Författare: Carl Svanberg

Mäter KPI inflation?

Carl Svanberg1 kommentar

För ett tag sedan skrev jag om varför man inte ska lita på ShadowStats. Men det följer inte att man ska blint lita på KPI som ett bra eller pålitligt mått på inflation.

Jag vet inte och kan inte här och nu avgöra hur mycket KPI över- eller underskattar inflationen, men jag vet att det är inte är något bra mått på inflation av den enkla anledning att det mäter eller uppskattar prisförändringar som inte har ett dyft med inflation att göra.

När pengarna förlorar i värde på grund av inflation (dvs en obefogad ökning av penningmängden dvs penningmängden ökar snabbare än guldmängden dvs staten direkt eller indirekt ökat penningmängden), då tenderar det att driva upp priser. Och vice versa.

Med detta i åtanke, låt oss nu titta på varför KPI misslyckas med att mäta inflation och deflation.

Kvalitet. Har priserna gått upp om kvaliteten också har förbättrats? Eller har priserna i själva verket gått ned? Jag har i princip inget emot att man tar hänsyn till kvaliteten när man försöker avgöra om priserna går upp eller ned. Mitt problem är bara att oavsett hur man justerar upp och ned priserna med hänsyn till kvalitet så mäter man inte inflation eller deflation, dvs penningvärdet. Men om man skriver upp och ned priser med anledning av kvalitetsförändringar blir det förstås lite svårare att avgöra hur mycket av KPI som beror på detta och hur mycket som faktiskt beror på inflation eller deflation.

Substitut. Är det rimligt att säga att konsumentpriserna går ned om folk reagerar på högre priser genom att köpa mer av ett billigare substitut? Det kan debatteras. Oavsett vilken slutsats vi landar i, kan det ge ett felaktigt intryck (t ex underskatta inflationen) om och när stigande priser på, säg, mat och energi faktiskt reflekterar inflation.

Tröghet. På grund av sådant som kontraktens löptid kan det ta flera år eller decennier innan de flesta har fått en chans att justera upp sina priser, hyror, löner, räntor, osv. Detta gör att KPI kan ge ett vilseledande intryck på hur mycket pengarna har förlorat i värde.

Viktningen. Beroende på hur viktningen av varor ser ut kan KPI se ganska olika ut. Viktningen varierar från individ till individ såväl som tid och plats. Den såg ut på ett sätt för femtio år sedan och den ser ut på olika sätt i olika länder. Ju mer råvaror som t ex mat och energi, desto mer tenderar inflationen slå igenom i KPI-statistiken. Ju mer varor från tillverkningsindustrin som t ex kläder och elektronik, desto mindre tenderar inflationen att slå igenom i KPI-statistiken. (Detta beror dels på kontraktens löptid.) Det viktiga med detta är att KPI kan ge ett vilseledande intryck då viktningen ändras från tid och plats vilket gör att jämförelser över tid och plats blir vilseledande. Dagens korg av varor och tjänster är, så att säga, inte din mammas eller farfars korg.

Sist och viktigast av allt:

Icke-monetära effekter. Vad vi än har i korgen och vilka förändringar vi än gör beträffande kvalitet och substitut, så fångar KPI oundvikligen upp prisförändringar som inte något med varken inflation eller deflation att göra. KPI fångar nämligen upp en massa icke-monetära prisförändringar, dvs effekter som inte har något med pengarnas värde att göra. Några exempel:

KPI fångar upp att kläder och elektronik har gått ned i pris billigare dels för att tillverkningskostnaderna per enhet har gått ned. Detta beror, i sin tur, dels på att man har börjat tillverka mer och mer av detta i lågproduktiva (låglöneländer) i Asien (framför allt Kina).

KPI fångar upp effekten av att världshandeln har blivit friare då tullar och andra handelshinder har gått ned eller rivits ned. Detta har gjort många varor billigare.

KPI fångar upp att priset på vissa saker har gått upp på grund av statliga ingrepp som skatter, regleringar och subventioner.

KPI fångar upp att priser har gått upp på grund av dåliga skördar och/eller ökad efterfråga på råvaror från Kina. KPI registrerar att priset på olja går upp när OPEC minskar oljeproduktionen; KPI registrerar också att priset på olja går ned tack vare fracking revolutionen i USA.

I USA fångar KPI upp priset för sjukvård och högre utbildning har ökat explosionsartat de senaste decennierna. Detta beror mestadels på statliga interventioner som artificiellt ökar efterfrågan och minskar utbudet.

Dessa icke-monetära faktorer driver naturligtvis upp och ned priserna i KPI-korgen. Men—och detta är ett viktigt men—dessa prisförändringar är ej orsakade av monetära faktorer. De är alltså inte orsakade av att pengarnas värde har gått upp eller ned.

Därför säger jag att man ska vara skeptisk till KPI som ett mått på inflation. Jag säger inte att vi ska kategoriskt avfärda KPI, men man ska vara medveten om dess brister.

Är välfärdsstaten bra för friheten?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ja, det hävdar i alla fall Samuel Hammond, som jobbar som fattigdoms- och välfärdsanalytiker för Niskanen Center. I en rapport med titeln “The Free-Market Welfare State: Preserving Dynamism in a Volatile World” försöker han argumentera för att en välfärdsstat inte bara är förenlig med en fri marknad, utan att den faktiskt gör att den fungerar bättre och leder till (bevarandet) av mer ekonomisk frihet.

Vad är argumentet? Hammond börjar med att göra en korrekt observation, nämligen att en välfärdsstat gör inte ekonomin socialistisk. De flesta välfärdsstater (länder som Sverige, Norge, Frankrike eller USA) är vad ekonomerna Ludwig von Mises och George Reisman korrekt identifierar som hämmade marknadsekonomier.

