Författare: Carl Svanberg

En materialistisk skolpolitik?

Carl Svanberg1 kommentar

Våra politiker lovar jämt och ständigt mer och mer pengar till den offentliga skolan. Och mer pengar har det också blivit. Detta trots att det inte tycks finnas något samband mellan hur många miljarder man lägger ned på det och på skolornas resultat. (Om något skulle man faktiskt kunna argumentera för att den offentliga skolan bara blir sämre och sämre, ju mer pengar man slänger på den. Varför inte? Om man belönar dåligt arbete, lär man ju få mer av det.) I USA, där trenden har varit i stort sett densamma som i Sverige, kan följande observation göras:

Few people are aware that our education spending per pupil has been growing steadily for 50 years. At the end of World War II, public schools in the United States spent a total of $1,214 per student in inflation-adjusted 2002 dollars. By the middle of the 1950s that figure had roughly doubled to $2,345. By 1972 it had almost doubled again, reaching $4,479. And since then, it has doubled a third time, climbing to $8,745 in 2002.

Since the early 1970s, when the federal government launched a standardized exam called the National Assessment of Educational Progress (NAEP), it has been possible to measure student outcomes in a reliable, objective way. Over that period, inflation-adjusted spending per pupil doubled. So if more money produces better results in schools, we would expect to see significant improvements in test scores during this period. That didn’t happen. For twelfth-grade students, who represent the end product of the education system, NAEP scores in math, science, and reading have all remained flat over the past 30 years. And the high school graduation rate hasn’t budged. Increased spending did not yield more learning. (Jay Greene, ”Education Myths”, The American Enterprise.)

Idén att skolans problem kan och bör lösas genom mer resurser kan man, inte minst i kontexten av allt detta, tycka vara lite fantasilöst. Varför lär sig politikerna inte av sina misstag? Många politiker tjatar säkert om mer resurser eftersom de helt enkelt inte har valt att tänka aktivt, att ifrågasätta den etablerade ”sanningen”.

Många politiker bryr sig egentligen inte om de står för sanning eller lögn, de är bara ute efter makt för maktens skull, och säger därför vad som helst som för dem dit. Så om slöseri på den offentliga skolan är vad man måste lova för att få makten, då är det slöseri på den offentliga skolan man lovar.

Men jag börjar ana att en annan delförklaring är materialism, dvs föreställningen om att allt som bara finns är materia, dvs förnekan av att människan har ett medvetande (eller avfärdandet av det mänskliga medvetandet som en meningslös biprodukt av atomerna som utgör hjärnan). Det är denna filosofiska idé som ligger bakom marxisternas föreställning om att det endast är muskler, fysiskt arbete, som ligger bakom välståndet (varför kapitalisterna som inte arbetar så mycket rent fysiskt måste ha blivit rika på att exploatera arbetarna). Så om man gör sig av med kapitalisterna och affärsmännen, kommer välståndet att på något sätt bara fortsätta att produceras, av arbetarna. Detta sätt att tänka innebär att man inte förstår sig på vikten av idéer, tänkande, intellektuellt arbete. Det som spelar roll är inte tänkande och idéer; det som spelar roll är ytterst strikt materiella omständigheter.

Det är enligt marxismen de ekonomiska omständigheterna som bestämmer våra tankar, våra övertygelser, våra idéer. Det är denna idé som ligger bakom myten om att brottslingar orsakas av fattigdom och att överklassen är determinerade av sina ekonomiska omständigheter att bli företrädare för kapitalismen. Det räcker med att materialisterna observerar att barn som växer upp i dåliga ekonomiska förhållanden rent statistiskt presterar sämre i skolan. Det heter att eftersom de lever i en annan samhällsklass, med andra förhållanden förknippade med deras ekonomiska klass, vilket i debatten oftast betyder att de saknar en ”akademisk tradition” eller ”studievanor” i hemmet. När de ser detta, ser de också den givna implikationen: för att barnen ska lära sig måste staten tillföra mer och mer resurser.

Men det fungerar, som vi kan se, inte. Materialisterna har fel. Men så länge de ignorerar eller tonar ned det faktum att människan har ett medvetande, att idéer – inte materiella omständigheter – styr hur människor tänker, hur deras medvetande fungerar, att medvetandets natur i sig själv bestämmer hur man bör gå till väga för att undervisa, då kommer man aldrig att inse att mer resurser inte kommer göra någon större nytta. Och med tanke på vad det är för sorts pedagogik (John Deweys ”progressiva” pedagogik) som sedan decennier tillbaka dominerar, i varje fall det amerikanska skolsystemet, så är det inte undra på att mer och mer pengar endast tycks göra saken värre.

