Vad har Platon med Bushadministrationens neokonservatism att göra? John David Lewis skrev för tre år sedan en artikel, ”Opposing Platonic Conservatism: A Matter of Values”, som förklarade hur neokonservatism faktiskt är en platonsk ideologi. Dr Lewis är dock inte ensam i att ha identifierat detta faktum. Filosofen Simon Blackburn har nyligen skrivit en bok om Platons Staten där detta faktum behandlas. Den heter Plato’s Republic och kom ut förra året. På Amazon.com skriver Publishers Weekly:

Hitler, totalitarianism and neoconservatism can’t be blamed solely on ”time and circumstance, land, food, guns, and money, the economic and social forces,” he argues, so it may be that Socrates’ utopian republic, ruled by philosopher-kings, may also have influenced the world in the worst possible way. Blackburn explores the themes that support such an argument, from Socrates’ defense of the right of armies to conquer and colonize, to his extolling the benefits of a caste system.

I en intervju med författaren för denna nya bok för Salon.com kan man läsa:

Former Deputy Secretary of Defense Paul Wolfowitz actually took courses on Plato from Strauss at the University of Chicago; other neoconservative hawks with Straussian genes include Richard Perle, Zalmay Khalilzad, the former U.S. ambassador to Afghanistan and Iraq and current ambassador to the U.N.; and Bill Kristol, neocon pundit and co-founder of the Weekly Standard.

In his new book,”Plato’s Republic,” Simon Blackburn re-explores the seminal work. The professor of philosophy at the University of Cambridge in England (yes, the professor of philosophy — in England, Blackburn explains, professor really means head of the department), Blackburn was from 1990 until 2001 the Edna J. Koury distinguished professor of philosophy at the University of North Carolina. He’s also written for the New Republic and the New York Times Book Review; this is his ninth book. Salon spoke with Blackburn to get his perspective on why Plato is a hit with modern American conservatives, and what the ancient Greek philosopher might think of George W. Bush’s flight suit.

Intervjun är inte så givande som man skulle kunna tro; jag hade i alla fall förväntat mig mycket mer. Jag tyckte att en del av Blackburns svar var ytliga och konstiga. En del fann jag direkt intetsägande. Så om man verkligen vill förstå hur Platon influerar de neokonservativa bör ni istället läsa John D Lewis artikel.

Men det är ändå lite roligt inte ens humeaner som Simon Blackburn kan låta bli att se att det finns åtminstone någon koppling mellan abstrakt filosofi från ca 2500 år före Kristus, till de händelser som idag skapar rubriker världen över. Filosofi sätter ordningen; filosofi är den främsta faktorn i människans historia.

Tidigare har jag diskuterat innebörden av miljörörelsen som ett exempel på D2 inom samhällsfilosofi. Nu tänkte jag diskutera miljörelsen som M2. Men innan vi gör det vill jag först bara klargöra om det finns någon M1 inom miljörörelsen. Kom ihåg att det som gör något till D1 repsektive M1 är förekomsten av några rationella integrationer. Några rationella principer. Annars vore de D2 respektive M2. (Om allt detta låter alldeles för obegripligt, även med de ledtrådar som gavs i mitt förra inlägg, ber jag inte om ursäkt, detta då Leonard Peikoffs föreläsningar om DIM-hypotesen under en ganska lång period fanns tillgängliga alldeles gratis på Ayn Randinstitutets hemsida. Men som en liten tröst kan jag säga att inom kort kommer jag att publicera en essä som på ett introducerar oss till DIM-hypotesen.)

Så finns det en M1 inom miljörörelsen? Om så vad skulle det då innebära? Jag säger, tills vidare, att en miljörörelse som försöker argumentera för att vi ska värna om miljön och naturen, ytterst, med hänvisning till något overkligt eller till ett ”högre” värde (i motsats till D2-miljöaktivisterna som endast är ute efter förstörelse av industrisamhället och i princip alla förutsättningar för ett organiserat samhälle för förstörelsen skull) vore representanter här. Men hur skiljer vi då ut dem från M2 inom miljörörelsen? Jo, även om deras premisser ytterst vilar på irrationella grunder, förekommer det även en del rationella inslag. Det rationella inslaget här är faktiskt att de värnar om människors liv och välfärd.

