Författare: Carl Svanberg

#Valet2018: Min röst går till. . .

Carl Svanberg6 kommentarer

Det har knappast undgått någon att det är valår. Så vad ska jag rösta på? Nå. Jag inte har memorerat partiernas sakpolitik så för att få en bättre hum om vilket parti som står mig närmast bestämde jag mig för att göra Svenska Dagbladets, Sveriges Televisions och Expressens valkompasser.

Jag svarade på testerna med hjälp av mitt filosofiska ramverk: Ayn Rands filosofi objektivismen. Mer specifikt utgörs mitt ramverk bland annat utgörs av följande relevanta principer:

  • Det faktum att människans liv och välbefinnande är måttstocken för gott och ont; det som främjar människans liv och välbefinnande är det goda och det som hämmar det är det onda.
  • Det faktum att för att vi ska kunna leva och frodas som människor måste vi leva rationellt; vi måste tänka och handla i enlighet med förnuftet och verkligheten.
  • Det faktum att individen är ett självändamål, inte ett medel för andras ändamål; individens liv tillhör henne, inte staten, nationen, rasen, klassen, samhället, osv.
  • Det faktum att för att vi ska kunna leva och frodas rationellt måste också vara fria att tänka och handla rationellt; frihet—frihet från initierandet av fysiskt tvång—är således människans ett socialt överlevnadsvillkor.
  • Det faktum att ett samhälle som bygger på ovanstående principer, inklusive principen om individens rättigheter är det moraliska idealet. Idealet är med andra ord laissez-faire kapitalismen.
  • Det faktum att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter—rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka—vilket betyder att statens utgörs av försvar, polis och domstolar. Detta är statens kärnuppgifter—inte socialistisk “skola, vård och omsorg”; inte välfärdspolitik, inte omfördelningspolitik, inte “klimatpolitik”.

När det kommer till samhällsfilosofiska frågor kan mitt ramverk sammanfattas med ett ord: individualism. Och för en individualist är den enskilt viktigaste frågan som man måste ställa sig när man bedömer sakpolitiska frågor: Leder detta till mer frihet för individen, eller mindre?

Så hur gick det?

Screen Shot 2018-08-27 at 15.02.13.png

Screen Shot 2018-08-24 at 9.27.36.png

Screen Shot 2018-08-28 at 10.05.18.png

Så vad betyder detta? Då valkompassen går ut på att utvärdera partiernas sakpolitik följer det att jag som en principiell och konsekvent förespråkare av individens frihet sympatiserar mest med Moderaternas sakpolitik.

Med individens frihet som måttstock är alltså Moderaternas sakpolitik den som på det stora hela antingen gör mest för att öka individens frihet och/eller minst för att inskränka den. Således är deras sakpolitik den bästa eller, beroende på frågan, den minst dåliga. Allt som allt skulle deras sakpolitik göra den svenska blandekonomin lite friare. I relation till idealet (laissez-faire kapitalism) är Moderaterna det minst dåliga; i relation till övriga partier är det nog det bästa partiet.

Det följer inte att jag sympatiserar mest med Moderaternas uttalade ideologi (“liberalkonservatism”). Det följer inte heller att jag köper deras argument, vilket är en viktig distinktion då en del bra sakpolitik ibland motiveras med dåliga (kollektivistiska) argument. Ett exempel på detta är att de borgerliga bland annat anser att sänkta skatter är bra för det leder i längden till mer pengar till “välfärden”. Varför är det önskvärt att göda den stora välfärdsstaten? Om man är en socialist (eller fascist), då kanske det låter som ett bra skäl för att sänka skatterna. Knappast om man, som jag, är en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, och därmed, laissez-faire kapitalismen.

Givet mitt ramverk kommer det knappast som någon större överraskning att jag står längst ifrån de partier som mest konsekvent föreslår den absolut sett mest anti-liberala sakpolitiken: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet.

Varför går jag på sakpolitiken? Varför går jag inte på partiernas uttalade ideologi?

Rent allmänt kan man faktiskt tvivla på att de flesta borgerliga partier ens har någon klar och tydlig ideologi, inklusive Moderaterna. Det finns så många motsägelser i deras olika idépolitiska program att det är omöjligt att fullt ut förstå vad deras ideologi går ut på, än mindre hålla med om allt.

Partier kan dessutom tillskriva sig själva vilken ideologi som helst utan att det har någon nödvändig koppling till deras faktiska sakpolitik. Här är Liberalerna ett perfekt exempel.

Så att endast eller främst gå på partiernas uttalade ideologi när det kommer till att bedöma vilket parti man ska rösta på är ganska hopplöst. Ofta säger sakpolitiken mer om deras faktiska ideologi (om någon) än om deras uttalade.