Ja, vad kan det bero på…?

Carl SvanbergLämna en kommentar

SvD:

Nästan hälften, 48 procent, av befolkningen är positiva till kristendomen, bara 9 procent är negativa. Resten är varken eller. För islam är siffrorna i princip omvända, 53 procent negativa och 7 procent positiva.

Sören Holmberg, statsvetare, ser kopplingen mellan islamistisk fundamentalism och terrorism som en förklaring till den negativa inställningen…

Den negativa inställningen till islam är dock dominerande i alla grupper utom bland dem som själva bekänner sig till religionen. Och oavsett om man är vänster eller höger är man negativt inställd. (Min kursivering.)

Imponerande slutledningsförmåga Sören Holmberg. För det där kunde ju verkligen inte vem som helst räkna ut på egen hand?

Detta får mig för övrigt att tänka på Holland där muslimer som vill bli medborgare måste titta på porrfilmer och dylikt, sedan får de veta att om de ska bo i Holland måste de acceptera detta. Är det i kontexten av allt detta, då verkligen orimligt att muslimer som vill bli svenska medborgare måste gå i charmskola? ;)

Tänk efter före.

Carl Svanberg1 kommentar

Stefan Karlsson skrev idag ett bra inlägg om varför ”affirmative action” dvs ”positiv särbehandling” orsakar problem. En NRO-artikel som Karlsson citerar observerar att många svarta studenter som har kommit in på universitet med hjälp av positiv särbehandling, istället för deras meriter (som är för dåliga), också misslyckas med sina studier. Detta utfall överraskar mig inte.

Detta visar tydligt att man inte gör människor en tjänst när man ger dem mer än vad de förtjänar eller när man ljuger för dem genom att låtsas att de är bättre än vad de är. Det enda man gör dessa människor är en björntjänst. Nog för att dessa elever inte klarar av sina studier. Vad tror ni händer efter detta misslyckande? Vad tror ni detta gör med deras självaktning?

Och om orsaken till att svarta (och andra ”förtryckta” minoriteter) inte kommer in på olika amerikanska instutitioner beror på ”rasistiska fördomar” som ”håller dem tillbaka”, hur tror ni att ”positiv särbehandling” ska göra folk mindre fördomsfulla till svarta? Om något lär det endast göra människor fientligt inställda. Man kan inte fixa en (påstådd eller äkta) orättvisa genom en annan.

Så tänk efter före, nästa gång ni får för er att ljuga för en vän eller ge någon en oförtjänt fördel. Ni gör dem ingen tjänst; ni gör dem en otjänst.

Apropå ”Public Service”

Carl Svanberg2 kommentarer

Idag har Ulf Nilson en bra kolumn i vilken han argumenterar för privatiserandet av SVT. (Tack för tipset Robert Knutsson.) Nej, jag håller inte med om allt, men jag håller definitivt med om följande:

Sverige har ovanligt taskiga nyhetsprogram jämfört med andra europeiska länder – för att inte tala om USA. Jag följer regelbundet nyhetsflödet i fransk, tysk, brittisk och amerikansk tv och jag kan försäkra att samtliga ger en rikare och mera nyanserad bild av världen än vare sig Rapport eller Aktuellt (som jag också ser regelbundet via satellit). De svenskar som inte behärskar främmande språk blir på grund av detta dummare, mera förstockade, mera benägna att falla för SVT:s ogenerade indoktrinering än de borde vara.

Så väldigt sant, inte minst det där sista. Själv har jag inte sett någon tysk eller fransk tv, men jag har sett en del amerikansk (tittar via Internet regelbundet på FoxNews) och en del dansk. Så jag vet att detta stämmer. Läs förresten hela kolumnen här!

Den fria marknadens svar på UR

Carl Svanberg9 kommentarer

Trött på att SVT spyr ut anti-kapitalistism, anti-förnuft, anti-liv dagarna i ända? Trött på den ensidiga debatten i medierna? Den vänstervridna journalistiken? Trött på att ”Utbildningsradion” lär ut politiskt korrekt feministflum och miljöflum? Trött på att få den där känslan av att ditt huvud ska explodera nästa gång du öppnar en dagstidning? Jag med. Tack och lov finns det numera ett alternativ: Penn & Tellers tvprogram Bullshit! som hade premiär idag på TV6.

