är statens omfattande inblandning i ekonomin. Jag och andra har skrivit åtskilliga artiklar om saken. Rationella ekonomer förutspådde krisen flera år i förväg. (En del kunde till och med förutspå den mer än 60 år i förväg.) Bara dåliga mainstreamekonomer fast i sina monetaristiska och keynesianska premisser, blev förvånade och förbluffade.

Den värsta boven av dem alla är inte alla omfattande regleringar, utan den amerikanska centralbanken, The Fed. Och om man vet det, då blir man förstås väldigt provocerad när man läser detta i New York Times:

Regulatory failure, not low interest rates, was responsible for the housing bubble and subsequent financial crisis of the last decade, Ben S. Bernanke, the Federal Reserve chairman, said in a speech on Sunday.

Mr. Bernanke’s remarks, perhaps his strongest language yet assessing the roots of the financial crisis, came as he awaited confirmation for a second term as Fed chairman and as he sought greater regulatory authority from Congress.

“Stronger regulation and supervision aimed at problems with underwriting practices and lenders’ risk management would have been a more effective and surgical approach to constraining the housing bubble than a general increase in interest rates,” Mr. Bernanke said in remarks to the American Economic Association.

Jag stannar här för denna gång, för nu tål inte mitt hjärta mer.

PS: För den som vill utbilda sig själv om statens roll i allmänhet och centralbankens roll i synnerhet, rekommenderar jag att, bland annat, lyssna på Yaron Brooks föreläsningar på ämnet. Lyssna också på Peter Schiff.

INTRODUKTION
Under 1800-talet hade USA en era av laissez-faire inom bankväsendet. USA upplevde också den ena bankpaniken efter den andra. Dessa ständigt återkommande bankpaniker visade oss vad som händer om vi lämnar bankväsendet fritt från statens upplysta överseende. För att stabilisera ekonomin och bankväsendet, blev vi tvungna att reglera bankerna och införa The Federal Reserve. Detta hör till den så kallade konventionella visdomen. Men detta är inget annat än en myt.

REGLER BAKOM BANKPANIKER
Det är sant att USA har upplevt väldigt många bankpaniker. Men det var inte bankpanikerna som gav upphov till statens omfattande inblandning i det amerikanska bankväsendet. Tvärtom. Det var statens inblandning som gav upphov till bankpanikerna. Det amerikanska bankväsendet har aldrig varit fritt från statlig inblandning. Sanningen är att det amerikanska bankväsendet är och har länge varit en av de mest reglerade industrierna i världen.

Det som ligger bakom denna myt är att bankväsendet under åtminstone andra halvan av 1800-talet verkade under så kallade ”Free banking”-lagar. Detta har skapat stor förvirring. Före ”fribanks”eran kunde bara ett fåtal med speciella tillstånd av staten och/eller politiska kontakter starta en bank. Under ”fribanks”eran kunde ”vem som helst” starta en bank, under villkoret att de underkastade sig en massa statliga regleringar.

Dessa statliga regleringar gjorde det svårare för bankirer att agera som rationella affärsmän. Man förbjöd banker att ha mer än ett kontor. Man förbjöd i praktiken också all mellanstatlig filialexpansion. Detta gjorde många banker beroende av sin regionala industri och det blev i praktiken omöjligt att sprida sina risker genom att ha kunder i andra delar av landet. Många banker blev således underdiversifierade och underkapitaliserade. Samtidigt tvingades banker att backa upp sin sedelstock med statsobligationer. Man gjorde inte detta för att ge bankerna ”stabilitet”, utan för tvinga dem att finansiera delstaternas budgetunderskott.

Genom den här typen av regleringar tvingades bankerna att lägga alla sina ägg i samma korg. Och det var dåliga ägg. Statsobligationerna tenderade nämligen att falla i värde eftersom många var rädda för att delstaterna skulle gå i konkurs. Det gjorde att bankerna mycket lättare blev insolventa och insolventa banker var, enligt lag, tvungna att gå i konkurs. Detta är också en förklaring till att det amerikanska bankväsendet drabbades av många fler bankpaniker än övriga världen. (”Banking Crises”, Charles W Calomiris, ss 2-5. Fribanksskolan, Per Hortlund, ss 134-136) Experter uppskattar att 80% av de banker som gick i konkurs gjorde det som en följd av denna reglering. (Ibid, s 50.) Så redan från början hade regleringarna gjort förutsättningarna dåliga för bankerna.

