Kategori: Filosofi

11 september 2001…

Carl Svanberg2 kommentarer

Den 11 september 2001 är, än så länge, den enskilt värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade upp, som många amerikaner och andra oskyldiga västerlänningar gjorde den morgonen, och insåg, långsamt, att det faktiskt finns en hel röresle av religiösa fanatiker som omfattar miljoner och åter miljoner militanta muslimer, som vill förinta västvärlden.

Tyvärr kan jag bara konstatera att många amerikaner, och européer, återigen har börjat sova – trots alla terrorattacker sedan dess, inklusive den som man nyligen satte stopp för i Storbritannien. Folk verkar inte inse att detta är ett krig som islamisterna för, och att det enda som kan stoppa det är att väst svarar med ett krig. Frågan är om det beror på evasioner eller på en enorm okunskap.

En del kommentatorer har sagt att detta är tredje världskriget. Jag instämmer fullständigt. Eller det är i alla fall början på det. Men folk bara sover och lyder. Lyder under den rädsla som terroristerna har orsakat. De reagerar inte. De verkar tro att denna rädsla är den naturliga och bästa reaktionen på eländet. Men det är det inte.

Varför i helvete ska vi i väst behöva oroa oss för att sprängas ihjäl i flygplan? Varför i helvete ska vi vara rädda för att bli mördade? Varför ska vi behöva låta terrorism bestämma våra resmål? Varför ska vi acceptera detta när det kommer till islamisk terrorism men inte någon annan form av terrorism? Varför ska vi acceptera detta som om det vore ett naturfenomen som ingen kan göra något åt?

Hur kommer det sig att ingen är rädd för nazisterna längre? Därför att USA och britterna bombade dem tillbaka till stenåldern. Sedan dess har tyskarna varit fromma lamm. Ja, nästan lite för fromma om vi ser på hur de numera ställer sig till frågan om att krossa hotet från t ex Iran. Varför är det ingen som är orolig för att Japan ska börja härja i Asien igen? Samma svar.

Islamismen kan, precis som nazismen, fascismen och kommunismen, besegras – och det fullständigt. Islamisk terrorism är inget vi måste ”anpassa” oss till. Det är något vi kan krossa och göra slut på en gång för alla.

Lösningen är väldigt enkel. Faktum är att lösningen är på många enklare än vad andra världskriget var eftersom väst idag har ett totalt militärt överläge jämfört med vår primära fiende här: Iran. I alla fall i nuläget. Om vi väntar kommer övertaget att försvinna med tiden. Därför är det så angeläget att vi gör något åt saken nu. Inte imorgon. Då kan det nämligen vara för sent. Men det är inte västvärldens militära position som håller oss tillbaka. Det är vår bristande självaktning.

Vill väst överleva? Det är en absurd fråga, kan somliga tycka. Men viljan att leva är ingen medfödd sådan. Det är uppenbarligen en bedrift som människor måste kämpa sig till. Det är en medveten övertygelse. De som inte aktivt väljer att leva, kommer att på ett eller annat sätt, via implikation, att ge upp sitt liv. Det är idéerna i kulturen som leder in dem till dessa självdestruktiva tankarna. Jag tänker på idéer som kristendomen (som ju för med sig ”älska din fiende”-ismen, dvs altruismen) och multikulturalismen (som ju för med sig vanföreställningen att terroristerna är lika onda eller goda som oss och att vi därför inte har någon rätt att sätta ett större värde på väst än på Iran).

Det finns tyvärr tydliga tecken på att väst inte vill överleva. I USA och Europa bölar människor, framför allt vänstern, över fångarna på Guantanamo och kräver att man ska respektera deras ”rättigheter”. Men de har inga rättigheter: det finns ingen rätt att mörda människor och ägnar man sig åt ett terrorkrig mot väst, då säger man upp alla sina rättigheter.

De blundar också inför det faktum att USA har släppt ut, under den värdelösa världsopinionens påtryckningar, flera hundra av dessa fångar. Men inte i första hand för att de var oskyldiga. Detta vet vi eftersom många av dem snabbt återgick till sina gamla vanor av våld och terror. De har åter igen mördat oskyldiga människor. Detta tycks dock inte bekymra kritikerna till USA:s försvarskrig. Allt de bryr sig om är terroristernas påstådda ”rättigheter”, precis som de före Irakkriget bara brydde sig om ”folkrätten”, dvs Saddam Husseins påstådda ”rätt” att mörda och terrorisera.

Finns det trots allt detta fortfarande hopp? Det gör det. Men frågan är hur länge till. Det är det nog ingen som vet.

Det som ger skäl för hopp är vetskapen om att fienden än så länge är svag. Det enda som kan ge fienden en seger är västvärldens ovilja att försvara sig. Vi har nämligen förmågan att försvara oss och att en gång för alla göra oss kvitt detta gissel. Iran och Saudiarabien använder sig trots allt av terrorism eftersom de än så länge inte har den militära förmågan att utmana oss direkt. Det är alltså ett tecken på militär svaghet från deras sida. Och även om terrorism dödar många människor, kan det inte göra slut på hela nationer, än mindre en storslagen civilisation som vår.

Fienden behöver oss – de behöver västvärldens ovilja – för att överhuvudtaget ha en chans. Det visar, bara för att ta ett exempel, inte minst det faktum att palestinierna inte skulle kunna överleva utan biståndet från väst. Utan västvärldens tysta accepterande av rollen som offer, har de ingen chans i världen att komma undan med detta.

Det finns andra tecken på att vi har skäl att vara hoppfulla. En sådan indikator var det faktum att amerikanerna återvalde president Bush som president. Han blev återvald på grund av kriget mot Irak och hans löfte om att fortsätta kriga mot islamisterna. Vi alla vet att han inte har levererat vad han har lovat och att Irak på många sätt har utvecklats till allt annat än en framgång. Men detta visar ändå på att en stor del av amerikanerna, hösten 2004, ännu inte hade gett upp sin rätt till liv, sin självaktning. Detta är ju inte alltför länge sedan.

Somliga säger att förklaringen till att Bush har fått ett så lågt förtroende på sistone, beror just på att han inte har levererat vad han lovade.

Opinionsundersökningar har också visat att många amerikaner tycker att Iran utgör ett hot och att man bör göra något åt detta. Fler och fler röster höjs i de amerikanska mainstreammedierna som föreslår just att man måste militärt möta Iran.