Om FoxNews är högerns svar på vänsterns totala dominans i mainstreammedierna i USA, så kan nog detta beskrivas som liberalismens svar på vänsterns totala dominans inom ”Public Service”. Och till skillnad från SVT och UR gör dessa verkligen allmänheten en riktig tjänst: de upplyser och informerar, de avslöjar skitsnacket för vad det är (allt ifrån utomjordingar till konspirationsteorier till miljöflum till kreationism). Deras argumentation vilar just på en stor respekt för förnuftet och vetenskapen. Utöver detta står de också för något så ovanligt som frihet, principen om individens rättigheter, kapitalism!

Även om Bullshit! inte på något sätt är perfekt, vill jag ändå gå så långt som att hävda att de utan tvekan är förnuftets och frihetens enda företrädare på svensk tv idag. Så om ni missade det idag, se då till att se nästa omgång!

Det är måttstocken, dumbom!

Carl Svanberg4 kommentarer

Moderaten Andreas Norlén skrev för några dagar sedan ett inlägg om kulturrelativismen i Corren:

Den stora skiljelinjen i kulturdebatten går mellan vad man kan kalla kulturrelativisterna och kulturobjektivisterna. Kulturrelativisterna menar, förenklat beskrivet, att man inte kan föra en meningsfull diskussion om vad som är god respektive dålig kultur, eftersom det inte finns några objektiva värden, ingen måttstock som kulturen kan mätas med. Alla omdömen om kulturella ting är känsloyttringar. ”Det där är en dålig bok” betyder med det synsättet detsamma som ”jag gillar inte den där boken”. I praktisk politik tar sig kulturrelativismen ofta formen av en kulturradikal hållning, som innebär att förespråkarna förnekar värdet av till exempel traditioner och kulturarv och den passar således väl tillsammans med den sociala ingenjörskonsten. Det var den hållningen som skövlade svenska stadskärnor på 1960- och 70-talen. För en kulturrelativist är invändningar om bristande estetik i stadsplaneringen inget att bry sig om. ”Jaså, du gillar inte betongkolosser. Det gör jag och mina känslor betyder lika mycket som dina och man kan inte säga vem som har rätt.”

Detta är, antar jag, en under omständigheterna helt OK beskrivning av vad kulturrelativismen säger. Men vad är då alternativet till kulturrelativismen? Kulturobjektivism svarar Norlén:

För en kulturobjektivist, däremot, är kultur och estetik något man kan föra en meningsfull diskussion om, skiljt från de känslor som olika kulturyttringar ger upphov till. Jag kan t ex säga: ”Jag gillar Air Force One med Harrison Ford mycket mer än De sju samurajerna av Kurosawa, men De sju samurajerna är ändå tveklöst den bästa filmen av de båda”. Den centrala frågan om vilken måttstock man skall använda, när man värderar olika kulturyttringar, finns det inte utrymme att närmare utveckla här. Fullständig enighet kan säkert aldrig nås och det viktigaste är inte att objektivt kunna värdera varje enskild kulturell yttring. Poängen är att kvaliteten på kulturyttringar – och hela kulturer – kan diskuteras med sakargument, på ett objektivt sätt, inte enbart på det subjektiva känsloplanet. Detta är oerhört centralt, för att vi på ett intellektuellt hållbart sätt skall kunna kritisera kulturella företeelser, men inte desto mindre kontroversiellt, eftersom många i kulturdebatten och i samhället i övrigt tycks hysa motsatt uppfattning… Om alla värdeomdömen bara är känsloyttringar, så kan man inte på principiella grunder ta avstånd från vare sig det ena eller det andra. På så vis hänger kulturdebatten samman med debatten om hela samhällets värdegrund. Därför måste borgerligheten ta upp kampen mot kulturrelativismen – och därmed våga ta striden om kulturens innehåll, inte bara om kulturpolitikens former.