Men vad menar då Hammond med “välfärdsstat”? Han tycks endast mena ett system med universella, “generösa” socialförsäkringar.

Bakgrunden till hans argument är att globaliseringen och automatiseringen skapar ekonomiska osäkerheter som gör att folk kommer att vända sig emot den fria marknaden och kapitalismen då de blir utblottade och utelämnade till sitt grymma öde när deras jobb och jobbförmåner försvinner. Det blir svårt för folk att anpassa sig för den kreativa förstörelsen då USAs socialförsäkringar är så “snåla”. Detta leder, enligt Samuel Hammond, till ett motstånd till frihandel, fria marknader, fri invandring, osv.

Därav Hammonds tes: “preserving the full dynamism of the U.S. economy will require transforming the current patchwork of means-tested programs into a system premised on the fundamental complementarity of free-markets and universal social insurance—a true ‘free-market welfare state.’”

Med hänvisning till Hayek menar Hammonds att den klassiskt liberala frihetsdefinitionen är fullt förenlig med vad han beskriver som en socialförsäkringsstat.

Individens frihet att forma sitt eget liv undermineras inte av omfördelningspolitik eller socialförsäkringar utan av statliga tvångsingrepp som priskontroller eller licenskrav och liknande. Således ska man, enligt Hammond, skilja på interventionsstaten och socialförsäkringsstaten.

Hammond påstår att socialförsäkringar ökar individens möjlighet att planera sitt liv genom att ge honom en viss nivå av ekonomisk säkerhet och trygghet inför framtiden. Därför har socialförsäkringar samma roll och värde för individen som respekt för privat egendom, stabil valuta, lagstyre, osv.

Sedan går han från detta till att säga att precis som dessa faktorer medför mer ekonomisk frihet kan statliga socialförsäkringar göra detsamma. De uppmuntrar till entreprenörskap, minskar jobbsöknings och anpassningskostnaderna, förmånsmobilitet, säger han.

Sedan försöker han förklara varför så många motsätter sig socialförsäkringsstaten och varför det är ett misstag att göra så. Han säger att de ekonomisk frihets-index som Heritage och Fraser producerar lider av en “fördom” som gör att de inkluderar statens storlek som en negativ faktor trots att den, enligt honom, har inget eller till och med ett positivt bidrag till ekonomisk frihet.

Hur i hela fridens namn kom han fram till detta? Endast genom att titta på korrelationen mellan statens storlek och alla andra faktorer som påverkar den ekonomiska friheten och sedan konstatera att länder med generösa socialförsäkringar också tenderar att ha mer ekonomisk frihet.

Men detta är, för att uttrycka sig diplomatiskt, inget logiskt sätt resonera sig fram till socialförsäkringar leder till mer ekonomisk frihet eller att de i varje fall inte har en negativ inverkan på vår ekonomiska frihet.

Bara för att vi i de nordiska länderna sannolikt lider av färre regleringar än andra gör inte att socialförsäkringssystemet i sig själv gör oss mer fria, när det i själva verket gör oss mindre fria.

Det är ganska enkelt att hur skattefinansierade, dvs tvångsfinansierade socialförsäkringar berövar individen på sin frihet. Ju mer staten beskattar oss, desto mer makt har den över våra pengar. Genom att med skatt, dvs tvång, ta mina pengar kan staten nu bestämma hur mina pengar ska spenderas. Ju mer pengar staten tvingar mig att betala i skatt, desto mindre pengar har jag att förfoga över. På detta vis begränsas min egenmakt. Jag kan inte längre göra det som, i mitt rationella omdöme, är bäst för mig. Jag tvingas istället göra sådant som jag anser är mindre bra eller rentav dåligt för mig. Istället för att t ex spara och investera mig själv till ekonomiskt oberoende tvingas jag finansiera det statliga “pensions”systemet.

Hur som helst påstår Hammond:

. . . the Heritage Foundation and Fraser Institute worsen the external validity of their indexes by including subcomponents based on “government size” that are at best neutral (taxation) and at worse positively correlated with institutional quality (transfers). That this is a sacrifice both organizations are willing to make shows the extent to which their indexes are driven by anti-government ideological priors rather than social-scientific utility.

Detta följs av en diskussion om varför USA bör övergå från dagens lapptäcke till bidragsstat till en universell, “generös” socialförsäkringsstat. Slutsatsen är, hur som helst, att “Well-designed welfare programs go beyond relieving poverty and inequality to represent a type of cooperative institution, not unlike the market, which exists to enable individual self-authorship and planning in the face of uncertainty.” Och:

Indeed, when developed countries are grouped according to their commitment to free and open markets and the strength of their social insurance system, “free-market welfare states” stand out as among the freest countries on earth. Contrary to our ideological axis, which runs from “small government” libertarian (pro-market, anti-transfer) to “big government” progressive (anti-market, pro-transfer), countries tend to converge around an off-diagonal axis running from reactionary (anti-market, anti-transfer) to liberal (pro-market, pro-transfer). Universal social insurance programs are thus not only freedom- and dynamism-enhancing in and of themselves, but appear to go together as part of a stable political equilibrium. This provides a framework for a research and reform agenda that goes beyond insulating markets from a reactionary backlash, to one based on social welfare policy as a tool for actively accelerating the American economy into the future.

Min första reaktion är att Hammond har gett ett övertygande argument för att det är bra att ha ett ekonomiskt skyddsnät. Men han har inte gett ett övertygande argument för att skyddsnätet måste bestå av socialförsäkringar tvångsfinansieras med skatter och organiseras av staten.

Han har inte heller gett ett övertygande argument om att detta förstärker vår ekonomiska frihet eller är förenlig med den fria marknaden, när det så uppenbarligen inte gör det.