Ett exempel här vore många kristna amerikaner. Exempelvis What Would Jesus Drive?-rörelsen. För vad rekommenderar de i konkret handling?

[T]o walk, bike, car pool, and use public transportation more; to purchase the most fuel efficient and least polluting vehicle available that truly fits our needs; to educate others about the moral concerns and solutions associated with transportation; to encourage automobile manufacturers to produce the most fuel efficient and least polluting vehicles possible that fit the needs of the American people; and, to urge government leaders to support public transportation, a significant increase in fuel economy standards, and research and development for promising new transportation technologies that reduce pollution and increase fuel efficiency

Notera att även om detta kommer att medföra en sämre levnadsstandard är det inte alls i närheten av D2 inom miljörörelsen som ju föreslår att vi ska lägga ned hela industricivilisationen. Något som ju endast kan och kommer att resultera i ofattbar fattigdom, misär, död och lidande.

Vad är deras motivering för dessa konkreta förslag?

Pollution from vehicles has a major impact on human health and the rest of God’s creation. It contributes significantly to the threat of global warming. Our reliance on imported oil from unstable regions threatens peace and security. Making transportation choices that threaten millions of human beings violates Jesus’ basic commandments: ”Love your neighbor as yourself” (Mk. 12:30-31); and ”Do to others as you would have them do to you” (Lk. 6:31).

Och:

If we do that with faithful submission to biblical truth and humble exploration of the best scientific data, biblical Christians can help create a better society for our families and our children’s children.

Och:

Today the excessive gasoline consumption resulting from the cars, SUVs and trucks we drive is causing serious air pollution and global warming, tragically harming those Jesus died to save (John 3:16). It is time to repent and change. Together, let us enhance human health, protect creation, and help promote stability and peace in the world.

Detta är förstås mycket bättre än D2. D2 är i teorin och praktiken ute efter att förinta mänskligheten. M1 är ute efter att på religiösa grunder skydda människors liv och hälsa. De hänvisar till vad de tror är seriös och övertygande vetenskap som talar för behovet av ändra sättet vi lever på. De har fel, men de är inte drivna av någon ren illvilja. Och denna rörelse är ingen ny sak. Den har funnits sedan 1993.

Låt oss nu ta M2 inom miljörörelsen.

Det finns som jag ser det två versioner här. Det ena är kristen environmentalism utan, i princip, några som helst rester av rationella aspekter eller principer. Dr. Ray Bohlin från Christian Leadership Ministries erbjuder en redogörelse för detta synsätt:

God is the Creator of nature, not part of nature. He transcends nature (Gen. 1-2; Job 38-41; Ps. 19, 24, and 104; Rom 1:18-20; Col. 1:16-17). All of nature, including man, is equal in its origin. Nature has value in and of itself because God created it. Nature’s value is intrinsic; it will not change because the fact of its creation will not change. The rock, the tree, and the cat deserve our respect because God made them to be as they are.

While man is a creature and therefore is identified with the other creatures, he is also created in God’s image. It is this image that separates humans from the rest of creation (Gen. 1:26-27; Ps. 139:13-16). God did not bestow His image anywhere else in nature. Therefore, while a cat has value because God created it, it is inappropriate to romanticize the cat as though it had human emotions. All God’s creatures glorify Him by their very existence, but only one is able to worship and serve Him by an act of the will.

But a responsibility goes along with bearing the image of God. In its proper sense, man’s rule and dominion over the earth is that of a steward or a caretaker, not a reckless exploiter. Man is not sovereign over the lower orders of creation. Ownership is in the hands of the Lord.

God told Adam and Eve to cultivate and keep the garden (Gen. 2:15), and we may certainly use nature for our benefit, but we may only use it as God intends.

Med andra ord: allt är baserat på Guds intention, Guds plan, Guds vilja. Naturen har ett intrinsikalt värde eftersom Gud har skapat den. Människans behov och begär är i slutändan fullkomligt irrelevant. Vi har ingen rätt att göra något med naturen som Gud inte har gett oss tillstånd till att göra.