Samtidigt uppmuntrade staten på alla tänkbara sätt bankerna att agera kortsiktigt, oansvarigt och irrationellt. Redan under under 1800-talet skapade staten en ”skyddad verkstad” för bankerna. Istället för att låta bankerna gå i konkurs som en följd av dåliga affärer såg man till att backa upp bankerna med statliga centralbanker såsom The First Bank of America och The Second Bank of America. Precis som dagens ”The Fed” fungerade dessa statliga centralbanker som ”bankernas bank” och var således ständigt redo att låna ut för att rädda bankerna undan en konkurs. Dessutom hjälpte staten dem att undvika konkurs genom att om och om igen ge dem rätten att slippa betala ut kundernas pengar vid bankrusningar. Att staten går in för att rädda bankerna undan deras dåliga affärer är alltså inget nytt. Staten började med detta redan under 1800-talet. Nu som då skapade detta en ”moral hazard”-situation. Man uppmuntrade bankerna att fortsätta ta större och större risker, att låna ut mer och mer pengar, med mindre och mindre pengar i reserv. Ju mindre reserver, desto större likviditetsrisk.

Bankerna blev på en och samma gång tvingade att ta risker som de inte ville och samtidigt uppmuntrade att ta fler risker som de inte borde. Staten hade genom sin inblandning på en och samma gång gjort förutsättningarna för sunda affärer sämre och samtidigt gjort bankerna till en privilegad aktör på marknaden. Det är därför inte undra på att det amerikanska bankväsendet var instabilt under 1800-talet: de statliga regleringarna gjorde det svårt att bedriva rationella affärer för banker, samtidigt som de direkt uppmuntrades till att göra irrationella affärer.

REGLERINGAR FÖDER REGLERINGAR
Idag försöker politikerna rida ur finanskrisen genom inflation och ”billiga krediter”. Även på 1800-talet strävade politikerna efter samma sak. Dels eftersom de tyckte det var önskvärt att alltid kunna finansiera statens utgifter med sedelpressarna och dels eftersom de, liksom många affärsmän, tyckte att det var bra för ekonomin att det var lätt att komma över ”billiga krediter”.

Ibland gick det dock inte att komma över ”billiga krediter”. Då klagade affärsmän, bankmän och politiker på att bankernas kreditexpansion var begränsad. De sade att penningmängden var ”inelastisk”. Det är sant att penningmängden var ”inelastisk”. Det berodde framför allt på att man hade tvingat bankerna att backa upp sin sedelutgivning med statsobligationer.

Men istället för att verka för att motverka statens destruktiva inblandning från bankväsendet, drog man den felaktiga slutsatsen att orsaken till problemet var själva ”inelasticiteten”. Vad de beklagade sig över var att det överhuvudtaget fanns en gräns på hur mycket pengar dessa banker kunde låna ut. Politiker och affärsmän klagade med andra ord över att de inte kunde få någonting i utbyte mot ingenting.

Så de flesta drog den felaktiga slutsatsen att vad som behövs är en bank som kan bära upp hela systemet och ge oss denna ”elasticitet”. Vad man sökte efter var en centralbank som kunde fungera som ett slags skyddsnät för bankerna. De ville alltså ha en statlig centralbank med en obegränsad makt att trycka nya pengar ur tomma intet. Därmed skulle man aldrig ha ont om ”billiga krediter”. 1913 fick de som de ville. Då grundades The Federal Reserve.

Lägg märke till vad som är orsak och verkan här. The Fed skapades inte för att för att hejda den instabilitet som det fria, oreglerade bankväsendet skapade. Nej, den skapades som en följd av de instabilitet som staten direkt och indirekt hade skapat. Införandet av The Fed är därför ännu ett exempel på hur statlig inblandning i ekonomin tenderar att skapa ekonomiska problem, som politiker sedan använder som en förevändning för att öka statens inblandning i ekonomin.

Alla våra erfarenheter sedan 1913 visar med all önskvärd tydlighet att The Fed inte gett oss någon stabilitet. Jag behöver egentligen bara nämna Den stora depressionen för att illustrera detta. Men om det känns för avlägset i tiden, då hänvisar jag till den nuvarande finanskrisen. (För detaljer läs min artikel ”Blandekonomins kris”.) Eftersom statens inblandning i bank- och penningväsendet är orsaken till instabiliteten kan de aldrig utgöra lösningen på instabiliteten.