Att tvinga folk att finansiera socialförsäkringar är ju att bokstavligen minska individens frihet att bestämma över sina egna pengar och organisera sin egen ekonomiska trygghet genom sparande och privata försäkringar.

Alternativet till de nordiska ländernas universella socialförsäkringsstat är inte USAs lapptäcke till bidragsstat. Detta är två omoraliska alternativ då de berövar individens på sin frihet att handla i enlighet med sitt rationella omdöme och som gör oss alla beroende av staten.

Det moraliska alternativet är ett privat finansierat och organiserat skyddsnät som kan bestå av en frivillig kombination av sparande, försäkringar, släkt, vänner och grannar, kassa-föreningar, sällskap, välgörenhet, osv., osv., osv.

Den enda begränsningen för hur fria individer, på egen hand eller eller tillsammans med andra, kan frivilligt organisera privata skyddsnät är deras egen fantasi. Men en bristande fantasi är ingen ursäkt för tvångsförsäkringsstaten.

Vad tycker du?

€ € €

För den som vill veta mer om hur fria individer framgångsrikt finansierade och organiserade privata skyddsnät före välfärdsstaten vill jag rekommendera RooseveltCare: How Social Security is Sabotaging the Land of Self-Reliance av Don Watkins.

Kvantitetsteorin vs. Kvalitetsteorin (del 2)

Carl SvanbergLämna en kommentar

Förra veckan introducerade jag ett alternativ till kvantitetsteori, enligt vilken inflation beror på att staten trycker (för mycket) pengar. Alternativet kallar jag för kvalitetsteorin.

Att trycka för mycket pengar är ofta en nödvändig förutsättning för inflation, men det är inte en tillräcklig förutsättning. Kvalitetsteorin säger att det som avgör huruvida vi lider av inflation eller inte är först och främst pengarnas kvalitet eller värde, inte deras kvantitet.

De påpekar till exempel att dollarn behöll sitt värde under 1800-talet trots att penningmängden exploderade. De påpekar att det är svårt att förklara 1970-talets inflation med hänvisning till penningmängden. Låt mig citera Nathan Lewis:

In February of 1980, the dollar reached its nadir of 1/850th of an ounce of gold. The monetary base was $132,785m, an increase of 108% from 1970. During the 1960s, the monetary base increased by 56%. The increase in the 1970s was certainly greater than the 1960s, but the decline in the dollar’s value by a factor of about 18 times (1/35th oz to about 1/650th oz average for 1980) is in no way proportional to the somewhat modest increase in “money printing” during that decade.

What happened in the 1970s? Why could the monetary base increase by 653x in the 1775-1932 period with no loss of value, but the modest 52% increase of base money during the 1970s (as compared to the 1960s) be tied to a currency collapse?

Detta förefaller bara förbluffande om man tror att penningmängden är den avgörande faktorn för inflation. Men sanningen är att kvalitet är viktigt.

Enligt kvalitetsteorins företrädare berodde 1970-talets inte så mycket på att man tryckte för mycket pengar, som på att man gick av guldet. Detta motsvarade och ledde till att dollarn devalverades kontinuerligt. Dvs att dollarns värde blev “flytande” och tilläts sjunka som en sten. När värdet på dollarn föll då reagerade folk genom att dumpa den (och de gjorde detta snabbare än vad penningmängden ökade), för vem vill sitta där med pengar som förlorar i värde? Bättre då att fly från dollarn och köpa guld och andra tillgångar som land, fastigheter, konst, osv. Det var därför som guldpriset sköt i höjden under 1970-talet.

Vad dessa perioder indikerar är att efterfrågan på pengar är ofta avgörande, inte kvantiteten. Och det som mer än någon annan faktor bestämmer efterfrågan på pengar är deras kvalitet eller värde.

Tänk på saken: Vad bestämmer priset eller värdet av en iPhone? Är det iPhone-kvantiteten? Eller är det iPhone-kvaliteten? Det värde jag sätter på och därmed det pris jag är villig att betala för en iPhone har (nästan) inget att göra med hur många miljoner Apple har sålt eller kommer att sälja. Men den dagen Apple börjar nagga på kvalitén då kommer jag och miljontals andra kunder att, så att säga, “skriva ned värdet” på deras produkter. Priset jag är villig att betala kommer att gå ned. Likaså efterfrågan. Det är samma sak med pengar. Kvalitetspengar är alltid eftertraktade nästan alldeles oavsett penningmängden.

Enligt kvalitetsteorin är priset på guld den bästa indikatorn på huruvida pengarna går ned (eller upp) i värde. Det beror på att varken utbud eller efterfråga har någon markant inverkan på guldpriset. Så om priset på guld stiger då är det nästan uteslutande fråga om inflation. Och när priset på guld stiger, då implicerar det att priser kommer, allt annat lika, att justeras upp. Men varför skulle priser börja stiga som reaktion på att guldpriset har gått upp?

Observera vad som händer när staten devalverar våra pengar. Mekanismen är väsentligen densamma. När staten devalverar våra pengar, då skriver staten ned värdet på våra pengar. Så vad händer?

Till att börja med blir ju allt som importeras genast dyrare. Reser man utomlands märker man också hur allt har blivit dyrare. Egentligen har det inte blivit dyrare, det är bara det att dina svenska kronor har förlorat i värde, varför du måste betala fler kronor och öron för samma varor och tjänster.

I den mån den inhemska industrin måste importera kapitalvaror kommer de att se sina kostnader gå upp, varför de måste eventuellt höja sina priser. Om priset på kaffe stiger då måste Espresso House och alla andra caféer eventuellt höja sina priser.

