För ett tag sedan skrev jag en insändare med temat: ”Miljörörelsen mot tankefrihet”. I denna insändare beskrev jag följande scenario:

Anta att du är ute på en promenad. Plötsligt möts du av miljöaktivister som med hänvisning till en “konsensus” bland vetenskapsmän kräver att du minskar ditt koldioxidutsläpp. Om du inte gör det då kommer de att tvinga dig till det.

Tycker du att detta låter orealistiskt? Överdrivet? Idag rapporterar Henrik Alexandersson om miljöaktivister som demonstrerar mot flyget i Bromma, i en ”ickevåldsaktion”. Aftonbladet:

Genom att klippa upp staketet kunde de ta sig in på landningsbanorna, men de de misslyckades med sitt ändamål som var att störa trafiken då de bara kom in på en taxbana.

HAX kommentar:

Nu börjar det alltså. Aktivister trakasserar vanligt folk och företag – för att de tror på en viss teori om klimatförändringarna. Och inte ens den bästa teorin…

Detta var ingen ”ickevåldsaktion”; detta var en våldsaktion. De förstörde privat egendom. De avsåg att störa trafiken. De kränkte människors rättigheter. De hade ingen som helst rätt att göra det de gjorde. De är enligt moralen och lagen inget annat än skurkar.

Detta var inte heller första gången miljöaktivisterna trakasserar människor. Låt mig citera vidare ur min insändare:

Men precis som religiösa fanatiker inte har någon rätt att köra ned sina dogmer i halsen på folk, har inte heller miljöaktivisterna någon rätt att köra ned sina “vetenskapliga” föreställningar i halsen på folk. Ändå är detta vad många miljöaktivister tycks tro. Klimatforskaren Timothy Ball har fått fem dödshot pga hans skeptiska inställning i klimatfrågan.

Arbetaren:

Vi vill sätta fokus på flygets bidrag till den globala uppvärmningen. Det är fullständigt onödigt att flyga till Göteborg när tåget bara tar tre timmar och dessutom släpper ut ungefär hundra gånger mindre växthusgaser, säger Alfred Hallmert, gruppens presstalesperson.

Och Arbetaren fortsätter med att berättar att detta inte var en unik företeelse:

Lördagen den fjortonde april var samtidigt en global aktionsdag för klimatet. I USA anordnade nätverket ”Step it up” över 1 400 aktioner och i Sverige anordnade Miljöförbundet Jordens Vänner aktiviteter i Stockholm, Göteborg, Malmö och Eskilstuna.

Alfred Hallmert hoppas att deras aktion kommer följas av flera och förhoppningsvis sätta frågan på den politiska dagordningen.

– Inrikesflyget är ett typiskt exempel på något vi inte behöver och som vi måste bli av med för att stoppa klimatförändringarna. Jag menar, det finns numera flyg mellan Stockholm och Örebro. Det är helt vansinnigt. Här måste det ske radikala förändringar.

Så därför anser de sig ha full rätt att köra ned sina slutsatser i halsen på andra. Och ska vi tro Arbetarens redogörelse lyckades de också med detta idag: ”Gruppen ställde sig fastkedjade vid varandra på en taxebana vilket skapade förseningar för Malmö Aviations flyg till Göteborg som skulle avgått klockan två”.

Ja, detta är onekligen helt vansinnigt.

Q: ”Ett koncept refererar till vissa attribut hos ett objekt i verkligheten som måste uppfyllas för att kunna kategoriseras i det nämnda konceptet. Dessa refererade attribut är de som distanserar den — människoskapade — typ av objekt från andra. Attributen som ingår i konceptet skall vara essensen. Essensen bestäms av i vilket tillstånd mänsklig kunskap befinner sig. Mitt spörsmål gäller uttrycket “mänsklig kunskap”. På s. 113 i Objectivism: The philosophy of Ayn Rand” skriver Peikoff “state of human knowledge” för att beteckna vilken kontext ett konceptets essens väljs utifrån. Här är det uppenbart att den samlade mängden kunskap hos människor avses, och inte den individuella. På s. 96 beskriver Peikoff hur ett barn omdanar sitt koncept av “människa” efter behov. I det här fallet gäller i så fall att kontexten som används för att välja konceptets essens är den individuella kunskapen. Är det den första eller andra som är den rätta tolkningen?”