Enligt Svenska Dagbladets Valkompass står jag sakpolitiskt lika nära Sverigedemokraterna som jag gör andra partier som jag i alla fall rent spontant finner mer sympatiska, nämligen Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Jag står dem lika nära detta trots att jag inte alls sympatiserar med deras socialkonservativa och nationalistiska ideologi. Deras ideologi är så systematiskt, konsekvent och fundamentalt oförenlig med min filosofi att jag kan inte se mig själv rösta på Sverigedemokraterna.

Jag har inte undersökt vad det är för sakpolitiska frågor som jag är överens med dem, men med tanke på deras uttalade ideologi och retorik jag misstänker att det inte berör några väsentliga frågor. Alla sakfrågor är inte lika viktiga. En del förslag ökar individens frihet mer än andra och en del inskränker individens frihet mer än andra. Och många bra förslag kan, som sagt, motiveras med dåliga argument. Jag misstänker att det är lite av varje som gör att jag ser ut att sympatisera så mycket med Sverigedemokraternas sakpolitik. Men vad det än är, så är det inte deras viktigaste fråga: invandringspolitiken. Tro det eller ej, men jag står för fri invandring!

Oavsett vad den exakta förklaringen är, vill jag inte på något sätt associeras med ett så pass kollektivistiskt parti som Sverigedemokraterna. Jag vill nämligen inte ge kapitalismens fiender vatten i deras kvarn genom att på något sätt hjälpa dem att bekräfta eller förstärka den vanliga vanföreställningen att kapitalism har någonting att göra med “högerextremism” dvs en röra av rasism, nationalism och socialism eller fascism. Men den associationen finns där ute. Så om de som identifierar sig själva som “individualister”, “objektivister”, “liberaler”, “höger”, “borgerliga”, osv., röstar på och därmed låter associeras med Sverigedemokraterna (eller något ännu värre som Alternativ för Sverige) då kommer ni att göra kapitalismens sak en enorm björntjänst!

€ € €

Hur svarade jag? Låt oss snabbt gå igenom SvDs valkompass:

Jag svarade JA på följande:

  • Inkomstskatten ska sänkas
  • Bidragstak ska införas
  • RUT ska tredubblas
  • Polisen ska få bättre tillgång till kameraövervakning
  • Arbetsförmedlingen ska läggas ner
  • Permanent uppehållstillstånd ska vara huvudregel i flyktingpolitiken
  • Lägre ingångslöner för ungdomar ska införas
  • Skatten på pension ska vara samma som på lön
  • Fler enkla jobb

Jag svarade NEJ på följande:

  • Tandvård ska subventioneras på samma sätt som sjukvård
  • Värnplikten ska återinföras
  • Fler pappamånader ska införas
  • Studielån ska avskrivas för den som bosätter sig i glesbygd
  • Fria skolvalet ska avskaffas
  • Bensinskatten ska höjas
  • Flygskatten ska höjas
  • Sverige, dvs STATEN, ska satsa på snabbtåg
  • Fackavgiften ska vara avdragsgill
  • Klimatpolitiken ska överordnas allt annat
  • Fler hyresbostäder ska byggas med skattemedel
  • Sex timmars arbetsdag ska införas
  • Vinster i välfärden ska förbjudas
  • Studielån ska avskrivas för den som bosätter sig i glesbygd

Om man gör dessa tester då blir det snabbt uppenbart att det finns en del frågor som det inte går att ge ett rationellt svar på. Så varje gång jag stötte på en fråga där det inte finns ett rätt svar eller ens det minst dåliga svaret, valde jag att passa. Jag passade också varje gång jag inte tyckte mig ha tillräckligt med faktaunderlag för att kunna ta ställning. Således svarade jag “pass” på på följande:

  • Religiösa friskolor ska förbjudas
  • Tiggeri ska förbjudas
  • Sverige ska lämna EU
  • NATO medlemskap
  • Alla som har fyllt 85 ska erbjudas plats på äldreboende
  • Pensionsåldern ska höjas
  • Sjuksköterskor ska kunna vidareutbilda sig med full lön
  • Niqab ska förbjudas i skolan

€ € €

Det kan kanske vara intressant att se hur jag svarade och resonerade kring en del frågor. Så här följer ett axplock:

“Religiösa friskolor ska förbjudas.” Det är inte uppenbart att ett förbjud av just religiösa friskolor ökar eller minskar individens frihet. Om vi förbjuder dem då kan man argumentera för att vi kränker somligas tanke- och religionsfrihet (t ex de troende föräldrar som nu tvingas skicka sina barn till sekulära skolor) men om vi tillåter dem då kan vi lika väl argumentera för att vi kränker andras tanke- och religionsfrihet (t ex de icke-troende föräldrar som nu tvingas finansiera religiösa friskolor). Så vad man än gör här verkar det bli fel. Och om det finns ett steg i någon riktning som är uppenbart bättre, då vet i varje fall inte jag vad det är. “Pass!”