Alla som värmer sina hus med importerat kol, gas eller olja kommer att se sina räkningar gå upp. I den mån den inhemska industrin också förlitar sig på importerat kol, naturgas och olja kommer de att drabbas på samma sätt. All trafik och transport—bil, lastbil, buss, flyg, fartyg, osv—kommer att drabbas av högre bränslepriser.

Men detta är bara början. Lagen om ett pris implicerar att i den mån utländska produkter blir dyrare kan inhemska producenter också att kunna höja sina priser i ungefär samma utsträckning som valutan har devalverats. Så om priset på utländska tomater går upp med 10% då kan och lär priset på inhemska tomater också gå upp med ungefär 10%.

När folk ser hur priset på mat och energi går upp, och senare allt annat, då kommer de att försöka höja sina löner. Detta driver upp företagens kostnader ytterligare, vilket i varierande utsträckning leder till att priser måste höjas.

En negativ spiral uppstår allt eftersom fler och fler priser höjs, år efter år, när allt fler och fler efter bästa förmåga försöker justera upp sina priser för att återupprätta sin köpkraft. Schematiskt är det på den här vägen som en devalvering av våra pengar inte bara driver upp priset på utländska varor och tjänster utan också den generella prisnivån.

I princip samma sak händer alltså när vi är på guldet. Skillnaden är att istället för att förhålla oss till växelkursen mellan olika valutor, förhåller vi oss alltså till den ultimata växelkursen, nämligen den mellan alla valutor och guld.

Men nu har vi inte varit på guldet sedan 1971, så de allra flesta av oss har inte för vana att följa guldpriset och ta hänsyn till det när det kommer till, säg, förhandla till sig en högre lön. Så ni har min fulla sympati om ni tycker att allt detta (fortfarande) låter lite märkligt. Så jag tänker nu illustrera exakt samma princip, samma grundläggande mekanism, fast nu med ett exempel som jag tror att de flesta av er har lättare att relatera till.

Vad är det företagare, fackföreningar, långivare, hyresvärdar, stater, osv, ofta tittar på för att få en hum om huruvida de ska höja sina priser, förhandla fram högre löner, höja sina räntor, höja hyrorna, höja “välfärds”förmåner, osv? De brukar titta på utvecklingen av KPI, konsumentprisindex.

Ända sedan guldmyntfoten övergavs 1971 har KPI fungerat som ett slags “ankare”. KPI är visserligen en bristfällig och dessutom ständigt sjunkande “ankare”, men ändå. Poängen är att om du alls är bekant med detta fenomen, då kan du också förstå hur försämringen av pengarnas värde allena kan driva upp den generella prisnivån.

Inflation och köpkraft

Carl SvanbergLämna en kommentar

Inflation implicerar allt annat lika en högre prisnivå. Men en högre prisnivå implicerar allt annat lika inte inflation. Det är alltså möjligt för den generella prisnivån kan vara hög och stiga årligen utan att vi för den sakens skull lider av inflation, dvs penningvärdesförsämring. Våra dollar, euros eller kronor kan alltså vara precis lika värdefulla som tidigare och ändå verkar det som att de inte räcker lika långt som tidigare. Hur är detta möjligt? Och om det är möjligt, på vilket sätt kan man verkligen säga att kronans värde är “stabil”? Är den verkligen “stabil” om det ter som att den årligen förlorar i köpkraft? Detta låter ju minst sagt besynnerligt.

Låt oss se hur detta kan komma sig. Föreställ dig en liten by i Småland: Frödinge. Plötsligt finner man olja där. Oljebolagen rusar in och börjar pumpa upp olja. De skapar och erbjuder många välbetalda jobb. Oljebolagets underleverantörer gör detsamma. Stadens invånare har nu många bra möjligheter att skaffa sig ett välbetalt jobb genom att direkt eller indirekt jobba för oljeindustrin.

Så för att det ska vara attraktivt för folk att fortsätta att jobba som byggnadsarbetare, baristas, hårfrisörer, taxiförare, brevbärare, butiksbiträden, servitörer, personliga tränare, hundvakter, osv., måste lönerna gå upp. I många fall kommer de högre lönerna att i varierande utsträckning leda till högre priser. Hyror kommer också att börja gå upp, inte minst då det är många som vill ta del av möjligheterna i Frödinge. Oljeindustrins arbetare kan tack vare deras höga löner också handla en massa varor och tjänster. Och de kan också betala bra för det. Detta bidrar också till att driva upp priset på olika varor och tjänster i Frödinge. Det är bara en tidsfråga innan den där baristan på Espresso House tjänar 30,000 SEK i månaden och att den där cafélatten börjar närma sig 50 SEK.

Det är oljeboomen i Frödinge som driver upp löner och priser. Det kommer, så att säga, att bli “dyrare” att bo där. Turister kommer att känna sig fattigare när de måste betala 40 SEK för en liten skiva ostkaka. Så länge oljeindustrin tjänar massor med pengar, kommer de höga lönerna och priserna att förbli högre än i resten av landet och kan dessutom fortsätta att stiga år efter år.

Vad som är sant för en liten by i Småland är i teorin sant för ett land. Det jag har beskrivit ovan har vid upprepade tillfällen skett världen runt. Man kan till exempel se samma fenomen i New York City och London tack vare deras otroligt produktiva finansdistrikt; San Fransisco och Seattle tack vare deras otroligt produktiva IT-industrier; Bakkin, Midland och Odessa tack vare deras otroligt produktiva oljeindustrier. Man kunde observera samma fenomen i guldrushens Kalifornien och, för att ta ett modernt exempel, råvaruboomens Alberta.

Sådana här välståndsexplosioner driver inte bara upp löner och priser för vissa städer och regioner, utan för hela länder. Och det viktiga är att detta inte är nödvändigtvis eller ens huvudsakligen orsakat av inflation. Därmed inte sagt att andra saker inte kan bidra till att göra livet (ännu) dyrare, nämligen statliga tvångsingrepp i ekonomin som skatter, regleringar och, förstås, inflation.