ETT FRITT BANKVÄSENDE ÄR LÖSNINGEN
Vad är lösningen på alla problem inom det genomreglerade bankväsendet? Det är förstås att ta bort statens destruktiva inblandning. Bara med ett fritt bankväsende kan vi slippa de hemska följderna av kreditexpansion.

Ekonomen Ludwig von Mises:

Free banking is the only method available for the prevention of the dangers inherent in credit expansion. It would, it is true, not hinder a slow credit expansion, kept within very narrow limits, on the part of cautious banks which provide the public with all information required about their financial status. But under free banking it would have been impossible for credit expansion with all its inevitable consequences to have developed into a regular – one is tempted to say normal – feature of the economic system. Only free banking would have rendered the market economy secure against crises and depressions. (Human Action, s 444.)

Varför? För det första skulle det inte funnits någon stat som kunde backa upp bankerna. Om bankerna gjorde dåliga affärer till följd av oansvarig kreditexpansion, då skulle de själva få betala. De skulle gå i konkurs. De skulle inte uppmuntras att fortsätta med sin dåliga affärsverksamhet, utan skulle tvingas lära sig att göra bättre affärer, precis som alla andra affärsmän måste göra inom alla andra delar av ekonomin. Risken för bankrusningar skulle motivera bankerna att vara mycket återhållsam i sin kreditexpansion.

För det andra skulle det ta många år för banker att bygga upp ett gott rykte om sig. Det skulle kräva flera år av goda affärer, av att göra vad man lovar, att sköta sina affärer och så vidare. Man kan inte tro att man ska kunna bygga upp ett gott rykte omkring om man samtidigt ägnar sig åt omfattande kreditexpansion. Det är mycket lätt att märka det om man verkar under konkurrens. Det behöver inte ens finnas någon särskild risk för stor bankrusning för att konkurrensen ska ha en inverkan på bankerna här. Allt som krävs är att ett fåtal större kunder blir minsta lilla fundersamma.

För det tredje om en bank lånar ut för mycket, då kommer en del av bankens kunder att handla med andra som är kunder i andra banker och när pengarna till slut hamnar i dessa banker kommer de att kräva ut tillgångarna från den expanderande banken. Om de inte kan betala ut detta går de i konkurs. Så det ligger inte i deras intresse att ägna sig åt omfattande, oansvarig kreditexpansion. Detta är den så kallade motstående klirningarnas princip. (Märk väl att denna princip motarbetades i 1800-talets Amerika genom lagar som förbjuda mellanstatlig filialexpansion. På så sätt skapade man lokala och regionala monopol vilket motverkade de motstående klirningarnas princip.)

Det är inte bara teoretiska faktorer som talar för detta. Ser vi till historiska fakta ser vi att de länder som inte hade många av dessa regleringar, dvs ett friare bankväsende, hade också ett stabilare bankväsende än det i Amerika. Ta Kanada, Skottland och Sverige som exempel. Deras bankväsende var mindre reglerat än det amerikanska och betydligt mer stabilt.

Kritiker till ett fritt bankväsende alltid använder sig av exempel från USA för att bevisa att det inte är en bra idé, men de tittar aldrig på länder där bankväsendet var ännu friare och fungerade ännu bättre. Under de 70 åren som Sverige hade ett fritt bankväsende gick, för att ta ett exempel, inte en enda bank omkull. Och ”trots” Kanada inte hade någon centralbank gick inte en enda bank omkull under den stora depressionen. Detta ska jämföras med USA där över 9000 banker gick i konkurs.

Det amerikanska bankväsendet var aldrig helt fritt, men det var i många avseenden friare än dagens system och följaktligen var kriserna under 1800-talet betydligt mindre än de som kom under 1900-talet. De flesta kriser som uppstod var mycket korta och milda jämfört med allt som kom under 1900-talet.

För att få perspektiv observera att fler banker gick i konkurs under 1930 (806) än under bankpanikerna 1873, 1884, 1890, 1893 och 1907 tillsammans (737). Den stora depressionen skulle sluta med att ytterligare tusentals banker gick i konkurs. (Elmus Wicker, ”Banking Panics in the US: 1873-1933”.) Ekonomen Charles W Calomiris påpekar dock att: ”None of the U.S. banking panics of the pre-World War I era saw nationwide banking distress (measured by the negative net worth of failed banks relative to annual GDP) greater than the 0.1% loss of 1893”. Detta kan jämföras med Den stora depressionen: ”U.S. Bank failures resulted in losses to depositors in the 1930s in excess of 3% of GDP”. (Ibid.)