A: Vad avses med ”mänsklig kunskap” här? Hur mycket måste man veta för att ge en objektiv och giltig definition? Är det fråga om den enskilde individens kunskap eller är det fråga om mänsklighetens samlade kunskap? Om det senare, är det då inte omöjligt att ge en objektiv och giltig definition utan att vara en expert? Så vilket är det?

Nu har Per-Olof redan varit så rysligt snäll att han redan har gett ett bra svar på din fråga, Samuel, så det jag tänker koncentrera mig på är att göra ett tillägg till det han skrev.

Det bästa vore, mycket riktigt, om du läste Ayn Rands bok Introduction to Objectivist Epistemology (s 42-47). Men innan du gör det vill jag se om jag kan resonera lite kring din fråga om ”mänsklighetens samlade kunskap”.

Jag tror att nyckeln ligger i att se skillnad på objektiv definition och giltig definition. En objektiv definition är baserad på fakta. En giltig definition är en som motsvarar vår individuella kunskapskontext. Eftersom vi inte har någon annan kunskapskontext att tillgå än vår egen kommer alla objektiva definitioner också att vara giltiga.

I takt med att vi lär oss mer slutar emellertid den primitiva definition vi hade som barn att vara giltig. Vi måste då definiera om våra begrepp. När vi gör detta då slutar inte begreppets definition vara objektiv, den bara återgår till att vara giltig, givet vår nya (individuella) kunskap.

Notera nu att när vi har talat om vad som är en giltig definition har vi hela tiden hållit oss på det individuella planet. Men vad vore, givet allt vi har sagt, en objektiv och giltig definition för alla människor? En sådan definition måste (potentiellt) svara på mänsklighetens samlade kunskap fram tills nu.

(Med potentiellt menar jag bara att vägen dit måste varje människa genomgå i takt med att sin kunskap växer och det är ingen automatisk eller förutbestämd process – det är som så mycket annat uttryck för en viljeakt; men den samlade kunskapen som mänskligheten besitter utgör, om och när man väl når dit, den kunskapskontext som kan validera en definition potentiellt sett giltig för alla. Kom ihåg att vi inte kan gå bortom vår kunskap och att vi inte har någon rätt att låtsas att vi vet mindre än vad vi vet.)

Det är viktigt att påpeka att det inte är fråga om ”fackidioternas” samlade kunskap. Man måste alltså inte vara en vetenskapsman eller intellektuell för att kunna göra en sådan här definition. Detta förnekar Ayn Rand explicit i ITOE. (Hon ger också en motivering om vad det är som händer när en vetenskapsman upptäcker något nytt om t ex människan och varför sådana upptäckter endast under extrema omständigheter gör fog för en ny definition.) Det är fråga om definitioner som vilken allmänbildad (och någorlunda klarvaken) vuxen människa som helst kan göra.

Sedan hade du också en följdfråga: ”Detta leder mig dock till en följdfråga, huruvida begreppet ‘objektiv’ har en koppling till hur precist man definierat verkligheten, och inte bara berör frågan om kontradiktion med den eller ej.” Sedan ger du ett exempel på vad du menar: ”…läkarens definitioner är mycket mer preciserad än min och barnets. Är detta irrelevant för huruvida ett koncept skall ses som objektivt eller ej i objektivistisk epistemologi?”

Mitt svar på detta är: Ja. Det är irrelevant. Det som krävs för att en definition av ett begrepp ska vara objektiv är att den, så att säga, svarar mot fakta (den kunskapskontextuella essensen). Ett barns ”icke-precisa” definition är precis lika objektiv som läkarens betydligt mer ”precisa”. Skillnaden ligger i att för en läkare är barnets definition inte längre giltig – just precis på grund av hans betydligt större kunskapskontext. Deras definitioner motsäger inte varandra i den meningen att de fortfarande talar om samma entitet där ute (och det barnet säger är ju fortfarande sant), men givet läkarens betydligt större kunskaper, räcker denna definition inte längre för att han ska kunna skilja människor från allt annat han känner till. Det är därför den inte är giltig längre, om än lika fullt objektiv.