När Israel i en militärt sett katastrofal insats bemötte attacker från Hizbollah i Libanon, var det oväntat många som inledningsvis visade dem deras stöd. En oväntat stor andel av västvärldens ledare kunde ställa sig bakom dem. Eftersom deras insats var hämmad och senare blev avbruten av en dödlig dos av altruism och en med tiden alltmer påtryckande världsopinion, blev den ett misslyckande. Men israelerna har inte gett upp. De accepterar inte utkomsten. De håller sin patetiska premiärminister ansvarig och kräver hans avgång. De vill av allt att döma se en ledare som är villig att slåss för att vinna. I nästa val kan det mycket väl bli så.

Allt detta är skäl för hopp. Men det räcker inte. Eftersom det är fel sorts idéer som har gjort västvärlden ovillig att stå upp för sig själv, att försvara sig, att fullständigt krossa fienden, är det också endast bättre idéer som kan få väst på bättre tankar, en rationellare inställning till problemet. I ljuset av denna insikt är det alltid bra att veta att bättre idéer får en allt större spridning. Tiden rinner långsamt ut. Låt oss därför hoppas på att det finns tillräckligt med tid för att dessa idéer ska få sitt genomslag.

Islam vs väst: medvetandets primat vs verklighetens absolutism

Carl SvanbergLämna en kommentar

Thomas Sowell skrev för ett tag sedan om varför muslimerna hatar väst:

Humiliation and hate go together. Why humiliation? Because a once-proud, dynamic culture in the forefront of world civilizations, and still carrying a message of their own superiority to ”infidels” today, is painfully visible to the whole world as a poverty-stricken and backward region, lagging far behind in virtually every field of human endeavor.

There is no way that they can catch up in a hundred years, even if the rest of the world stands still. And they are not going to wait a hundred years to vent their resentments and frustrations at the humiliating position in which they find themselves.

Israel’s very existence as a modern, prosperous western nation in their midst is a daily slap across the face. Nothing is easier for demagogues than to blame Israel, the United States, or western civilization in general for their own lagging position.

Vad är det egentligen för mentalitet som avslöjas i islamisternas handlande? Vad är det för filosofi, som ytterst speglas i deras krig mot väst? Det är ett religiöst krig, men fundamentalt är det ett krig mot verkligheten själv.

Hatet mot väst och därmed Israel är på ytan ett uttryck för deras religiösa övertygelser. Väst är på grund av deras världsliga strävan omoraliskt och måste därför bekämpas. Islam måste för moralens och därmed ”vår” skull ta över. Men på ett mer fundamentalt plan är hela deras krigföring ett uttryck för den filosofiska essensen av all religion: medvetandets primat.

Medvetandets primat är föreställningen om att medvetandet går före och står över verkligheten. Det är den föreställningen som vildar ger uttryck för när de dansar till gudarna för att få regn, eller när kristna ber i hopp om att Gud ska hela dem eller sina kära, eller när ett litet barn skriker i protest mot en tillvaro som inte automatiskt underkuvar sig dess nycker. Muslimerna ligger på samma nivå som dessa barn. Enligt islam borde deras civilisation vara bäst och dominera, just eftersom de har Gud på sin sida. Men i själva verket ligger de efter väst inom praktiskt taget alla avseenden.

Och precis som ett litet barn frustrerat får för sig att slå sönder saker och ting, när det inte får som det vill, väljer de militanta muslimerna att göra detsamma. Om väst inte frivilligt tänker underkasta sig deras nycker, känslor och tro, då väljer de att förstöra väst. Men ytterst är det inte väst som är deras fiende; väst blir mest måltavlan för deras projiceringar. Den egentliga fienden är verkligheten själv.

Ayn Rand beskrev denna mentalitet på följande sätt:

. . . the Witch Doctor, the man who dreads physical reality, dreads the necessity of prcatical action, and escapes into his emotions, into visions of some mystic realm where his whishes enjoy a supernatural power unlimited by the absolute of nature . . . To the Witch Doctor, emotions are tools of cognition, and whishes take precedence over facts. He seeks to escape the risks of a quest for knowledge by obiliterating the distinction between consciousness and reality, between the perceiver and the perceived, hoping that an automatic certainty and an infallible knowledge of the universe will be granted to him by the blind, unfocused stare of his eyes turned inward, contemplating the sensations, the feelings, the urgings, the muggy associational twistings projected by the rudderless mechanism of his undirected consciousness. Whatever his mechanism produces is an absolute not to be questioned; and whenever it clashes with reality, it is reality that he ignores . . . The only validation of his consciousness he can obtain on earth is the belief and the obedience of others, when they accept his ”truth” as superior to their own perception of reality. (For the New Intellectual.)

Observera hur passande denna beskrivning slår in på Irans president Ahmadinejad som ju kräver att väst ska buga inför Iran och gå över till islam – eller dö. Varför dö? Därför att det är det enda sätt en människa som evaderar kan göra det med ”gott samvete”: ”Non-thinking is an act of annihilation, a wish to negate reality, an attempt to wipe out reality.” (Atlas Shrugged.)

Sådana som bin Laden och Ahmadinejad, liksom deras miljoner anhängare och fotsoldater, står å ena sidan inför deras tro som all annan tro bygger på känslor, och å andra sidan verkligheten som vägrar automatiskt lyda under deras känslor. Inför detta val valde de sina känslor; det är verkligheten måste evaderas, förnekas och om nödvändigt fall tillintetgöras. Psykologiskt medför detta oundvikligen ett hat för denna värld.

Varför hat? Just eftersom konflikten mellan deras känslor och verkligheten är konstant. Hatet projiceras sedan mot väst. Varför väst? Därför att väst uppvisar ”arrogans” medelst sin oerhörda förmåga och framgång i att faktiskt kunna behärska naturen. Konsekvensen blir krig, terrorism och blodbad.

Det är för detta som tusentals människor har fått sätta livet till i islamisternas krig mot väst. Och det är, än så länge, för detta som västvärldens blödiga och altruistiska ledare har offrat vår säkerhet, frihet och ytterst våra liv, genom att skona regimer som Iran och Saudiarabien.

Valfrihetens tyranni?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Psykologen Barry Schwartz menar att valfriheten är ett problem. Detta är, så klart, den gamla civilisationskritiken som aldrig ger sig. Varje år ska det komma någon stackare som ska beklaga sig över valfriheten. Barry Schwartz har till och med skrivit en bok som heter Valfrihetens tyranni.

Vad är hans argument? SvD:

– Självklart är det bra med en viss valfrihet, men det betyder inte att ännu mer valfrihet är ännu bättre. Blir det för många alternativ att ta ställning till överväger de negativa effekterna som uppstår i samband med själva valsituationen. En överväldigande mängd valmöjligheter kan leda till oro, stress och missnöje, ja även till depression, säger han i en mailintervju med SvD från det ansedda universitetet Swarthmore College i USA.

