Har ni lite tråkigt ikväll? Några timmar över att slå ihjäl? Då har jag ett tips. Se Milton Friedmans Free to Choose. (Via: Marginal Revolution.) Men jag vill samtidigt uppmärksamma en dokumentärfilm av de prominenta ekonomerna från Misesinstitutet som heter Money, Banking and the Federal Reserve. (Ni ska kunna se den här, men om den länken inte fungerar, vilket den alldeles nyss inte gjorde för mig, då kan ni även se den här.) Saken är nämligen den att jag anser att Friedmans analys av vad som orsakade den stora depressionen är väldigt bristfällig och att hans ”lösning” på inflationen inte är en lösning alls. Har ni efter detta fortfarande lite tid över, se då till att läsa kapitlet ”Gold versus Inflation” i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics. Enjoy!
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Hela serien är väl närmare 15 timmar, inklusive avsnitten ifrån 1990? Jag håller just nu på att gå igenom dem faktiskt, och har sett de första 5 avsnitten. Han var en mycket karismatisk man, minsann, men jag är inte tillräckligt insatt i ekonomi för att diskutera hans förklaring av depressionen. Skulle du säga att den är felaktig eller bara ofullständig? Milton Friedman verkar vara en ekonom som i princip alla politiska läger har respekt för, vilket gör att man genast blir utfryst om man kritiserar honom, vilket jag förvisso inte gjort då jag inte har kunskap nog för att kritisera honom (då det han säger verkar fullkomligt resonabelt utan den kunskapen).
Henrik Sundholm: Jag skulle säga felaktig. Se först Money, Banking and the Federal Reserve. Om du efter att ha sett den fortfarande inte förstår vad som är fel med Friedmans analys av den stora depressionen, får du återkomma så ska jag försöka förklara för dig.
Eller OK, jag kan ge dig lite ledtrådar. Men jag tycker ändå att du bör se dokumentärfilmen jag rekommenderade.
Orsaken till depressionen var inflation skapad av centralbanken och systemet med fraktionella bankreserver. Vad säger Friedman? Han säger att depressionen istället orsakades av att centralbanken inte räddade tillräckligt många eller viktiga banker undan den penningkontraktion som de själva lade grunden till, genom att inflatera penningmängden via kreditexpansion. Det var i alla fall detta som gjorde den stora depressionen till den STORA depressionen och inte bara en ”vanlig” recession.
Att skapa pengar ur tomma intet genom kreditexpansion, vilket var _orsaken_ till den stora depressionen, och till alla konjunkturcykler, var och är en bedräglig aktivitet, som i princip endast är möjlig eftersom staten inte förbjuder det och därutöver faktiskt sponsrar hela systemet genom att låta centralbanken agera som bankernas bank, ”the lender of last resort”. Men Friedman klandrar inte detta systemet. Han tror tvärtom att inflation (dvs en ökning av penningmängden) är ”nödvändigt” för ekonomisk tillväxt. Istället klandrar han staten för att den denna gång inte ”tog sitt ansvar” genom att sponsra detta system.
Så vad är då, i praktiken, Friedmans ”lösning” på depressionen som ju orsakades av inflation? Mer inflation! Staten ska trycka upp en massa sedlar, förse bankerna med dem, och därmed rädda dem. Sedan när bankpaniken är över, kan allt återgå i sin vanliga destruktiva ordning, staten kan fortsätta inflatera penningmängden för att ta ekonomin ur recessionen, skapa en ny högkonjunktur, med dess oundvikliga lågkonjunktur som följd. Som du ser är detta ingen lösning alls. Det är bara att bädda för fler konjunktursvängningar. Det är som att lösa en förgiftning genom att tillföra mer gift!
Det finns en bra genomgång av vad som är fel med Friedman och monetarismen också i appendixet till Reismans ”The Government Against the Economy”. (Den boken finns ju återgiven i stort sett i sin helhet i ”Capitalism”, men appendixet finns inte med. Det som står i det avhandlas förstås på andra ställen i ”Capitalism”.)
Friedmans ”lösning” på inflationen var att införa en regel om att penningmängden skulle ökas med en i förväg bestämd procentsats varje år. Men han var tydligen inte ens överens med sig själv om exakt vilken procentsats – ibland var det 2% och ibland så mycket som 5%. Hursomhelst, så är det ju ingen lösning alls, utan bara ett försök att lösa inflationsproblemet med inflation.
Reisman hittar fem fel med Friedmans idé, av vilka det första och mest grundläggande är att det strider mot idén om ekonomisk frihet: det innebär att penningmängden ska kontrolleras av *staten”. Det viktigaste av allt är att staten skiljs från ekonomin.
Det finns också en bra kritik av Friedman i förordet till Murray Rothbards ”The Case for a 100 Percent Gold Standard”.
På den tiden vi hade Bretton Woods-systemet fanns det ett ”officiellt” guldpris på $35/ounce. När Bretton Woods klappade ihop 1971 och detta officiella guldpris avskaffades, förutspådde anhängare av Mises att guldpriset skulle skjuta i höjden, medan både keynesianer och monetarister i stället förutspådde att det skulle sjunka (från $35 ända ner till $6). De trodde att guldet fick sitt värde från dollarn, och att när bandet mellan guld och dollar klipptes av, skulle guldpriset falla!
Nåväl, ”misesianerna” fick ju rätt. Guldet steg snabbt till $70/ounce och fortsatte stiga. (Några år senare, under Carter-epoken, nådde det $850/ounce, vilket är rekordet hittills.)
Rothbards kommentar: ”Here was a clear-cut case where the Misesian forecasts were proven gloriously and spectacularly correct, while the Keynesian and Friedmanite predictions proved to be spectacularly wrong. What, it might well be asked, was the reaction of the Establishment, all allegedly devoted to the view that ‘science is prediction’, and of Milton Friedman, who likes to denounce Austrians for supposedly failing empirical tests? Did he, or they, graciously acknowledge their error and hail Mises and his followers for being right? To ask that question is to answer it. To paraphrase Mencken, that sort of thing will happen the Saturday before the Tuesday before the Resurrection Morn.”