“Tiggeri ska förbjudas.” Å ena sidan finns det ingen vits att förbjuda tiggeri som sådant, då det inte kränker någons rättigheter. Å andra sidan sker tiggeriet på offentliga gator och torg, och där har man strikt talat ingen rätt att tigga. Hur offentliga gator och torg får användas regleras alltid av ägaren dvs staten: huruvida man får dricka eller ha sex, demonstrera och protestera, spela live-musik, osv. Allt vi gör på offentliga gator och torg gör vi endast med statens tillstånd. Givet detta då kan man argumentera för att det är rimligt att skattebetalarna får en säg i hur offentliga gator och torg ska få användas. Men om majoriteten få bestämma över vad individen får och inte får göra på offentliga gator och torg, då kan det lätt sluta illa. Och det är ju knappast som att allt majoriteten tycker och tänker är rätt (se bara på hur de röstar). Att ge majoriteten makten att reglera användandet av offentliga gator och torg är detsamma som att ge den makten att med tvång reglera bort sådant som den ogillar. Det är en inbjudan att lagstifta moral. I dag är det tiggeri. I morgon är det all rökning på offentliga platser. I övermorgon är det att kvinnor inte ska få gå ut utan “anständig klädsel”. Det är ett dubbeleggat svärd. Så länge vi har offentliga gator och torg, och staten reglerar med majoritetens godkännande, då finns det enligt mig inget uppenbart rätt eller fel svar här. “Pass!”

“Klimatpolitiken ska överordnas…” “Nej! Nej! Nej!” Statens uppgift är att skydda individens rättigheter—inte paternalistiskt “knuffa” runt individen med skatter, subventioner och regleringar; inte centralplanera fram “alternativa energiformer” som inte har en chans på den fria marknaden; inte ransonera individens energiförbrukning; inte diktera för individen om hon ska få flyga eller storhandla med bilen eller äta rött kött; inte kränka individens rättigheter i “klimatförändringarnas” namn; osv., osv., osv. Att på olika sätt tygla eller straffa individen för ett påstått ont som hon inte är skyldig till är oförenligt med individualismens och rättvisans princip. Den vetenskapliga sanningen är att ingen enskild individs bidrag till jordens uppvärmning gör någon skillnad. (Om det kommer fram några vetenskapliga belägg för att jordens uppvärmning är katastrofal då är lösningen bättre teknologi, inte totalitär kontroll över individens energiförbrukning och självpåtvingad energifattigdom. Sådan miljöpolitik gör oss bara mindre kapabla att anpassa oss till uppvärmningen samt ta fram nya energiformer och ny teknologi som kanske gör det möjligt för oss att kyla ned jorden utan att behöva offra vår fossilbränsle-baserade levnadsstandard. I dagsläget finns det inga belägg för att tro att “klimathotet” är katastrofalt. Katastrofscenariona bygger nästan uteslutande på spekulationer som i sin tur bygger på opålitliga klimatmodeller.)

“Permanent uppehållstillstånd ska vara huvudregel i flyktingpolitiken?” Om Sveriges stinkande välfärdsstat drar till sig flugor—omoraliska och skrupelfria människor som ljuger om att vara flyktingar bara så att de kan få leva gott som välfärdsparasiter—då är det endast ett ytterligare argument för att lägga ned den. Det är däremot inte ett hållbart argument för att straffa oskyldiga individer som verkligen flyr från krig och liknande. Så jag säger: “Ja”.

€ € €

Moderaternas sakpolitik är inte perfekt, långt ifrån. Men jämfört med alternativen är den, som sagt, ändå det bästa eller, beroende på frågan, minst dåliga. Därför kommer jag att lägga min röst på Moderaterna. Och om du delar mitt ramverk, objektivismen, då bör du också överväga att göra detsamma.

“Er Sverige et sosialdemokratisk paradis?”

Carl Svanberg1 kommentar

Vegard Hovland Ottervig, som sköter AynRand.no, skrev häromdagen ett kjempeflott blogginlägg om min kurs i två delar “What about Sweden?” som jag återgav vid Oslo Objectivist Conference 2018. Detta är en mycket fin sammanfattning, helt perfekt för dem som inte kunde komma:

Sverige blir ofte trukket frem som utstillingsvinduet til sosialdemokratiet og velferdsstaten. Carl Svanberg viser hva som egentlig skjuler seg bak det offisielle paradisstempelet.