Norlén har förstås alldeles rätt att vi kan – och bör – diskutera sådana saker som kulturers olika värde. Han har också alldeles rätt i att en objektiv diskussion om detta är möjlig – givet vi har en måttstock att gå efter. Men vad är det då för ”objektiv” måttstock som Norlén verkar stå för? Efter att ha gjort sin redogörelse för kulturrelativismen säger han helt plötsligt: ”Kulturrelativism och kulturradikalism kan för övrigt återfinnas med både socialistiska och liberala förtecken. Det är således ingen slump att det i det republikanska lägret finns både socialister och en del liberaler, i opposition mot den historiskt och kulturellt förankrade monarkin.”

Så bland liberaler förekommer det ”kulturrelativism” eftersom de rätteligen är med människans liv som måttstock emot denna objektivt sett omoraliska institution? Vad antyder detta? Givet kontexten, dvs att Norlén sörjer ”skövlandet” de svenska stadskärnorna under 1960- och 1970-talet, verkar hans standard vara: ”det som är gammalt.” Om ”det som är gammalt” är måttstocken, då måste man givetvis oja sig över att någon motsätter sig en sådan ”historiskt” förankrad institution som monarkin.

Med en sådan måttstock är det kanske inte undra på att ”kulturobjektivisterna” har haft så få framgångar i debatten? För vad antyder det i ett idéklimat där multikulturalism, subjektivism, kollektivism, etc är dominerande inslag? Det antyder att ”det gamla” som ju här är ett Sverige utan en större invandrarbefolkning är idealet. Detta implicerar därför, förmodligen utan några som helst illvilliga avsikter från Norléns sida, att ett ”etniskt homogent” Sverige är bättre och att föredra än dagens moderna och ”mångkulturella” Sverige. Men då ingen vill bli förknippad med visioner om ett ”etniskt homogent” Sverige, och därmed med invandrarfientlighet, och därmed med rasism (och därmed de rasistiska Sverigedemokraterna) lär inte en sådan här måttstock bli särskilt attraktiv.

Detta visar klart och tydligt vikten av att ha rätt måttstock.

”Den nya judeutrotningen”

Carl Svanberg1 kommentar

Filip Björner redogör för Kommunistkinas massmord av Folung Gonganhängare:

Helt i slutet av seminariet…
…ställer jag min enda officiella fråga till en av deltagarna. Jag ställer den till Xu Wenli, som är ordförande för CDP (China Democracy Party). Min fråga lyder: ”Kan man idag säga att falungongarna är för President Ho vad judarna var för Hitler?”

Den svenska tolken, som gissningsvis själv är född i Kina, översätter min fråga till smattrande kinesiska. Xu Wenli lyssnar allvarligt. Därefter tittar han på mig och svarar: ”Ja, absolut. Så är det. Journalisterna i Väst har ännu inte förstått vad det är som pågår, men det handlar om ohyggliga övergrepp och massmord. Vittnesmålen är samstämmiga.”

Jag tänker snabbt på Rwanda och Darfur, samt också på det som tidigare skedde i Algeriet och Nordkorea. Hur mycket orkar journalisterna ta till sig? Hur många saker orkar de fokusera på samtidigt? Och var går gränsen för den nivå där vi allihopa trubbas av, och hellre fokuserar på sådant som nya biofilmer och VM i fotboll?

Jag tänker också på Arvid Fredborgs bok, Bakom Stålvallen, som publicerades 1943. Jag minns hur märkligt det var att läsa den nästan 50 år efter andra världskrigets slut och notera att först långt, långt ut i boken kom ett omnämnande av judar som tillfångatogs och som transporterades bort från Berlin. Och helt fragmentariskt och abrupt kom också ett återgivet vittnesmål som handlade om hur judar i Baltikum hade avrättats vid ett staket, där de fick stå i kö tills någon sköt dem genom ett hål i staketet. De som läste den boken 1943 kan inte utan vidare ha förstått proportionerna i det ohyggliga som då ägde rum.

Levande reservdelar
I Kina handlar det nu om tusentals människor som spärras inne i ett system av fängelser och lägeranrättningar, där de bildar en levande kroppsreservoar för organtransplantationer. När någon behöver en njure, en lever eller ett hjärta så letar myndigheterna i reservoaren efter en person som har de rätta egenskaperna för att fungera som ofrivillig donator. Hon som matchar de egenskaper som man i förväg har klassificerat genom att kartlägga hennes DNA hamnar på operationsbordet. Hon ligger där livs levande, och får bara en enkel lokalbedövning innan de sticker knivarna i henne. De skär upp henne och tar ut ur hennes levande kropp det organ som behövs…

Läs resten här!