En krona är en krona och att kronans värde inte förändras bara för att man rör sig geografiskt från en del av Sverige till en annan. Ja, levnadskostnaderna kan variera, men våra pengar är inte desto mindre precis lika mycket värda i Stockholm som i Ljungby. Den svenska kronan är som ett värdepapper. Värdepapprets värde förändras inte bara för att du ena veckan besöker Flint och andra veckan besöker Paris.

Vi svenskar är mest bekanta med detta fenomen när vi kommer till Norge och helt plötsligt känner oss fattiga då allt är så dyrt. Men sanningen är att en stor del av denna skillnad gällande levnadskostnaderna beror på att Norge helt enkelt är rikare—och det är rikare eftersom mer produktivt. Den främsta källan till deras högre produktivitet, och rikedomar, kommer av deras enormt produktiva oljeindustri. Olja kallas för “det svarta guldet” av en anledning. De norska priserna och lönerna beror alltså inte huvudsakligen på inflation, utan beror på att norrmännen är otroligt produktiva och därför rikare.

Det är väl etablerat att rikare länder tenderar att vara “dyrare” än fattigare länder—precis av samma anledning som otroligt rika städer och områden tenderar att vara “dyrare” än fattigare städer och områden. Det är därför som svenskarna känner sig fattiga i Norge och måste åka till fattigare länder som Thailand eller Spanien för att känna sig rika medan norrmännen känner sig rika nästan var de än är, inklusive Sverige. (Detta fenomen är känt som Penn-effekten.) Ju mer och större värden som produceras, desto mer och större förtjänster kan man göra. Förklaringen till detta är, återigen, inte inflation utan har först och främst att göra med att när löner för tjänstejobben går upp som en reaktion på att produktiviteten i varuindustrierna går upp, då tas det i varierande utsträckning igen med högre priser. (Detta fenomen förklaras dels av Baumol-effekten och dels av Balassa-Samuelson-effekten.)

En implikation av detta är att man måste vara försiktig så att man inte läser in för mycket i våra (stigande) levnadskostnader. Då det finns ett samband mellan pengarnas värde och prisnivån är detta inte orimligt att titta på sådant som konsumentprisindex för att få en hum om pengarnas värde. Men man kan inte alltid utgå ifrån att om priser i allmänhet stiger så måste det bero på inflation. Det kan också bero på—och beror ganska ofta på—att landet helt enkelt har blivit produktivare och därför rikare.

Det kan verka paradoxalt, men högre priser indikerar ofta högre köpkraft. Ser man på hur många minuter, timmar, dagar, veckor, månader eller år vi måste jobba för att ha råd med olika varor och tjänster, då ser vi rika länder har trots deras generellt högre priser också njuter av väsentligen högre köpkraft jämfört med fattiga länder trots deras generellt lägre priser. Detta är tack vare vår markant högre produktivitet som möjliggör våra avsevärt högre löner.

För att sammanfatta: Ja, inflation implicerar stigande priser men stigande priser implicerar inte inflation. Så det gäller att man är försiktig när man resonerar om pengarnas värde utifrån våra höga (och stigande) levnadskostnader. Att priserna är högre i Sverige än i Zimbabwe betyder inte att svenskar lider av mer inflation jämfört med zimbabwier.

Statlig skolundervisning, statlig tankekontroll

Carl SvanbergLämna en kommentar

På tal om ingenting så hade Isabel Paterson, den kanadeniska-amerikanska journalisten, författaren och samhällsfilosofen, en hel del briljant att säga om hur statlig skolundervisning är fundamentalt oförenligt med frihet i allmänhet och med tankefriheten i synnerhet:

The positive fact that the United States public schools are under the political power is not recognized. Because the schools were started with quite separate organizations, by districts having no connection with each other or with any other political agency, empowered to levy a separate tax which could not be expended for any other object than the local school, nobody realized that the primary field of freedom had been invaded to the utmost extent. There can be no greater stretch of arbitrary power than is required to seize children from their parents, teach them whatever the authorities decree they shall be taught, and expropriate from the parents the funds to pay for the procedure. If this principle really is not understood, let any parent holding a positive religious faith consider how it would seem to him if his children were taken by force and taught an opposite creed. Would he not recognize tyranny naked? But it is objected, religion is not taught in the schools at all. That does not alter the principle involved 5 though it did obscure the issue in the beginning. The majority of parents were quite willing to pay a school tax, and glad to send their children to school. They tried to keep the teaching strictly secular. Further, when school districts were mostly small, and schoolboards composed of local residents known to everybody, it was quite possible for the parents to know just what was being taught j and to have their wishes consulted in the engagement or retention of teachers and the choice of textbooks. The intrinsic nature of the power authorized was so little realized that this was called “free education,” the most absolute contradiction of facts by terminology of which the language is capable. Everything about such schools is compulsory, not free; and the true nature of the institution has developed so fully along its own lines with the passage of time that parents are now helpless when it is admitted by a schoolboard that a small number of teachers are mentally unbalanced. The parents must still deliver their children into the power of those teachers, on penalty of a fine.

Och:

. . . the famous Scopes case, the “monkey” trial in Dayton, Tennessee, was discussed with equal heat and ignorance on both sides. The state passed a law that no instructor in the public schools could impart to his pupils the Darwinian theory of evolution, under penalty. A teacher contravened the law, and was prosecuted. Of course the law was absolutely improper but it was attacked on the ground that the Darwinian theory of evolution is true, and that the Tennesseeans were uninformed yokels.