Det finns många förklaringar, framgår det i artikeln, men de allra flesta av dessa verkar inte särskilt begripliga såvida man inte förstår dem inom ramen för den kontext som Schwartz själv etablerar tidigt i artikeln.

. . . enligt Barry Schwartz är det inte så konstigt [att vi ”dras till valmöjligheter som nattfjärilar till ljuset”]. Vi överfalls dagligen av reklam som lockar med nya spännande produkter och tjänster.

Så här långt skulle man ju kunna tro att Schwartz vill hålla vårt kommersiella samhälle ansvarigt för det elände som valfriheten sägs resultera i. Men så är det inte. Nyckeln till att förstå problemet, som Schwartz ser det, kommer här: ”Som de sociala människor vi är, jämför vi oss dessutom ständigt med andra. Och vem vill ha den tråkigaste mobilsignalen, de alldagligaste kläderna eller de mest ointressanta semesterminnena?” Låt oss nu, i ljuset av detta försöka förstå oss på de andra förklaringarna.

Det finns enligt Schwartz forskning som visar att vi för det mesta ignorerar alla objektiva fakta om en viss vara som vi har kommit över, till förmån för ”livliga” berättelser om varan, från våra vänner och bekanta. Hur kommer det sig? Därför att andra människors omdömen, som vi gillar eller litar på, vänner och bekanta, uppenbarligen är viktigare än våra egna omdömen, de fakta som vi på egen hand har tagit reda på. Men det finns mer ledtrådar i artikeln.

En annan sak som riskerar att lägga krokben för oss i valsituationer är bristande självkännedom. Särskilt svårt verkar det vara att förutspå i dag vilka behov vi kommer att ha i morgon. I USA har forskare bland annat gjort experiment med collegestudenter som fått välja vilket tilltugg de skulle tilldelas mellan föreläsningspassen under en treveckorsperiod. Halva gruppen fick välja i förväg för hela perioden och eftersom de trodde att de skulle tröttna på att äta salta pinnar varje vecka, valde de flesta att variera tilltuggen. Den andra halvan av gruppen fick välja snacks i samband med den aktuella föreläsningen. Av dem valde en majoritet glatt samma tilltugg vecka efter vecka – utan minsta tanke på att det skulle bli tjatigt.

Hur detta på något sätt skulle kunna ”bevisa” att valfrihet är ett problem som skulle kunna generera ångest och depressioner, framgår inte, men det är ändå talande att bristande självkännedom om våra behov och preferenser, ett fenomen som i allra högsta grad är verkligt för många, skulle kunna göra valfriheten till ett gissel. För hur ska man veta vad det är man bör välja, om man inte ens vet vad det är man vill?

Men i ljuset av den kontext vi sedan tidigare har kunnat etablera blir problemets natur än mer uppenbart. Problemet ligger i att många människor lever i andra hand, det vill säga, via andra människor. De vill sällan något själva. Vad andra vill, vet, tycker, låter sig imponeras av – det får istället bestämma. Men vi har många vänner, många bekanta. Det finns många röster, till höger och vänster, att ta hänsyn till. Experterna på TV, grannarna, föräldrarna, vännerna, kollegorna på jobb, etc. Vem ska man gå efter? Hur ska man göra? Vad ska man välja? Det är inte konstigt att det är svårt att välja om man lever på detta sätt.

Ytterligare en risk med dagens näst intill oändliga valmöjligheter är att människor drabbas av beslutsångest och blir så paralyserade att de helt avstår från att göra medvetna val. Sannolikheten för att detta ska inträffa ökar tydligt med antalet tillgängliga alternativ, visar forskning. I ett experiment ställde några forskare ut 24 marmelader av god kvalitet på ett provbord utanför en affär. Kunderna fick provsmaka och erbjöds sedan en dollar i rabatt om de köpte en burk marmelad. Någon dag senare ställde forskarna bara ut sex olika marmeladsorter. Vid en jämförelse visade det sig att det större utbudet drog till sig fler kunder, men bara 3 procent köpte någon marmelad. När det bara fanns sex olika alternativ att välja mellan köpte hela 30 procent av de potentiella kunderna en burk.

– Många människor känner sig plågade av att behöva välja bara ett alternativ när de har så många lockande möjligheter framför sig. Om de efter mycket möda lyckas bestämma sig för ett alternativ har de ofta hunnit bygga upp så höga förväntningar att de ändå blir lite besvikna. Eftersom vi i vårt individualistiska samhälle förväntas ta personligt ansvar för alla våra val, förebrår och skuldbelägger de sig själva för att ha valt fel alternativ. För att slippa att drabbas av detta väljer många att helt avstå ifrån att välja, säger Barry Schwartz.

Ja, att skylla på individualismen är verkligen avslöjande. Andrahandsmänniskor skyr eget ansvar, eget tänkande, eget omdöme, mer än något annat. De vill att andra ska bestämma åt dem, fatta deras beslut, välja åt dem, etc. Då slipper dem själva tänka och ta ansvar för sina egna val. De slipper, tror de, ha skäl för att ångra sig eller oroas över konsekvenserna. Det är därför som de aldrig har några problem med att lägga sina liv i andras händer, att låta staten monopolisera allting, så att de slipper sätta sig in bland olika alternativ inom olika marknader.

På frågan om varför det är ett problem med att somliga har svårt att ta ett beslut, svarar Schwarts:

– Om valen gäller marmelad är det kanske inte så avgörande, men om du lever i ett samhälle där dina livsvillkor verkligen påverkas av dina egna val är det ett stort problem.
– I USA är det ett större bekymmer än i Europa eftersom vi gör så skamligt lite för att förse våra medborgare med livets nödvändigheter, oberoende av vilka individuella val de har gjort. I samhällen med mer humana skyddsnät betalar individen inte ett lika högt pris för oförmågan att fatta beslut.

Så andrahandsmänniskornas beslutsångest, som ett direkt resultat av deras ovilja att tänka själva, deras önskan att ”tryggt” låta andra styra deras liv, och ”ta hand” om dem, används här som en rationalisering inte bara för att avskaffa valfriheten, det personliga ansvaret, utan även för att befria människorna helt från verkligheten, detta genom att införa ett socialt skyddsnät som gör att människor slipper betala för sina dåliga val, sina felaktiga omdömen. Då kommer deras beslutsångest att lätta, tycks Schwartz mena. Men USA som ju är ett friare samhälle, med ett mindre statligt socialt skyddsnät, gör ”skamligt lite” i detta avseende, och därför måste det tillsammans med friheten fördömas.

