Kategori: Nationalekonomi

Ett arv från den keynesianska välfärdsstaten

Carl Svanberg1 kommentar

PJ Anders Linder skrev i gårdagens SvD en ganska bra artikel om hur relativt fattig mediansvensken har blivit till följd av en politik som har syftat till att få oss att spara mindre och konsumera mera.

Det här är ingen slump. Under lång tid har politiken i Sverige tyckt bättre om Slösa än Spara. En solidarisk samhällsmedborgare ska spendera sina pengar och hålla efterfrågan uppe och hjulen rullande och inte leka småborgare med pengar i madrassen. Folk med egna resurser får bara idéer och blir allmänt uppstudsiga.

Förmögenhetspolitiken har gått ut på att hålla den privata förmögenhetsbildningen i schack och jaga in så mycket pengar som möjligt till staten. Det märks i inkomstbeskattningen, fastighets- och förmögenhetsskatterna och den så ogina behandlingen av företagare.

Men det märks också i socialiseringen av trygghetssystemet och de tvärsäkra löftena om att staten ska ta hand om livets alla skeden, för en sak vet man tack vare nationalekonomin: när folk tror att staten sörjer för framtiden så sparar man mindre på egen hand.

Visst är det fantastiskt? Om man för en politik som syftar till att slösa med välståndet så … slutar man upp fattigare än vad man var från början! *gnuggar mina ögon i misstro*

Läs hela.

En ironisk insikt?

Carl Svanberg8 kommentarer

Varför är högre utbildning så fruktansvärt dyrt i USA? Jacob Sollum förklarar i en Reasonartikel:

Aid supporters also note that the cost of attending college has been rising faster than the rate of inflation for the last two decades. Yet easy money at taxpayers’ expense fuels this escalation. Basic economic theory tells us that boosting the demand for a product or service, which is what government loans and grants effectively do, tends to raise its price.

In a 2005 Cato Institute paper, Hillsdale College political scientist Gary Wolfram reviewed the relevant studies and concluded ”there is a good deal of evidence suggesting that federal financial assistance has the unintended consequence of increasing tuition for all students.” One study found public and private four-year colleges increased net tuition (taking internal aid into account) by 68 cents and 60 cents, respectively, for each additional dollar in Pell Grants. Another study found private colleges raised net tuition by 72 cents for each additional dollar of federal loan aid.

Är det inte lite ironiskt? Det är staten som kränker människors rätt till sjukvård, precis som det också är staten som kränker människors rätt till utbildning.

Staten gör detta hur? Genom att initiera fysiskt våld eller tvång stoppa människor som annars hade haft råd från att skaffa sig sjukvård respektive utbildning. Hur? Genom statliga interventioner som skatter, subventioner, inflation och regleringar. Dessa gör varor otillgängliga för människor, antingen för att de har orsakat en brist eller också för att de har fördyrat dem.

Genom höga skatter stoppar man människor från att göra annars lönsamma affärer med varandra. Genom hyresregleringar stoppar man människor från att bygga billiga och annars lönsamma hyresrätter samtidigt som man stoppar människor från att hyra dem. Genom minimumlöner stoppar man arbetsköpare från att anställa människor som annars hade varit lönsamma för dem samtidigt som man stoppar samma människor från att acceptera erbjudandet av samma jobb. Genom ett system med läkarlicenser stoppar man vissa människor från erbjuda läkarvård samtidigt som man stoppar andra från att acceptera detta erbjudande. Genom inflationsfinansierad välfärdspolitik ser man till att driva upp priserna på mer eller mindre allt, vilket gör att sparandet undermineras, investeringar uteblir, kapitalet rostar sönder och människors köpkraft försämras.

Notera att det verkligan är fråga om fysiskt våld och tvång. Skatter, subventioner, inflation och regleringar är ytterst uppbackat av staten och staten är ett legaliserat våldsmonopol. Betalar du inte skatt hamnar du i fängelse. Centralbankens auktoritet och förmåga att skapa inflation kommer från staten. Fackföreningarnas makt att mer eller mindre tvinga upp lönerna kommer helt från staten. Hyresreglaringar och läkarlicenser är lagar som upprättas genom fysiskt våld eller tvång. Bryter du mot lagen hamnar du i fängelse.