But what if Darwinian evolution had been generally taught in the public schools of Tennessee, and a parent hack tried to withhold his school taxes and refused to send his children to school because he did not want them taught that theory; how many of the ardent champions of Mr. Scopes would have defended such a parent? It is safe to say, not one. All they wanted was that the state should prescribe that their own particular scientific doctrine must be taught, rather than an unorthodox creed. They were not in the least concerned with freedom of thought, speech, or person. They had no conception of personal rights or just authority. They did not ask whether a teacher could have a peculiar moral prerogative to teach his pupils what their parents did not want them to be taught. (The God of the Machine, 1943, sidorna 255-256, 257-258.)

Det är inte undra på att Ayn Rand var en beundrare av Isabel Paterson. Jag rekommenderar alla att läsa The God of The Machine, och inte minst då kapitlet “Our Japanezed Educational System”.

Dagens citat

Citat Carl SvanbergLämna en kommentar

A general State education is a mere contrivance for moulding people to be exactly like one another; and as the mould in which it casts them is that which pleases the predominant power in the government, whether this be a monarch, a priesthood, an aristocracy, or the majority of the existing generation, in proportion as […]

Kvantitetsteorin vs. kvalitetsteorin (del 1)

Carl Svanberg2 kommentarer

För några dagar sedan stötte jag på en ny artikel av guldentusiasten Nathan Lewis, “Five Gold Standard Notions That Just Aren’t True”, i vilken han försöker bemöta fem vanliga föreställningar om guldmyntfoten. En sådan föreställning är, enligt Lewis, att guldmyntfoten begränsar penningmängden till guldmängdens ökning. Men under de första 125 åren med guldmyntfot så ökade USAs penningmängd med en faktor på 163 samtidigt som den totala guldmängden endast ökade med en faktor på 3.4!

De som framför allt har studerat ekonomer av den österrikiska skolan lär bli något förvånade över detta påstående. Speciellt då de flesta österrikare som också förespråkar en tillbakagång till guldet menar att ett av guldmyntfotens främsta fördelar är just att det kraftigt begränsar penningmängdens ökning. George Reisman för till exempel fram det argumentet. Det är mycket riktigt som så att i den mån vi har några uppgifter alls så tyder det mesta på att priserna var stabila under guldmyntfoten. Den generella prisnivån stod mer eller mindre och stampade under 1800-talet.

Vad är det Nathan Lewis egentligen säger?

Innan vi går in på detta vill jag först säga ett par ord om Nathan Lewis och hans likar. Tillsammans med Jude Wanniski, Robert Bartley, Arthur Laffer, Larry Kudlow, Stephen Moore, Steve Forbes och John Tamny, tillhör Nathan Lewis en skara av så kallade utbudsekonomer. Utbudsekonomer är egentligen inget annat än moderna klassiska ekonomer. En del av dem föredrar att kalla sig för saysianer, dvs följare av den franske ekonomen Jean-Baptiste Say, som alltså betonar att det är produktionen (utbudet) som är ekonomins motor, inte konsumtionen (“efterfrågan”). Jag har studerat utbudsekonomernas texter och verk sedan 2013 och jag måste säga att de ofta har ett ganska fascinerande perspektiv på många nationalekonomiska frågor. En sådan är: Vad är inflation?

Ekonomer inom den österrikiska traditionen som Ludwig von Mises, George Reisman och Brian P Simpson definierar inflation som en ökning av penningmängden. Österrikare är alltså anhängare av kvantitetsteorin, enligt vilken den generella prisnivån bestäms av penningmängden. Ibland gör de av olika skäl vissa kvalifikationer. Mises definierar inflation som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av efterfrågan på pengar. Reisman och Simpson definierar det som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av guldmängden. (Vilket i praktiken är detsamma som en ökning av penningmängden som är orsakad av staten.) En vanlig följd av att inflation är att pengarna förlorar sitt värde, varför den generella prisnivån eller levnadskostnaderna brukar stiga som följd.

Det är alltid inte helt klart hur utbudsekonomer ser på kvantitetsteorin. Ibland uttrycker de sig som om de vore anhängare av teorin. Ibland skriver Lewis som om att inflation följer om man trycker för mycket pengar. Lewis och Wanniski skriver t ex att ett tecken på inflation är att guldpriset går upp. När guldpriset går upp då tyder det, enligt honom, på att staten trycker upp för mycket pengar i relation till efterfrågan på pengar. Ibland uttrycker de sig som om penningmängden är ganska oviktig jämfört med efterfrågan på pengar. Låt mig citera Lewis på denna punkt:

The fact of the matter is, however, that if we restrict the notion of the “quantity of money” to real money, i.e. base money, instead of forms of credit such as bank deposits, it’s rather hard to come to any conclusions. Not too long ago, the monetary base in Russia was growing at 60%+ per year, but the currency was rising. Today, the rate of monetary base expansion in the U.S. is below 5%, but the dollar’s value is dropping.

Oavsett hur oklara och inkonsekventa de är, försöker de säga att det inte är först och främst pengarnas kvantitet som bestämmer pengarnas värde (och därmed prisnivån) utan deras kvalitet. Enligt utbudsekonomer som Wanniski et al bör alltså inflation inte definieras i kvantitativa termer utan i kvalitativa. Inflation ska alltså förstås som en penningvärdesförsämring. Lewis et al menar vidare att det bästa sättet att avgöra om det råder någon inflation, dvs försämring av penningvärdet, är inte genom att titta på den generella prisnivån utan genom att titta på priset på guld.

Deras argument är att dollarpriset på guld är stabilt. Efterfrågan på guld är stabil just eftersom det har så få industriella användningsområden. Och i relation till den enorma massa som redan har grävts upp, ökar utbudet procentuellt sett ytterst lite varje år. Så utbud och efterfråga har, enligt detta argument, en försumbar inverkan på dollarpriset på guld. Och då guld är guld vi vet också att kvalitén är densamma över tid. Så om priset på guld inte desto mindre går upp då beror det inte på att utbudet har minskat eller efterfrågan har ökat eller på att kvalitén har förbättrats; den beror nästan uteslutande på att pengarna har förlorat i värde.