Men det finns ett alternativ, antyder Schwartz. Problemet är att många människor, när de erbjuds valfrihet, får för sig att hela tiden sträva efter det bästa, det mest värdefulla, det som kan ge de mest lycka, etc. Men eftersom det är svårt att finna och uppnå det bästa, blir de för det mesta inte nöjda eller glada, säger Schwartz. Men människor som låter sig nöjas med det mesta, som tar det mesta som om det vore ”bra nog”, de har däremot, större möjligheter att bli nöjda och glada.

Hur väl vi klarar av att hantera livets alla valsituationer hänger mycket ihop med vår personlighet, menar Barry Schwartz. Även om de flesta av oss svär emellanåt över alla val vi tvingas ta ställning till, är det allra svårast för de så kallade maximerarna. De är personer som hela tiden drömmer om att göra det perfekta valet och som lägger ner mycket tid och energi på sökandet efter det.

Alternativet till att direkt bekämpa förekomsten av ”valfrihetens tyranni”, är alltså att förneka värdet av att sträva efter det perfekta valet, och möjligheten till att verkligen uppnå det, till att börja med. Ellsworth Toohey fyller i:

Kill men’s sense of values. Kill his capacity to recognize greatness or to achieve it . . . Don’t deny the concept of greatness. Destroy it from within. The great is the rare, the difficult, the exceptional. Set up standards of achievement open to all, to the least, to the most inept – and you stop the impetus to improvement, to excellence, to perfection. . . Don’t set out to raze all shrines – you’ll frighten men. Enshrine mediocrity – and the shrines are razed” (For the New Intellectual, Ayn Rand, s 72)

Och för att citera vidare: ”Don’t bother to examine a folly – ask yourself only what it accomplishes.” (ibid, s 73). Så vad åstadkommer man då genom att underminera värdet av att sträva efter det bästa, det perfekta, under ”valfrihetens tyranni”? Låt mig säga så här: det är absolut ingen olyckshändelse att Schwartz avslutar intervjun med att ställa och besvara sin egen fråga på följande sätt: ”Om det är samhället [som alstrar förekomsten av ”maximerare”] – vilket jag misstänker – gör de utökade valmöjligheterna inte bara att människor som är maximerare blir olyckliga, utan det förvandlar också ”bra nog-människor” till maximerare.” Implikationen är tydlig. Syftet är, så klart, att underminera värdet av friheten som sådan. Och för vad? För att skona andrahandsmänniskorna från ”våndan” och ”tortyren” av att behöva ta ett personligt ansvar, att fatta egna beslut, att fälla egna omdömen, att slippa tänka på vad andra tycker och tänker.

Dagens last

Carl Svanberg3 kommentarer

”First things first”. Som ni kanske har märkt, är det lite dött här. Som vanligt går det upp och ned för min del. Ibland har man mycket att säga, ibland har man det inte. I mitt fall är det just nu som så att jag faktiskt har en hel del idéer för vad det är jag vill skriva om på min blogg, men jag känner inte att jag har tiden. Det blir kanske bättre igen om en vecka, när jag har hunnit bli van vid mitt nya schema, men just nu i övergången kommer det att bli lite tufft. (Om inte annat lär jag ta mig lite tid under helgen för att dela med mig med lite tankar som jag går och bär på.)

Saken är nämligen den att jag för närvarande läser två 20 poängs kurser samtidigt: idéhistoria och ekonomisk historia. Så jag har en del att göra. Men det ska nog gå ändå. Hoppas jag ;)

Jag kommer, utöver de övriga idéer jag har, förmodligen finna inspiration att kommentera saker och ting som jag observerar medan jag studerar. En spontan observation som jag kan bjuda på redan nu är att trots Ekonomicentrum i Lund har ett rykte om sig att vara en institiution för ”nyliberal propaganda”, så har än så länge föreläsningen i ekonomisk historia tagit en ytterst marxistisk form. Kanske är det ämnets natur som gör det omöjligt att undvika en marxistiskt beskrivning av den ekonomiska historien, men jag finner det ändå lite lustigt med tanke på institutionens rykte.

En sak till. Somliga har kanske försökt läsa mina essäer som jag gjorde reklam för ett tag sedan, men de har kanske märkt att det inte går. Det beror på att det är strul med servern. Men det är inte jag som sköter om den. Jag kan inget om sådant. I vilket fall som helst är servern inte ens inom min närvaro, så jag skulle ändå inte kunna göra värst mycket åt det även om jag visste hur man skulle åtgärda det. Men jag har fått höra att de som har hand om det, håller på att jobba med det. Jag kommer att underrätta de intresserade här på bloggen så snart jag vet att det fungerar igen.

Hur som helst. Nu över till dagens last. Jag vill dock utfärda en liten kort varning för att en del av detta kommer att vara lite gammalt, men alla har ju inte alltid tid eller lust att läsa en miljard bloggar om dagen, så då kanske man missar ett och annat litet guldkorn, varför jag ändå hoppas på att detta jag säger kan vara av värde ;)

European Dawn – After the Social Model. Eftersom jag gillar det mesta Munkhammar säger, har jag fått det generella intrycket av att detta är en väldigt smart och god liberal. Så därför har jag länge haft en lust att köpa hans bok, European Dawn. Efter jag läste igenom Stefan Karlssons recension av boken, blev jag ännu mer uppmuntrad att gå från tanke till handling, så direkt efteråt beställde jag mitt exemplar. Läs Stefan Karlssons recension, så kanske även du blir uppmuntrad att köpa den.

Apropå Munkhammar. För ett tag sedan gjorde medierna väsen, som vanligt, kring att den borgerliga alliansens skattesänkningar kanske inte blir så stora som det från början var tal om. Jag protesterade lite emot Mona Sahlins resonemang kring detta för ett tag sedan. Nu har Munkhammar också sagt sitt om det och jag instämmer fullständigt i hans beskrivning: ”Media förväxlar skatter och utgifter, egna pengar och bidrag. Alla får sänkt skatt med 1000 kr, punkt. Vill man sedan vara med i facket, en schackklubb eller Amnesty får man betala med egna pengar. Men det gör ju inte skattesäkningen mindre. Och den blir inte heller mindre av att vissa bidrag stramas åt.” Sant.