Att förstöra naturen är inte i första hand dåligt för att det skadar oss människor, utan för att det är en förstörelse av Guds skapelse. ”Technology puts the creation to man’s use, but unnecessary waste and pollution degrades it and spoils the creation’s ability to give glorify to its creator. I think it is helpful to realize that we are to exercise dominion over nature not as though we are entitled to exploit it but as something borrowed or held in trust.” Och: ”When Christ returns, His earth may well be handed back to Him rusted, corroded, polluted, and ugly. To what degree will you or I be held responsible?”

Dr Bohlin argumenterar till och med för att miljöförstöring är att vänta eftersom människan till sin natur är en syndig och låg varelse: ”The source of our ecological crisis lies in man’s fallen nature…” Om vi bara hade slutat tänka på oss själva och istället vigt våra liv åt att tjäna, älska och leva för Gud, då hade detta aldrig skett:

We evaluate projects almost exclusively in terms of their potential impact on humans. For instance, builders know that it is faster and more cost effective to bulldoze trees that are growing on the site of a proposed subdivision than it is to build the houses around them. Even if the uprooted trees are replaced with saplings once the houses are constructed, the loss of the mature trees enhances erosion, eliminates a means of absorbing pollutants, producing oxygen, and providing shade, and produces a scar that heals slowly if at all. Building around the trees, while more expensive and time-consuming, minimizes the destructive impact of human society on God’s earth. But, because of man’s sinful heart, the first option has been utilized more often than not. Christians we must treat nature as having value in itself…

Det finns många andra kristna som resonerar på ett liknande sätt. Exempelvis The National Religious Partnership for the Environment, Evangelical Environmental Network och National Council of Churches of Christ. De har en slogan som säger: ”justice for God’s planet and God’s people”.

Om detta är den religiösa M2-versionen av miljörörelsen, vad skulle då utgöra den sekulära motsvarigheten? Mitt svar, tills vidare, är de djupekologer som motiverar allt på grundval av den så kallade Gaia-hypotesen.

Jag är inte helt säker på om detta fungerar, men jag gör ändå ett försök. Jag ska snart förklara varför det är tveksam om detta fungerar. Jag kommer då också förklara varför jag tror att det ändå kan fungera.

I sin essens är det inte mycket nytt här. Vad vi har är i princip idén att hela världen eller i alla fall naturen tillsammans kan ses som en enda gigantisk organism där människan bara är en liten del av det hela. Närmare bestämt ser man på hela jorden som en levande varelse. Mannen bakom Gaia-hypotesen är James Lovelock. Detta är som en mycket extrem form av kollektivism där naturen eller jorden är den primära enheten för värden och som standarden. Det som är bra för jorden är det som är rätt och vice versa.

Enligt detta synsätt måste inte nödvändigtvis människan bort. Men om hennes närvaro är dålig för jorden då kommer jorden, som enligt detta synsätt är ”självreglerande” livsform, att ”ta bort” hon ungefär som vi klämmer en finne. Så det är upp till oss att anpassa oss till jorden och underkasta oss naturen. Vi ska lyda ”moder natur” men inte för att kunna bemästra den, utan för att få fortsätta existera här.

Det finns nu ett problem med detta förslag och det är att även många D2:or använder sig av den så kallade Gaia-hypotesen för att motivera sitt miljöengagemang. Så här skriver Paul Watson som jag citerade tidigare:

The planet’s ecosystem is a collective living organism and operates very much like the human body … Species work interdependently to develop mutually beneficial strategies that maintain and strengthen ecosystems. Every species removed diminishes the system and weakens the collective body of the biosphere … Humans are presently acting upon this body in the same manner as an invasive virus with the result that we are eroding the ecological immune system. A virus kills its host and that is exactly what we are doing with our planet’s life support system. We are killing our host the planet Earth.