På 1800-talet var dollarn definierad som en viss guldmängd, så att det gick 20,67 dollar per uns. Eftersom detta förhållande var detsamma från slutet av 1700-talet början av 1900-talet menar Lewis et al att det inte rådde någon inflation under hela denna period. Dollarns värde var stabilt då “guldhalten” var stabil. Det är också därför som prisnivån (i den mån vi kan uppskatta den) var stabil. Så trots att penningmängden ökade med en uppskattad faktor på 85 (se tabell 2 här) hade det ingen som helst inverkan på pengarnas värde eller, som en följd, prisnivån.

Under 1900-talet har prisnivån stigit över hela världen, inte minst i USA. Enligt Lewis et al är inte förklaringen att man har tryckt för mycket pengar. Nej, förklaringen är att man 1933 devalverade dollarn med ca 60%; “växelkursen” mellan dollarn och guldet gick från 20,67 dollar per uns till 35. Detta gjorde att amerikanerna i deras iver att återställa sin köpkraft blev tvungna att höja sina priser. För att återställa sin köpkraft måste priserna, i genomsnitt, gå upp med 75%. Så när priserna steg efter 1933 var det på grund av devalveringen och inte som en följd av att man hade tryckt för mycket pengar.

Under 1970-talet led USA av ovanligt hög inflation, dvs penningvärdesförsämring, men det var återigen inte för att man hade tryckt för mycket pengar. Lewis et al säger att penningmängden ökade ungefär lika mycket under 1980-talet trots att inflationen övergick till disinflation. Så om penningmängden alltid är det väsentliga då blir det onekligen svårt att förstå vad som egentligen hände under 1970- och 1980-talet.

1970-talets inflation berodde istället på att USA 1971 kapade den sista länken till guldet: Bretton Woods systemet. Genom att frikoppla dollarn från guldet fick dollarns kvalité sig en rejäl törn. Som en naturlig följd föll efterfrågan—och värdet—på dollarn. Det var därför som priserna började stiga under 1970-talet; det var därför som dollarpriset på guld gick från 35 dollar per uns 1971 till 850 dollar per uns 1980!

Det är på grund av sådana här observationer som Lewis et al drar slutsatsen att kvantitetsteorin är falsk. Det som bestämmer penningvärdet är inte kvantiteten utan kvaliteten. Det är därför jag kallar denna teori för kvalitetsteorin. Så länge våra kronor, euros eller dollar är bundna till guldet och man med trovärdighet upprätthåller “växelkursen” mellan våra kronor, euros eller dollar och guldet, så kom folk att behandla sina kronor, euros eller dollar som om de vore guld. Så länge våra pengar har, i detta avseende, en viss kvalitet, slipper vi inflation.

Värna om individens religionsfrihet: förbjud böneutrop

Carl Svanberg3 kommentarer

I Växjö har polisen beviljat Stiftelsen Växjö muslimer ett tillstånd för böneutrop. Varje fredag kommer således ett religiöst budskap tvingas ned i halsen på omgivningen.

Det är en skam att polisen i Växjö tog detta beslut. Det må vara så att ordningslagen inte ger dem makten att ta hänsyn till det religiösa budskapet i böneropet, men det borde den. Ordningslagen borde nämligen ta hänsyn till individens rätt till religionsfrihet, vilket inkluderar rätten att slippa tvingas på religion och religiösa budskap.

Trots att detta är ytterligare ett skandalöst steg i fel riktning—mot islamiseringen och, därmed i förlängningen, teokratiseringen av Sverige—så glädjer det mig att det finns ett några röster som på huvudsakligen liberala grunder argumenterar för att böneutrop bör förbjudas.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush Thor ska ha beröm för att i religionsfrihetens namn säga nej till böneutrop. En annan som ska ha beröm för att ha tagit upp frågan är moderaternas Ann Heberlein. Argumentation är inte perfekt, men när det kommer till frågans kärna får de till det.

Lika så Jonathan Derneborg, ordförande för KDU Fyrbodal:

Oavsett vilken religion du har så ska du kunna få sprida ditt budskap på gator och torg. Du ska som privatperson kunna höra det religiösa budskapet, och komma undan det om du så vill. Om en moské i ett bostadsområde har regelbundna böneutrop varje fredag, så tränger sig det uppmanande religiösa budskapet in i deras grannars hem. De har inte möjlighet att stänga av ljudet. Vill de slippa utropet så måste de lämna området då böneutropet pågår. Detta är inte rimligt för människor som betalar eller har betalat för att bo i ett område.

Amen!

Att så många på så rationella och liberala grunder vill förbjuda böneutrop—och därmed sakta ned islamiseringen av Sverige—ger mig lite hopp inför framtiden. Låt oss nu bara hoppas på att debatten leder till ett förbud mot böneutrop.

(Kom inte dragandes med några haltande och relativiserande jämförelser med kyrkklockor. Kyrkklockor sprider inget religiöst budskap. Men visst, om någon mot all förmodan kan visa att ringande kyrkklockor kan rationellt jämföras med högtalarutsända islamiska böneutrop på upp till 110 db, då har jag inga principiella problem med att förbjuda dem också.)

Proppmätt “elitism”?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare, har skrivit en bra kolumn om miljöpartiets kampanj mot flyget, bilen och allt annat som ger guldkant på tillvaron:

En flygskatt på upp till 400 kronor extra per utrikesbiljett drabbar nämligen inte höginkomsttagare, som välmående medieelit på Södermalm eller Gustav Fridolin. Jag växte upp på 80-talet, när marginalskatterna var över 80 procent och inga lågprisflyg fanns. Då var resande en klassfråga. Bara de rika hade råd. De andra campade.