Lägg märke till att andra människors rationalitet är vad som gör dem till ett värde för oss. Rationella människor är ärliga, rättvisa, produktiva och pålitliga människor. Det enda sätt du kan stoppa människor från att vara rationella är genom att stoppa dem med våld eller hot om våld. Så det enda sätt du kan stoppa andra människor från att vara av ett värde för dig, att främja ditt liv, att göra ditt liv trevligare och bättre, är genom att förbjuda dem från att agera i enlighet med deras rationella omdöme, genom att kränka deras rättigheter. (Detta faktum antyder varför det i förbigående sagt inte råder några intressekonflikter mellan rationella människor.) Ändå är detta vad statliga interventioner syftar till och uteslutande resulterar i.

Observera att det finns inga egentliga vinnare här, bara förlorare. Man kan inte åstadkomma något gott genom våld och tvång. Det är inte gott för offren som exempelvis läkarna. Det är inte gott för de påstådda förmånstagarna som exempelvis patienterna. Eftersom det inte råder några intressekonflikter mellan rationella människor är det inte av något objektivt värde för någon människa, att somliga står under fysiskt våld eller tvång.

Om något av detta kommer som en större överraskning för dig, då är det nog hög tid för dig att börja studera rationell nationalekonomi och rationell filosofi. Gör du det kommer du inte bara inse destruktiviteten i statens ingrepp på marknaden. Denna insikt kan verka tämligen deprimerande, men det är den inte. Denna insikt kan nämligen också få dig att se hur mycket bättre världen faktiskt kan bli. Och det är en inspirerande och hoppingivande insikt.

Jag tror inte mina ögon

Carl SvanbergLämna en kommentar

Detta är verkligen inget man läser varje dag. I varje fall inte i mainstream-medierna. Robert Stacy McCain har skrivit en alldeles underbar artikel i The Washington Times. Det är nästan så att jag måste gnugga mina ögon av misstro. Den heter ”Economic forsight and fantasy” och inleds så här:

Most politicians are economic illiterates, and so are most journalists. Those were a couple of observations William A. Middendorf III shared with me during a recent interview.

Mr. Middendorf made his fortune as an investor before becoming treasurer of the 1964 Goldwater campaign. I was interviewing him about his new book, ”A Glorious Disaster: Barry Goldwater’s Presidential Campaign and the Origins of the Conservative Movement.”

As much as Mr. Middendorf enjoyed discussing his account of the historic Goldwater campaign, I got the feeling he would much rather talk economics. Mr. Middendorf recalled that Republican Richard Nixon once said ”we are all Keynesians now,” referring to economist John Maynard Keynes’ interventionist theories that inspired the meddlesome policies of American liberalism from the New Deal onward.

By the 1960s, the idea of a government-controlled economy was accepted even by many ”conservative” Republicans. But not Barry Goldwater, not Ronald Reagan — and not Mr. Middendorf, who studied under Joseph Schumpeter and Ludwig von Mises, leading proponents of the Austrian School of economics.

Läs hela! Det blir bara bättre och bättre!

Om bara någon kunde skriva en liknande artikel om objektivismen och Ayn Rand. :)

Reisman och objektiva värden

Carl SvanbergLämna en kommentar

För ett tag sedan gjorde jag reklam för George Reismans artikel om globaliseringen. Då hade jag inte haft tid att läsa den, men den tiden har jag nu tagit mig. Därför kan jag konkludera att det var en fantastisk text. Det fanns en del saker som inte var nytt (om man har läst hans bok), men det fanns också en del saker som var nytt. I vilket fall som helst är det något som bör läsas.

Jag vill citera ett par stycken som jag tycker är guld, eftersom det visar på hans förmåga att integrera och därmed hans förmåga att se fundamentala samband. Och då är det inte bara fråga om fundamentala samband mellan ekonomiska fenomen utan även mellan dessa fenomen och en rationell etik. Detta är inget man ser varje dag. I synnerhet inte bland ekonomer. Detta beror på att den sortens integrationer som Reisman gör, kräver att man faktiskt har en genuin kunskap i ämnet.

Reisman skriver:

Ironically, no matter how successful my business may be, if the foundation of its success was government coercion—however improbable it may be that government coercion can ever be the foundation of economic success—that coercion takes away any objective basis on which to now label what I have achieved as a ”success.” Viewed prospectively, by people being compelled against their will to provide financing for my business, the value they attach to retaining their funds is greater than the value they attach to any prospective success I may have. Precisely that is why they wish to retain their funds rather than turn them over to the government and to me, and do turn them over only under the threat of physical force—i.e., they pay their taxes to avoid being hauled off to jail and offer no resistance to the tax collectors to avoid being injured or killed in a physical struggle with them.