En miljon lever på bidrag. OK, detta är numera definitivt inte nytt. Men det är inte många som till min kännedom har kommenterat socialdemokraternas totala oärlighet i frågan. Inte nog med att regeringen har valt att inte ta fram uppgifterna för valåret, för det är obekvämt att tala om dem, så hävdade faktiskt Göran Persson i utfrågningen av honom för ett par veckor sedan, att dessa uppgifter inte är särskilt intressanta eftersom bland dessa människor finns det, enligt honom, även ”barnbidragstagare” och dylikt. Dvs väldigt generella och allmänna bidrag. Kanske tror Göran Persson på detta själv. Eller kanske inte. Även om vår statsminister verkar ha tappat nästan all kontakt med verkligheten, vilket illustreras av hans tydliga benägenhet till att ljuga om nästan allt som inte är bekvämt att tala om, så kan väl inte Göran Persson påstå att folk faktiskt försörjer sig på ett bostadsbidrag eller ett barnbidrag? Det går ju liksom inte. Och skulle dessa människor räknas in som ”försörjda” på bidrag, då hade ju siffran varit betydligt större än den dryga miljon som idag lever på ”socialbidrag, a-kassa, aktivitetsstöd, sjukpenning och förtidspension” (SVT).

Miljöpartiet vs vetenskap. Joakim Henriksson har gjort lite undersökande journalistik och har, föga förvånande förvisso, upptäckt att miljöpartiet har en ganska, oseriös inställning till vetenskap. Det behövs mer av den här varan i Sverige. Ty i Sverige är väldigt många journalister alldeles för lata och alldeles för ”vinklande”.

Apropå ”vinklande” journalister. Jag tror inte alltid att det är fråga om genuin oärlighet. Jag tror snarare att det väldigt ofta är som Harry Binswanger förklarade det i sin några år gamla artikel, ”Philosophy and Journalism: Intrinsicism in Reporting”, nämligen att folk inte är medvetna om att de ger uttryck för sina filosofiska övertygelser, och att de hela tiden ser världen utifrån ett filosofiskt perspektiv, ungefär på samma sätt och av samma skäl som folk generellt sett inte dagligen tänker på att de har en dialekt. Intressant och lärorikt och rekommenderas därför för läsning.

Varför är väst civiliserat?

Carl Svanberg2 kommentarer

DN:

I sin senaste videorulle uppmanar al-Qaida alla – och särskilt – amerikaner att omvända sig till islam. Annars kommer det att gå illa.
 
Videon lades ut på en webbsida på lördagen rapporterar nyhetsbyrån Reuters från Dubai.

I den uppmanar ”Azzam amerikanen” alias Adam Yahiye Gadahn, en amerikan från Kalifornien som omvänt sig till Islam, kristna att ångra sig.

– Till amerikaner och resten av kristenheten säger vi, antingen ångrar ni era irrvägar och går in i sanningens ljus eller behåller ni ert gift inom er och får lida för det i denna värld och den nästa, sade den turbanprydde Gadahn på engelska.

Den 48 minuter långa videon inleddes med ett kort tal av al-Qaidas näst högste ledare Ayman Zawahri. Han uppmanade webbsidans besökare att lyssna till budskapet, som kallades ”En inbjudan till islam.”

– Vår broder ”Azzam, amerikanen” talar till er utifrån den medkänsla han känner för de otrogna , med det öde som väntar dem, sade Zawahri.

Kan religionens destruktiva natur bli framställd på ett tydligare sätt än så här? Religion, tro, måste i den mån de troende tar sin religion på allvar och vill sprida och implementera sina religiösa övertygelser, resultera i våld och tvång.

Det har, precis som Ayn Rand gör klart i sin essä, ”Faith and Force: The Destroyers of the Modern World”, att göra med religionens natur. Ayn Rand skrev:

I have said that faith and force are corollaries, and that mysticism will always lead to the rule of brutality. The cause of it is contained in the very nature of mysticism. Reason is the only objective means of communication and of understanding among men; when men deal with one another by means of reason, reality is their objective standard and frame of reference.  But when men claim to possess supernatural means of knowledge, no persuasion, communication or understanding are impossible. Why do we kill wild animals in the jungle? Because no other way of dealing with them is open to us. And that is the state to which mysticism reduces mankind — a state where, in case of disagreement, men have no recourse except to physical violence. And more: no man or mystical elite can hold a whole society subjugated to their arbitrary assertions, edicts and whims, without the use of force. Anyone who resorts to the formula: ”It’s so, because I say so,” will have to reach for a gun, sooner or later.

Hur kommer det sig att de kristna här i väst inte slutar upp som terrorister? Det beror i huvudsak inte på att det kristna budskapet skulle vara mycket mer civiliserat än det muslimska. Det finns många segment i Bibeln som på ett eller annat sätt sanktionerar våld, tvång, mord och övergrepp.

Men de allra flesta kristna tar, tack och lov, inte Bibeln eller sin religion med något större allvar. De lever för det mesta inte i enlighet med den. De lever bara efter den när det är bekvämt. Vilket, tack och lov, är väldigt sällan.

Vi vet detta eftersom de nästan aldrig beter sig om om de ens har läst Bibeln. Om de har läst den, då väljer de nästan alltid att aktivt ignorera allt sådant som de av någon anledning inte gillar. Ibland ska den tolkas metaforiskt, ibland inte. Ibland ska man ta hänsyn till kontexten, ibland inte. Ibland ska man avfärda vissa verser, eftersom de förekommer i det gamla testamentet. Ibland inte. Hur bestämmer man när det passar att tolka Bibeln på det ena eller det andra sättet – eller att godtyckligt ignorera delar man inte är bekväm med? Av allt att döma finns det bara två svar här: 1. dina känslor eller 2. din prästs känslor.

Men vad är det som styr de flesta kristnas känslor här? De värderingar som Renässansen och Upplysningen har försett dem med. Renässansen och Upplysningen innebar att västerlänningen återigen började respektera förnuftet. Det blev svårt att låta bli när man kunde se vad som hände när man släppte tänkarna fria att tänka, uppfinna, innovera och producera. Det var svårt att blunda vetenskapsmän som Isaac Newton.

Följden av denna grundläggande respekt för förnuftet, yttrar sig i västerlänningens uppskattning av det sunda förnuftet. När de såg att människan kunde fatta världen och skapa storverk medelst sitt förnuft, då började de inse också människans värde, och därmed också individens värde, liksom hennes behov av och rätt till frihet. När de insåg att människan medelst hennes förnuft bokstavligt talat kunde omvandla världen till ett paradis på jorden, började de också uppskatta den världsliga tillvaron. De började se värdet i att sträva efter lycka i denna världen. Betydelsen av att söka frälsning för det efterkommande livet började avmattas.