Uppdatering: Om ni precis som mig och alla andra normalt funtade människor tycker att idén att slakta oskyldiga och levande människor för att få fram organ, är helt sjukt och omoraliskt, observera då att detta är precis vad den svenska ”vårdetikern” Torbjörn Tännsjö har pläderat för.

Bokrecension: Inside the Criminal Mind

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag har läst Inside the Criminal Mind av psykologen Stanton E Samenow. Denna bok som först kom ut 1984 har blivit något av en klassiker inom ämnet. (En ny och utökad upplaga kom 2004, men den har jag inte läst.) Och jag kan förstå varför. Det är nämligen en riktig ögonöppnare till bok. Inte bara slår den sönder en lång rad av myter kring brottslingar och brottslighet, den redogör också på djupet hur brottslingar fungerar och föreslår en rationell lösning för att ändra deras beteende.

Hur många tror, bara för att ta några exempel, att brottslingar inte känner till skillnaden mellan rätt och fel? Eller att somliga föds till brottslingar? Eller att brottslingar är verket av dåliga föräldrar? Eller att brottslingar är verket av ett dåligt umgänge? Eller att folk slutar upp som brottslingar eftersom ”samhället” aldrig gav dem någon chans? Om ni tror på något av allt detta, då har ni blivit lurade. För det är inget annat än myter. Och Samenow visar i sin bok varför det är myter. Ändå är det på basis av dessa och andra myter som man har försökt bekämpa brottsligheten. Men det har varit förgäves. Samenow skriver: ”Criminals cause crime — not bad neighborhoods, inadequate parents, television, schools, drugs, or unemployment.” Och: ”Despite a multitude of differences in their backgrounds and crime patterns, criminals are alike in one way: how they think.” Det är därför det hjälper föga att låsa in dem, för när de väl kommer ut fortsätter de allra flesta att begå brott igen. Det enda sättet man kan få ett slut på brottsligheten är att få brottslignarna till att ändra sitt tänkande.

Samenows redogörelse av brottslingarnas tänkande är ett intressant kapitel i sig själv. Samenow redogör genom otaliga exempel direkt från verkligheten ingående hur brottslingar ställer sig till sådana saker som att skaffa sig en utbildning, ett jobb, sin relation till andra människor, och sin föreställning om sig själv. För en människa som är övertygad om att det är filosofiska premisser som ytterst styr människors öde, är det Samenow redogör för otroligt intressant att läsa. Samenow använder inte de ord som jag skulle använda mig av, men innebörden av det han säger är exakt densamma.

Det han säger och visar genom sina studier är att det utmärkande för brottslingarnas tänkande är att det är extremt subjektivistiskt och konkretbundet. Därför tänker och handlar de också väldigt kortsiktigt vilket i praktiken betyder väldigt oansvarigt och självdestruktivt. De värdesätter inte förnuftet eftersom de inte söker fatta verkligheten för att kunna handskas med den. De förväntar sig istället att verkligheten och omgivningen i övrigt ska anpassa sig efter hans känslor och begär. Total nyckdyrkan är ett resultat av deras tänkande. Deras oförmåga att handskas med verkligheten, till följd av deras ovilja att tänka, måste de betala för: de blir andrahandsmänniskor. Men som ett slags psykologiskt självförsvar målar han också upp en fullständigt orealistisk och uppblåst självbild. (Jämför gärna här med ”the tribal lone wolf” som Ayn Rand beskrev i sin essä ”Selfishness Without A Self”.) Att öppet erkänna för sig själv att han är oförmögen att leva kan han av förståeliga skäl inte leva med. Många brottslingar tror att de är, mer eller mindre, bäst i hela världen på mer eller mindre allt. Att göra sig förtjänt av stora rikedomar genom hårt och hederligt arbete, förefaller för brottslingen som i bästa fall overkligt (på grund av hans oförmåga att tänka långsiktigt), och i värsta fall omöjligt (på grund av att varken verkligheten eller andra människor tycks lyda under hans nycker). Så brottslingens liv präglas av ständiga motgångar, frustrationer och ren vrede. Om inte allt direkt går som han hade förväntat sig, då tar han det som ett slag på hans självbild och därmed hans pseudosjälvaktning. Men istället för att rannsaka sig själv, klandrar han andra människor och verkligheten som sådan. I filosofiska termer kan man säga att en brottsling är en människa som bestämmer sig för att förklara krig mot verklighetens absolutism. I praktiken betyder det att de angriper och manipulerar andra människor.