På Oslo Objectivist Conference 2018 holdt Carl Svanberg et foredrag i to deler ved navn «What about Sweden?» Hensikten med foredraget er å dra teppet under myten om at Sverige er et sosialdemokratisk paradis, en myte som blir trukket frem nå og da for å argumentere for økt sosialisme rundt omkring – den amerikanske politikeren Bernie Sanders er et nylig eksempel.

Ifølge Svanberg er Sverige et mye brukt «poeng» mot kapitalisme og for sosialisme, og myten hevder at «sosialisme fungerer i Sverige» og at sosialdemokratiet fremsto som en reddende engel fra 1930-tallet og utover via omfordeling av velstand.

Läs resten här. Under tiden kan ni väntar på en sammanfattning av del två kan ni gott passa på att läsa om Richard Salsmans och Andrew Bernsteins fina föredrag.

Ett par ord om anti-plastkampanjen

Carl SvanbergLämna en kommentar

Richard Morrison vid Competitive Enterprise Institute skriver om miljörörelsens ovetenskapliga kampanj mot plast.

Morrison påpekar bland annat att av allt plast som hamnar i haven där de kanske skadar några havsdjur (men intressant nog inga människor), kommer nästan inget från rika industriländer som USA:

The vast majority of plastic waste in oceans actually comes not from advanced countries like the U.S. but from countries like China and Indonesia that consume a large volume of plastic products but lack our modern waste collection infrastructure. Much of their plastic waste ends up washed into major river systems that empty into the oceans. A study published last year in the journal Environment Science & Technology by three German researchers found that 90% of the plastic debris found in the world’s oceans is dumped there by just ten of the world’s rivers—none of which are in the Western Hemisphere, much less the United States.

Trots detta insisterar miljöaktivister att individer i USA och Västeuropa inte ska få använda sig av sugrör och annan engångsplast. De insisterar alltså på att inskränka helt oskyldiga individers frihet att använda engångsplast—för ett påstått ont som de inte har gjort sig skyldiga till. (Detta är inte första gången som miljöaktivister vill straffa oskyldiga individer för påstådda orätter.)

Morrison tar också upp något som sällan kommer upp i denna hysteriska anti-plastkampanj, nämligen vilken inverkan miljöpolitiken får för människor:

Beside the fact that U.S. consumers are contributing very little to the ostensible problem is the other side of the equation: the benefits of the straws themselves. I suspect many Americans who were initially receptive to the idea of a ban were genuinely surprised to learn that disposable drinking straws are very important to people with certain disabilities. British disability rights activist Penny Pepper recently commented in the Guardian about how she depends on plastic straws—and other single-use, disposable products like baby wipes—writing “I don’t have the luxury of a plastic-free life.” The durability, convenience, cleanliness, low price, and resistance to heat of disposable plastic straws make them irreplaceable to people with many different physical limitations.

“De grönas” likgiltigheten inför plastens enorma fördelar för oss människor i allmänhet och för sådana som Penny Pepper i synnerhet, säger en hel del om miljörörelsen—och inget av det är gott.

Fientligheten till plasten grundar sig inte huvudsakligen i okunskap. Nej, den grundar sig först och främst i att de allra flesta använder sig av en irrationell måttstock för att avgöra vad som är bra eller dåligt, gott eller ont, moraliskt eller omoraliskt, osv.

Den ofta implicita måttstocken som folk använder sig av är “det som bevarar den orörda naturen är det goda”. Vilket betyder att “det som minimerar människans inverkan är det goda”. Vilket betyder att människors liv och välbefinnande bör offras för naturen.

Miljörörelsen är alltså bara den senaste yttringen av vad Ayn Rand kallade för dödens moral: altruismen.

Men om vi istället använder vi oss av en fakta- och logik-grundad måttstock—det som främjar människans liv och välbefinnande är det goda—då kan man till exempel se hur sådan mänsklig inverkan som skogsskövling i själva verket utgör en miljöförbättring:

Vad är gott och ont? Vad är bra eller dåligt? Vad är av värde? För att avgöra detta behöver vi en måttstock, värdemätare eller standard. Som en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen håller jag att den enda giltiga måttstocken för moraliska värden är människans liv: det som främjar människans liv är gott medan det som hämmar det är ont. (När jag säger “människans liv” menar jag individens liv då det bara finns individer; det goda är gott, bra eller värdefullt för någon och denna någon är alltid en individ.)

Enligt denna måttstock är sådant som mat, vatten, kläder, boende, medicin såväl som billig, rik och pålitlig energi gott då det gör mänsklig överlevnad möjlig.

Men människan kan inte bara leva på bröd. Vi har också många själsliga överlevnadsbehov. Vi behöver t ex självkänsla, syfte och mening, variation och njutning, för att inte tala om konst och underhållning. Vi har ett behov av att lyssna på Metallica, “binga” tv-serier på Netflix, spela X Box One och när man har tid och pengar, resa världen runt för att jobba; semestra; hälsa på släkt och vänner; etc., etc., etc. Som transportmedel har flyget förbättrat våra liv och tillvaro något enormt. Och precis som mat, kläder, boende, medicin, etc., alltså ett objektivt värde—men endast om din måttstock är främjandet av människans liv och välbefinnande.