Så vad är då skillnaden? Finns det överhuvudtaget en skillnad här? Skillnaden ligger, i den mån någon sådan kan sägas existera, i att medan D2:or som herr Watson bara tycks använda detta resonemang som en rationalisering för deras människohat finns de de som verkligen tror på detta inte bara som en rationalisering. Det är ungefär som kommunisterna i början av 1900-talet verkligen trodde att kommunismen kunde leda till paradiset på jorden, medan kommunister år 2007, och som därför borde veta mycket bättre, knappast kan gå runt och tro än idag att kommunism någonsin kan resultera i ett paradis på jorden.

Medan D2:orna använder sig av jorden som en levande organism som ett pedagogiskt verktyg i debatten, för att vi lättare ska inse ”faran” med modern teknologi och industri, och därmed lättare skrämmas till att överge vår industricivilisation, finns det de som anser att det spelar ingen roll vad människorna gör eller inte, i slutändan, eftersom jorden enligt Gaia-hypotesen ju är en ”självreglerande” organism.

En annan sak som jag vill påpeka är att medan D2:orna drivs av förstörelselusta och människohat, säger M2:orna enligt min tolkning, precis som alla andra kollektivister före dem, att naturen eller jorden är måttstocken för alla värden – att jorden är det högsta värdet – och att människans moraliska existensberättigande därför vilar på hennes förmåga och vilja att, så att säga, leva för naturen – och på naturens villkor. Annars förtjänar hon inte att leva och naturen kommer, eventuellt, att göra sig av med henne. Så enligt detta synsätt har man bara ersätt Gud, inte med folket eller proletariatet, eller rasen, utan med jorden; ”moder natur”.

Så här uttrycker sig en företrädare för detta synsätt:

Det enda sättet för människan att återfå tilltron, respekten och kärleken till Moder Natur, är att acceptera sin del av den större helheten. Att förstå vikten av att vi bevarar och vårdar de ekosystem och den biologiska mångfald – såväl bland växter och djur som bland människor – är att heroiskt hänge sin kraft och sin tro till något större och viktigare än en själv. Tron på att människan och naturen bör leva i naturlig symbios kallas naturalism. Naturalism är en traditionell livssyn, som vill förena människan och naturen i en samverkande process. Genom att förneka det faktum att människan på något sätt ”står över” naturen, tillåter man därmed sig själv att ingå i ett större kretslopp där man inte är ledare eller ensam gud, utan endast en liten del av ett system som är självgående och oändligt.

…

Naturalisten hyllar naturen, hyllar universums morallösa verkningar och inser att individens roll är att tjäna helheten framför sina egna själviska lyckoönskningar.

…

Det är hög tid att människor vågar släppa taget om sin egen dödlighet och i stället börjar leva för att tjäna den process, den värld, det universum, som givit oss liv. Vår relation till naturen måste åter igen införas och vår förståelse, vördnad och respekt för Moder Natur bör bli ett direkt resultat av detta. Låt oss fascineras och hänföras av Hennes skönhet, Hennes förmåga att tända och släcka liv, Hennes magi och mystik – låt oss hänföras av livet självt och för alltid leva i symbios med det som livnär oss och ger våra liv en större mening. Låt oss åter bli Ett med Moder Natur.

Författaren skriver för det svenska nihilistsällskapet, vilket kan förvirra en. Det är egentligen inte relevant att här gå in på huruvida deras nihilism verkligen implicerar allt detta, poängen är att författaren ger uttryck för hur jag tror detta kan sägas utgöra ett exempel på en ”sekulär” M2. Ty det är inte fråga om att vi ska offra oss för offrandets skull, vi ska istället offra oss för något ”högre” ändamål: naturen. Det är detta som är det väsentliga. Det handlar om att människan ska ta sin ”naturliga” plats på jorden och ”bli ett med moder natur”. Helheten slukar delarna; individen upplöses.

Detta bär verkligen inga spår av några rationella principer eftersom det, bland annat, förutsätter att vi ska sluta betrakta våra egna liv som viktiga, som värden, och som källan till alla andra värden. Vi är inte ens fullt ut verkliga; vi är bara en liten del av en större organism; om vi dör då dör inte nödvändigtvis den större organismen – jorden. Vi är enligt detta synsätt endast som en liten cell och precis som en människa inte dör av att bli av med en liten cell, dör inte heller ”moder natur” om en enskild människa försvinner. Precis som det är irrationellt att se på samhället eller gruppen som en levande varelse, som en person, är det irrationellt att se på naturen i sin helhet eller jorden som en levande varelse.