Och ser vi på hur de flesta, som utger sig för att vara kristna här i väst, faktiskt lever sina liv är det uppenbart att de flesta söker leva och uppnå lycka här, i detta livet, inte ”rening” genom självplågeri och lidande. (Notera vad som har hänt med innebörden av Långfredagen.) Att de sedan inte lever på ett sätt som alltid främjar deras välbefinnande, är något som endast bevisar att människor inte har en medfödd, automatiskt och felfri kunskap om vad som faktiskt ligger i deras egenintresse.

De flesta kristna hatar inte livet, sig själva, sina vänner eller sina pengar, eller sitt välstånd, eller något annat som hör till det världsliga till. I synnerhet inte i världens rikaste land, USA. Det finns ju trots allt inte många kristna som överger allt de äger och lever i små kommunistiska hippiekollektiv, som Jesus lärjungar gjorde. Det finns inte många kristna som undviker att ha föräktenskaplig sex. Och de allra flesta dras inte med ett dåligt samvete över sina världsliga och lyckosökande liv.

Det finns förstås en växande skara av kristna fundamentalister i USA, som söker förstöra landet genom att förvandla det till en kristen teokrati. Men notera att även de har än så länge uppvisat en minimal respekt för förnuftet. De vänder sig ju trots allt inte till tvång, våld och terrorism; de använder sig istället av övertalning medelst opinionsbildning, debatt, lobbyism.

Det är inte kristendomen som har gjort västvärlden civiliserad och framgångsrik. Det är respekten för förnuftet som gjorde kristendomen civiliserad och därmed västvärlden civiliserad. Men om man inser allt detta, och om man inser att detta är en stor dygd hos den västerländska civilisationen, hur kan man då med ett gott samvete plädera för att vi återigen ska överge förnuftet och istället underkasta våra liv och vårt omdöme inför Bibeln? Nej, det kan man naturligtvis inte.

Dagens last

Carl Svanberg5 kommentarer

I Frankrike säger affärsmännen ifrån. Nima Sanandaji har skrivit en bra artikel om hur affärsmännen i Franrike lämnar landet på grund av landets välfärdspolitik som straffar de mest produktiva med höga skatter. Sanandaji visar dock att välfärdspolitiken inte bara straffar de mest produktiva, de straffar även de med låga inkomster genom att göra så att det lönar sig lite att arbeta. Resultatet är hög arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk stagnation. Det finns med andra ord lite rättvisa här i världen.

Uppdatering: Stefan Karlsson citerar en artikel som berättar om hur tyskarna flyr landet på grund av de omfattande regleringarna och skatterna i landet. En tysk lärare som citeras i artikeln berättar att hon lämnade Tyskland för Frankrike! Det säger väl egentligen allt? ;)

Jobbspöket. Gårdagens ledare i Expressen säger inte mycket nytt, men det den säger tål att upprepas:

Och Persson är givetvis övertygad om att arbetslösheten – den öppna – kommer att falla till 4 procent under hösten.

Tänk, så lägligt.

Eller som Konjunkturinstitutets chef, Ingemar Hansson, syrligt konstaterar för TT: ”Det är klart att det går att komma ner till 4 procent om man till exempel förtidspensionerar 50 000 arbetslösa eller ytterligare drar upp Ams-åtgärderna kraftigt.”

Så cyniskt som det är sant.

Ny nätnattväktare. Per-Olof Samuelsson konstaterar att Tännsjös mördaretik idag omsätts i Kina. Men när man säger sanningen, då kommer mördaretikens försvarare (?) och kallar en för ”korkskalle” och ”kretin”.

De ”moderata” muslimerna. En vän till mig, Joakim Henriksson, tipsade mig om en artikel av Michael Bowers i vilken han redogör för hur muslimerna ställer sig till terrorism, Osama bin Laden, kvinnors rättigheter, etc. Slutsatsen är att de där ”moderata” muslimerna knappast utgör den överväldigande majoritet som man ofta hör talas om i debatten, men som exempelvis aldrig har demonstrerat på våra gator och torg för Israels oförytterliga rätt att försvara sig mot islamiska terroristgrupper som Hamas eller Hizbollah.

Välfärdsétatism vs kapitalism. Stefan Karlsson illustrerar, återigen, på ett klockrent sätt skillnaden mellan välfärdsstaten Sverige och den fria marknadens Estland. Kapitalismen är verkligen, som Ayn Rand en gång uttryckte det, framtidens system – om det är tänkt att mänskligheten ska ha en framtid. I detta samband vill jag också uppmärksamma George Reismans senaste inlägg. Det visar nämligen tydligt hur statliga interventioner i ekonomin gör vår levnadsstandard sämre.

”Radikala reformer hos Folkpartiet”. Munkhammar höll igår ett bra anförande för Folkpartiets arrangemang i riksdagen om företagande. Med någon enstaka reservation håller jag med om allt han sade. Detta tal bekräftar åtminstone för mig att Munkhammar är den bästa liberala mainstreamdebattören i Sverige idag.

Ideologins styrka

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag såg alldeles nyss Lars Ohlys utfrågning på SVT. Min spontana reaktion är att Ohly gjorde väldigt bra ifrån sig. Han sade inte en enda vettig sak under hela timmen, men det var inte det jag tänkte på. Vad som ständigt slår mig när jag lyssnar på Ohly är hans förmåga att kunna svara kortfattat, sammanhängande och konsekvent på frågor. Han kan till och med svara med enkla ”Ja” eller ”Nej”.

I ett mer rationellt samhälle vore detta inte en så sällsynt företeelse som det är i dagens pragmatiska Sverige. Vad är det som gör att Ohly har denna ”förmåga”? Det är ideologins styrka och kraft. Det råder ingen som helst tvekan om att Ohly drivs av en stark ideologisk övertygelse. Ohly är en människa som tar sina idéer på allvar – i den mån en marxist nu kan ta idéer på allvar. Det finns inte många som honom och det är synd.

Kom inte här och säg att Ohly bekräftar att ideologi är farligt och opraktiskt. Bara för att Ohlys kommunism får farliga och opraktiska konsekvenser betyder inte att man ska avfärda teorier, ideologier och principer som sådana som farliga eller opraktiska. (Det är alltid lika fascinerande att höra människor så otroligt stöpta i filosofiska vanföreställningar, såsom pragmatismen, uttryckligen avfärda betydelsen av filosofiska idéer och politiska ideologier, på strikt filosofiska grunder.) Att somliga idéer är falska i teorin, som kommunismen, och därför får förödande konsekvenser i praktiken, är inget argument emot ideologi som sådant. Det finns nämligen rationella idéer, filosofi, ideologi och principer.