Varför denna skilllnad? Calomiris förklarar:

Loss rates tended to be low because banks structured themselves to limit their risk of loss… Market discipline (the fear that depositors would withdraw their funds) provided incentives for banks to behave prudently. The picture of small depositors lining up around the block to withdraw funds has received much attention, but perhaps the more important source of market discipline was the threat of an informed (often ‘silent’) run by large depositors (often other banks). Banks maintained relationships with each other through interbank deposits and the clearing of public deposits, notes, and bankers’ bills. Banks often belonged to clearing houses that set regulations and monitored members’ behavior. A bank that lost the trust of its fellow bankers could not long survive. (Ibid.)

Förklaringen var med andra ord att marknadskrafterna fick ett större utrymme.

SLUTSATS
Orsaken till bankpanikerna i 1800-talets USA var inte den fria marknaden. Orsaken var de statliga interventionerna i bankväsendet. The Fed infördes inte för att bota instabiliteten på den ”oreglerade” bankväsendet utan, tvärtom, för att bota instabiliteten orsakad av den reglerade bankväsendet. Det enda alla dessa erfarenheter borde lära oss, en gång för alla, är att vi inte har råd med alla dessa statliga interventioner i bankväsendet. Lösningen är inte mer stat, utan frihet. Lösningen är laissez-faire inom bankväsendet.

Dr Willie Soon och dr Keith Lockitch höll två föreläsningar och en paneldiskussion om klimatfrågan i april, ”A Critique of Climate Change Science and Policy”.

I somras höll också Yaron Brook tre föreläsningar om finanskrisen, ”The Financial Crisis: What Happened and Why”. Jag tror att jag har länkat till denna förut, men för de som har missat det vill jag passa på att uppmärksamma den här igen.

Jag har en del reservationer, men det är bara småsaker därför tänker jag inte kommentera dem. På det stora hela tycker jag att båda föreläsningarna är väldigt bra. Och om ni tycker detsamma, se då till att sprida kännedom om dem till så många som möjligt.

Obildade icke-ekonomer, såväl som en del bildade ”ekonomer”, har fått för sig att lösningen på vår ekonomiska kris är omfattande statliga stimulanspaket. Inspirationskällan för denna ekonomiska politik är John M Keynes.

Trots allt ni kanske har lärt er i skolan finns det faktiskt ingen hållbar grund för Keynes teorier och det finns inte heller några empiriska belägg för att hans teorier fungerar. Det är bara en myt. Faktum är att varje gång man har prövat Keynes idéer i praktiken har det slutat i dyrbara fiaskon. (För detaljer läs min essä ”Keynes är ond”.) Ändå fortsätter folk att förespråka keynesianismen som om inget hade hänt.

Det finns dock en del tecken på att keynesianerna har hamnat i en viss defensiv. Ett tecken på det är när de känner sig tvungna att använda sig av Nazityskland som en ”framgång”. Detta är naturligtvis inget som de gärna vill göra, eftersom det är få som vill ge diktaturer äran för någonting. Ändå måste de motvilligt söka sig dit.

Många tror att nazisterna lyckades sätta Tyskland i arbete genom just omfattande statlig stimulanspolitik. I HD tar Elisabeth Braw fram Nazityskland som ett föredöme. I New York Times tar David Leonhardt fram Nazityskland som ett föredöme. Det är bara en tidsfråga innan vi lär få höra det från någon annan keynesiansk ”begåvning” som till exempel Lars Pålsson Syll.

Nazityskland är ett intressant exempel eftersom många ekonomiskt illitterata personer som Paul Krugman påstår att problemet med keynesianska stimulanspaketen, i Den stora depressionen och 1990-talets Japan, var att de inte var stora nog. Tja, i Nazityskland höll man knappast tillbaka, men det fungerade inte ett dugg bättre där än någon annanstans. Om något kan man argumentera för att det fungerade ännu sämre där än någon annanstans.

För att få reda på sanningen om nazisternas ekonomiska fiasko, hänvisar jag er till en väldigt upplysande recension av Ian Kershaws bok Hitler, 1889-1936: Hubris. Så nästa gång ni hör någon keynesian känna sig tvungen att hänvisa till Nazityskland, då vet ni också vad ni ska svara: Nazityskland var ännu ett keynesianskt fiasko.