Avslutningsvis. Om du nu tycker att jag har skapat mer förvirring än klarhet, se då till att helt ignorera allt jag har sagt. Ignorera och evadera. Glöm bort det. Låtsas som att du aldrig har läst vad jag har skrivit. Och läs istället ITOE av Ayn Rand. Men i så fall ber jag också om ursäkt. Om du, Samuel, trots allt fick ut något av det jag skrev men kanske har ännu en följdfråga, då är det, så klart, fritt fram att ställa den.

Q: ”Anser objektivister att altruism alltid är moraliskt felaktigt, även fast altruisten själv inte försöker tvinga på folk att göra något altruistiskt?”

A: Objektivismen anser att det alltid är fel med självuppoffringar, med ett självdestruktivt beteende, alldeles oavsett om andra gynnas av det eller inte. (I slutändan kan emellertid ingen gynnas av att man offrar sig själv, men det är en annan diskussion.)

Bara så att vi vet vad vi talar om är det kanske bra att vi definierar våra termer lite.

Altruism handlar inte om att hjälpa andra (som förtjänar det). Det handlar inte om att vara generös mot sina vänner eller om att vara välvilligt inställd till människor i största allmänhet. Det handlar om att offra sig för andra. Och att offra sig handlar om att ge upp värden, saker som gör livet och lyckan möjligt. Men att offra sig utan, att ge upp värden, till förmån för ingen och inget, är inte altruism. Det är bara, i den mån det är gjort med flit (och inte av okunskap eller misstag), självhat. Är det inte fel att hata sig själv på detta sätt?

Anser du att det är fel att hugga av dig din egen arm, även om du inte har några planer på att tvinga andra att hugga av deras arm? Har du några problem med att förstöra ditt liv med knark, även om du inte har några planer på att förstöra andras liv med knark? Tycker du att offrandet av din egen lycka är OK, så länge du inte tvingar andra att offra din egen lycka?

Objektivismen håller att varje individ är ett självändamål. Att varje individ har rätt att leva för sin egen skull; att hon inte ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv. Att det moraliska syftet med livet är att sträva efter lycka. Sin egen lycka. Därför är all form av självuppoffring, oavsett om det är tänkt att andra ska gynnas av det eller inte, fel och omoraliskt.

Förresten är det som så att man inte kan konsekvent förespråka altruism utan att också förespråka påtvingad altruism. Altruismen säger ju att man ska offra sig för andra. Altruism innebär alltså att individen inte ska betraktas som ett självändamål utan som ett legitimt medel för andras ändamål. Varför kan då en altruist inte kräva och, om nödvändigt, tvinga dig att offra dig för andra?

Med vilka reservationer kan förresten en altruist avstå från att tvinga dig till ett altruistiskt beteende? Altruisten kanske kan alltid säga så här: ”Ja, jag personligen vill ju inte se dig offrad. Men det är inte för mig, det är för andra”.

Så med altruismen går det alltid att rationalisera självuppoffringar under tvång. Detta är inte bara teori. Detta är också förklaringen till varför så många kommunistdiktatorer hade och har än idag så många som vill försvara dem moraliskt. Ett exempel ur högen på detta är Mikael Wiehes försvar av Castros Kuba. Visst, säger han, sker övergrepp. Men vi får ju inte glömma bort att de fattiga nu har fått det bättre. Så mord är OK, enligt de nyttiga idioterna, om det sker av altruistiska skäl.

Och för bara ett par år sedan läste jag i Metro om två föräldrar som försökte mörda deras barn därför att de hade förstört deras privata ekonomi. (Jag skrev händelsevis om det här på bloggen.) Det var för att lindra barnens lidande som de ville mörda dem. De försökte alltså ursäkta mord på altruistiska grunder.

Hoppas att detta svarar på din fråga. Har du som ställde denna fråga några följdfrågor är det fritt fram att ställa dem. Har ni andra några frågor om helt andra ämnen är det också fritt fram att ställa dem.

National Review:

On April 9, 2007 there was a United Nations believe-it-or-not moment extraordinaire. At the same time that Iran’s President Ahmadinejad declared his country was now capable of industrial-scale uranium enrichment, the U.N. reelected Iran as a vice chairman of the U.N. Disarmament Commission.

Och folk undrar varför man får andnöd när man läser nyheterna!