And viewed retrospectively, after my alleged success, all those who were the victims of the coercion imposed to finance my business can no more reasonably view the outcome as a success than the victim of any other act of violence, such as an armed robbery or a rape, can view the outcome as a success even in the highly unlikely event that the perpetrator is in a position to pay substantial damages. In the nature of the case, no one who values his own person can ever desire to be the victim of any act that overrides the judgment of his mind and violates his freedom of choice, or accept the existence of such acts without the strongest possible rejection and protest. In the utmost favorable circumstances, Gomory and Baumol’s policies could be a success only to those who attached no value to themselves.

The ultimate foundation of economic success is man’s reasoning mind, which acts only on the basis its own voluntary free choice. The position of Gomory and Baumol, and all other supporters of statism and government intervention reduces to the absurdity of holding that the violation of the essential foundation of economic success is the cause of economic success.

Det finns mycket mer som jag skulle vilja citera, men jag avstår från att göra det. Vill ju inte avslöja för mycket för de som ännu inte har läst igenom hela artikeln. Men detta citat bör ändå räcka. För här ser vi ett perfekt exempel på hur Reisman lyckas göra en bra integrering av rationell nationalekonomi med rationell filosofi. Det Reisman säger är nämligen en direkt följd av Ayn Rands filosofiska insikt om att värden faktiskt är objektiva.

Ayn Rand skrev:

The objective theory holds that the good is neither an attribute of ”things in themselves” nor of man’s emotional states, but an evaluation of the facts of reality by man’s consciousness according to a rational standard of value … Fundamental to an objective theory of values is the question: Of value to whom and for what? An objective theory does not permit context-dropping or ”concept stealing”; it does not permit the separation of ”value” from ”purpose,” of the good from beneficiaries, and of man’s actions from reason. (”What is Capitalism?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 23)

Lite längre fram:

The objective theory of values is the only moral theory incompatible with rule by force … If one knows that the good is objective–i.e., determined by the nature of reality, but to be discovered by man’s mind–one knows that an attempt to achieve the good by physical force is a monstrous contradiction which negates morality at its root by destroying man’s capacity to recognize the good, i.e., his capacity to value. Force invalidates and paralyzes a man’s judgment, demanding that he acts against it, thus rendering him morally impotent. A value which one is forced to accept at the price of surrendering one’s mind, is not a value to anyone; the forcibly mindless can neither judge nor choose nor value. An attempt to achieve the good by force is like an attempt to provide a man with a picture gallery at the price of cutting out his eyes. Values cannot exist (cannot be valued) outside the full context of a man’s life, needs, goals, and knowledge.

Så väldigt sant.

Statliga interventioner förstör

Carl SvanbergLämna en kommentar

Att USA skulle vara ”kapitalismens högborg” är ju något man ofta får höra från okunniga och indoktrinerade socialister i detta land. Om det bara vore så väl. Sanningen är ju att USA plågas av massor med destruktiva skatter och regleringar av olika slag. Det allra senaste är Sarbanes-Oxley-lagen. Denna lag lär bland annat ha resulterat i att Wall Street- och Nasdaq-börsen har blivit betydligt mindre attraktiva för utländska företag. DN:

Förändringen är drastisk. I studien konstateras att USA:s andel av värdet av alla globala nyintroduktioner föll från 50 procent år 2000 till 5 procent 2005. Samtidigt har premien för en Wall Street-notering reducerats kraftigt.

…

Men det finns också flera negativa faktorer som direkt talar mot Wall Street. Det fallande intresset för New York-börsen bland utländska bolag går att spåra till 2002. Det var då som USA-kongressen i efter Enronkollapsen och andra företagsskandaler i it-bubblans kölvatten antog Sarbanes-Oxley-lagen som skärpte regleringarna på USA:s finansmarknader.

Lagen, framför allt dess sektion 404, har nu blivit något av ett rött skynke på Wall Street som klagar högljutt över att tvingas följa kostsamma och tidsödande rutiner för att kunna leva upp till onödigt stränga redovisnings- och revisionskrav. För ett genomsnittligt företag blir det en extra nota på flera miljoner dollar per år.

Utländska bolag skyggar inte bara för detta dyra besvär utan befarar också att en börsnotering i USA ökar risken för masstämningar – class-action suits – mot den egna företagsledningen, styrelsemedlemmar och revisorer som kan ställas till svars i rättssalen. Det handlar numera om avsevärda belopp. Företagens kostnader för denna USA-specifika juridiska modell har ökat från totalt 150 miljoner dollar 1995 till 3,5 miljarder dollar 2005 – och då exkluderas de 6,1 miljarder dollar som blev resultatet av uppgörelsen kring Worldcoms skandalkonkurs.

New York-börsens vd John Thain har själv tvingats konstatera att europeiska och asiatsiska företag kan ha skäl att fråga sig om en notering på Wall Street är värd besväret och prislappen.