Om begreppet “miljö” har en mening, då måste det syfta till människans naturliga omgivning. Att forma om vår naturliga omgivning, dvs miljön, så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov är att förbättra miljön. Att t ex skövla en skog för att kunna bygga bostäder är att forma om miljön så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov. Att skövla skogen för att kunna bygga bostäder är alltså en miljöförbättring.

Vad vi gör när vi skövlar en skog är att vi tar något som är av ett mindre värde för oss (skogen) för att bygga något som är av ett större värde för oss (bostäder). Att bo i ett hus är objektivt sett bättre för oss än att bo på gatan eller i skogen. Det är därför ingen rationell människa vill vara hemlös och tvingas sova på gatan. Samma sak med att odla upp mark för att producera mat. Jordbruket är, som sådant, en miljöförbättring. Att ha en god tillgång till billig mat är objektivt sett bättre för oss än att svälta ihjäl.

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att detsamma är sant om plast.

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Smålandsbladets Dag Elfström skrev idag en ovanligt rationell och observant ledare om vad som verkligen driver miljörörelsen och Miljöpartiet:

Miljönyttan är inte det som står i centrum, utan istället känslomässigt drivna symbolåtgärder. En åtgärd för klimatet värderas inte utifrån om den minskar utsläppen maximalt, utan utifrån om den skapar den maximala uppoffringen. Att flyga och åka bil måste göra ont, inte för att det räddar klimatet, utan för att det känns rätt, och slår mot livsstilsval.

Den ständigt svällande klimatbudgeten, som Miljöpartiet bannar alla som inte prisar, fungerar enligt samma logik. Regeringens klimatåtgärder är bra för att de kostar mycket pengar, och därmed utgör en uppoffring.

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön? Därför att miljörörelsens ideologi inte handlar om att skydda om naturen för människan, utan om att skydda naturen från människan.

Miljörörelsen är inget annat än den senaste “återanvändningen” av den primitiva, ovetenskapliga och barbariska självuppoffringsmoralen som har plågat mänskligheten genom årtusendena.

Istället för att offra oss för varandra som altruisterna säger eller för gruppen (t ex arbetarklassen eller rasen) som kollektivisterna säger, bör vi enligt miljöaktivisterna offra oss för naturen. Dvs sjöar och skog; spindlar och sniglar; jord-, sand- och vattenmassor; etc., etc., etc.

Varför är miljöaktivisterna ofta så totalt likgiltiga inför människan och hennes överlevnadsbehov? Observera deras reaktion till jordens uppvärmning. Som jag förstår det är jordens uppvärmning återhållsam och hanterbar, inte katastrofal. Men även om uppvärmningen vore katastrofal finns det, som Elfström noterar ovan, inget rim eller reson i miljöpartiets smärtsamma symbolpolitik.

Tvivlar du fortfarande? Här kommer då en ledtråd: Om du verkligen tror att vi konfronteras med en annalkande katastrof, då borde man väl åtminstone vara för kärnkraft? Det bidrar ju inte direkt till jordens uppvärmning. Och även om kärnkraften kanske har några nackdelar skulle väl ändå fördelarna av att rädda mänskligheten från den kommande katastrofen väga över, inte sant?

Ändå motsätter sig Miljöpartiet kärnkraft. Varför? Därför att deras motivation är inte att “rädda mänskligheten”, utan att “rädda planeten”.

För den som ännu tvivlar på detta kommer här ytterligare en ledtråd: Det som har gjort det möjligt för miljardtals människor att inte bara lyfta sig ur den förkapitalistiska misären utan dessutom leva längre, rikare och bättre liv än alla föregående generationer tillsammans, är vår nya sköna teknologi och industri.

Det som håller igång vår teknologiska och industriella civilisation är, och har alltid varit, tillgången till billig och pålitlig energi: fossila bränslen. Ändå vill “de gröna” att vi ska minska vår eldning av fossila bränslen med åtminstone 80%. Detta innebär att vi långsamt svälter vår teknologi och industri—som bokstavligen hålla oss alla vid liv—på det bränsle den behöver.

Fundera för ett ögonblick vad som skulle hända med vår globala matproduktion om vi minskade eldningen med fossila bränslen med åtminstone 80%. Vi skulle sannolikt sluta med en världsomspännande svältkatastrof utan dess like.