Jag har ingen uppfattning om hur många som delar detta synsätt. Det är svårt att säga hur många som lägger fram Gaia-hypotesen för att det fyller ett pedagogiskt syfte i propagandan för förstörelsen av industrisamhället och hur många som verkligen tar till sig det på samma sätt som det svenska nihilistsällskapet. Det förefaller som om de flesta inom miljörörelsen inte kan sägas vara M2, varken i den sekulära eller religiösa bemärkelsen. Det verkar hur som helst som att M2 inom miljörörelsen i större utsträckning måste vara av en religiös natur. Det verkar nämligen mycket svårare att ”sälja” idén att vi ska leva för naturen med den märkliga motiveringen att naturen som levande organism står över livet hos den enskilde individen. Jämför detta med att vi ska vara goda kristna och ta hand om Guds skapelse, så att vi en dag kan komma till paradiset. Båda resonemangen är, så klart, fullkomligt irrationella, men vilket tror du lockar människor i allmänhet mest?

Några frågor? Kommentarer? Om ni har fler och kanske tydligare exempel på vad som eventuellt skulle kunna tjäna som företrädare för en sekulär M2 inom miljörelsen, då tar jag gärna emot dem.

Under den ”Retrospektiva avdelningen” har Per-Olof Samuelsson lagt upp en gammal debatt mellan honom, Boris Benulic och Tryggve Lundh om Tommaso Campanellas utopiska samhälle framställd i hans bok Solstaten.

Jag har inte läst hela Solstaten men jag har läst om Campanellas och hans bok. Jag har bara läst ett kort utdrag ur boken. (Det var till ett ”seminarie” i idéhistoria.) Det lilla jag läste var, enligt min mening, dåligt nog för att avfärda även den här versionen av socialismen.

Ett citat på måfå ur detta korta utdrag:

Överheten måste man obetingat lyda. Vi anse det nödvändigt att äga en maka, att ha en egen våning och egna barn för att kunna lära och uppfostra sin avkomma. Men detta förnekar man i Solstaten, eftersom barnalstringen enligt den helige Thomas uttalande är till för släktets fortplantning och ej för den enskildes trevnad. Därför angår avkomman staten och ej individen, privatmannen, utom så till vida som denne är en kugge statsmaskineriet.

Märkligt nog ville ingen annan dela den uppfattningen med mig. Men det hade kanske varit lättare för dessa människor att se det onda i Campanellas utopi och en del av de sakerna som POS uppmärksammar fick vara med i utdragen. Läs mer i ”Om kärlekslivet i Solstaten” för att veta vad det är jag talar om.

Hur avgör du om något är bra eller dåligt? Jag kan bara tala för mig själv och när jag försöker avgöra om något är bra eller dåligt, gott eller ont, rätt eller fel, då gör jag det genom att sätta saker och ting i relation till något ändamål. Detta ändamål får sedan tjäna som standard. Jag skulle tro att de allra flesta tänker ungefär så här, om än inte explicit så i varje fall implicit.

Ta en sådan sak som naturen. Det är onekligen sant att naturen är ett värde för oss. Det är ett estetiskt värde för somliga. En del tycker att det finns syner och utsikter i naturen som är väldigt vackra. En del gillar att promenera i naturen. En del gillar att plocka svamp och bär i skogen. Generellt ser vi ett värde i att kunna exploatera naturen för våra behov och ändamål. Men notera att naturen är ett värde för oss just eftersom det främjar våra liv.

Nu finns det, så klart, de som inte delar detta synsätt. Det finns en hel rörelse av individer som kallar sig för environmentalister. De menar istället att naturen är ”helig”, att den bär på ett intrinsikalt värde. Naturen är god i sig. Den är alltså inte god för oss människor eller våra ändamål. Den är inte ens god för framtida generationer och deras ändamål.