…

Mycket står på spel om Wall Street tappar konkurrenskraft. USA:s finansmarknadshegemoni spelar en central roll för USA-ekonomin och bidrar till att det enorma handelsunderskottet kan finansieras med ett stadigt kapitalinflöde.

Man försöker så klart göra sig av med denna omoraliska lag, men det lär inte bli av. ”[D]et politiska klimatet gör att utsikterna för lagändringar är osäkra. Missnöje med företagsskandaler, skyhöga vd-löner och vidgade inkomstklyftor ger knappast idealiska förutsättningar att gå till val på bättre villkor för Wall Street”. Sarbanes-Oxley-lagen är faktiskt den mest en av de mest antikapitalistiska lagar som har införts i USA på mycket länge. Och kom ihåg att det var republikanerna som gjorde den verklig. Detta är därför ytterligare bevis för att de konservativa inte är några sanna vänner till kapitalismen och friheten, utan att de i själva verket är fiender till den.

Hur välfärdsstaten skapar fattigdom

Carl Svanberg24 kommentarer

Hur ondskefull Murray N Rothbard än är, och han kan verkligen var ond när han väl känner för att vara det, så kan han verkligen sin sak när det kommer till ämnet nationalekonomi. Det finns därför ingen anledning att ignorera hans bidrag här. Häromdagen kom jag över en ljudbokversion av hans bok For a New Liberty. Det kapitel jag lyssnade på idag handlade om välfärdsstaten. Detta är ett väldigt bra kapitel varför jag bara måste rekommendera det (se här och här). Ni kan höra ljudversionen här.

Det riktigt fina med detta kapitel är att den kommer med en ganska bra diskussion om betydelsen av värderingar. Rothbard visar hur somliga människor är fattiga just eftersom de har dåliga värderingar. (Han säger det inte explicit men hans diskussion antyder också att problemet mycket väl kan vara psykoepistemologiskt; det verkar handla om att många människor bland de fattiga är så pass antibegreppsliga och konkretbundna i sitt tänkande att de är mer eller mindre oförmögna att tänka långsiktigt.) Vidare framgår det i diskussionen att välfärdsstaten ser till att skapa och bevara fattigdomen genom att ekonomiskt sponsra denna sortens värderingar.

Detta är dock inte det enda fina med detta kapitel. En annan bra sak är att Rothbard ger massor med exempel på hur statliga interventioner av olika slag ser till att stoppa fattiga från att jobba sig ur sin fattigdom. Det handlar inte bara om sådant som minimumlöner som skapar arbetslöshet, utan även om sådana saker som hur staten gör det svårare för ensamstående föräldrar, och då i synnerhet kvinnor, från att jobba, eftersom den reglerar bort dagmammorna. Rothbard skriver:

In recent years, there has been a great deal of agitation for the government to supply day-care centers to care for children of working mothers. Allegedly the market has failed to supply this much needed service.

Since the market is in the business of meeting urgent consumer demands, however, the question to ask is why the market seems to have failed in this particular case. The answer is that the government has ringed the supply of day-care service with a network of onerous and costly legal restrictions. In short: while it is perfectly legal to deposit one’s children with a friend or relative, no matter who the person is or the condition of his apartment, or to hire a neighbor who will be taking care of one or two children, let the friend or neighbor become a slightly bigger business, and the State cracks down with a vengeance. Thus, the State will generally insist that such day-care centers be licensed and will refuse to grant the license unless registered nurses are in attendance at all times, minimal playground facilities are available, and the facility is of a minimum size. There will be all sorts of other absurd and costly restrictions which the government does not bother to impose on friends, relatives, and neighbors—or, indeed, on mothers themselves. Remove these restrictions, and the market will go to work to meet the demand.

Verkligen. Och detta, bör jag betona, är bara ett av många exempel som tydligt visar på den skadliga effekten av statliga interventioner i ekonomin, hur välfärdsstaten skapar fattigdom.

Free to Choose

Carl Svanberg5 kommentarer

Har ni lite tråkigt ikväll? Några timmar över att slå ihjäl? Då har jag ett tips. Se Milton Friedmans Free to Choose. (Via: Marginal Revolution.) Men jag vill samtidigt uppmärksamma en dokumentärfilm av de prominenta ekonomerna från Misesinstitutet som heter Money, Banking and the Federal Reserve. (Ni ska kunna se den här, men om den länken inte fungerar, vilket den alldeles nyss inte gjorde för mig, då kan ni även se den här.) Saken är nämligen den att jag anser att Friedmans analys av vad som orsakade den stora depressionen är väldigt bristfällig och att hans ”lösning” på inflationen inte är en lösning alls. Har ni efter detta fortfarande lite tid över, se då till att läsa kapitlet ”Gold versus Inflation” i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics. Enjoy!