Folket gillar klara besked. De gillar ”Ja” eller ”Nej”; inte för att de tror på ”enkla lösningar”, utan för att de vill veta vart en politiker vill föra landet. De gillar inte eviga diskussioner om tekniska detaljer. De vill inte fästa sin blick vid ett träd, eller ibland inte ens det, utan blott en liten gren till ett träd. De vill se skogen; de vill se helheten; de vill veta var vi i det stora hela är på väg.

Men nu lever vi tyvärr i ett pragmatiskt Sverige. Så det ligger i sakens natur att politikerna ska fästa blicken på detaljerna och låta de ideologiska klyftorna mellan höger och vänster reduceras till långdragna diskussioner om huruvida vi ska ha 70% a-kassa eller 80%.

Pragmatismen gör att politikerna i sin ovilja att handskas med praktiska problem medelst principer ofta känner sig tvungna att avgränsa problemet till just sådana små tekniska frågor. Problemet är dock det att anledningen till varför man inte kan lösa problemen när man har reducerat frågan till en sådan omfattning, är att man fortfarande inte kan lösa det. Inte utan principer, ideologi och teori. Det är därför som Ohly vet vad han ska svara, medan de andra politikerna ofta måste trassla ur sig otroligt komplicerade härvor av kompromisser och nödlösningar.

Ohly framstår som handlingskraftig; om han bara hade fått mandatet att genomföra sin politik. De övriga framstår, hur engagerade de än är i tonen, som närmast handlingsförlamade i jämförelse. Sådan är kraften och styrkan av ideologi.

Vad som behövs i Sverige är mer ideologer. Fler politiker och debattörer som tar sina och andras idéer på allvar; som vet vad som står på spel. Mer principer, färre kompromisser. Det skulle inte bara göra debatterna mer fruktsamma, det skulle även göra dem mer intressanta att lyssna på. Det skulle också producera mer handlingskraftiga politiker. Eftersom Sverige behöver stora reformer inom praktiskt taget varje tänkbart område, vore det, i den mån vi nu talar om rationella principer och idéer, också väsentligen bättre politiker än de vi har nu.

Den sekulära högern

Carl SvanbergLämna en kommentar

Robert Tracinskis senaste artikel, ”The Secular Right”, är en väldigt bra artikel. Den riktar sig i första hand till amerikanska läsare, detta eftersom diskussionen förs inom ramen för vad som är typiskt för amerikansk inrikespolitik. Det handlar om striden mellan den ”sekulära” vänstern och den religiösa högern.

Det handlar om hur denna strid är en falsk dikotomi, att den bygger på den falska föreställningen om att den sekulära vänstern på något sätt är företrädare för förnuftet och att förnuftet säger subjektivism medan den religiösa högern istället företräder normer, värderingar och moral. Men detta är, som sagt, en falsk dikotomi. Det finns ett tredje korrekt alternativ: en sekulär höger.

Ayn Rand är förstås den filosofiska basen till en sådan sekulär och rationell höger. Och det är därför extra roligt att Tracinskis kolumner blir publicerade på en angenäm hemsida som RealClearPolitics. Det är ett gott tecken; det vore nämligen ett förödande tecken för högern om de i protest till Tracinski och Rand vägrade publicera artiklar som denna.

Tracinski skriver:

We all know the basic alternatives that form the familiar ”spectrum” of American politics and culture.

If a young person is turned off by religion or attracted by the achievements of science, and he wants to embrace a secular outlook, he is told–by both sides of the debate–that his place is with the collectivists and social subjectivists of the left. On the other hand, if he admires the free market and wants America to have a bold, independent national defense, then he is told–again, by both sides–that his natural home is with the religious right.

But what if all of this is terribly wrong? What if it’s possible to hold some of the key convictions associated with the right, being pro-free-market and supporting the war, and even to do so more strongly and consistently than most on the right–but still to be secular? What if it’s possible to reject the socialism subjectivism of the left and believe in the importance of morality, but without believing in God?

Läs hela!

Svårt att göra rationella val?

Carl Svanberg3 kommentarer

DN:

Magkänslan är snabb och instinktiv – och den styr oss mer än vi kan tro. Därför har människor svårt att göra rationella val.

Jaså? Vad är beläggen för detta då?

BEROENDE PÅ HUR ett val formuleras ser alternativen olika bra ut. Människans förmåga att bortse från formuleringar och välja objektivt är mycket begränsad, visar en studie som publicerats i Science.

Tänk dig valet: du har femtio kronor – vill du behålla tjugo kronor eller förlora trettio? Ett sådan val kan tyckas meningslöst; alternativen är ju precis likvärdiga. Men hur valalternativen beskrivs har stort inflytande. Negativa och positiva ord påverkar värderingen av valet.

– Hur konsekvenserna beskrivs är väldigt viktigt, säger Lennart Sjöberg, professor emeritus i ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm.

ORSAKEN TILL ATT en majoritet av alla personer beter sig irrationellt när de väljer är att hjärnan instinktivt värderar ner allt som har med något negativt att göra. Istället för två likvärdiga val ser personen därför ett bättre och ett sämre val. Detta – att beslutsfattaren gör sitt val baserat på subjektiva skäl – kallas rameffekt. Namnet kommer från insikten att hur en person värderar olika valalternativ beror på hans eller hennes referensram.

Men detta bevisar inte att människor har svårt för att göra rationella val. Om något verifierar detta att människor är fullt kapabla att göra rationella val.

Det spelar i slutändan ingen roll huruvida människor alldeles för snabbt låter sig luras eller övertygas av att ett alternativ är bättre än ett annat endast i kraft av hur det har formulerats, fast alternativen i verkligheten är lika bra. Poängen är att det är fullständigt rationellt att välja det som man själv, i enlighet med sina värderingar (”referensramen”), tycker verkar bäst.

Om människor för det mesta valde att systematiskt avstå från vad de själva upplever som något värdefullt, subjektivt eller objektivt sett, då hade kanske forskningsresultatet haft någon betydelse. För det vore verkligen irrationellt. (Man skulle faktiskt kunna argumentera för att det vore verket av en nihilistisk ”referensram”.) Men det är just detta folk i allmänhet inte gör. Inte om vi ska ta den här studien på allvar.

Det enda detta möjligen bevisar är att många människor borde vara mer vaksamma på hur de väljer. Att många människor borde tänka efter mer, innan de väljer och agerar. Och detta är något som alla människor är kapabla till att göra. Det är nämligen en akt av fri vilja. Att sedan alla inte utövar den, av olika skäl, är irrelevant.