I dag är resande för alla. Men detta vill Miljöpartiet ändra på. De vill ändra på att även barn i familjer med de lägsta inkomsterna åtminstone ibland ska ha råd att se ett annat hörn av världen. Men 1 600 kronor extra för en resa för en tvåbarnsfamilj räcker inte. Miljöpartiet går till val på att fördubbla den.

Uvells kommentarer fick mig att tänka på något Ayn Rand skrev för nästan femtio år sedan:

Whom and what are [the environmentalists] attacking? It is not the luxuries of the “idle rich,” but the availability of “luxuries” to the bread masses of people. They are denouncing the fact that automobiles, air conditioners and television sets are no longer toys of the rich, but are within the means of an average American worker—a beneficence that does not exist and is not fully believed anywhere else on earth.

What do they regard as the proper life for working people? A life of unrelieved drudgery, of endless, gray toil, with no rest, no travel, no pleasure—above all, no pleasure. Those drugged, fornicating hedonists do not know that man cannot live by toil alone, that pleasure is a necessity, and that television has brought more enjoyment into more lives than all the public parks and settlement houses combined. (The New Left: The Anti-Industrial Revolution, 1971, s. 148.)

Min enda egentliga invändning till Uvells kolumn är att hon tillskriver miljöpartiet, och deras medlemmar och väljare, ett (relativt sett) alldeles för “förståeligt” motiv, nämligen att de tillhör en liten rik och privilegierad elit som är så pass avskärmad från resten av samhället att de helt enkelt inte kan förstå hur deras människofientliga politik påverkar andra; speciellt inte låginkomsttagare som vanligtvis inte har råd att offra sig för “miljön”.

Den svårsmälta sanningen är att miljöpartiet inte drivs av proppmätt “elitism”. De drivs av ett hat för människan. De hatar henne eftersom hon exploaterar den orörda (“heliga”) naturen.

Att människor måste exploatera naturen för att överleva har ingen betydelse. Deras måttstock för gott och ont är nämligen inte främjandet av människans liv, utan bevarandet av den orörda (“heliga”) naturen. Vilket betyder: minimerandet av människans “ekologiska avtryck”.

Det är därför de är så kallblodigt likgiltiga inför de uppoffringar, den fattigdom och det onödiga lidande deras politik medför.

Ta över “problemformuleringsprivilegiet”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ayn Rand skrev en gång att “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side.”

Har du någonsin tänkt på att nästan ingen som ifrågasätter miljörörelsens sätt att identifiera eller formulera så kallade miljöproblem? Oavsiktligen och okritiskt har de allra flesta anammat deras moraliska ramverk.

Hur kommer detta sig? Svaret ligger delvis i det Ayn Rand säger i citatet ovan nämligen att miljörörelsens principer—i synnerhet deras måttstock för gott och ont—är sällan klart och tydligt definierade.

De flesta miljöaktivister vet att de inte skulle ha en chans om de bara var klara och tydliga med deras måttstock.

Enligt miljörörelsens chefsideologer är måttstocken inte främjandet av människans liv och välbefinnande, utan bevarandet av “den orörda naturen”. Peter Schwartz uttryckte det bäst: Deras mål är inte skydda naturen för människans, utan från människan.

Enligt miljörörelsen är människans exploatering av naturen fel. Inte för att det på något sätt skulle vara dåligt för människan. Tvärtom att exploatera naturen är en förutsättning för att vi ska kunna överleva och blomstra!

Enligt miljörörelsen är det fel att skövla skog för att bygga bostäder, trots att det innebär en förbättring av människans miljö. Det är fel att bygga vattenkraftverk, trots att det innebär en förbättring av människans miljö.

Miljöaktivister tenderar att motsätta sig genmanipulerade grödor, trots att det kommer att göra det möjligt för miljarder fler att äta sig mätta och undvika undernäring. Genmanipulerade grödor utgör alltså innebär en förbättring av människans livsmiljö—ändå motsätter de sig dem.

De motsätter sig också eldningen av fossila bränslen trots att detta är vad som har gjort det möjligt för fler av oss att leva rikare, friskare och bättre liv än någonsin—trots att det har gjort klimatet säkrare än någonsin.

Det är därför miljörörelsens politik är så människofientlig. Det är därför så många miljöaktivister har nihilistiska fantasier om en värld utan människan. Det är därför så många miljöaktivister ser på människan som en cancer och på nya barn som ett problem som vi måste minimera—en synd. Det är därför som deras “seriösa” lösning på “klimatkatastrofen” inte är att bygga fler kärnkraftverk utan att istället minska eldningen av fossila bränslen—och därmed fördöma mänskligheten till energifattigdom med allt vad det innebär. (Idag lider minst en miljard människor av energifattigdom, det vill säga en brist på den energi som behövs för att vi ska kunna producera mat för miljarder, massproducera alla varor och tjänster som gör vår överlevnad möjlig, rent vatten, belysning, matlagning utan hälsofarlig rök, transporter och telekommunikationer, fungerande sjukvård, etc., etc., etc.)

Miljörörelsens förmåga att forma debatten hänger på deras förmåga att smuggla in deras människofientliga måttstock. Den smugglas in genom att sällan namnges eller klart och tydligt definieras. Det är detta som gör att de kan sätta agendan och definiera debatten. Ge inte miljörörelsen chansen; låt dem inte komma undan.

Så här kommer en rekommendation till nordens frihetliga debattörer: Ta över “problemformuleringsprivilegiet” genom att klart och tydligt definiera din egen måttstock. Och kräv av dina meningsmotståndare att de gör detsamma.