Vad är då dåligt med boken? Förutom ett par detaljer beträffande vissa slutsatser här och där, är mitt enda riktiga klagomål att författaren inte gör några större ansträngningar till att integrerar och sammanfattar materialet i abstrakta och generella termer. Detta gör att läsaren inte får någon helhetsbild av fenomenen han beskriver. Det tycker jag är lite synd. Men bortsett från denna lilla brist tycker jag att boken är väldigt bra. Den är intressant, engagerande och upplysande. Ett definitivt måste för alla som verkligen vill förstå sig på brottslingar och hur man bör gå till väga för att handskas med dem.

Varför? varför? varför?!

Carl SvanbergLämna en kommentar

När jag läste igenom artikeln om bug chasers lade jag märke till följande:

Carlos surfs online about twenty hours a week looking for men to have sex with…

Condoms and safe sex are openly ridiculed on bug-chasing Web sites, with many bug chasers rebelling against what they see as the dogma of safe-sex education; constantly thinking about a deadly disease takes all the fun out of sex, they say, and condoms suck. Carlos agrees and says getting HIV will make safe sex a moot point. ”It’s about freedom,” he says. ”What else can happen to us after this? You can fuck whoever you want, fuck as much as you want, and nothing worse can happen to you. Nothing bad can happen after you get HIV.”

…

For others, deliberately infecting themselves is the ultimate taboo, the most extreme sex act left on the planet, and that has a strong erotic appeal for some men who have tried everything else. Still others feel lost and without any community to embrace them, and they see those living with HIV as a cohesive group that welcomes its new members and receives vast support from the rest of the gay community, and from society as a whole.

…

For Carlos, bug chasing is mostly about the excitement of doing something that everyone else sees as crazy and wrong. Keeping this part of his life secret is part of the turn-on for Carlos, which is not his real name. That forbidden aspect makes HIV infection incredibly exciting for him, so much so that he now seeks out sex exclusively with HIV-positive men. ”This is something that no one knows about me,” Carlos says. ”It’s mine. It’s my dirty little secret.” He compares bug chasing to the thrill that you get by screwing your boyfriend in your parents’ house, or having sex on your boss’ desk. You’re not supposed to do it, and that’s exactly what makes it so much fun, he says, laughing.

Dessa människor vill inte ha sex. De vill inte ens leva. De är hedonister som verkar medvetna om att de leker med döden. De säger att de vill ha ”frihet” och att när man väl har fått HIV kan det inte bli värre. Tja, när du väl är död kan det inte heller bli värre. Och det är i praktiken så här de verkar resonera. Allt de vill ha, innan de gör slut på sina meningslösa miserabla ”liv”, är att uppnå en massa självdestruktiva ”kickar”. Andra självlösa och vilsna människor gör det eftersom de så desperat vill tillhöra en grupp. Det är rent ut sagt patetiskt. En annan förre detta bug chasers öde är talande:

Hitzel’s experience started when he moved from his home in Nebraska to San Francisco with his boyfriend. When that relationship broke up, Hitzel was at the lowest point in his life, and alone. He sought relief in drugs and sex, as much of each as he could get. At first, he started out just not caring whether he got HIV or not, then he found the bug-chasing underground and embraced it. He was sure he’d get HIV soon anyway…

Han var olycklig och försökte trösta sig genom att knarka och ha massor med sex. Det fungerade naturligtvis inte, varför han bara fortsatte och fortsatte, men blev aldrig tillfredställd. Han slutade inte förrän han blev allvarligt sjuk. Han fick till slut HIV. Han blev förstås bara ännu mer olycklig: ”Whenever I have to deal with things like medication, days when I’m really down,” Hitzel says, ”I have to look myself in the mirror and say, ‘You did this. Are you happy now?’ That’s the one line that goes through my head: ‘Are you happy now?'” He says it with a snarl, full of anger. ”Some days I feel really angry and guilty. I’m pretty much adjusted to the fact that this is my life, but about forty percent of the time I look at myself and say, ‘Look what you’ve done. Happy now?'” Och: ”Looking back on it, Hitzel says he was committing suicide by chasing HIV, killing himself slowly because he didn’t have the nerve to do it quickly.” Detta är vad det handlar om: självmord — ett långt och utdraget självmord. Men med tanke på hur dessa människor lever, skulle man ju kunna tro, om man nu ska acceptera den gängse konventionen av en hedonist, att detta är de lyckligaste människorna på jorden:

Though he’s older, Carlos lives a life that has a lot in common with Hitzel’s in San Francisco. Carlos estimates that he has had several hundred sex partners throughout his life, and he routinely hooks up with three or four guys a week, all of them HIV-positive or at least uncertain about their status.

