I Ayn Rands första Ford Hall Forum tal ”America’s Persecuted Minority: Big Business” argumenterade hon för att USA:s konkurrenslagar gör Amerikas storföretag till en liten förtryckt och rättslös minoritet.
Det är en sak att många, då som nu, säger att hon överdrev, att det inte är sant och att det är rentav ”löjligt”. Men vad har dessa att säga om New York Times senaste ledare? I New York Times senaste ledare argumenterar man faktiskt för att Amerikas storföretag borde förtryckas.
Intel har protesterat mot EU kommissionens böter på 1,45 miljarder dollar som straff för brott mot EU:s konkurrenslagar. Intel menar att de inte kan få en rättvis chans att försvara sig så länge EU kommissionen fungerar som åklagare, jury och domare. De menar därför att de borde få sitt fall behandlat i en rättegång. New York Times ledare skriver:
They argue that they should instead be entitled to the due process rights that European human rights law grants in criminal cases to ensure that the accused — usually powerless individuals — are not steamrollered by the overwhelming power of the state.
Vad säger New York Times? ”This concept of powerlessness does not fit Intel, which has annual sales of $38 billion”. Intel har alltså inte rätt till någon rättvis behandling eftersom de är ett framgångsrikt storföretag.
Vad krävs för att New York Times resonemang ska verka plausibelt? Det är att man förnekar skillnaden på ekonomisk makt och politisk makt. Det vill säga makten att å ena sidan producera värden och sälja dem på en fri marknad och å andra sidan makten att tvinga människor under hotet av fysiskt våld. Intel har bara ekonomisk makt, inte politisk makt. Hela argumentet vilar på ett logiskt felslut: en ekvivokation i form av ett ”package-deal”. Ett ”package-deal” är en ekvivokation där behandlar saker som samma sak på grund av icke-essentiella likheter, trots att det finns essentiella skillnader.
New York Times vill att FTC ska låta sig inspireras av EU kommissionens sätt att behandla Intel:
The legal process is all quite similar to what happens when the Federal Trade Commission in this country rules against a company for violating antitrust law. F.T.C. cases are tried before an administrative law judge — an F.T.C. employee… American regulators have been far less vigilant than Europe’s. So far they have treated Intel with kid gloves… We suspect that at least part of the motivation for Intel’s human rights bid is to raise sympathy among American antitrust regulators for a poor, abused American near-monopoly — and thereby blunt any impulse to follow. The F.T.C. should know better.
Detta betyder att FTC inte ska bli ”blödiga” inför Intels prat om mänskliga rättigheter. De ska lära sig av sina kollegor i EU, ta av sig ”silkesvantarna” och bara köra över Intel.
(New York Times vill alltså behandla al-Qaida-medlemmar fängslade vid Guantanamo bättre än vad de vill behandla Intel. Terrorister har rättigheter, men inte Intel. Är man ett stort och framgångsrikt företag, då har man gett upp sina rättigheter. Om man däremot är medlem i en terroristorganisation som har förklarat krig mot USA och mördat tusentals oskyldiga amerikaner, då har man fortfarande rätt till en rättvis rättegång.)
New York Times ”vet” att Intel är skyldiga, eftersom det säger EU kommissionen. Till saken hör det dock att EU:s Ombudsman har anklagat EU kommissionen för att ha utelämnat bevis som kanske skulle kunna frigöra Intel i en rättvis rättegång. Wall Street Journal skriver:
In a still-unpublished rebuke to the Commission’s antitrust arm, the EU’s Ombudsman has found that the Commission omitted material exculpatory information from the record in its case against Intel—a case that resulted in the largest antitrust fine ever levied by Brussels.
The Commission, naturally, dismisses the allegation. But because both the official record in the case and the 542-page decision against the chip maker remain secret, it is impossible to judge the seriousness of this alleged suppression of evidence. What we do know is that an executive with Dell told the Commission’s investigators in 2006 that the computer maker wasn’t buying AMD’s chips because the Intel competitor’s performance was ”very poor.”
This flies in the face of the Commission’s preferred explanation of Intel’s dominance, involving predatory pricing and inducements to spurn AMD’s competing products. So, according to the Ombudsman, the Commission simply buried the testimony.
I slutändan spelar det faktiskt ingen roll huruvida Intel verkligen var skyldiga till ”predatory pricing” eller inte. Intel kränker ingens rättigheter genom att utöva sin avtalsfrihet. Intel har nämligen all rätt i världen att skriva vilka avtal de vill med sina kunder, precis som deras kunder har all rätt i världen att skriva vilka avtal de vill med Intel.