En sådan drastisk minskning av fossilbränsle-eldningen vore kanske befogat om det fanns några andra former av billig och pålitlig energi. Men det gör det alltså inte. Varken idag eller inom den närmsta framtiden. Att då envisas med att kraftigt minska eldningen med fossila bränslen kommer oundvikligen att ha en oerhört negativ inverkan alla våra aspekter av våra liv, inte minst matproduktionen.

En sådan fossilbränsle-svältkur måste logiskt sett leda till ett utdraget och smärtsamt kollektivt självmord för mänskligheten. Det måste logiskt leda till mänskligt lidande och död på en omfattande skala. Hur kan då miljörörelsen motivera en sådan politik? Därför att det viktiga för dem är inte huruvida människans liv och välbefinnande förbättras, utan att det gör ont medan vi offrar oss för naturen.

Leonard Peikoff vid the Ford Hall Forum

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag är ett enormt fan av dr. Leonard Peikoff, Ayn Rands intellektuella arvtagare och författare till böcker som The Ominous Parallels, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand och The DIM Hypothesis.

Så det är med stor glädje jag ser att Ayn Rand Institute har tillgängliggjort Peikoffs samtliga (14) Ford Hall Forum-föredrag.

I dessa föreläsningar behandlar dr. Peikoff ett rikt omfång av ämnen som: vad som är fel med den amerikanska skolan till, varför USAs intellektuella så USA-fientliga, hur statens inblandning förstör den amerikanska sjukvården, varför religion är fundamentalt oförenligt med Amerikas filosofiska essens, Peikoffs trettio år med Ayn Rand, brottslighetens filosofiska rötter, den skandalösa OJ-rättegången, och mer.

Klandra inte Facebook för statlig censur

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag fick en del reaktioner på min förra artikel, “Det finns ingen censur på Facebook”. Så i denna uppföljning, tänkte jag börja med att försöka klargöra ett och annat.

Somliga säger att Facebook (kanske) censurerar eftersom staten (kanske) tvingar dem till det. Det må hända (jag har inte sett några bevis på detta), men jag är rädd för att de som säger detta tyvärr har missat poängen med mitt inlägg.

Min poäng är att privata individer och företag som sådana inte kan censurera. Som dess definition och etymologi gör klart och tydligt, handlar censur om att staten med tvång eller våld tystar individen, dvs med tvång eller våld stoppar individen från att yttra sig, att säga vad hon tycker och tänker.

Då endast och allena staten har (den lagliga) makten att med tvång eller våld tysta individen är det endast och allena staten som kan ägna sig åt censur. Så om och när privata individer eller företag vägrar att frivilligt förse dig med en plattform, då är inte censur.

Denna poäng är viktig då så många är så gravt fel- och oinformerade om yttrandefrihet och censur handlar om. Men om man inte förstår eller vet (eller bryr sig om) att staten, och endast staten, kan censurera, då kan man lätt börja få för sig (eller rationalisera) att staten—i “yttrandefrihetens” namn—ibland måste gå in med tvång och reglera privata individer eller företag som Facebook som vägrar att frivilligt förse somliga med en plattform. Vilket alltså är en total motsägelse.

Alla försök att, i “yttrandefrihetens namn”, tvinga individer eller företag som Facebook att tillåta särskilt innehåll på deras plattform, innebär statlig censur. I mitt förra inlägg förklarade jag varför:

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Detta ologiska och farliga (étatistiska) resonemang för oss till nästa punkt.

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd.” Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Kvantitet- och kvalitetsteorin—en syntes

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det var ett tag sedan jag pratade om kvantitets- och kvalitetsteorin. Idag tänker jag försöka redogöra för hur de två teorierna hänger ihop. Eller för att vara mer precis: jag tänker kortfattat redogöra för vad jag ser som Henry Hazlitts syntes.

Kvalitetsteorin är attraktiv då den kan förklara en del saker som kvantitetsteorin inte kan förklara. Så följer det då att kvantitetsteorin är falsk? Nej. Sanningen är lite mer komplicerad än så. Det beror på hur man tolkar kvantitetsteorin.

När anhängare av kvalitetsteorin (t ex Nathan Lewis och John Tamny) kritiserar kvantitetsteorin då brukar de inte klargöra vilken version av teorin de har i åtanke, men med tanke på hur de formulerar sin kritik är det klart att de syftar på vad jag skulle beskriva som en primitiv version av teorin.

Den primitiva, falska versionen av kvantitetsteorin som Lewis et al. kritiserar kategoriserar Henry Hazlitt som den “mekaniska” kvantitetsteorin.

Enligt den “mekaniska” teorin är relationen mellan penningmängden och prisnivån (“inflation”) är automatisk, “algebraisk” och proportionerlig. Så om penningmängden ökar med 10% då kommer det automatiskt och av nödvändighet driva upp prisnivån med 10% (vilket är detsamma som att säga att penningvärdet försämras med 10%).