Några ord om Friedman

Carl Svanberg7 kommentarer

Milton Friedman är död. Detta är inte en nyhet längre, men jag vill ändå säga ett par ord om denna man.

När jag var 15-16 år gammal och sökte efter böcker som kunde förse mig med argument för kapitalism och frihet, kom jag bland annat över Friedrich Hayek och Milton Friedman. Detta var innan jag kom över Ayn Rand. Hayek gav mig absolut ingenting; han bara tråkade ut mig. Friedman var i jämförelse bättre.

Friedman var enligt mig framför allt bra på att förklara och på att argumentera någorlunda sakligt för frihetliga reformer. Det fanns dock brister hos honom som tänkare och som ekonom, men de upptäckte jag ju inte förrän senare. Och jag vet inte om de är tillräckligt stora för att fördöma honom. Men det finns ju ingen anledning att förneka existensen av dem.

Hans monetarism var en falsk teori. Men trots detta kan man nog ändå uppskatta honom för att han åtminstone hjälpte till att misskreditera Keynes teorier och därmed såg till att underminera hans fullständiga dominans. Även om det kanske, på kort sikt, sker till priset av att monetarismen fick en framgång, innebar ju detta också att man bereder vägen för andra sorters invändningar. När Keynes ”sanningar” inte längre betraktas som dogmer som ingen sansad själ får eller kan invända emot, får även bättre ekonomer med bättre infallsvinklar en större chans.

Det var en brist hos honom som tänkare att han såg på ekonomi som ett värdeneutralt ämne, som om det inte har något med moral att göra. Detta medförde, bland annat, att han förstärkte den falska dikotomin mellan det moraliska och det praktiska. Vilket medförde, bland annat, att han förstärkte den falska föreställningen om kapitalismen som ett i grunden omoraliskt, eller i bästa fall amoraliskt, system samtidigt som socialismen sågs som ett i grunden moraliskt men, tyvärr, opraktiskt system.

Men den kanske största brist hos honom var att han implicit sett var en altruist, trots allt explicit prat om att låta människor göra vad de vill, så länge de inte kränkte andras frihet. Ty han förespråkade bidrag till de fattiga i form av en ”negativ inkomstskatt” och skolpeng för valfrihet inom skolan (dvs välfärdsétatism).

Det kan, i det stora hela, tyckas vara en struntsak. Men den sortens moraliska eftergifter ger vind i ryggen för socialister över hela världen. Genom att komma med ett sådant förslag ser han till att i principiella termer moraliskt förkasta kapitalismen som sådan. Även om han själv inte såg dessa implikationer och följde ut dem i sitt tänkande, ser han på detta sätt till att öppna dörren för en massa invändningar som bygger på samma altruistiska grund.

Trots dessa brister kan jag ändå rekommendera honom för nybörjare, detta i kraft av hans pedagogiska förmåga. Man kan ju själv alltid ignorera de falska idéerna. Och om man inte vet att de är falska eller varför, lär man förhoppningsvis upptäcka det med tiden, om och när man studerar andra, enligt mig, bättre tänkare och ekonomer.

Reisman om globalisering

Carl SvanbergLämna en kommentar

George Reisman har skrivit en lång essä om globaliseringen. Jag har inte hunnit läsa den men den verkar, som alltid när det kommer till Reisman, läsvärd. Ett utdrag:

This article shows that by incorporating billions of additional people into the global division of labor, and correspondingly increasing the scale on which all branches of production and economic activity are carried on, globalization makes possible the unprecedented achievement of economies of scale  the maximum consistent with the size of the world’s population. First and foremost among these will be the very substantial increase in the number of highly intelligent, highly motivated individuals working in all of the branches of science, technology, and business. This will greatly accelerate the rate of scientific and technological progress and business innovation. The achievement of all other economies of scale will also serve to increase what it is possible to produce with any given quantity of capital goods and labor. Out of this larger gross product comes a correspondingly larger supply of capital goods, which makes possible a further increase in production, resulting in a still larger supply of capital goods, in a process that can be repeated indefinitely so long as scientific and technological progress and business innovation continue and an adequate degree of saving and provision for the future is maintained. The article shows that from the very beginning, the process of globalization serves to promote capital accumulation simply by dramatically increasing production in the countries in which foreign capital is invested, out of which increase in production comes an additional supply of capital goods.