Jag vet själv hur det är. Jag är, ibland, en ganska impulsiv människa. Men jag har via introspektion upptäckt att det är ganska lätt att ”ta ett steg” tillbaka och inse att man inte måste agera på sina impulser, att jag är fri att avstå från att ta ett snabbt och hastigt beslut baserat på magkänsla eller dylikt. Faktum är att de allra flesta av oss gör det dagligen.

Varför historien upprepar sig själv

Carl SvanbergLämna en kommentar

I min artikel, ”Evasioner på evasioner”, gav jag ett tydligt exempel på människans förmåga att evadera. Men det är inget unikt exempel. Det är många som har enorma svårigheter med att låta bli att evadera. Det är ofta omöjligt att veta vad det är som driver människor till att evadera. Visst, man kan alltid spekulera och få fram väldigt generella svar av typen: ”Sanningen gör ibland ont.”

Det är självklart att om man vägrar inse att islamisk fundamentalism är den fundamentala faktorn till den våg av islamisk terrorism världen har skådat de senaste 20-30 åren – en våg som bara har blivit mer och mer intensiv att det nu bara är en fråga om när innan det har utvecklats till en tsunami som kommer att slå in på land, någonstans, förmodligen i New York – då behöver man inte dra en massa obehagliga slutsatser beträffande världens tillstånd. Man behöver inte dra den obehagliga slutsatsen att vi står på randen till ett nytt världskrig. Man behöver inte dra den obehagliga slutsatsen att invandringen av muslimer är ett stort och växande problem. Det finns många sätt som detta problem yttrar sig. Ett sådant sätt är det allt större problemet med antisemitism och brott med antisemitiska förtecken, som den växande andelen muslimer står för.

Det är i ljuset av det faktum att människor har en oerhörd förmåga att evadera, som det blir intressant att se människors reaktioner till historien. Närmare bestämt utvecklingen före andra världskriget bröt ut. Många undrar rätteligen hur man kunde låta det bli krig, trots alla varningar, alla tecken. Historikern Victor Davis Hanson skrev nyligen en artikel ”The Brink of Madness” i vilken han tydligt redogör för hur historien håller på att upprepa sig. Han skriver:

When I used to read about the 1930s — the Italian invasion of Abyssinia, the rise of fascism in Italy, Spain, and Germany, the appeasement in France and Britain, the murderous duplicity of the Soviet Union, and the racist Japanese murdering in China — I never could quite figure out why, during those bleak years, Western Europeans and those in the United States did not speak out and condemn the growing madness, if only to defend the millennia-long promise of Western liberalism.

Of course, the trauma of the Great War was all too fresh, and the utopian hopes for the League of Nations were not yet dashed. The Great Depression made the thought of rearmament seem absurd. The connivances of Stalin with Hitler — both satanic, yet sometimes in alliance, sometimes not — could confuse political judgments.

But nevertheless it is still surreal to reread the fantasies of Chamberlain, Daladier, and Pope Pius, or the stump speeches by Charles Lindbergh (“Their [the Jews’] greatest danger to this country lies in their large ownership and influence in our motion pictures, our press, our radio, and our government”) or Father Coughlin (“Many people are beginning to wonder whom they should fear most — the Roosevelt-Churchill combination or the Hitler-Mussolini combination.”) — and baffling to consider that such men ever had any influence.

Not any longer.

Our present generation too is on the brink of moral insanity. That has never been more evident than in the last three weeks, as the West has proven utterly unable to distinguish between an attacked democracy that seeks to strike back at terrorist combatants, and terrorist aggressors who seek to kill civilians.

It is now nearly five years since jihadists from the Arab world left a crater in Manhattan and ignited the Pentagon. Apart from the frontline in Iraq, the United States and NATO have troops battling the Islamic fascists in Afghanistan. European police scramble daily to avoid another London or Madrid train bombing. The French, Dutch, and Danish governments are worried that a sizable number of Muslim immigrants inside their countries are not assimilating, and, more worrisome, are starting to demand that their hosts alter their liberal values to accommodate radical Islam. It is apparently not safe for Australians in Bali, and a Jew alone in any Arab nation would have to be discreet — and perhaps now in France or Sweden as well. Canadians’ past opposition to the Iraq war, and their empathy for the Palestinians, earned no reprieve, if we can believe that Islamists were caught plotting to behead their prime minister. Russians have been blown up by Muslim Chechnyans from Moscow to Beslan. India is routinely attacked by Islamic terrorists. An elected Lebanese minister must keep in mind that a Hezbollah or Syrian terrorist — not an Israeli bomb — might kill him if he utters a wrong word. The only mystery here in the United States is which target the jihadists want to destroy first: the Holland Tunnel in New York or the Sears Tower in Chicago.

In nearly all these cases there is a certain sameness: The Koran is quoted as the moral authority of the perpetrators; terrorism is the preferred method of violence; Jews are usually blamed; dozens of rambling complaints are aired…

Yet the present Western apology to all this is often to deal piecemeal with these perceived Muslim grievances: India, after all, is in Kashmir; Russia is in Chechnya; America is in Iraq, Canada is in Afghanistan; Spain was in Iraq (or rather, still is in Al Andalus); or Israel was in Gaza and Lebanon. Therefore we are to believe that “freedom fighters” commit terror for political purposes of “liberation.” At the most extreme, some think there is absolutely no pattern to global terrorism, and the mere suggestion that there is constitutes “Islamaphobia.”

Vad är orsaken till allt detta? Det är vägran att se skillnaden mellan rätt och fel; det är människors benägenhet att blunda istället för att öppna ögonen – och irrationella filosofier som kantiansk subjektivism, pragmatism, pacifism, marxism ger dem rationaliseringen för att göra det:

It is now a cliché to rant about the spread of postmodernism, cultural relativism, utopian pacifism, and moral equivalence among the affluent and leisured societies of the West. But we are seeing the insidious wages of such pernicious theories as they filter down from our media, universities, and government — and never more so than in the general public’s nonchalance since Hezbollah attacked Israel.

These past few days the inability of millions of Westerners, both here and in Europe, to condemn fascist terrorists who start wars, spread racial hatred, and despise Western democracies is the real story, not the “quarter-ton” Israeli bombs that inadvertently hit civilians in Lebanon who live among rocket launchers that send missiles into Israeli cities and suburbs.

Sedan konkluderar han: ”In short, if we wish to learn what was going on in Europe in 1938, just look around.” Men det är just det som är problemet. Hur är det tänkt att människor ska kunna lära sig något av historien, om de inte ens vill studera sin nutid? Det är människor som ”butjo”, människor som evaderar, som blundar inför verkligheten, som gör att det obehagliga de inte vill se bara kommer närmare och närmare, för varje dag som går.