Hazlitt kritiserar företrädarna för den “mekaniska” kvantitetsteorin i hans mest kända verk, Economics in One Lesson:

[There is one group of economists]—and it has included some eminent economists—that holds a rigid mechanical theory of the effect of the supply of money on commodity prices. All the money in a nation, as these theorists picture the matter, will be offered against all the goods. Therefore the value of the total quantity of money multiplied by its “velocity of circulation” must always be equal to the value of the total quantity of goods bought. Therefore, further (assuming no change in “velocity of circulation”), the value of the monetary unit must vary exactly and inversely with the amount put into circulation. Double the quantity of money and bank credit and you exactly double the “price level”; triple it and you exactly triple the price level. Multiply the quantity of money n times, in short, and you must multiply the prices of goods n times.

There is not space here to explain all the fallacies in this plausible picture.

Innan jag fortsätter med Hazlitts redogörelse, vill jag bara säga att jag starkt tvivlar på att de flesta nationalekonomer numera tror på den “mekaniska” kvantitetsteorin. Jag är inte ens säker på att de flesta monetarister håller på den. I den mån nationalekonomer presentera sambandet så här viset då misstänker jag att nästan alltid är fråga om en ganska oskyldig överförenkling.

Med detta sagt, låt mig nu återgå till Hazlitts syntes.

I sin bok The Inflation Crisis, and How To Resolve It lyfter Hazlitt fram hyperinflationen i 1920-talets Tyskland som ett exempel som inte låter sig förklaras av den “mekaniska” kvantitetsteorin:

It is instructive to follow in some detail how all this came about, and in what stages. By October 1918, the last full month of World War I, the quantity of paper marks had been increased fourfold over what it was in the prewar year 1913, yet prices in Germany had increased only 139 percent. Even by October 1919, when the paper money circulation had increased sevenfold over that of 1913, prices had not quite increased sixfold. But by January 1920 this relationship was reversed: money in circulation had increased 8.4 times and the wholesale price index 12.6 times. By November 1921 circulation had increased 18 times and wholesale prices 34 times. By November 1922 circulation had increased 127 times and whole- sale prices 1,154 times, and by November 1923 circulation had increased 245 billion times and prices 1,380 billion time.

Således konstaterar han i nästa stycke:

These figures discredit the crude or rigid quantity theory of money, according to which prices increase in proportion to the increase in the stock of money—whether the money consists of gold and convertible notes or merely of irredeemable paper.

I samma bok ägnar Hazlitt ett helt kapitel åt att kritisera monetarister bland annat för deras tendens att (åtminstone när boken skrevs) argumentera för den strikt “mekaniska” teorin.

I avsnittet med underrubriken “The Importance of Quality” presenterar han väsentliga aspekter av vad jag kallar för kvalitetsteorin. Han säger rakt ut att pengarnas värde inte bara bestäms av förändringar i penningmängden, utan också av pengarnas kvalitet. Och så ger han några exempel på vad som kan påverka pengarnas kvalitet: instabila stater ger sällan ut pengar av samma värde som stabila stater; pengar som ges ut av stater som devalverar regelbundet; pengar som är på guldet vs. pengar som går av guldet (eller aldrig var på det); och så vidare.

I nästa kapitel, “What determines the value of money?”, för han ett resonemang om pengarnas värde som, återigen, får honom att låta som en företrädare av kvalitetsteorin. Han säger nämligen att pengarnas värde bestäms, i grund och botten, av enskilda individers utvärdering: “It is the subjective valuation that each of us puts on it.”

We are accustomed to saying that market value is determined by supply and demand, and this is as true of money as of other commodities. But we should be careful not to interpret either supply or demand in purely physical terms, but rather in psychological terms. Demand rises when people want something more than they did before. It falls when they want it less.

Då jag inte vill att någon tror att jag förespråkar subjektivism, måste jag här ta en paus och klargöra varför Hazlitt, trots sitt ordbruk, har väsentligen rätt här.

I denna fråga är Hazlitt, som de allra flesta i hans och vår samtid, fast i konventionella tankeramar. Men jag tror inte att han är en tvättäkta subjektivist. Jag tror att han säger att priser är produkten av subjektiva utvärderingar eftersom det enda alternativet som han oskyldigt (på grund av sin okunskap) kan föreställa sig är att säga att produkternas värden är intrinsikala. Dvs att värden finns där ute, som en “inneboende” egenskap av varorna och tjänsterna, helt oberoende av ett värderande subjekt. Men alternativet till att säga att värden är subjektiva är inte att säga att de är intrinsikala. Nej, alternativet är att konstatera att de är objektiva:

The objective theory [of values] holds that the good is neither an attribute of “things in themselves” nor of man’s emotional states, but an evaluation of the facts of reality by man’s consciousness according to a rational standard of value. . . . The objective theory holds that the good is an aspect of reality in relation to man—and that it must be discovered, not invented, by man. (“What Is Capitalism?”, Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, 1967, s. 22.)