Föreställningen om naturen som ett intrinsikalt värde är, för att uttrycka det milt, väldigt problematiskt. Varför? Därför att det är omöjligt att förklara för folk varför intrinsikala värden är värden överhuvudtaget. Jag kan förklara värdet av saker och ting genom att sätta dem i relation till mina ändamål. Bestick är bra att ha om jag ska äta. En bil är bra att ha om jag ska ta mig till centrum. Likaså ett busskort eller en cykel. Eller åtminstone ett par skor.

Men hur kan jag förklara värdet av något som sägs ha ett värde alldeles oavsett dess relation till några av mina behov eller ändamål? Sanningen är att så fort någon företrädare för environmentalismen försöker förklara varför naturen är av ett intrinsikalt värde genom att säga någonting annat än ”Därför” eller ”Så bara är det” eller ”Det är uppenbart” eller liknande, då gör de klart för mig att de i själva verket inte ser på naturen som något intrinsikalt värdefullt.

Environmentalisterna är dock inte de enda som har detta problem. Kantianerna har också detta problem.

Kant gjorde explicit gällande att den goda viljan är det enda som är intrinsikalt gott. Kant påstod också att vi avgör vad som är rätt eller fel – intrinsikalt rätt eller fel inte genom att hänvisa till våra ändamål eller till några av verklighetens fakta, utan endast och allena genom att hänvisa till det ”noumenala” förnuftet. Det ”rena” förnuftet producerar en morallag och det är vårt ”fenomenala” förnufts plikt att leva efter den. För vad? För pliktens skull, dvs för det godas skull. Vi ska vara moraliska för moralens skull.

Varför ska man då vara intresserad av att vara moralisk? Kants enda svar på denna fråga är: självrespekt. Inte respekt för ditt ”fenomala” jag, så klart, utan för ditt ”noumenala” jag. Enligt Kant resulterar morallagen automatiskt i en känsla av aktning. Denna känsla av aktning färgar även av sig på dess upphovsman, ditt autonoma jag i den noumenala världen. Detta resulterar i att man ska vara moralisk för moralens skull, eftersom morallagen och dess upphovsman, är så goda att de förtjänar att lydas. Att uppfylla sin plikt är ju att visa aktning för morallagen.

Kant kan och vill inte svara på något annat sätt. Han kan inte säga, som en utilitarist: ”för det främjar den maximala lyckan i samhället”, eller som en objektivist: ”för det främjar din egen lycka”, eller som en hedonist: ”för det främjar din egen njutning”, eller som en socialdemokrat: ”för att det främjar bidragsberoendet i samhället”. Att motivera moraliskt handlande på några andra grunder skulle nämligen, enligt Kant, endast förstöra moralen.

Det moraliskt goda bestäms inte av våra ändamål, utan av det ”rena” förnuftet. Men hur kan förnuftet avgöra vad som är rätt eller fel om vi inte har ett ändamål att relatera till? Dvs hur kan vi avgöra vad som är rationellt eller irrationellt utan ett ändamål av något slag? Svaret är att det kan vi förstås inte. Så förnuftet – ”rent” eller inte – kan inte fungera som en moralisk vägledare för oss i det kantianska synsättet. Och att använda oss av det kategoriska imperativet som hjälp leder oss ingenstans. Som oräkneliga kritiker före mig har påpekat kan ingen härleda någonting med hjälp av det kategoriska imperativet utan att samtidigt smuggla in värderingar.

Observera att de religiösa säger att de vet att det goda är Guds vilja och att Guds vilja innebär att de ska lyda en godtycklig lista av budord. Hur vet de då detta? Eftersom de inte kan bevisa Guds existens, än mindre vad hans vilja består av, med hjälp av fakta och logik, finns det bara ett svar: de ”vet” det eftersom de känner det. Av samma anledning är det samma sak med kantianerna. Kants moralfilosofi mynnar ut i moralisk mysticism. Den här sortens mysticism mynnar, i sin tur, alltid ut i känslornas primat; det finns inget annat sätt att ”praktisera” mysticism.

Känner du dig lite förundrad? Du är inte ensam. Låt mig parafrasera Kant: ”Två saker fyller mig med förundran, Immanuel Kant och kantianerna”.