En psykolog uttalar sig om fenomet:

That’s a common trait among bug chasers, says Dr. Bob Cabaj, director of behavioral-health services for San Francisco County and past president of both the Gay and Lesbian Medical Association and the Association of Gay and Lesbian Psychiatrists… ”For kids who have had a really hard time fitting in or being accepted, this becomes like a fraternity.”

Somliga av dessa människor är uppenbarligen sådana andrahandsmänniskor att de är villiga att göra precis allt för att ”platsa” in någonstans, även om det kostar dem livet.

Dessa människor är ofattbart irrationella:

Furthering the epidemic doesn’t bother Carlos. Bug chasing requires a great deal of self-delusion, and he easily acknowledges the contradictions in what he’s doing. He notes that while he seeks HIV, he doesn’t eat junk food or smoke, and that he drinks only socially. ”I take care of myself,” he says proudly. He also notes the hypocrisy in his doing volunteer work at GMHC, in which he tells other men to use condoms and practice safe sex, while he’s hunting for partners for his secret hobby. The conflict doesn’t bother him in the least.

Denna ”rörelse”, om man kan kalla det för det, är inget annat än en självmordskult:

Forstein says that attitude is disastrous for gay men. ”We’re killing each other,” he says. ”It’s no longer just the Matthew Shepards that are dying at the hands of others. We’re killing each other. We have to take responsibility for this as a community.”

Och: ”Cabaj estimates that at least twenty-five percent of all newly infected gay men fall into that category. With about 40,000 new infections in the United States per year, according to government reports, that would mean around 10,000 each year are attributable to that more liberal definition of bug chasing.” Carlos får i slutet av artikeln frågan vad han ska göra när han väl har blivit infekterad. Hans svar? ”If I know that he’s negative and I’m fucking him, it sort of gets me off. I’m murdering him in a sense, killing him slowly, and that’s sort of, as sick as it sounds, exciting to me.” Som sagt: irrationellt, sjukt, perverst och självdestruktivt. Vad är det som gör detta möjligt? Jag vet inte, jag har inte en blekaste aning. Det finns inget svar, ingen motivering, ingen förklaring. Ingen rationell förklaring. Men vet ni vad allt detta fick mig att tänka på? Jo det fick mig att tänka på något som Ayn Rand sade i sin Playboyintervju:

PLAYBOY: In Atlas Shrugged, one of your leading characters is asked, ”What’s the most depraved type of human being?” His reply is surprising: He doesn’t say a sadist or a murderer or a sex maniac or a dictator; he says, ”The man without a purpose.” Yet most people seem to go through their lives without a clearly defined purpose. Do you regard them as depraved?

RAND: Yes, to a certain extent.

PLAYBOY: Why?

RAND: Because that aspect of their character lies at the root of and causes all the evils which you mentioned in your question. Sadism, dictatorship, any form of evil, is the consequence of a man’s evasion of reality. A consequence of his failure to think. The man without a purpose is a man who drifts at the mercy of random feelings or unidentified urges and is capable of any evil, because he is totally out of control of his own life. In order to be in control of your life, you have to have a purpose — a productive purpose.

När jag läste dessa rader för första gången tänkte jag på människor som John Ausonius (efter jag hade sett miniserien om Lasermannen som gick förra året på tv). Men jag tänkte även på de depraverade och meningslösa ungdomar som har gestaltats i filmer som Kids, Bully och Ken Park. Nu kan jag även tänka mig att Carlos och hans likar utgör exempel på människor utan ett centralt och livsbejakande syfte.

Att älska livet är inget självklart. Det är en bedrift. En berömvärd bedrift. Att kämpa för att få ut så mycket som möjligt av livet, dag efter dag, är också en beundransvärd bedrift. Att kasta bort det på meningslösa kickar såsom att ha hundratals ligg bara för att få HIV, är inte ett dugg beundransvärt. Det är bara depraverat, sjukt och fel. Eller som Sam Kinison skulle säga: ”AAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”