Men Hazlitt är av allt att döma inte riktigt bekant med denna denna radikala hållning (Ayn Rands) så jag tänker tolka honom välvilligt.

För visst är det så att värden är värden för någon; ett värderande subjekt. Det följer dock inte att värden är eller måste vara subjektiva. Det beror på huruvida subjektets utvärdering är rationell, dvs huruvida den är baserad på fakta och logik, eller inte, och huruvida den har gjorts med hjälp av en fakta- och logik-baserad måttstock. (För detaljer, se Ayn Rands essä “The Objectivist Ethics” och Leonard Peikoffs essä “Fact and Value”.)

Så jag tolkar Hazlitt välvilligt som att allt han säger är att vi inte kan förstå eller förutspå hur mycket eller lite vi är villiga att betala för varor och tjänster genom att bara stirra oss blinda på två summor som vi kallar för utbud och efterfråga. Dessa summor reflekterar de (socialt) objektiva utvärderingarna av miljontals enskilda säljare och köpare, inte ett mekaniskt eller “algebraiskt” förhållande mellan “M” och “P”. Hazlitt:

When it comes to money, economists have been too prone to explain value in purely physical or mathematical terms. Hence the strange vogue of the rigid proportional quantity theory of money, of the algebraic “equation of exchange,” and of the alleged determining role played by the velocity of circulation of money.

Lite längre ned vidareutvecklar han hur pengarnas värde bestäms av marknaden, på samma sätt som aktiepriser bestäms av marknaden, dvs av den (socialt) objektiva utvärderingen av enskilda individer:

We can understand this better if we consider the purchase and sale of shares on the stock exchange. Suppose during a day’s session American Steel publishes an unexpectedly favorable quarterly earnings report, that 10,000 shares are traded in, and that the price rises from 30 to 40. The price has not risen because Jones, Smith, and Watson have bought 10,000 shares from Brown, Green, and Doakes. After all, as many shares have been sold as bought. The price rises because both buyers and sellers now estimate the value of American Steel shares higher than they did before. Suppose, again, that National Motors closed at 35 on Monday, that after the close the directors unexpectedly fail to declare the regular dividend, and that the stock opens Tuesday morning at 25. This sort of thing happens frequently. There have been meanwhile no sales on which to blame the decline. The stock has fallen in price simply because both buyers and sellers now put a lower estimate on it. This is precisely what happens with the value of money.

Som jag ser det Hazlitt bjuder på en syntes mellan kvantitets- och kvalitetsteorin. Hans redogörelse tyder på att kvantitetsteorin och kvalitetsteorin är två olika sidor av (no pun intended) samma mynt; nämligen utbud (penningmängden) och efterfråga (som bland annat beror på penningkvaliteten).

De två teorierna förklarar samma fenomen men ifrån olika utgångspunkter och med olika betoning. Kvantitetsteorin börjar med och betonar hur penningmängdens betydelse. T ex huruvida staten finansierar sina kraftigt växande utgifter med sedelpressarna. Kvalitetsteorin börjar med och betonar penningkvaliténs betydelse. T ex huruvida pengarna är inlösbara i guld.

Vare sig man börjar med att betona det ena eller det andra måste man integrera båda perspektiven med samtliga fakta. Stirrar man endast på den ökande penningmängden utan att ta hänsyn till penningkvalitén då kan man ibland få svårt att förstå varför prisnivån inte rör sig “mekaniskt” uppåt. Stirrar man endast på penningkvalitén utan att ta hänsyn till statens plötsliga och oroväckande ökning av penningmängden då kan man ibland få svårt att förstå varför folk, av rädsla, reagerar genom att börja höja sina priser.

Ayn Rands “profetiska” syn på miljörörelsen—en diskussion

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen inledde Aaron Smith och Onkar Ghate ARI Campus webinarie-serie med en väldigt matig diskussion om Ayn Rands Ford Hall Forum föreläsningar “Apollo and Dionysus” och “The Anti-Industrial Revolution”.

Jag ser redan fram emot nästa webinarie i vilken Ben Bayer och Onkar Ghate kommer att analysera och bryta ned Rands FHF föreläsning “Of Living Death”:

In this lecture on the 1968 papal encyclical Humanae Vitae (Of Human Life), Ayn Rand discusses the meaning of the Catholic Church’s admonition against the use of contraception and the view of sex that it implies. She contrasts this religious perspective on sex with the Objectivist view, drawing out the relationships between love, sex, self-esteem and happiness.

Läs mer om ARI Campus webinarier och registrera er här.