Jag hoppas att Intel vinner denna strid mot EU kommissionen. Det vore en liten seger för rättvisan. Men det är ingen långsiktig lösning. På lång sikt finns det bara ett sätt att säkra rättvisan för våra mest framgångsrika storföretag och det är genom att avskaffa de omoraliska konkurrenslagarna.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag hoppas också att Intel vinner. (Detta är för övrigt ett utmärkt inlägg som skulle gjort sig fantasiskt bra på engelska, eftersom fler människor behöver förstå vad du har att säga.)
Tack. Kan hända att jag översätter det. Vi får se om det finns tid för det.
Bra inlägg! Du skulle inte kunna tänka dig att skriva ett inlägg om det s.k. problemet med induktion? Jag har en hel del egna tankar och det vore intressant att se vad du har att säga om saken.
Tack. Ja, det kan jag kanske tänka mig. Får jag fråga dig: Är du bekant med Objektivismen? Om så, hur bekant är du?
Intel kanske skulle sluta sälja till EU-politikerna.
Ja, jag har läst hela OPAR, The Objectivist Ethics och en hel del på nätet. Hur bekant det gör mig vet jag inte :)
OK, jag bara undrade av ren nyfikenhet. Jag tror detta gör dig ganska bekant. Tror nämligen inte att jag har sett dig här förut. :)
Aha, på så sätt :) Jag hittade dig via newsmill för ett tag sedan, har bara inte kommenterat något förrän nu :)
Carl, detta är ju ett helt fantastiskt bra inlägg.
Jag kan dock inte låta bli att undra vad reaktionen skulle bli om New York Times fick ta del av dina tankar. Du har inte övervägt att höra av dig till dem?
Mvh
Viktor: Tack. Nej, det har jag faktiskt inte. Men ja, det kanske man borde. Vi får se. Är dock lite för upptagen med att söka jobb och undersöka induktionsproblemet. Och en massa andra saker.
Hela artikeln bygger på ett felaktigt antagande: att kollektiv har rättigheter. Bara individer har rättigheter.
Deklarationen om de mänskliga rättigheterna skyddar individer från att straffas eller fråntas sin egendom godtyckligt. Intel är ingen individ, utan ett kollektiv av aktieägare, och skyddas därför inte av deklarationen.
Du har fel. Jag bygger inte alls min argumentation på premissen att kollektiv kan ha rättigheter, men som du själv säger består ett företag av dess ägare; de är individer och de har rättigheter. Det är deras rättigheter som Intel som företag också har och det är deras rättigheter som kränks. (Jag bygger inte heller min argumentation på FN:s deklaration över de mänskliga rättigheterna. Min teori om rättigheter är Ayn Rands.)
Så man kan kränka individuella rättigheter indirekt genom åtgärder mot ett kollektiv av individer?
Provisoriskt svar: Ja.
Det är alltså inte kollektivet i sig som har rättigheter, utan de ingående individerna. De enda rättigheter vi kan tillerkänna kollektivet, är de som krävs för att garantera de ingående individernas rättigheter. Vi kan alltså inte förutsätta att ett kollektiv, som Intel, har samma rättigheter som individer.
Även om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte formulerar några rättigheter till organisationer, så gör Europakonventionen det, vilket är den lag som Europadomstolen dömer efter:
1. Jag förutsatte ingenting.
2. Kollektivet, dvs företaget, är alla de ingående individerna, så din distinktion är meningslös. Ett företag, liksom alla andra frivilliga, kontraktuella sammanslutningar i ett kapitalistiskt samhälle, har samma rättigheter som individerna som utgör företaget. I den mån man kan göra någon skillnad, så är det ingen väsentlig skillnad. Men skillnaden är denna: ägarna måste inte vara verksamma inom företaget som direktörer eller styrelseledamöter eller något annat. Men företagsledningen och styrelsen, och alla andra inom företaget, har samma rättigheter som ägarna. Men deras jobb är att representera ägarnas intressen och de jobbar för ägarna genom frivilliga kontraktuella överenskommelser. Men just därför är de också en del av den stora frivilliga kontraktuella sammanslutning av alla inblandade individer som utgör själva företaget. Och det enda som krävs för att man ska erkänna och respektera företagets rättigheter qua en frivillig, kontraktuell sammanslutning är, åtminstone i ett civiliserat samhälle, att man erkänner och respekterar alla dessa frivilliga kontraktuella överenskommelser som finns mellan ägare, företagets anställda och företagens kontrakt med andra företag. När EU inte respekterar dessa frivilliga, kontraktuella avtal med andra företag, då kränker man företagets rättigheter qua frivillig, kontraktuell sammanslutning.
3. Din kommentar om Europakonventionen är också irrelevant, eftersom mitt resonemang har, som sagt, inget med Europakonventionen eller FN:s deklaration att göra.